VARFÖR GER VILLKORLIG DOM I SÅ MÅNGA FALL DÅLIGA RESULTAT?

 

AV

PROFESSOR OLOF KINBERG.

 

Sedan åtskilliga decennier är man inom länder med europeisk kultur tämligen ense om att villkorlig dom med övervakning (probation, sursis), på ändamålsenligt sätt organiserad och förverkligad, är ett utmärkt kriminalpolitiskt medel i vissa fall. När denna rättsreaktion likväl, såsom statistiken utvisar, tämligen ofta ger dåligt resultat 1 måste detta bero antingen på att institutet tillämpas på individer för vilka det icke lämpar sig eller på att övervakning och annan hjälpverksamhet utövas på ett olämpligt sätt eller på bådadera. Det förra året avgivna förslaget till Lag om villkorlig dom m. m. har genom en detaljerad plan till organisationen av övervakning m. m. sökt avhjälpa desvåraste bristerna i den villkorliga domens nuvarande förverkligande.
    Frågan om beskaffenheten av det klientel på vilket institutet hittills tillämpats har betänkandet icke upptagit till någon mera ingående prövning då material härför icke förelåg och inte heller inom den till buds stående tiden kunde anskaffas. Det enda tillgängliga materialet utgjordes nämligen av en summarisk redogörelse för resultaten av en undersökning som år 1934 på K. M:ts uppdrag utförts av dr H. KNÖÖS. Detta material har också i betänkandet beaktats. Den mera djupgående analys av det av dr Knöös undersökta materialet, som verkställts av honom, förelåg däremot i manuskript först vid den tidpunkt då betänkandet var så gott som färdigt att avlämnas. Det kunde därför icke på

 

1 Enligt tab. 14, p. 39 i Betänkande med förslag till lag om villkorlig dom m. m., utgjorde antalet återfall inom 10 år bland de under åren 1922—25 villkorligt dömda icke mindre än 17.7 %.

43—387004. Svensk Juristtidning 1938.

vederbörligt sätt inarbetas i betänkandet och tillgodogöras vid motivskrivningen.
    Kännedomen om det klientel varpå den villkorliga domen hittills tillämpats är sålunda bristfällig och borde göras fullständigare innan statsmakterna går att fatta beslut rörande detta viktiga kriminalpolitiska institut.
    För att i någon mån fylla denna lucka har jag, med utgångspunkt från Kriminologiska centralarkivets akter, låtit utarbeta vissa tabeller över samtliga under åren 1936—37 influtna fall vilka tidigare erhållit villkorlig dom.
    Materialet utgöres av 120 fall som under nämnda två år varit föremål för rättspsykiatrisk undersökning på Rättspsykiatriska kliniken eller annorstädes. Den över materialet verkställda undersökningen ger vissa upplysningar rörande det klientel på vilket villkorlig dom tillämpats, vilka synes vara så viktiga att de förtjänar beaktande vid revision av den villkorliga domen.

 

    Tab. I.

Biologiska belastningsmoment, föreliggande redan vid tiden för den villkorliga domen och utgörande indikationer för rättspsykiatrisk undersökning, hos 110 individer bland de 120 tidigare villkorligt dömda.

1.   Grav hereditär belastning                                                    i 19 fall                  15.8 %
2.   Oligofreni                                                                                » 52    »                43.3 %
3.   Emotionell hypoplasi                                                           » 45     »                37.5 %
4.   Otvetydiga drag av konstitutionell s. k. psykopati         » 74     »                 61.7 %
5.   Skalltrauma, hjärnsjukdom med sviter                            » 10     »                  8.3 %
6.   Alkoholism                                                                              » 20    »                 16.7 %
7.   Epilepsi                                                                                    » 2       »                   1.7 %
8.   Psykotiska tillstånd                                                               » 4       »                  3.3 %
                                    Summa biologiska belastningsmoment 226

 

    Såsom rubriken utvisar saknas biologiska belastningsmoment endast hos 10 av de 120 fallen. Flera av ovan redovisade belastningsmoment måste på grund av sin natur hava förelegat redan vid tidpunkten för den villkorliga domen (hereditär belastning, oligofreni, emotionell hypoplasi, konstitutionell s. k. psykopati). Av de övriga belastningsmomenten (alkoholism, skalltrauma eller annan hjärnsjukdom, epilepsi, psykos) har endast sådana medtagits som förelåg redan vid den tidpunkt då villkorlig dom beslöts.

    Belastningsmomentens summa uppgår till 226. Då dessa fördelar sig på 110 individer kommer på varje individ något mer än 2 belastningsmoment.
    Av särskild betydelse är den stora frekvensen av intellektuell undermålighet (43.3 %), underutveckling av känslolivet (37.5 %) och konstitutionell s. k. psykopati (61.7 %) hos klientelet. Såsom framgår av belastningsmomentens beskaffenhet är det uppenbart att deras förhandenvaro hos de tilltalade bort föranleda rättspsykiatrisk undersökning innan domstolen fattat beslut angående den kriminalpolitiska behandlingen.

 

    Tab. II.

Sociala belastningsmoment, föreliggande redan vid tiden för den villkorliga domen och utgörande indikationer för rättspsykiatrisk undersökning, hos 70 individer bland 120 förut villkorligt dömda.

1. Skyddsuppfostran                                                                                i   28 fall   23.3 %
2. Brott av svårartad natur (våldtäkt, andra sexualbrott,
grym
hetsbrott, mordbrand)                                                                  »    7   »        5.8 %
3. Socialt handikap genom exceptionellt dåliga
hemförhållan
den, genom utomäk tenskaplig börd och liknande  »  47  »      39.2 %
                                                        Summa sociala belastningsmoment 82

 

    Såsom rubriken utvisar förefanns kända sociala belastningsmoment hos något över hälften av samtliga tilltalade, därav tidigare brottslighet av svårartad natur i 7 fall, skyddsuppfostran i 28 fall och övriga (synnerligen dåliga hemförhållanden, utomäktenskaplig börd m. m.) i 47 fall. Hela antalet sociala belastningsmoment utgjorde 82, d. v. s. omkring 1.2 i medeltal på varje socialt belastad individ. Av icke ringa betydelse är också att sociala belastningsfaktorer av här redovisad natur saknades i icke mindre än 50 av de 120 fallen (41.7 %). Frånvaron av sociala belastningsfaktorer hos kriminella häntyder nämligen på en stark övervikt hos de individuella brottsfaktorerna, vilket i sin ordning gör förhandenvaron av konstitutionella eller förvärvade psykiska bristfälligheter sannolik.
    Tabell III, över den hos klientelet konstaterade våldsbrottsligheten efter den villkorliga domen, lämnar den överraskande upplysningen att icke mindre än 2 av dessa 120 villkorligt dömda sedermera begått dråp resp. mordförsök. Redan denna upplysning säger en del om farlighetens intensitetsgrader hos detta klientel.

Tab. III.
Våldsbrott begångna efter den villkorliga domen

1234567
TIDPUNKT FÖR BROTTET EFTER DEN VILLKORLIGA DOMENDRÅP, MORDFÖRSÖKRÅNMISSHANDELHEMFRIDSBROTTVÅLDSAMT MOTSTÅNDSUMMA
INOM 1 ÅR22
1—2 ÅR11
2—522217
5—101528
MER ÄN 10 11
SUMMA2278519 (15.8)

    Dråp- och mordförsöksfallen är av så stort intresse att de förtjänar en kort redogörelse.
    Fall I. Albin H., f. 1905 utom äktenskapet, arbetare. Fadern notorisk drinkare. Modern fabriksarbeterska, har 7 barn utom äktenskapet, med olika fäder, likgiltig för barnen. H. följaktligen i barndomen vanvårdad. Utackorderad genom B. N., men även i fosterhemmet vanvårdad. Under barna- och ynglingaåren betecknad såsom en vek, försagd, stillsam, blyg och inbunden natur. I 5 år anställd hos en jordbrukare vilken betecknar honom såsom skötsam, villig, ärlig och plikttrogen. Sedan han slutat denna tjänst gick han ett år sysslolös hemma hos modern. Därpå värvning vid flottan i 4 år. 1929 dömd villkorligt för snatteri. Mellan 1929 och 1935 några kortare anställningar, för övrigt arbetslös. 1931 dömd villkorligt för första resan stöld. Flyttade 1930 samman med sin fästmö Agnes. Arbetade sommaren 1935 vid glacefabrik där han visade sig flitig, intresserad och duglig, men under senare delen av anställningen hade han svårt att draga jämnt med arbetskamrater, särskilt kvinnliga, mot vilka han uppträdde häftigt och skrytsamt och som han förtretade med osanna historier. Som även Agnes tidvis varit arbetslös har de haft svårt att draga sig fram, fått understöd av fattigvården, av Agnes' far och av bekanta. Sommaren 1935 uppstod slitningar beroende på att Agnes började sällskapa med en annan man, utan att dock enligt hennes egen och »sällskapets» uppgift något sexuellt förhållande förekommit. Då hennes nya sällskap fick veta att hon var förlovad drog han sig tillbaka. 1934—1935 hade H. klagat för sin hyresvärdinna över huvudvärk och nervsjukdom. Han hade vidare oriktigt uppgivit att han rådfrågat en professor i Lund och hade en gång ringt på i dennes namn och frågat om hon tyckt att han verkade »illa däran». För fästmön sanningslöst uppgivit att han väntade anställning i Köpenhamn och annorstädes. Enligt värdinnan ej haft anledning till svartsjuka mot fästmön.

    Under senare delen av september 1935 blev H. åter arbetslös. Liksom tidigare brydde han sig inte om att anlita arbetsförmedlingen; det lönade sig inte då det alltid var massor av arbetssökande som var före honom. Dessutom ville han inte lämna Agnes och taga anställning på annan ort. Även Agnes var nu arbetslös. Den 30/10 1935 på morgonen börjades under kaffedrickningen ett gräl mellan H. och hans fästmö som var missnöjd med att han inte hade något arbete och ville att han skulle gå ut och söka arbete. Som han visste att hon blivit avskedad från sin sista anställning på grund av uppstudsighet och inte heller sökt arbete sista tiden hade han också blivit irriterad. Under det fortsatta grälet sade Agnes något om att hon skulle flytta tillsammans med sitt sommarsällskap och uppmanade honom att ge sig i väg på sitt håll. H. förlorade då besinningen, tog en hammare som låg på bordet och slog till henne i huvudet så att hon föll mot sänggaveln och började skrika. Av fruktan att hennes rop skulle höras av folk i huset kastade han sig nu över henne och grep henne om halsen. Efter en stund slaknade hon och blev liggande alldeles stilla. Sedan han lagt kroppen på sängen och höljt över den med ett sängtäcke gick han till ett kafé och drack kaffe. Senare på dagen hade en kvinnlig bekant till Agnes besökt H:s bostad och samtalat med H. i dörren. Hon fann honom varken upprörd eller orolig utan som vanligt. Han uppgav att Agnes rest bort för att vårda en sjuk moster, att hon fått arbete som hon snart skulle tillträda och att han själv börjat ett arbete från vilket han nyss hemkommit. Följande natt tillbragte han i bostaden. Innan han gick ut på morgonen därpå hade han betraktat Agnes' lik och tyckt att han handlat »dumt». Ytterligare två nätter tillbragte han i bostaden tillsammans med liket. För att skaffa sig medel till sitt uppehälle belånade han Agnes' förlovningsring. Då dessa pengar var slut reste han till Agnes' föräldrar där han blev väl mottagen och stannade till den 4/11. Här lånade han en mindre penningsumma av Agnes' far. De närmaste dygnen uppehöll han sig mest på kaféer. En dag ringde han till sin hyresvärdinna, uppgav att han var »advokat Eriksson» och uppmanade henne att inte vara orolig för hyran, ty det skulle komma två herrar från banken till H. med 4,000 kr. Vidare påstod han att H. »var till en närbelägen stad och tog ner maskiner», och att Agnes var bortrest för att vårda en sjuk. Först långt senare började Agnes' föräldrar ana oråd och den 21/11 gjorde polisen undersökning i H:s lägenhet och fann liket.

    I utlåtandet över H. (vilket icke avgivits från Rättspsykiatriska kliniken) framhålles att han är en man av »alldaglig läggning», med en torftig men icke undermålig intelligens (Point Scale 17 I. Å.) och med ett föga nyanserat själsliv. Han är knappast mäktig eget initiativ och målmedveten viljekraft och har den svages benägenhet att skydda sig genom en litet oljigt inställsam medgörlighet och genom att skjuta över skulden på andra. Den

hastigt uppblossande häftigheten, som ledde till fästmöns dödande, betecknas också som en svaghetsreaktion. Vidare uppges att hans arbetslöshet synes ha utgjort en källa till mindervärdeskänslor som tagit sig uttryck i ett emellanåt häftigt och skrytsamt uppträdande, i benägenhet att duka upp historier om utlovade arbetsanställningar och att arrangera telefonsamtal i fingerade personers namn för att göra dessa uppgifter trovärdiga. Brottsgärningen har utlösts ur ett tämligen banalt gräl där det ena stickordet gav det andra. När fästmön angrep honom på en särskilt sårbar punkt, hans oförmåga att skaffa arbete och försörja henne, och i ilskan antydde att hon kunde flytta tillsammans med sin sommarkavaljer, »störtade han sig över henne i det raseri som är en icke så ovanlig reaktion hos den som känner sin vanmakt och oförmåga att värja sig för stickorden och därför tillgriper vad medel som helst för att få ett slut på situationen». »Enligt mitt förmenande», tillägger utlåtandets författare, »är det här fråga om ett plötsligt vredesutbrott som är normalpsykologiskt förklarligt (!), men däremot ej om den känslornas långsamt stegrade eruptiva spänning som försätter vederbörande i ett psykiskt undantagstillstånd.»
    Det är väl för mänskligheten att den sortens »alldagliga läggning» och »normalpsykologiskt» betingade mordiska raseriutbrott är tämligen sällsynta i den reala världen. Dråp och mord skulle nämligen eljest vara verkligt alldagliga företeelser, eftersom torftiga och trista förhållanden, missmod och oro för ekonomin och banala gräl är någonting mycket vanligt inom de socialt mindre lyckligt lottades skikt.
    Utlåtandet är emellertid märkligt inte bara genom vad det innehåller, utan också genom vad det inte innehåller. Sålunda utnyttjas ett i journalen anfört moraliskt test inte i epikrisen, ehuru det lämnar vissa upplysningar om H:s känsloliv och omdöme samt visar hans oberördhet av det egna brottet vid undersökningstillfället. Om brottet säger H. nämligen: »Om det varit överlagt, då hade det varit ett mycket grovt brott, men nu är det inte överlagt, utan det var bara ett sinnestillstånd som man kom i.» Kontrasten mellan detta sätt att förhålla sig och hans nedstämdhet och förtvivlan vid häktningen beröres inte, ehuru det är en påfallande omständighet som behöver förklaras. I journalen omnämnes visserligen att H. varit utsatt för ett trauma,

men inte att han, enligt egen utsago, därvid blivit medvetslös. Vidare omtalas inte att han är intolerant för alkohol, så att han blir berusad av helt små kvantiteter och att han under veckorna närmast före brottet varit orolig över sin ekonomiska situation, sovit dåligt och ätit oregelbundet. Att han under hela sommaren haft en envis huvudvärk, att han vid inkomsten till fängelset var djupt nedstämd och förtvivlad, att han föreföll kroppsligen »alldeles förbi», hade yrsel så att han raglade och fördenskull bad att få ligga till sängs, att han klagade över huvudvärk, sömnlöshet, dålig matlust och sade sig inte ha kunnat tänka redigt alltsedan brottstillfället, att han sagt sig ha besökt en professor i Lund och själv i den föregivna professorns namn ringt till hyresvärdinnan och frågat om hon tyckt att han var »illa däran», allt detta omtalas visserligen i journalen, men diskuteras inte i epikrisen. Någon encephalografisk undersökning i syfte att utröna om någon objektivt påvisbar hjärnförändring inträtt efter olyckshändelsen är inte gjord. Det omnämnes inte att expl. företer det viktiga asteniska draget att vid otillräcklig sömn påverkas så att han har svårt att tänka. Hans faktiska debilitet, som förmodligen är både av biologisk natur och en obildningsdebilitet, hans ringa introspektiva förmåga, hans oklarhet och oförmåga att klargöra för sig egna tillstånd och situationer, vilket allt innebär nedsatta skyddsmekanismer mot häftiga sinnesrörelser, diskuteras inte och deras betydelse för den kriminalpsykologiska situationen klargöres inte. Motsättningen mellan hans egendomliga och till synes alldeles oberörda och känslolösa uppträdande efter brottet och det konstaterade faktum att han efter häktningen visar en stark affektiv reaktion med varjehanda asteniska symptom samt det betydelsefulla faktum att han längre fram visar en obetydlig subjektiv skuldreaktion på brottet ehuru han, om också moraliskt något trubbig och onyanserad, dock ingalunda är moraliskt imbecill belyses icke, ehuru just däri ligger en viktig diagnostisk upplysning, nämligen en hänvisning på det av erfarenheten gång på gång bekräftade faktum att personer som begått brott i tillstånd ov oklart eller omtöcknat medvetande och därför inte själva kan förstå handlingen eller fullt identifiera sig med dess upphovsman just på grund härav visar en mycket svag moralisk skuld- och ansvarighetsreaktion på gärningen.

    Över huvud taget saknas en kriminalpsykologisk och psykopatologisk analys av fallet, ehuru rättsläkarens uppgift ju bl. a. är att söka klarlägga ur vilka, normala eller abnorma, förutsättningar en brottslig handling framsprungit och att med ledning därav bedöma den prognostiska och kriminalpolitiska situationen.
    H. dömdes till 10 år och 8 dagars straffarbete, vilket han f. n. avtjänar. Han har under vistelsen på Långholmen skött sig anmärkningsfritt, men är enligt fängelseledningen »tämligen egendomlig, lynnig, envis och föga meddelsam».
    Rättspsykiatriska och kriminalpsykologiska utredningar av denna art utgör en av förklaringarna till den av Inghe 1 konstaterade ojämnheten i de rättspsykiatriska bedömningarna vid de olika undersökningsstationerna inom landet.

    Fall II. Bror N., f. 1908, valsverksarbetare, har sedan åtskilliga år visat benägenhet för alkoholmissbruk och vid upprepade tillfällen varit lagförd för fylleri. Under sommaren 1936 ökat spritmissbruk som kulminerade i början av augusti med en pilsnerförtäring på 14—15 flaskor per dag. 1934 dömd villkorligt för stöld, 1935 dömd för billån under rusets inflytande. Under sommaren 1936 fått den uppfattningen att hustrun var honom otrogen och till följd därav kommit ur sinnesjämvikten. Sedan makarna i juli beslutat separera hade detta tillstånd förvärrats. Efter en tillfällig försoning med hustrun 11—13 augusti fick han av en händelse den 14 aug. en upplysning som syntes antyda att hon hade för avsikt att flytta ifrån honom till en annan man. I besvikelsen häröver beslöt han att döda hustrun och sig själv. På e. m. samma dag gjorde han förberedelser till gärningen genom att smuggla in ett lieblad i sovrummet och skriva avskedsbrev till svärfadern. Följande morgon väckte han hustrun och gick löst på henne med liebladet så att hon fick djupa sår i ansiktet och vänstra axeln. Därefter skar han sig med lien ett djupt snitt i struphuvudet så att han av blodförlusten blev medvetslös. Under dagarna närmast före brottet synes spritförtäringen ha varit obetydlig och sista dagen ingenalls.
    I utlåtandet (vilket icke avgivits från Rättspsykiatriska kliniken) förklaras att N:s spritmissbruk icke lett till sinnessjukdom eller patologiskt rus. »Ovedersägligen», tillägger utlåtandets författare, »står expl:s gärning i samband med en stark affekt som framkallats då han på eftermiddagen fick visshet om att hustrun stod i begrepp att ånyo bedraga honom, och man torde här ha goda skäl att tala om en 'crime de passion'. Men den relativt

 

1 G. INGHE: Rättspsykiatrisk praxis (Sv. läkartidningen 1938).

långa tid under vilken expl. övervägt gärningens utförande talar för att det inte här kan ha varit fråga om en affekthandling som begåtts under omständigheter som kan vara exculperande.»
    Bedömaren av fall I ansåg affektutbrottet icke patologiskt därför att det var ett plötsligt vredesutbrott, men ej »en känslornas långsamt stegrade eruptiva spänning som försätter vederbörande i ett psykiskt undantagstillstånd». Bedömaren av fall II däremot ansåg den omständigheten att affekten icke varit helt akut (eftersom gärningen övervägts under relativt lång tid = ungefär ett halvt dygn) visa att den icke varit patologisk. Ingendera av undersökarna synes ha insett att både plötsliga och under långvarig spänning förberedda affekthandlingar kan vara patologiska och att bedömningen grundar sig på andra omständigheter än affektens plötslighet eller successiva stegring till en explosiv handling: förhållandet mellan stimulus och reaktion, den allmänpsykologiska bakgrunden till handlingen, affektkurvans form, förekomsten av patologiska drag hos det emotiva och konativa livet över huvud taget, konstitutionstypens beskaffenhet m. m. Ingendera har tagit hänsyn till de starkt asteniserande moment som ofta åtföljer långvarigare emotionella spänningstillstånd (motorisk oro, rubbningar i sömn och näringstillförsel) eller till det faktum att en plötslig stark affekt hos individer med en astenisk konstitution kan framkalla omtöcknings- och förvirringstillstånd, från en lindrig oklarhet till djup förvirring, och att det vid våldsbrott av svartsjuka ofta rör sig om typiska, till synes preformerade psykopatologiska mekanismer (exemplifierade genom åtskilliga fall som under senare år publicerats från Rättspsykiatriska kliniken).
    Båda dessa fall illustrerar slutligen en hos vissa undersökningsläkare framträdande tendens att vid mycket grova brott mot person (incest, dråp, mord etc.) lämna eventuellt iakttagna psykopatologiska drag obeaktade, vare sig detta nu beror på en mer eller mindre medveten vedergällningsreaktion hos undersökaren eller på en missförstådd omsorg om allmänpreventionen vars beaktande, eventuellt på individualpreventionens bekostnad, emellertid uteslutande är domstolens sak.

    Bland brott med våldskaraktär finner man vidare ett rån på öppen gata varunder brottslingen, en f. d. Bonaelev, tillsammans med en kamrat slagit omkull en kioskinnehavare och ryckt

ifrån henne en väska innehållande dagskassan. Samma man hade vid ett annat tillfälle dragit kniv och sökt rusa på en kamrat med vilken han kommit i gräl. Med anledning av rånet blev han rättspsykiatriskt undersökt och befanns vara en imbecill och moraliskt undermålig individ som borde behandlas enligt 5 kap. 5 § strafflagen.
    I ett annat fall var en ung man samtidigt tilltalad för rån (överfallit en dam i en portgång, slagit henne till marken och ryckt från henne handväskan) och för våldtäkt mot 12-årig flicka (se fall V).

Tab. IV.
Sexualbrott begångna efter den villkorliga domen.

1234567
TIDPUNKTEN FÖR BROTTET EFTER DEN VILLKORLIGA DOMENVÅLDTÄKTINCESTOTUKT MOT MINDERÅRINGOTUKT MOT NATURENTIDELAGSUMMA
INOM 1 ÅR213
1—2 ÅR123
2—5112
5—103111117
EFTER 1022
SUMMA3534217

 

    Tabellen visar att 17 personer (14.2 %) av de 120 tidigare villkorligt dömda senare begått sexualbrott. Icke mindre än 3 av dessa brott utgöres av våldtäkt.

    Fall III. Gustaf F., f. 1913, arbetare. Visade i skolåren klen begåvning och asociala böjelser, intogs vid 13 års ålder på skyddshem där han betecknades såsom en »kleptoman» med ringa arbetsduglighet och svag viljekraft. Dömdes 1926 för sedlighetssårande handling villkorligt till 1 månads fängelse. Gifte sig, men flyttade efter ett par år från hustrun som enligt hans uppgift var obefogat svartsjuk. Hade därefter drängplatser och var elev på olika lantbruksskolor där han betecknas såsom lat, opålitlig och oemottaglig för undervisning. I juli 1936 köpte han 1/3 liter brännvin som han förtärde på ett nykterhetskafé. Begav sig därefter i väg på cykel och gick 1/2—1 timme senare in i ett hus vid vägen för att få vatten. Sedan en 12-årig flicka, som var ensam hemma, givit honom detta våldtog han henne. Under som-

 

1 Därav 1 även tilltalad för rån.

maren 1936 hade han också vid ett tillfälle gjort sig skyldig till exhibitionism.
    Vid rättspsykiatrisk undersökning visade han sig vara en intellektuellt och emotionellt undermålig individ som borde behandlas enligt 5 kap. 5 § strafflagen.
    Fall IV. Nils S., f. 1912, arbetare. Hans mormor och en moster »mindre vetande». Sedan 12 års ålder har han gjort sig känd såsom vanartig och snattande. 1928 dömd villkorligt för stöld. I augusti samma år nya stölder, dömdes till straffarbete och intogs på Bona där han visade sig tyst, inbunden, sängvätare, slarvig med personlig hygien. Uppfattades på anstalten såsom sinnesslö. 1933 2 månaders fängelse för misshandel. 1934 första resan stöld med inbrott. 1935 bedrägeri. 1936 uppsåtligt våld å allmän plats under sabbatstid. I slutet av samma år olovligt tagande och brukande av annans motorfordon. I juli 1937 under 14 dagar tillfällig anställning hos lantbrukare. Visade sig där ytterst lögnaktig. Gjorde sig skyldig till stöld. Uppgjorde sedermera förteckning på en hel rad andra brott: cykelstöld, förskingringar, bedrägerier, tidelagsbrott. Sistnämnda brott hade han förövat på alla platser där han haft tjänst såsom dräng. Dessutom erkände han 2 våldtäktsbrott mot en 67-årig, psykiskt undermålig kvinna som bodde i ett förfallet ruckel. Efter dessa brott hade han vid ett par tillfällen begivit sig till kvinnans bostad för att utverka förlåtelse och komma till en ekonomisk uppgörelse med henne, men hon hade inte öppnat för honom utan endast inifrån stugan utfarit i otidigheter och skällsord. Vid förhör bekräftade kvinnan uppgifterna. Vidare erkände han ytterligare stölder och otukt med en 4-årig flicka år 1931. Under rannsakningen ingav han till rätten en skrivelse ställd till »Ärade allmänheten» vari han bland annat beklagade den onda gärning han tillfogat Frälsningsarmén genom sistnämnda brott.
    Vid undersökningen befanns han ha en mängd hallucinationer från olika sinnesområden samt vanföreställningar av olika slag (förgiftningsidéer, påverkningsidéer). Med stöd av gjorda iakttagelser och anamnesen förklarades han lida av sinnessjukdom (schizofreni) vilken säkerligen förelegat redan då han uppnådde 15 års ålder.
    Fallet är av intresse på grund av den aktiva och starkt polymorfa kriminaliteten och särskilt den hos schizofrena ovanliga, »intellektualiserade» egendomsbrottsligheten (bedrägeri).
    Fall V. Harry N., f. 1912, arbetare. Intogs på grund av vanart (stöld m. m.) på skyddshem där han vistades 2 år, därefter till Hall där han var intagen ytterligare 2 år. Dömdes 1929 för otukt med sinnesslö minderårig till 2 månaders fängelse villkorlig dom. 1933 straffarbete 3 månader för stöld. Sedan 1935 verkstadsarbetare. Ingick 1935 äktenskap och hade vid tiden för det senaste åtalet med hustrun ett 8 månaders barn. 1936 tilltalad för att tillsammans med en tidigare på sinnesslöanstalt vårdad man F. den 3/1 1936 i en portgång rånat en kvinna, för att ha bedrivit hembränning samt tillsammans med en sinnessjuk person den 1/1 1939 ha våldtagit en minderårig flicka i sin

bostad. Han hade nyligen undergått behandling för gc och visste att han fortfarande var smittad.
    Vid undersökningen konstaterades att han var en djupt amoralisk, aktivt kriminell psykopat vilken borde behandlas med förvaring.
    Vidare förekommer icke mindre än 5 fall av incest. Några av dessa torde förtjäna en kort redogörelse.
    Fall VI. Ivar F., f. 1895, arbetare. Hereditärt svårt belastad med karaktärsanomalier, alkoholism, kriminalitet, sinnessjukdom och andra psykopatiska drag. Vid 12 års ålder på grund av snatteri till Hall. 1916 äktenskap, har 3 flickor och 4 pojkar i åldern 9—19 år. 1927 straffarbete 3 månader, villkorligt, för fickstöld. 1928 stöld, 9 månaders straffarbete. 1936 häktad för incest med 2 minderåriga döttrar. Dessa brott hade börjat 1928 med den då 10-åriga dottern Elsa. Under senare åren även incest med den då 12-åriga dottern Astrid. F. hör till den brutala typen incestare.
    Enligt undersökningen har F. varit sängvätare till 15 års åldern, tidvis i hög grad begiven på sprit (ända till 40 halvor pilsner om dagen) och antagligen haft delirium tremens. Vid åtminstone två tillfällen komplicerade rustillstånd. Han är en utpräglat despotisk, gnomliknande, tidigt åldrad, mikrocefal person. Redan vid 11—12 års åldern coitus med minderåriga flickor. Cerebral sexuell hyperästesi med mycket brant retningskurva. Har haft ett stort antal delvis mycket svåra huvudskador med bestående nervösa psykiska men. Sammanfattningsvis betecknas han såsom en psykiskt abnorm, intellektuellt och emotionellt undermålig, starkt alkoholiserad man med posttraumatiska psykiska skador samt sensitiv-paranoida drag. Rekommenderades till behandling enligt 5 kap. 5 § strafflagen. Kriminologiskt av intresse är den långa pausen mellan hans vanart under uppväxtåren och det första brott för vilket han lagfördes (vid 32 års ålder), en paus som emellertid kan vara skenbar.
    Fall VII. Karl K., f. 1887, ladugårdskarl. Hereditärt belastad med sinnessjukdom, självmord och alkoholmissbruk. Visade sig tidigt intellektuellt undermålig. 1913 straffarbete 2 månader, villkorlig dom, för stöld. 1914 dömd för rymning och persedelförskingring. Sedan ungdomen häftig och hotfull. Flera huvudtraumata med medvetslöshet. Supit, även surrogat. Till kroppstypen animal, primitiv, något neanderthalsliknande. Imbecill, moraliskt okänslig, egoistisk och egocentrisk samt impulsiv, vildsint och brutal under affekt. Hypersexuell, började sexuellt samliv med dottern Thyra när denna var 10 år gammal. Hon har sedan fött ett barn med honom. Med dottern Lisa började han incestuöst förhållande då hon var 14 år gammal. Även Lisa blev havande genom K. Han hör till den brutala, despotiska incestaretypen. Enligt undersökningen är han en i hög grad utvecklingshämmad person med starka anomalier inom känslo- och viljeliv och bör behandlas enligt 5 kap. 5 § strafflagen.
    Fall Vlll. Bror R., f. 1918, grovarbetare. Starkt ärftligt belastad

med imbecillitet, alkholism, kriminalitet, hypersexualitet. Bor i föräldrahemmet. 1934 dömd villkorligt för inbrottsstöld till straffarbete. Upprepade gånger haft samlag med systern Göta, vanligen i sällskap med någon av Götas älskare utom familjen. Härvid har regelbundet tillgått så att den utomstående först coiterat med Göta och därefter Bror. På liknande sätt har han tillsammans med sin bror Åke haft samlag med Göta som även stått i incestuöst förhållande till fadern. Samtliga dessa manliga familjemedlemmar är höggradigt imbecilla och därtill hypersexuella och perversa (mixoskopi). Systern är likaledes starkt sexuell, men inte fullt så undermålig som de manliga familjemedlemmarna. På grund av R:s djupa undermålighet och övriga abnormitet rekommenderas straffriförklaring och hospitalsvård.
    Fall IX. Sven K., f. 1916, grovarbetare. 1935 dömd villkorligt för ett flertal stölder. Mellan 1929 och 1937 vid en mångfald tillfällen gjort sig skyldig till sedlighetsbrott mot minderårig, bestående i otuktig beröring eller coitusförsök. Med sin 13-åriga helsyster Dagny gjort coitusförsök och med en 9-årig dotter till faderns andra hustru begått sedlighetssårande handling.
    Befanns vid undersökningen vara en intellektuellt och emotionellt starkt undermålig individ som borde behandlas enligt 5 kap. 5 § strafflagen.

    I 3 fall förekom otukt med minderårig, utan kombination med incest. Ett av dessa fall förtjänar en kort redogörelse.

    Fall X. Georg T., f. 1899, »gårdfarihandlare», luffare och »skald». Rymde vid 18 års ålder hemifrån och har de senaste 20 åren luffat, med undantag för kortare arbeten vid hyttor och långa vårdperioder på alkoholistanstalter (sammanlagt 6 år 1 månad i 4 etapper). Svår periodsupare sedan många år. 1934 villkorlig dom för snatteri. 1928 och 1935 misstänkt för tidelag. April 1937 grovt sexuellt överfall på en 4 1/2-årig flicka. Överraskad in flagranti. Verkade då »konstig», men icke överlastad av sprit, ehuru han hade en egendomlig lukt ur munnen. Flickans kläder var i oordning, nedsudlade med jord och dyl., i ansiktet var hon uppsvälld och blodig. Hon verkade bedövad. Hennes benkläder var genomdränkta med urin och »något blodigt». Under överfallet hade T. stoppat en näsduk i munnen på flickan. Själv kunde han inte redogöra för vad som inträffat, men förnekade inte att hans avsikt varit att öva otukt med henne. I nyktert tillstånd aldrig någon tanke på att bedriva otukt med minderårig eller med djur.
    Visade sig vid undersökningen vara en dagdrömmare tillhörande Sprangers ästetiska typ, en meditativ poetnatur med panteistisk dragning, en vänlig, omtänksam, sentimental och blödig människa. Mycket svår periodsupare som långa tider i sträck är ständigt berusad, men under rätt långa tider är helt avhållsam. Under rus benägenhet för våldshandlingar och sexuella aberrationer. Företer sålunda utpräglat patologisk alkoholreaktion med komplicerat rus och är även i övrigt

starkt psykopatisk. Undersökaren föreslog straffriförklaring jämte tilllämpning av 25 § alkoholistlagen.

    I 5 fall förekom otukt mot naturen (homosexualitet) och i 2 fall tidelag. Ett av dessa fall må i korthet omnämnas.

    Fall XI. Sven A., f. 1905, diversearbetare. Misshandlade år 1920 minderåriga flickor, gjorde våldtäktsförsök mot dem, anlade skogsbrand och tände på en lada som brann ner. Intogs på Hall, där han stannade i 3 år. Skötte sig i det hela bra, men bestraffades en gång för att han skrutit med sin mordbrand, ansågs efterbliven och hopplös. 1934 dömd villkorligt för stöld. 1935 ett 30-tal otuktsbrott mot minderåriga pojkar. Befanns vid undersökningen förete en utvecklingshämning som starkt framträdde även på det moraliska området och rekommenderades till behandling enligt 5 kap. 5 § strafflagen samt hospitalsvård.

    Av de övriga som begått homosexuella handlingar rekommenderades 2 till straffriförklaring (en infantil imbecill och en annan utvecklingshämmad), 2 till behandling enligt 5 kap. 6 § strafflagen, därav den ene med straff, den andre med förvaring, och 1 helt inverterad till vanlig straffrättslig behandling.

 

Tab. V.
Översikt över samtliga brott för vilka de villkorligt dömda varit åtaladeefter den villkorliga domen.

BROTTSARTANTAL
EGENDOMSBROTT222
VÅLDSBROTT19
SEXUALBROT17
MORDBRAND1
SUMMA259

 

    Dessutom har 4 personer åtalats för lösdriveri.
    Av denna tabell framgår att de 120 villkorligt dömda efter den villkorliga domen begått sammanlagt 259 kända och lagförda brott. Självfallet dominerar egendomsbrotten med 222. För de grövre våldsbrotten och sexualbrotten har förut redogjorts. Mordbrandsbrottet var begånget av en något debil och substabil individ i vinningssyfte. Enligt undersökningsläkaren borde han behandlas enligt 5 kap. 6 § strafflagen.

    Som det är av intresse att känna de brott för vilka dömts villkorligt har en sammanställning av dessa gjorts i tab. VI.

 

Tab. VI.
Brott för vilka villkorlig dom meddelats.

BROTTANTAL
SNATTERI111
STÖLD291
BEDRÄGERI4
FÖRSKINGRING2
FÖRFALSKNING3
TROLÖSHET, FÖRSKINGRING1
OLOVLIGT BRUK AV MOTORFORDON1
HEMFRIDSBROTT1
MISSHANDEL1
OTUKT MED MINDERÅRIGA1
INCEST, SEDLIGHETSSÅRANDE HANDL.33
OLOVLIG BEFATTNING MED SPRIT1
SUMMA120

 

    Såsom är att vänta utgöres flertalet av dessa brott av egendomsbrott (113). Endast i 7 fall har brottet varit av annan beskaffenhet, därav i 4 fall sexualbrott. Uppseendeväckande är det under 2 omnämnda fallet där en på grund av misshandel och våldtäkt mot minderårig samt mordbrandsanläggningar, på Hall intagen sedermera dömes villkorligt utan undersökning av sinnesbeskaffenheten. Man har anledning fråga sig hur det är möjligt att så allvarliga uppförandesrubbningar hos en minderårig kan anses sakna symptomatologisk betydelse såsom källor till kunskap om psykisk beskaffenhet, i synnerhet som genom förundersökningen måste ha utrönts att han på Hall ansågs efterbliven och hopplös.
    Tabell VII är mycket upplysande. Till en början visar den att 85 % av samtliga dessa förut villkorligt dömda vid senare företagen rättspsykiatrisk undersökning befunnits böra dömas enligt 5 kap. 5 eller 6 § strafflagen och sålunda endast 15 % ansetts böra behandlas enligt vanliga regler. Av intresse är vidare

 

1 tidigare bötfälld för snatteri, senare dömd för hemfridsbrott och otukt med minderårig.
2 1 av dessa hade tidigare på grund av misshandel och våldtäkt mot minderårig samt mordbrand varit intagen på Hall, begick sedan otukt mot naturen med ett stort antal minderåriga gossar (jfr fall X); 1 kvinna hade tidigare varit varnad för lösdriveri och flera gånger bötfälld för fylleri; 1 man tidigare disciplinbestraffad under militärtjänstgöring; 2 tidigare bötfällda för snatteri; 3 senare dömda för otukt mot naturen; 1 senare dömd för otukt med syster och fostersyster båda minderåriga; 1 senare dömd för misshander å mor.
3 1 begick senare våldtäkt med 12-årig flicka.

Tab. VII.
Sammanställning av sociala belastningsmoment, föreliggande redan vidtiden för den villkorliga domen, och resultatet av den rättspsykiatriska undersökningen.

FÖRE DEN VILLKORLIGA DOMENV: 0V: 6V: 5S:A
SKYDDSUPPFOSTRAN1 (3.6 %)18928
OFÖRMÅGA ATT FÖLJA SKOLUNDERVISNING EL. KONFIRMATION3 (8.3 %)112236
ANMÄRKNINGSVÄRT KORTA EL. MISSKÖTTA ANSTÄLLNINGAR1 (4.5 %)13822
ANSTALTSVÅRD AV ANNAN BESKAFFENHET ÄN SKYDDSUPPFOSTRAN1 (20 %)54
INGRIPANDE AV BARNAVÅRDSNÄMND I ANNAN FORM ÄN SKYDDSUPPFOSTRAN4 (30.8 %)4513
INGEN ALLVARLIGARE MISSANPASSNING UNDER UPPVÄXTTIDEN8 (50 %)3516
SUMMA18 (15 %)3516

 

att bland dem som tidigare åtnjutit skyddsuppfostran endast 3.6 % ansetts normala och att dubbelt så många ansetts böra falla under 5: 6 som under 5:5. Av dem som visat sig oförmögna att följa skol- eller konfirmationsundervisningen har 8.3 % ansetts normala, av de icke normala bland dem har dubbelt så många ansetts böra behandlas enligt 5 kap. 5 § som enligt 5 kap. 6 §. Detta synes hänvisa på att bland de vid undervisningen efterblivna olika grader av imbecillitet dominerar, medan hos skyddshemsklientelet framför allt förekommer psykopatiska tillstånd med mer eller mindre aktiva kriminella tendenser, vilka indicerar behandling enligt förvaringslagen. Anmärkningsvärt är vidare att bland de 22 fall där det sociala belastningsmomentet utgöres av korta eller misskötta anställningar endast 4.5 % ansetts normala, medan 5: 6 ansetts tillämplig på 13 och 5: 5 på 8. En fingervisning rörande den symptomatiska betydelsen av allvarligare missanpassningsföreteelser under uppväxtåren får man vidare av det faktum att bland de under denna tid icke missanpassade finnes ett mångfaldigt större antal normala än bland någon annan grupp.

Tab. VIII.
Översikt över antalet fall som vid den rättspsykiatriska undersökningenföreslagits till anstaltsvård.

12345678
ÅRSINNES-SJUKHUSANSTALT F. ASOCIALA IMBECILLA (SPECIALSINNES-SJUKDOM)FÖR-VARINGS-ANSTALT F. ABNORMAINTER-NERINGS-ANSTALT F. RECIDI-VISTERALKO-HOLIST-ANSTALTTVÅNGS-UPP-FOSTRINGS-ANSTALTSUMMA
19361461111134 (28.3 5)
193726482343 (35.8 %)
SUMMA40 (33.3 5)10 (8.3 %)19 (15.9 %)1 (0.9 %)3 (2.5 %)4 (3.3 %)77 (64.1 %)

 

    Av denna tabell framgår att 50 (41.7 %) av dessa 120 fall föreslagits till vård å hospital (därav 40 på vanliga sinnessjukhus och 10 på specialsinnessjukhus, anstalt för asociala imbecilla). I 19 fall (15.9 %) har föreslagits förvaringsanstalt och i 1 fall interneringsanstalt. I 3 resp. 4 fall har föreslagits alkoholistanstalt resp. skyddshem eller tvångsuppfostringsanstalt.
    Enligt tab. VI har emellertid sammanlagt 102 (85 %) av de 120 villkorligt dömda vid senare företagen rättspsykiatrisk undersökning ansetts böra behandlas enligt 5 kap. 5 eller 6 §. För 24 av dessa 102 har sålunda icke föreslagits någon skyddsåtgärd, antingen detta nu berott på att vid 5: 5 hospitalsvård inte ansetts behövlig eller vid 5:6 förvaringslagen av tekniska skäl inte kunnat tillämpas eller dylik behandling ansetts obehövlig. För sammanlagt 64 % har emellertid anstaltsvård av något slag ansetts erforderlig och av tekniska skäl kunnat genomföras. Bland de 70 fall för vilka icke föreslagits sinnessjukvård har en så allvarlig åtgärd som förvaring eller internering ansetts påkallad i sammanlagt 20 fall (= 28.6 %), vilket lämnar en viktig upplysning om graden av farlighet även hos dem som icke ansetts så abnorma att hospitalsvårdsbehov ansetts föreligga.
    Granskningen av det material för vilket här i korthet redogjorts visar även att domstolen understundom är ovillig att förordna om undersökning av sinnesbeskaffenheten i fall där villkorlig dom av tekniska skäl kan förekomma. Huruvida detta beror på att brottet anses så obetydligt att en undersökning därför skulle

44—387004. Svensk Juristtidning 1938.

vara onödig eller på något slags princip att aldrig förordna om dylik undersökning där den icke är obligatoriskt föreskriven framgår icke av handlingarna. I nedan skildrade fall var indikationerna för en undersökning emellertid så handgripliga att skälen för domstolens vägran att före domen förskaffa sig upplysning om den tilltalades sinnesbeskaffenhet synes svårbegripliga.
    Fall XII. Janne L., f. 1916, av tattaresläkt, utan yrke. Sedan barndomen lidit av svår stamning och dålig hörsel. Efter 6 skolår inte hunnit längre än till första klassen i folkskolan där han fick avgångsbetyg med Bc i samtliga ämnen. Tillsammans med föräldrarna fört ett kring flackande liv. I oktober 1934 vid Bräkne häradsrätt tilltalad för att han i en ladugård tillgripit en ko som han sålt för 35 kr. Förundersökaren påvisade att L. var slö, i hög grad psykiskt efterbliven och närmast analfabet samt hemställde om undersökning av hans sinnesbeskaffenhet. Domstolen förklarade sig inte finna skäl härtill och dömde villkorligt till 3 månaders straffarbete. I december 1935 blev L. tilltalad för klockstöld begången i Karlshamn. Inför rådhusrätten förklarade sig åklagaren icke yrka på den villkorliga domens förverkande, men hemställde om undersökning av sinnesbeskaffenheten. Rådhusrätten fann dock inte skäligt förordna om dylik undersökning och dömde till 30 dagars böter om 1 kr. Redan i januari 1936 blev han anhållen såsom misstänkt för inbrottsstöld den 4/12 1935. Under rannsakningen inför Medelsta häradsrätt förenade sig åklagare och rättegångsbiträde i hemställan om undersökning av L:s sinnesbeskaffenhet, vilken bifölls.
    Undersökningsläkaren fann L. vara sinnesslö och så djupt psykiskt undermålig att han närmast torde böra betecknas såsom idiot. Hans ordförråd var ytterligt inskränkt, hans kunskaper om allmänna angelägenheter begränsade till den uppfattningen att kungen heter Gustaf och att landets öden i övrigt dirigeras av »överstar, poliser och landsfiskaler». Även i praktiska ting var han mycket bortkommen. Han stod helt på barnets ståndpunkt, när han fick sysselsätta sig enligt egen håg satt han och lekte med knappar eller ritade gubbar i en anteckningsbok. Då han på grund av sin undermålighet befanns alldeles oförmögen att taga vård om sig själv och hans tidigare tattarmiljö alldeles olämplig föreslogs tillämpningen av 5: 5 och vård på statens sinnessjukhus för obildbara sinnesslöa.

    Även om den tilltalades kriminalitet i detta fall icke ännu antagit svårare former är det tydligen oförenligt både med god kriminalpolitik och god humanitet att, såsom i detta fall två gånger skett, genom vägrad undersökning förhindra att en tjuvaktig och hjälplös individ vilken för ett kringstrykande tattarliv får den anstaltsvård han oundgängligen behöver. Fallet har sitt särskilda intresse därför att uraktlåtenheten att förordna om

undersökning här icke berodde på förbiseende av att faktiska skäl för undersökning förelåg. Det är vidare anmärkningsvärt att, trots de genom förundersökningen framkomna upplysningarna, villkorlig dom avkunnades ehuru den föreskrivna övervakningen ju måste bli illusorisk på grund av den tilltalades kringflackande livsföring. Den valda kriminalpolitiska behandlingen får därigenom också ett drag av uppenbar meningslöshet. Vilken inställning enskilda domare än kan ha till den nya kriminalpolitik som de senaste decenniernas lagstiftning åstadkommit här i landet så borde enighet ju dock kunna råda om att ett kringflackande tattarelevnadssätt under en fiktiv övervakning inte kan vara den lämpliga behandlingen av tjuvaktiga ungdomar som står på idiotens utvecklingsnivå.

    Vårt land har i det hela en tämligen låg och inte synnerligen svårartad, känd brottslighet. Såsom visas av här lämnade knappa redogörelse för 120 förut villkorligt dömda vilka sedermera blivit rättspsykiatriskt undersökta — en redogörelse som emellertid på en viktig punkt är ofullständig då den av utrymmesskäl inte innefattar en analys av de talrika egendomsbrottslingarna med hänsyn till deras farlighet — var åtskilliga av dem biologiskt och socialt svårt belastade och ägde en potentiell farlighet som sedermera manifesterat sig icke blott i ett stort antal egendomsbrott utan också i mycket svåra våldsbrott mot person (dråp, mordförsök, våldtäkt, incest, otukt mot minderårig, mordbrand, rån). Ett mycket stort antal av dessa brott skulle kunnat förhindras om vid det första lagförandet den biologiska och sociala belastningens prognostiska betydelse tillräckligt beaktats och om över huvud taget större vikt lagts vid att söka utforska brottslingens person med avseende på hans sociala prognos.