Om ett vittnes förpliktelser. Under de senaste åren har menedsmålens antal tilltagit inom Övre Norrland. Sålunda har sedan slutet av 1936 enbart inom Västerbottens län ett tjugutal personer sakförts för menedsbrott. Huruvida ökningen av menedsmålen beror på ökad brottslighet i berörda hänseende eller på ökad aktivitet från åklagarsidan låter sig icke avgöra. I en del av fallen vill det synas som om brottet kommit till, därför att vederbörande icke riktigt satt sig in i ett vittnes plikter. Den bristande respekt för edens helgd och den brist på insikt om ett vittnes förpliktelser, som sålunda gjort sig märkbara, har föranlett presidenten i hovrätten för Övre Norrland H. ELLIOT att i en skrift, betitlad »Om ett vittnes förpliktelser», fästa allmänhetens uppmärksamhet på de plikter, som åligga ett vittne. Skriften är av följande lydelse:

    »Då det under senaste åren i ett flertal fall inträffat att personer lämnat oriktiga uppgifter såsom vittnen inför domstolar i Övre Norrland, eller förtegat vad de visste i målet, har ansetts lämpligt att göra ett uttalande om de plikter som åligga vittnen i rättegångsmål.
    När en person skall höras som vittne inför rätta, får han ju avlägga vittneseden. I denna ed lovar och svär han, att han skall vittna och giva tillkänna 'allt, vad jag vet i denna sak hänt och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar'. Detta lovar han 'vid Gud och hans heliga evangelium', och han bekräftar sin ed sålunda: 'så sant mig Gud hjälpe till liv och själ'.
    Menedsbrott är regelmässigt belagt med strängt straff: straffarbete i minst ett högst sex år.
    Ett vittne bär alltså ett ansvar, både inför sitt eget samvete och inför lag och samhälle.
    Han bör därför, innan han höres såsom vittne, noga bereda sig till förhöret. Han bör taga reda på vad målet rör sig om. Vidare bör han övertänka vad han själv vet och skilja ifrån vad han blott hört av andra. Även vad han hört av andra kan vara av vikt i målet, men vittnet måste, när han berättar sådant, även uppgiva vem han hört det av; han får ej berätta det såsom om det vore hans egen iakttagelse.
    Eftersom ett vittne skall berätta allt vad han vet vara hänt och sant i målet, så skall hans berättelse vara densamma antingen han åberopas av käranden eller svaranden. Detta är nog en sak som mången ej har insett. Det har hänt att en person, som vidtalats av en part att vittna, svarat: 'det kan jag inte, ty jag har lovat din motpart att vittna'.
    Det förhåller sig alltså så, att ett vittnes berättelse ej får vara färgad av hans intresse för den som åberopat vittnet. Vittnet står inför rätta inte såsom representant för eller hjälpare åt parten, som åberopat vittnet. Utan vittnet står där för att fullgöra sin plikt mot samhället att tala sanning, även om den sanningen ej är välkommen för honom, som kallat in vittnet. Intet kamratskap, ingen kamratlig solidaritet av något slag — hur stark den än eljest må vara — får hindra vittnet från att tala sanning.
    Vittnets plikt är ej inskränkt till att svara på domarens frågor. Domaren kan ej fråga vittnet om allt mellan himmel och jord; domaren frågar sådant som han har anledning tro att vittnet vet något om. Men vittnet vet kanske

mer. Vittnet har samma plikt att berätta även detta, och han har samma ansvar inför sitt samvete och inför samhället, om vittnet — även då domaren ej frågat därom — förtiger vad vittnet vet i målet.
    Om nu ett vittne först talat osanning inför rätta, är det ej för sent för honom att ändra sig och tala sanning, så länge målets handläggning samma dag pågår. — Även därefter är angeläget, att vittnet snarast hos domaren eller polismyndighet ändrar en oriktig berättelse och säger som det verkligen var. Om än en sådan ändring av berättelsen icke kan göra ett menedsbrott ogjort, inverkar dock ändringen i hög grad mildrande vid brottets bedömande.
    Det kan kosta en smula självövervinnelse att ändra sig. Men det är mycket manligare att göra det, än att framhärda med osanningen och på det sättet kasta sig i olycka, kanske för hela livet.
    Och olycka blir det genom menedsbrott, inte bara för vittnet själv utan för hustru, barn, föräldrar eller andra som äro beroende av honom. Må var och en, som står i begrepp att vittna inför rätta, noga betänka sina plikter, mot sig själv och de sina och mot samhället.»
    Innehållet i skriften har genom samtliga tidningar inom Övre Norrland bringats till allmänhetens kännedom. Vidare hava försök gjorts att genom landsfiskalerna överlämna ett exemplar av skriften till envar som instämmes för att höras såsom vittne. Vid vittnesförhör inom hovrätten överlämnas vid förhandlingarnas början till varje vittne ett exemplar av skriften, så att vittnet får god tid att genomläsa densamma och betänka vittnesedens betydelse, innan vittnesförhöret börjar.

A. B-x-s.