BIRGER EKEBERG, HARRY GULDBERG & RAGNAR BERGENDAL. Dennya lagen om boutredning och arvskifte jämte dithörande författningar med förklaringar. Sthm 1937. Norstedt. 599 s. Inb. kr. 12.00.

 

    Lagen om boutredning och arvskifte d. 9 juni 1933 har numera varit i kraft i snart fem år. De som närmast äro beroende av klara och koncisa rättsregler på förevarande område, i främsta rummet domare och advokater, hava haft tillfälle att skaffa sig en viss erfarenhet av lagens betydelse för vårt rättsväsen. Såvitt jag kunnat finna har den mottagits med stor tillfredsställelse. Även allmänheten i den mån den haft anledning att göra sig förtrogen med lagens bestämmelser torde hava funnit att desamma berett lättnad på mångahanda sätt.
    Hovrättspresidenten Birger Ekeberg, justitierådet Harry Guldberg och professorn Ragnar Bergendal, den förstnämnde ordförande och de senare ledamöter i lagberedningen under den tid då lagförslaget utarbetades, hava år 1937 utgivit en kommentar till lagen jämte dithörande författningar. Utgivarnas namn borga för att man däri erhåller den bästa möjliga vägledning vid lagens tillämpning. Då det inom lagens råmärken falla många frågor av mycket invecklad beskaffenhet, är en dylik vägledning — trots den goda lagtexten — i många avseenden nyttig för att icke säga nödvändig för ett rätt tillämpande.
    Kommentaren innehåller i alla väsentliga punkter en klar redogörelse för den förut gällande rättens ståndpunkt och de avvikelser som den nya lagstiftningen innebär. Detta bör emellertid icke onödiggöra att man direkt ur lagberedningens egen motivering kompletterar de mera kortfattade erinringarna i kommentaren.
    Det är naturligtvis omöjligt att i en kort anmälan närmare ingå på de många problem, som genom den nya lagstiftningen fått sin lösning. Det är ännu för tidigt att yttra sig om huruvida svårigheter vid lagens handhavande kunna uppstå. Jag måste inskränka mig till att säga några ord på ett par punkter, där den hittills förvärvade erfarenheten givit anledning till erinran eller eljest betänksamhet uppstått.
    Man misstar sig säkerligen icke om man påstår, att det är möjligheten att utan alltför stor omgång erhålla en av domstolen förordnad boutredningsman med vidsträckta, men väl avvägda befogenheter, som allmänt betraktas som den nya lagstiftningens förnämsta vinning. Fördelen blir så mycket större därigenom att ansökan om boets avträde till förvaltning av boutredningsman onödiggör den ofta motbjudande åtgärden att begära avträde till konkurs. I fråga om lättheten att erhålla boutredningsman enligt den nya lagen torde måhända en liten erinran

vara på sin plats. Enligt kap. 2 § 2 skall, där ej vid ansökningens ingivande bouppteckning är förrättad, lämnas trovärdig uppgift om delägarna i boet. Efter såväl ordalydelsen som andemeningen borde denna uppgift innehålla utom redogörelse för de närmaste arvingarna även en trovärdig förklaring att ingen universaltestamentstagare finnes. I regel kan väl i sådant avseende endast krävas att den, som gör ansökningen eller omhänderhar boet, bestämt förklarar att intet testamente av beskaffenhet att konstituera en universaltestamentstagare föreligger. I åtminstone ett av mig känt fall inträffade emellertid, att en universaltestamentstagare, som, ehuru han blivit varnad för att dödsbodelägarna skulle söka förordnande för en av honom icke önskad person, av grannlagenhetsskäl väntade att ingiva testamentet till domstolen till dagen efter den avlidnes jordfästning, fann sig förekommen av dödsbodelägarna, som redan hunnit få förordnande utfärdat. Det är visserligen klart att i händelse förordnandet skett på ofullständiga och därigenom oriktiga uppgifter rättelse bör kunna vinnas, men under tiden kunna rättshandlingar ha företagits till förfång för boet.
    Bland åtskilliga domare lär ovisshet råda huruvida bestämmelsen i kap. 2 § 13 kan givas den tolkning att boutredningsman äger sälja dödsbos fastighet utan skriftligt medgivande av dödsbodelägares make. Lagens bestämmelse är emellertid tydlig och klar i den riktningen att samtycke av maken icke erfordras. Även enligt äldre lag torde sterbhusdelägare ägt rätt att sälja boets fastigheter utan makes medgivande, därest han icke varit ensam delägare och sålunda direkt genom dödsfallet blivit ägare av desamma. Enligt den nya lagen bortfaller denna inskränkning. Vad som nu sagts gäller jämväl, mutatis mutandis, om boutredningsmannens rätt att sälja omyndigs fastighet efter förmyndares medgivande. En sådan försäljning kan sålunda ske utan att underställas rättens godkännande. Härvidlag har säkerligen den uppfattningen gjort sig gällande att då rätten förordnat såväl förmyndaren som boutredningsmannen någon ytterligare garanti för ett klokt handhavande av den omyndiges intressen ej erfordras.
    Av allra största betydelse äro den nya lagens bestämmelser, som avse dödsbodelägarnas ansvar för den avlidnes gäld. Att man kan skydda sig mot dylikt ansvar genom att avträda boet till förvaltning av boutredningsman, måste som ovan antytts hälsas med allmän tillfredsställelse. Det är att hoppas att försiktiga dödsbodelägare skola allmänt begagna sig av denna utväg i alla de fall, då insolvens föreligger och konkurs ej anses böra inträda. Den nya lagen skärper nämligen på en viss punkt påföljderna av en försummelse i förevarande avseende. Formellt synes visserligen en lindring hava införts därigenom att därest avträde sker efter för sent ingiven ansökan, dödsbodelägarna icke svara för gälden direkt i förhållande till fordringsägarna utan endast hava att till boutredningsmannen eller konkursförvaltaren inbetala det belopp, varmed gäld, som var dem veterlig en månad före ansökningsdagen, överstiger värdet av den avträdda egendomen och eljest tillgängliga medel. De slippa sålunda att vidkännas realisations-

förluster och förvaltningskostnader, men till gengäld blir det boutredningsmannens eller konkursförvaltarens legala plikt att indriva det belopp, som enligt vad ovan sagts skall gäldas. Detta bygger på den förutsättningen att när dödsbodelägare underlåter att avträda boet i laga tid fastän bouppteckningen visar brist, detta beror av att han är beredd att täcka bristen. Denna förutsättning föreligger emellertid ingalunda alltid. Anledningen till att avträde ej sker kan sålunda vara att dödsbodelägarna med säkerhet påräkna att vissa fordringsägare, t. ex. anförvanter, icke skola göra sina fordringar gällande. Skulle dödsbodelägarna hava missräknat sig på denna punkt, måste de naturligtvis stå sitt kast. Om emellertid avträde framtvingas på grund av förut icke känd skuld, kunna betänkliga konsekvenser inträda för dödsbodelägarna, som kunna tvingas att inbetala belopp motsvarande fordringar, som de på välgrundade skäl antagit aldrig skulle komma att emot dem göras gällande. Svårigheten kompliceras därigenom att nytillkommen fordringsägare är berättigad att taga del i det inbetalta beloppet. Det torde ankomma på rättstillämpningen att tillse att icke alltför stötande konsekvenser av detta system uppstå. Sålunda torde väl en utredning som klarlägger att vissa fordringsägare varit villiga att nöjas med vad de kunde få av boets tillgångar böra leda till modifikationer i ansvaret. Emellertid kan man väl hoppas att utvägen att i tid avträda boet till förvaltning av boutredningsman skall anlitas i sådan utsträckning att tvister av förevarande art knappast skola uppstå.
    Vid sidan av införandet av boutredningsmannainstitutet framträder regleringen av arvskiftet, sådan den skett i den nya lagen, såsom från praktisk synpunkt mest betydelsefull. Det har länge känts som en brist att en dödsbodelägare kunnat sabotera ett arvskifte endast genom att vägra sitt godkännande utan att tvingas att taga ett positivt steg för att motivera sin vägran. Genom den nya lagens bestämmelser har denna brist undanröjts. Skyldigheten att inom viss tid klandra ett i behörig ordning förrättat arvskifte vid äventyr att det eljest blir ståndande medför den fördelen att den klagande måste framlägga de anmärkningar han vill göra och att rättegången kan hållas inom den sålunda givna ramen. I kap. 6 § 8 stadgas att den som vill klandra arvskiftet skall instämma »övriga delägare». I ett av mig känt fall underlät den klandrande att instämma sådana delägare, som icke vid skiftet fått någon del sig tilldelad, beroende av att de såsom förtida arv lyftat mer än på dem ankom. Frågan drogs inför hovrättens avgörande och vederbörande ansågos icke hava behörigen klandrat skiftet. Denna ståndpunkt torde vid närmare övervägande befinnas riktig. Trots den obenägenhet som finnes att i en rättstvist indraga personer, som synas icke hava något att med saken skaffa, måste man med utgångspunkt i lagens tydliga föreskrift presumera att även sådana delägare, som icke vid skiftet tillagts någon del, kunna hava intresse i saken. De kunna t. ex. hava gjort vissa medgivanden, som varit beroende av att de endast gällde till vissa andra delägares förmån.
    Lika litet som det skrives lagar av någon omfattning, som icke kunna

tolkas olika, lika litet kan en kommentar beräknas lämna upplysning i alla tvivelaktiga fall. Beträffande de punkter, som jag härovan upptagit till behandling, torde kommentarens författare med fog kunna anmärka att lagen icke lämnar rum för någon tvekan. Det vittnar desto bättre om lagens och kommentarens kvalitet att jag icke efter moget övervägande funnit någon sårbar punkt, genom vars behandling jag kunnat giva denna anspråkslösa anmälan ett något fylligare innehåll.

G. Bissmark.