Vem skall betala arvsskatt för livränta från fond? Det förekommer icke sällan, att genom testamente förordnas, att kapital skall avsättas till fond för visst ändamål, men att viss person eller vissa personer skola under sin livstid uppbära livränta ur fondens avkastning.
Huruvida i dylika fall arvsskatten skall beräknas å hela kapitalet såsom en lott för fonden eller dels å kapitaliserade värdet av livräntorna såsom särskilda lotter och dels å kapitalet minskat med livräntornas värde har varit föremål för olika meningar. Frågan har flera gånger varit uppe hos domstolarna. Dessa hava tidigare i regel ansett, att arvsskatten skulle beräknas å hela kapitalet såsom en fonden tillkommande lott. 1931 blev en sådan tvist avgjord av HD in pleno; HD betraktade därvid de förordnanden om livräntor, varom i målet var fråga, hava innefattat legat till livräntetagarna, för vilka legat jämlikt 1 och 12 §§ arvsskatteförordningen särskild arvsskatt skulle utgå (se NJA 1931 s. 554).
Detta avgörande lärer nu ofta hava ansetts medföra, att livräntetagarna även skola få svara för den å legaten belöpande arvsskatten såvida icke testainentsgivaren uttryckligen annat bestämt. Eftersom det åtminstone i tidigare tillkomna testamenten nästan aldrig torde hava
meddelats dylik bestämmelse, skulle enligt denna uppfattning livräntetagaren i de flesta fall få betala arvsskatten och alltså till en början å sina livräntor vidkännas avsevärda avdrag. Till stöd för denna uppfatning åberopas bestämmelserna i 1 § arvsskatteförordningen: den, som erhåller egendom genom arv, testamente eller gåva, skall — — — erlägga skatt till staten i förhållande till egendomens värde; och i 46 §: skatten skall av delägare i boet sålunda gäldas, att en var vid tillträde av den honom tillkommande andel i boet erlägger så mycket av skatten, som enligt därför stadgade grunder å nämnda andel belöper.
Den omständigheten, att ett förordnande om livränta vid arvsskattens uttagande ansetts utgöra ett legat, varå arvsskatt särskilt beräknats, synes emellertid icke nödvändigt medföra, att livräntetagaren skall slutligen svara för den å livräntans kapitalvärde belöpande arvsskatten. Härvidlag avgörande är vad testamentsgivaren åsyftat. Enligt min mening måste man i många fall, troligen de flesta, antaga det överensstämma med testamentsgivarens vilja, att fonden skulle få betala den hela kapitalet åvilande arvsskatten utan rätt att å livränteutbetalningarna göra avdrag för en å legatets värde beräknad arvsskatt.
Till en början må här anmärkas, att livräntan stundom icke utgör ett särskilt legat, nämligen när fonden har till uppgift att utdela understöd och livräntetagaren är att anse såsom en av testamentsgivaren utsedd första understödstagare. För att så skall anses vara fallet bör icke fordras, att testamentsgivaren uttryckligen betecknat livräntetagaren såsom en förste innehavare av understöd från fonden, utan man torde böra nöja sig med att livräntetagaren uppfyller de för understöd från fonden stadgade villkoren och att livräntan, först och främst till storleken, överensstämmer med de för understöd meddelade föreskrifterna. Att under dylika förhållanden livräntetagaren icke skall erlägga arvsskatt torde vara alldeles klart; arvsskatt synes för övrigt ej böra beräknas på livräntans kapitalvärde för sig.
Men även när verkliga legat föreligga torde testamentsgivaren oftas thava avsett, att hela arvsskatten skall stanna å fonden.
För denna min uppfattning talar bestämt den vanliga formuleringen: Så och så mycket skall bilda en fond för det och det ändamålet. Det åligger fonden att under N. N:s livstid till honom utbetala etc. Denna formulering bör väl närmast innebära, att testamentsgivaren tänkt sig fonden såsom ensam testamentstagare och att utbetalningen till livräntetagaren tänkts såsom en förpliktelse för fonden; testamentsgivaren har ej menat, att därigenom skulle tillskapas en särskild testamentslott.
Just när fråga är om livränta kan testamentsgivaren antagas hava bestämt beloppet med hänsyn till vad han ansett behövligt för den persons löpande utgifter, vilken han velat gynna genom testamentet. Det är då icke sannolikt, att testamentsgivaren önskat, att livräntetagaren skulle under en kanske ganska lång tid framåt icke utfå något belopp eller, därest fonden av välvilja läte livräntetagaren få betala arvsskatten så småningom, blott ett avkortat belopp.
Stundom torde testamentsgivarens mening vara alldeles påtaglig. Testa-
mentsgivaren har t. ex. under sin livstid till livräntetagaren utbetalt ett understöd motsvarande livräntan; testamentsgivaren kan i ett dylikt fall säkerligen icke hava menat, att det skulle bliva ett avbrott i utbetalningarna till livräntetagaren. En testamentsgivare förordnar om livränta till en trotjänare, som är för gammal att antaga en ny plats; det kan väl icke vara troligt, att testamentsgivaren velat, att trotjänaren under den mellantid, varunder livräntan gick åt för arvsskattens erläggande, skulle sakna inkomster.
Ibland har testamentsgivaren ådagalagt sitt särskilda intresse av att livräntetagaren erhåller fullt genom att stadga, att, därest boets behållning icke förslår till uppfyllande av alla testamentets bestämmelser eller boets behållning icke räcker till för att fonden skall bekomma det angivna beloppet, detta dock icke skall medföra minskning av livräntan.
I äldre tider ifrågasattes väl knappast, att förordnanden om livränta skulle betraktas såsom särskilda legat. Därest man vid verkställandet av äldre testamenten läte livräntetagare betala skatt å livräntans kapitalvärde, skulle detta innebära, att man läte en ändrad praxis å beskattningens område föranleda, att tidigare tillkomna rättshandlingar finge en ny betydelse i det civila rättsförhållandet mellan fonden och livräntetagaren.
Med det nu anförda vill jag naturligtvis icke hava sagt, att testamentsgivaren alltid skall antagas hava velat låta livräntetagaren bliva fri från arvsskatten. Ehuru sakens allmänna natur talar för att testamentsgivaren velat låta fonden betala hela arvsskatten, kunna särskilda omständigheter angiva en motsatt avsikt från testamentsgivarens sida. Den, som biträtt vid testamentets upprättande, kan t. ex. hava frågat, om man skulle sätta in en bestämmelse om fondens skyldighet att betala hela arvsskatten, men fått nekande svar. Skall livräntan utgå med ett mycket avsevärt belopp, ligger det väl närmast till hands att antaga, att testamentsgivaren betraktat förordnandet om livränta såsom ett särskilt legat, för vilket arvsskatten ej skulle belasta fonden. Presumtionen till livräntetagarens förmån synes svagare, om testamentet upprättats under senare tider, sedan livräntorna börjat beskattas såsom särskilda legat.
Mot min uppfattning torde icke kunna åberopas, att under senare år i en del fall livräntetagare funnit sig i att betala arvsskatten. Livräntetagaren är ofta själv en person i små omständigheter, som icke har tillgång till sakkunnigt biträde, medan fondens företrädare i denna av varken lagstiftningen eller rättspraxis avgjorda fråga ansett sig pliktiga att stå på fondens bästa.
E. Thomasson.