Gulatingslovi. Umsett frå gamalnorsk av KNUT ROBBERSTAD. Oslo 1937. Det norske samlaget. 294 s. Inb. Kr. 10.00. — Norröne bokverk 33.

    Den äldsta norska landskapslagen, som har gällt för de fylken på Västlandet, som hade gemensamt ting vid Gulen nära gränsen mellan Hordaland och Sogn, har nyligen kommit ut i översättning till nynorska av KNUT ROBBERSTAD. Översättaren återger texten sådan den föreligger i den äldsta bevarade handskriften från omkring 1250, men tillägg och avvikelser som finnas i andra handskrifter äro också medtagna.
    Gulatingslagen har haft icke ringa betydelse för nordisk rättsutveckling. Det äldsta vi veta om den är att den — enligt uppgift av Islands förste historieskrivare ARE FRODE — var mönster för den äldsta isländska lagen, som kom till år 930. Vid den tiden var lagen givetvis änniu icke nedskriven i bok, utan den levde och bevarades i lagkunniga mäns minne. Det som lagmannen framsade på tinget i tingsmännens närvaro, det var gällande lag, såvida icke någon motsade det. Denna muntliga lagtradition kallas i Gulatingslagen »lagmål», vilket motsvarar de svenska landskapslagarnas »lagsaga». Nya bestämmelser, som lagmannen formulerade och tingsmännen gillade, blevo efterhand upptagna i lagen, och denna växte sålunda till och ordnades efter innehållet i balkar. Redan på 1000-talet har Gulatingets »lagmål» blivit nedskriven. Denna nedskrivna lagtext har sannolikt blivit uppläst på tinget och godkänd där. Alltjämt var det sålunda tingets gillande, som var grunden för lagens giltighet.
    Gulatingslagen gällde till år 1274, då den ersattes av Magnus Lagaböters landslag. Denna var sedan gällande ända till 1687, då Kristian V:s »norske lov» utfärdades. Den gamla Gulatingslagen var en huvudkälla för landslagen, där stora delar, ordagrant eller efter omarbetning, upptogos.
    I början av 1000-talet hade Olov den helige med biskop Grimkels hjälp ut-

arbetat en kristenrätt; denna hade upptagits i Gulatingslagen. Troligen på denna grund hade den föreställningen uppkommit, att den äldsta lagtexten var given och stadfäst av Olov den helige. Efter riksmötet i Bergen 1164 vidtogos många ändringar, särskilt i kyrkobalken; det nya kallas för »Magnustext» (efter konung Magnus Erlingsson) i motsats mot den äldre »Olovstexten». Från Olovs kyrkorätt härstamma utan tvivel de högtidliga ord, varmed Gulatingslagen begynner: »Det er upphavet til lovene våre at me skal böygja oss mot aust og beda til den heilage Krist um godt år og fred og um at me må halda landet vårt bygt og hava landsherren vår helsig. Han vere vår ven og me hans og Gud ven til oss alle.»
    Den nya översättningen är given i en gammaldags språkform, som visserligen förträffligt följer den fornnorska textens uttryckssätt och stil men som kanske i någon mån försvårar läsningen för en skandinavisk läsekrets. En svensk läsare är kanske i främsta rummet benägen att göra jämförelser med den gamla inhemska rätt, som han känner från våra egna landskapslagar. Beröringspunkterna äro icke så stora, som man kanske skulle vänta. Olikheterna äro mera påfallande. Men även dessa kunna ju ge ett perspektiv över nordisk rättsutveckling, som är både intressant och lärorikt.
    I en inledning har översättaren givit en klar översikt över Gulatingslagens historia och det sätt varpå den blivit bevarad. Till själva texten har han också givit upplysande noter.
    Boken har fått en värdig utstyrsel av CARSTEN LIEN.

Elias Wessén.