Några små reformer i väntan på den stora.² En utländsk jurist som behärskar vårt språk frågade en gång, om det inte fanns några lagbestämmelser om advokater i Sverige. Han hade letat igenom det förträffliga »nämndemansregistret» i lagboken, men inte kunnat finna varken advokat eller försvarsadvokat. Det är riktigt, benämningen advokat finns inte i registret eller i lagboken; på lagspråk heter det rättegångsbiträde resp. ombud, och det är inte ovanligt att gammaldags domare äro så ängsligt rädda för advokattiteln att de inför rätta titulera och tilltala försvarsadvokaten med det eljest huvudsakligen i kombinationen handelsbiträde förekommande ordet biträdet: »Har biträdet något att anföra?»
    Giv oss vår titel!

 

¹ Angående strafflagberedningens sammansättning se nedan s. 631.
² Ett svenskt bidrag till diskussionen om det av den norske kriminalistforening vid årsmötet i Oslo d. 3 dec. 1937 behandlade ämnet »Forsvarerens stilting i vår strafferettspleie», se De nordiska kriminalistföreningarnas årsbok 1937 s. 179 ff.

40—387004. Svensk Juristtidning 1938.

 

    I lag 19 juni 1919 ang. förordnande av rättegångsbiträde åt häktad heter det på modernt (?) lagspråk: »Äskar någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott, hjälp vid sin talans förberedande och utförande — skall biträde åt honom förordnas». I Stockholm har detta praktiskt utformats så, att en häktad, som »äskar biträde» i rättegången, får fylla i en blankett, att han är i behov av försvarsadvokat, och eventuellt angiva vem han önskar förordnad. Denna ansökan överlämnas till rättshjälpsanstalten, som sätter sig i förbindelse med den av den häktade föreslagne advokaten eller, om ingen viss föreslagits, i tur och ordning till de advokater, som till rättshjälpsanstalten anmält sig villiga att vid förefallande behov biträda häktade.
    Ett väsentligt fel i systemet är, att försvarsadvokaten på ett alltför sent stadium kommer in i målet och på grund därav ofta icke hinner att tillräckligt förbereda försvaret, då den misstänkte först efter häktningen äger begära försvarsadvokat. Ofta får denne polisrapporten först någon dag före rannsakningen. Det är ett ringa krav att den misstänkte redan omedelbart efter anhållandet beredes möjlighet att konferera med sin advokat, så att denne på ett tidigare stadium kan sätta sig in i målet, anskaffa utredning och motbevisning och därigenom möjlighet att förebygga en häktning med dess ofta socialt förödande biverkningar.
    Stadgandet i lag att polisen icke äger hålla en person anhållen längre tid än fyra dagar har tillkommit i den häktades intresse. Det synes därför vara logiskt, om tiden för ett anhållande, med den misstänktes medgivande eller på hans anhållan, finge utsträckas över denna tid. Jag vill exemplifiera detta med ett inträffat fall. En man i en uppmärksammad ställning hade anhållits som misstänkt för brott. Med polismyndighetens medgivande fick han ett samtal med sin advokat samma dag, som myndigheten måste taga ställning till häktningsfrågan. Det fanns icke tid eller möjlighet att under de få timmar, som voro kvar, innan häktningsbeslutet måste fattas, skaffa den utredning, som erfordrades för att möjligen kunna motbevisa anklagelserna. Ett förslag av advokaten, att den misstänkte formellt skulle sättas på fri fot och släppas ut under några minuter men under bevakning, så att han inte kunde rymma och därefter ånyo anhållas, varigenom ytterligare fyra dygn för utredning skulle vinnas, vågade polisen inte gå med på, utan den misstänkte häktades och fick vänta i 14 dagar, innan domstolen vid första handläggningen av målet satte honom på fri fot. Med häktningen blev saken offentlig och den misstänkte fick löpa det vanliga gatloppet i pressen!
    Om en för brott misstänkt och anhållen begär att tiden för anhållandet utsträckes och om det finns grundad anledning att antaga, att han kan inkomma med utredning av betydelse för avgörandet av häktningsfrågan, bör hans anhållan bifallas.

    Den som häktats för brott äger att oberoende av ekonomisk ställning, brottets art och svårhetsgrad, om han erkänt eller icke, erhålla försvarsadvokat genom myndighetens förmedling. Det: bör observeras,

att staten icke tillhandahåller fri advokat, staten endast förskotterar advokatens modesta arvode och den häktade förpliktas i utslaget att i alla fall, där han dömes skyldig, till statsverket återgälda det förskotterade arvodet. Jag vet icke, om det någonsin inträffat, att staten indrivit eller fått ut förskotterad ersättning av den betalningsskyldiga parten. I varje fall torde det ha förekommit i så sällsynta fall, att statsfinansiella skäl icke borde stå hindrande i vägen för en sådan ändring i lagen, att häktad, som fått rättegångsbiträde förordnat åt sig, befrias från skyldigheten att återgälda förskotterad ersättning till denne.

    Om det anses vara till fördel för utredningen i målet och en förmån för den för brott tilltalade att ha försvarsadvokat, befinner sig den häktade i ett avseende i förmånligare läge än den för brott tilltalade, som icke är häktad. Den senare måste själv anskaffa och honorera försvarsadvokaten. Om hans ekonomiska ställning motiverar det, äger han väl att erhålla biträde jämlikt lagen om fri rättegång, men utom att fri rättegång i allmänhet icke ges den, som har en inkomst överstigande omkring 2,500 kr. om året, visa domstolarna en genomgående obenägenhet att, även om fri rättegång beviljats, förordna biträde åt icke häktade i brottmål. Man anser att det inte behövs, domaren utletar sanningen, brottmålsrättegången är inkvisitorisk!
    Detta är icke tillfredsställande, ej minst med hänsyn till att frågan om en person skall häktas eller ej är beroende på hans ekonomiska och sociala status. Medan proletären-återfallsbrottslingen som häktats och erkänt alltid är garanterad försvarsadvokat, kan den för ett kanske svårt och invecklat brott tilltalade, som har arbete eller tjänst och på den grund icke häktats, icke utan ekonomiska offer få juridiskt biträde. Det synes rimligt att rätten att utan kostnad få biträde vid försvaret i brottmål tillerkännes varje tilltalad, vare sig han är häktad eller icke. Det bör vara statens skyldighet att garantera försvarsadvokat åt varje för brott tilltalad medborgare. Denna fråga är särskilt aktuell i dessa tider, då polisen i kraft av den anda som råder i det humanitetens och demokratiens reservat i världen som Sverige är, numera i stor omfattning underlåter att häkta, även i fall då formell häktningsrätt föreligger.

    Utom att staten, då det gäller häktade, förskotterar advokatarvodet, äro domstolsprotokollen i målet kostnadsfria. Försättes emellertid den häktade under målets handläggning på fri fot går han även förlustig rätten till fria protokoll.
    Det synes icke vara en orimlig begäran, att den häktade, som en gång fått försvarsadvokat och fria protokoll, får oberoende av om han sättes på fri fot behålla dessa förmåner, intill dess målet blivit slutgiltigt avgjort.

    En grupp häktade som fullständigt bortglömts i fråga om advokathjälp utgöra de som häktats för lösdriveri. Det får antagas att nu pågående revision av lösdriverilagstiftningen kommer att råda bot på detta missförhållande.

Hugo Lindberg.