FREDE CASTBERG. Folkerett. Oslo 1937. Christiansens boktrykkeri. 257 s. Inb. kr. 11.00.

    Det är en gammal erfarenhet, att folkrätten och studiet av folkrätten går en rik blomstring till mötes omedelbart efter ett större krig. Så var även fallet under tiden närmast efter världskriget. T. o. m. i de nordiska länderna, vilka dock som exneutrala endast mer indirekt voro intresserade av dessa problem, växte det fram en tämligen rik litteratur i ämnet. Utmärkande för denna var dess monografiska karaktär. Med ett par undantag — exempelvis i Danmark MØLLER, i Norge GJELSVIK, vars arbete dock kom ut redan under kriget, och i Sverige REUTERSKIÖLD — räckte författarnas intresse eller tid icke tillför en bearbetning av ämnet i dess helhet.
    Det är denna brist på systematiska, översiktligt hållna framställningar, som prof. CASTBERG nu för Norges del velat och mäktat bättra på ett föredömligt sätt. Som förf. själv understryker är folkrätten »grov og hård», vilket framträder bl. a. på det sättet, att dess regler äro föga nyanserade och att man måste träffa sitt avgörande »efter mer eller mindre ubestemte prinsipper». Det ligger i sakens natur, att ett sådant stoff lätt kan giva anledning antingen till verklighetsfrämmande systembyggande eller till mer eller mindre briljanta karakteristiker av enstaka företeelser utan något inbördes sammanhang. Såvitt anm. kan förstå har det lyckats prof. CASTBERG att här hålla rätt kurs mellan Scylla och Charybdis.
    I ett inledande kapitel på omkring femtio sidor redogör förf. till en början bl. a. för folkrättens begrepp, källorna till densamma, tolkningsmetoder, folkrättssubjekten samt förhållandet mellan folkrätt och intern rätt ävensom mellan folkrätten och den internationella privaträtten, av förf. benämnd interlegal rätt. Liksom de flesta folkrättsliga författare förfäktar prof. CASTBERG i motsats till Wienerskolan, att folkrätten har sin grund i den interna rätten, som alltså — rättsfilosofiskt sett — är primär i förhållande till folkrätten. Förf:s kritik mot KELSEN och hans skola kunde dock enligt anm. ha gjorts något utförligare. Nu har problemställningen onekligen blivit en aning schematiserad.
    Nästa kapitel ägnas folkrättssamfundet, d. v. s. staterna och statsförbindelserna, problemet om staters upphörande, uppkomst och erkännande samt frågor rörande statssuccessioner, vartill slutligen fogats

ANM. AV FREDE CASTBERG: FOLKERETT. 663ett kapitel om staternas »grunnrettigheter». Om man här möjligen skulle önskat en något fylligare redogörelse för de olika statssammanslutningarnas karaktär, t. ex. för skillnaden mellan förbundsstater och statsförbund, måste man å andra sidan framhålla, att ett av bokens bästa partier är det, där statssuccessionerna behandlas. På ett par sidor har förf. lyckats att — låt vara översiktligt — redogöra för innebörden av de onekligen ej alltför lättlösta problem, som här möta.
    Förf. övergår härefter till att behandla statsterritoriet, terra nullius och det öppna havet. Han får här anledning att beröra frågor om förvärv och förlust av territorium, om statens »makt» över territoriet samt om det öppna havet, sund, kanaler och internationaliserade floder. Av stort intresse är här särskilt förf:s på erfarenheter från hans eget land byggda framställning av ockupation av herrelöst land.
    Efter en redogörelse för staternas representation i den folkrättsliga samfärdseln, särskilt för diplomat- och konsulatväsendet, övergår förf. till att i femte kapitlet behandla folkrättsliga »viljeserklæringer», d. v. s. frågor rörande avslutande och upphörande av traktater samt ensidiga rättshandlingar, exempelvis notifikationer och protester.
    I sjätte kapitlet behandlas frågor rörande staternas ansvar för »rettsbrudd». Genom att skarpt framhäva skillnaden mellan ett folkrättsligt relevant brott mot landets egna lagar och brott mot själva folkrätten samt genom att sedan bygga den följande framställningen på denna skillnad, har det lyckats förf. att uppnå reda och klarhet i detta annars tämligen diffusa ämne. De av förf. framförda synpunkterna torde även vara väl ägnade att tagas till utgångspunkt för kommande specialundersökningar.
    Förf. har redan tidigare dokumenterat sig som en god kännare av de folkrättsliga medlings- och domstolsinstitutionerna. Den behandling, som i det nu utkomna arbetet kommer dessa frågor till del, präglas av verklig inlevelse i ämnet. Icke minst värdefullt är att framställningen, ehuru rent systematisk, i hög grad stöder sig på hittillsvarande praxis.
    De åttonde och nionde kapitlen ägnas krigs- och neutralitetsrätten. Hur givande detta avsnitt av boken än är, måste anm. ändock säga, att det vid läsningen lämnade rum för önskningar. Dessa önskningar gingo i stort sett ut på att framställningen borde göras grundligare och mer detaljrik. Ingen vet, hur krigs- och neutralitetsrätten kommer att handhavas i ett kommande krig, men det oaktat skulle det — förutsatt att i detta krig några neutrala komma att finnas — vara av stort praktiskt värde att få en i översiktlig form återgiven redogörelse för hur krigs- och neutralitetsrätten tillämpades under världskriget. Icke minst gäller detta prisrätten samt frågan om behandling av fientlig privat egendom, det senare ett problem, som särskilt amerikanska jurister fått brottas med, även praktiskt.
    Som avslutning kommer en redogörelse för folkförbundet, dess organisation och arbete. Med full rätt uttalar förf., att folkförbundet i allt fall »betegner det første alvorlige forsøk i historien på å skape en organisert tvangsmakt bak folkrettens regler». Han är emellertid långt

664 ANM. AV FREDE CASTBERG: FOLKERETT.ifrån blind för förbundets svagheter. En av dess största brister och tillika en av de största hos folkrätten överhuvud anser han vara, att någon möjlighet icke finnes att i rättslig ordning pröva, om revisionskrav som framställas skola anses berättigade eller icke. Inom de enskilda staterna kan man, säger förf., om spänningen mellan skilda intressen blir för stor, låta lagstiftaren lösa konflikten och på detta sätt undvika revolutioner. Inom folkrättssamfundet är detta icke möjligt, varför risken för våldslösningar, d. v. s. för krig, är överhängande, tills folken lärt sig inse »at de stridende interesser i statenes liv som oftes bare har relativ verdi og de stridende standpunkter bare relativ gyldighet».
    Den senaste tidens händelser torde ha visat, att den självironiska skepsis som förf. med dessa ord efterlyser hos folken och deras ledare blivit, liksom det voltaireianska vettet blev efter napoleonskrigen, en tämligen omodern företeelse.

Gunnar Bomgren.