P. ARMINJON et P. CARRY. La lettre de change et le billet å ordre. Bruxelles 1938. Maison Ferd. Larcier, S. A., 26—28 rue des Minimes, Bruxelles, och Librairie Dalloz, 11 rue Soufflot, Paris. 650 s. Franska fr. 100.00.

 

    Sedan numera i ett flertal länder växellagstiftningen i stort sett återger en text, som fastställts i en internationell överenskommelse, kan särskilt ett på något av de stora kulturspråken utgivet arbete behandlande den gemensamma växellagen påräkna ett allmänt intresse.
    Det arbete, som här är föremål för anmälan, har till författare två Genèveprofessorer, av vilka Monsieur Arminjon — till nationaliteten fransman — bland sina meriter räknar ej blott erfarenhet från lärarverksamhet vid en juridisk högskola i Kairo och domarverksamhet vid Egyptens blandade domstolar utan även författarskapet till ett förträffligt verk angående den internationella privaträtten (Précis de droit international privé).
    Redan i yttre måtto är arbetet, såsom sidantalet anger, betydande, och dess studium ger icke anledning till annat omdöme angående innehållet.
    Bokens centrala parti utgöres av en grundlig och på intressanta synpunkter rik granskning och kommentar av den gemensamma växellagen. Dess största värde kanske dock ligger i de avdelningar som gruppera sig kring detta centralparti. Inledningsvis redogöres för de olika teorierna angående växelns juridiska natur och det avgörande momentet för uppkomsten av växelförbindelse. Vidare lämnas en utförlig komparativ framställning av vissa spörsmål, som lämnats olösta i den gemensamma växellagen. Sålunda behandlas frågan om växelfordringens förhållande till den »bakomliggande» fordringen och de regler, som, särskilt i åtskilliga länder vilkas växellagar äro anknutna till det franska rättssystemet, gälla angående växelinnehavarens rätt till täckningsfordringen (la provision),¹ samt för den därmed sammanhängande olikheten i inställningen till ackomodationsväxeln (effet de complaisance) 2 En annan avdelning är ägnad åt den engelska växelrätten, som författarna anse på flera punkter ha företräden framför den gemensamma lagen. Slutligen gives en ingående analys — upptagande 100 sidor — av den särskilda konventionen angående lagkonflikter på växelrättens område, vars bestämmelser som bekant ligga till grund för tredje avdelningen i den svenska växellagen.
    Beträffande en i flera länder gällande gemensam lag framställer sig osökt frågan i vilken utsträckning lagstiftningen verkligen lyckas åvägabringa enhetlighet. Oavsett de punkter där den gemensamma växellagen icke givit någon lösning eller där makterna erhållit befogenhet att göra reservationer, innebär tillämpningen en ständig fara för divergenser. I varje mera invecklat tolkningsspörsmål kunna naturligtvis olika lösningar tänkas. Skiljaktiga uppfattningar bland de vetenskapliga uttolkarna av den gemensamma lagen varsla om möjligheten att praxis kan komma att gå i sär på åtskilliga punkter. En jämförelse mellan förevarande arbete och den svenska doktri-

 

¹ Den franska rättens huvudregel, som återfinnes i Code de commerce art. 116 mom. 3, lyder: »La propriété de la provision est transmise de droit aux porteurs successifs de la lettre de change». Jfr 83 § svenska växellagen.
² Enligt fransk rätt synes ackomodationsväxeln icke ge innehavare i ond tro någon fordringsrätt.

nen, sådan den framträder i professor EBERSTEINS arbete »Den svenska växelrätten», synes dock visa en påfallande överensstämmelse i omdömena angående omstridda spörsmål. Skiljaktigheter saknas dock icke, låt vara att de gälla mindre viktiga frågor. Såsom exempel må nämnas att de båda Genéveprofessorerna i motsats till Eberstein anse, att i växeln flera betalningsorter icke kunna angivas ens i alternativ form, att vid tyst prokuraindossament växelgäldenären kan mot indossatarien göra gällande invändningar som röra denne personligen, att för angivande av växelns förfallodag uttryck sådana som »i jul» och »i påsk» kunna användas — i detta avseende är dock att märka att de latinska länderna torde sakna motsvarighet till våra annandagar — samt att notifikation angående uteblivet godkännande eller utebliven betalning i princip kan göras muntligen.
    Till slut kan vara anledning att anteckna den landvinning som det franska systemet avseende täckningsfordringens övergång å växelinnebavaren vunnit i samband med den gemensamma växellagen. I Schweiz har införts en bestämmelse, enligt vilken i händelse av utställarens konkurs dennes fordran å trassaten övergår till innehavaren. Såväl i Schweiz som i Italien ha lagstiftarna dessutom möjliggjort täckningsfordringens övergång å innehavaren genom en av utställaren å växeln tecknad särskild klausul innehållande cession av fordringen. I Italien medgives dock sådan klausul endast då cessionen sker till förmån för bank eller bankir och fordringen grundas på leverans av varor.
    Ej minst då internationella frågor uppkomma torde arbetet kunna bliva till värdefull hjälp även för svenska jurister.

Emil Sandström.