Ugeskrift for Retsvæsen (h. 20—45). Den i febr. 1937 tillsatta s. k. Forfatningskommissionen, bestående av ministrar och riksdagsmän under statsministerns ordförandeskap, har avgivit ett i aug. i år tryckt betänkande med förslag till ändringar i Grundloven. En synnerligen intressant, starkt kritisk redogörelse för innehållet i detta betänkande lämnas av prof. POUL ANDERSEN i h. 42. Hans uppsats, som har en för UfR ovanlig längd (29 s.), omfattar 4 avdelningar. I den första gör förf. några anmärkningar om betänkandets allmänna läggning, som han finner vittna om att studiet av in- och utländska författingsförhållanden bedrives i Danmark som en formellt-juridisk vetenskap, utan sådan kontakt med det reala samhällslivet som utmärker exempelvis prof. Tingstens Political Behaviour. Förf. anser sig även ha skäl till klagan över motivernas torftighet; han visar med skrämmande citat hurusom motiveringen till en § av största betydelse stundom ej består i annat än lagtextens ord, återgivna i kanske något friare satsbildning och inledda med ett »man har ment at burde foreslaa, at» el. dyl. Lagbudens språkliga avfattning finner han ock flerstädes mindre lycklig. Den andra avdelningen handlar om riksdagen, om folkomröstning, om riksdagens »juridiske Sekretær» och om Finansudvalget. Riksdagen, fördelad i ett Folketing och ett Rigsting, skall bestå av sammanlagt 205 ledamöter. Av dessa utses 170 omedelbart av väljarna, efter proportionell metod, och de 170 utse, likaledes proportionellt, inom sig 34 som skola sitta i Rigstinget; de återstående 136 bilda Folketinget. Ytterligare 34 ledamöter i Rigstinget uttagas, proportionellt och enligt namnens ordningsföljd, från väljargruppernas före valet offentliggjorda vallistor som ej få innehålla namn å kandidater i de särskilda valkretsarna. En 69:de ledamot i Rigstinget utses av de folkvalda medlemmarna i Färöarnas Lagting. Valrätt liksom valbarhet inträder vid 23 år. Vissa ärenden — såsom grundlagsfrågor, förslag till Finanslov — skola behandlas i Den forenede Rigsdag, andra i vart ting för sig. Även ärenden av det senare slaget skola dock, vid bristande enighet mellan tingen, slutligen avgöras av Den forenede R.; och ifall statsministern finner att behandlingen av ett lagförslag går onödigt långsamt i något av tingen, kan han göra anmärkning härom hos Den forenede R. som då bestämmer om det vidare procederet. Genom dessa m. fl. regler har kommissionen trott sig kunna vinna såväl en- som tvåkammarsystemets fördelar. Men förf. är skeptisk: man kan »nu engang ikke baade blæse og have Meli Munden». Folkomröstning skall anställas i fall begäran därom väckes av minst 1/3 av riksdagens ledamöter och den tillika, därest antalet understiger 2/5, vinner anslutning från minst 15 % av väljarkåren. Initiativ kan sålunda ej tagas från utomparlamentariskt håll, och obligatoriskt referendum skall ej förekomma. Omröstning kan ej få annan verkan än att en lag eller ett lagförslag förkastas (vissa lagfrågor äro undantagna); förkastande har skett, om flertalet — och minst 35 % av samtliga väljare — röstat därför. Förf. synes mena att förslaget om folkomröstning tillhör betänkandets minst genomarbetade partier. Han anmärker att medan införlivandet av referendum med Sveriges författning föregicks av »en lang Række meget indgaaende og værdifulde Betænkninger, tilsammen paa mere end 1,000 store Tryksider»,

så finnes därtill ingen motsvarighet i betänkandet som icke ens hänvisar till »disse fortrinlige, svenske Oplysningskilder». Om det norska stortinget varit kommissionens förebild i fråga om representationens sammansättning och arbetsformer, så är riksdagens »juridiske Sekretær» en kopia av vår JO, men — enligt förf:s omdöme — en ganska dålig kopia. Sekreteraren skall ha en dubbel uppgift: att inför riksdagen behandla till denna riktade framställningar och att »holde sig underrettet om Sager, der behandles af Domstolene» och kunna antagas vara av intresse för riksdagen. Angelägnare, menar förf., hade det varit att åt sekreteraren uppdraga tillsyn över förvaltningsmyndigheterna. Ty i Danmark förhåller det sig så, om man får tro förf., »at medens der kun indenfor meget snævre Befolkningskredse, som delvis udgøres af Kværulanter, kan spores Mistillid til Domstolene, findes der beklageligvis store Kredse af normalt tænkende Medborgere, som ikke nærer fuld Tillid til Forvaltningens Afgørelser». Kommissionen borde gjort allvar av att skapa ett organ för kontroll å folkrepresentationens vägnar över domare och ämbetsmän; som betänkandet nu är lagt »synes den foreslaaede Stilling at ville blive særdeles overkommelig». Hos Den forenede R:s Finansudvalg, som tänkes i likhet med vår utrikesnämnd fungera även då riksdagen ej är samlad, skall regeringen, när en utgift »paa forventet Efterbevilling» anses av nöden, kunna »indhente Tilslutning hertil». Ehuru ett samtycke från utskottet icke skall vara likvärdigt med ett godkännande i finanslag, är det tydligt, säger förf., att grundlagsändringen komme att skänka ministrarna väsentligt större frihet i hushållningen med statens medel. I motiven framhålles att en sådan större frihet är påkallad av »den umaadelige Stigning i Statsbudgettet». Förf. gör den reflexionen att stegringen kunde tänkas tala i motsatt riktning. I tredje avdelningen uppvisar förf. att de ändringar, som föreslås i grundlagsbestämmelserna om ämbets- och tjänstemän och vilka i motiven anges vara av väsentligen terminologisk natur, dock innebära vissa betydelsefulla sakliga nyheter, kanske delvis utöver vad som åsyftats. Den fjärde avdelningen behandlar de partier av förslaget som angå den enskilde medborgarens rättsliga ställning. Den personliga friheten får så till vida ett starkare skydd som det blir i grundlagen stadgat att i regeln endast domaren, ej förvaltningsmyndighet, kan besluta om »Frihedsberøvelse». Förf. påpekar att skyddet dock blir av endast formell natur. Intet hindrar t. ex. att allmän lag föreskriver inspärrning i koncentrationsläger av vissa kategorier politiskt misshagliga medborgare, blott avgörandet förlägges till domstol. Enligt Grundloven skall vid expropriation lämnas full ersättning, men hittills har frågan om ersättningens storlek varit helt undandragen domstols avgörande. Nu föreslås i viss mån en ändring härutinnan: om regeringen — förf. undrar vad detta ord skall betyda — finner att »ganske særlige Forhold» göra en ytterligare prövning önsklig, kan frågan föreläggas Højesteret, och om så Højesteret i sin tur finner, »at foreliggende Omstændigheder gør det tvivlsomt, om den fastsatte Erstatning er passende, udpeger Retten særlige sagkyndige og uvildige Vurderingsmænd, hvis Afgørelse derefter er endelig». Icke utan allt fog, förefaller det, karakteriserar förf. denna ordning som högst besynnerlig, ja principiellt alldeles orimlig. Förutom att den är »overordentlig omstændelig» anmärker förf. särskilt att i de många fall, då staten är expro-

priant, det kommer att bero av ägarens motpart, regeringen, huruvida hans ansökan om sakens föreläggande för Højesteret vinner bifall eller avslås. Församlingsfriheten är, liksom föreningsrätten, i Danmark grundlagfästad, men »Forsamlinger under aaben Himmel kunne forbydes, naar der af dem kan befrygtes Fare for den offentlige Fred». Förslaget lämnar denna bestämmelse orubbad, men fogar härtill ett stadgande att sådana församlingar »maa iagttage de Forskrifter, som Politiet af Hensyn til den offentlige Orden maatte fastsætte». Skall alltså, frågar förf., polisföreskrifter väl kunna ges till skydd för den offentlige Orden, men ej för den offentlige Fred, och skall omvänt förbud kunna meddelas endast då den offentlige Fred, ej då den offentlige Orden är i fara? Förf. fruktar att polisen, om förslaget godtages, kan finna sig befogad att på förhand avgöra om ett möte i det fria är förenligt med allmän ordning eller ej — medan hittills polismyndighets tillstånd ansetts icke kunna ens genom lag göras till villkor för avhållande av sådant möte. Även föreningsfriheten beröres av förslaget: regeringen skall kunna (ej vara pliktig att) hos riksrätten väcka talan om upplösning av vissa närmare angivna föreningar, bl. a. sådana som verka för att beröva medborgare eller grupper av dem någon av de enligt Grundloven skyddade mänskliga rättigheterna, religionsfrihet, tryckfrihet, förenings- och församlingsfrihet o. s. v. Man vill alltså trygga föreningsfriheten genom att inskränka den! Det skall vara tillåtet att verka för avskaffande av de nämnda rättigheterna, blott det ej sker genom föreningar, och föreningar skola få arbeta för alla möjliga grundlagsändringar, t. ex. införande av diktatur, blott icke för rättigheternas avskaffande. Och samtidigt som man vill omgiva rättigheterna med sådan helgd att det t. o. m. skall vara medborgare förbjudet att sluta sig samman i förening för att på laglig väg verka för deras avskaffande, så vill man låta det bero av den vid varje tid sittande regeringen att efter sin politiska åskådning avgöra om denna helgd skall få brytas. Dessa m. fl. anmärkningar göras av förf., vars granskning av förslaget är alltigenom medryckande och åtminstone för den oinvigde ganska övertygande. — Ett märkligt inlägg av en för svenska vanor främmande art har gjorts i diskussionen om den föreslagna Appelretten (SvJT 1938 s. 390). Den juridiska fakultetens samtliga medlemmar ha nämligen (h. 38) riktat en hemställan till justitieministern att han måtte till förnyat övervägande upptaga frågan om förslagets lämplighet såvitt angår den tilltänkta disciplinära makten över domare. Främst betonas att förslaget i denna del väsentligen förringar den domstolarnas oavhängighet som Grundlovens § 71 i rättssäkerhetens intresse vill värna. Som olyckligt anmärkes vidare bl. a. att åt praktiserande advokater anförtros disciplinär myndighet över domare inför vilka de dagligdags ha att företräda, och det framhålles att något behov av ett särskilt disciplinärt organ utanför den allmänna domstolsorganisationens ram icke kan anses ådagalagt.Den rätt till umgänge med barnet, som hos oss alltsedan 1915 varit i lag tillerkänd den icke vårdnadsberättigade av föräldrarna, blev införlivad med dansk lagstiftning först genom 1922 års s. k. Myndighedslov. Vad denna »Samkvemsret» innebär, särskilt vilka band den lägger å den vårdsnadsberättigade (t. ex. i fråga om rätten att emigrera med barnet), är ämnet för en uppsats i h. 36. Ett par sidor i h. 26 ha ägnats frågan huruvida gäldenär

vid betalning i förtid är berättigad att, om å skulden avtalats särskilt låg ränta, njuta avdrag för »Mellemrenten», d. v. s. en ränta lika med skillnaden mellan den avtalade och den i allmänhet gällande, och tvärtom har en motsvarande förpliktelse när den avtalade räntan är särskilt hög. Mäklares rätt till arvode är ämnet för en av cst. Landsd. FROST skriven, på talrika rättsfall baserad uppsats (h. 26) som även av en svensk jurist läses med behållning. Om förutsättningarna för rättens inträde, vilka på ett överskådligt sätt klarläggas, tyckes enighet råda mellan dansk praxis och svensk. Ett färskt rättsfall rörande frågan huruvida check, vars utställare avlidit, finge anses ha infriats av trassatbanken har av HENRY USSING gjorts till föremål för en på synpunkter rik granskning, vari han bl. a. undersöker dels vad 21 § avtalslagen och 33 § checklagen kunna ha att betyda för frågans besvarande och dels innebörden av checkclearingen bankerna emellan (h. 40). Även andra bidrag härröra från H. U:s hand, såsom redogörelser för skuldebrevslagstiftningen av 13 april i år (h. 22 o. 44) och en kort anmälan av Folke Schmidts doktorsavhandling Om ägareförbehåll och avbetalningsköp och hans Riktlinjer för lagstiftning därom (h. 44; F. S:s reformförslag »vidner i det store og hele om sund Dømmekraft»). Medan hos oss avräkning av häktningstid icke är obligatorisk, föreskrives i såväl den danska som den norska strafflagen att häktningstid, som ej berott av den dömdes »Forhold under Sagen», skall i domen avräknas från straffet så att detta helt eller delvis anses verkställt. Den danska lagens bestämmelse härom, § 86, kommenteras i h. 20 av Landsd. HEISE. En bankdirektör, cand. jur. WAD. som haft att uppträda å målsägaresidan i ett bedrägerimål, har av sina erfarenheter i domsalen känt sig manad att hemställa »til rette Vedkommende at skabe Beskyttelse for den Bedragne under Retsforhandlingerne». Särskilt när bedrägeriet utförts av en funktionär mot hans principal, ligger det nära till hands för den tilltalades försvarare att som mildrande omständighet åberopa bristande kontroll o. dyl. Den bedragne blir sålunda utsatt för angrepp utan att han får nöjaktigt tillfälle att värja sig. Det skall därför också lätt hända att en bedragen principal resonerar som så: anger jag saken, så blir min affär trakasserad »og jeg bliver fremstillet som et Fæ i Aviserne. Jeg lader Manden løbe og giver ham en Anbefaling» — och den brottslige fortsätter sina bedrägerier på en ny plats (h. 42). Byretsd. MUNCH-PETERSEN kommenterar den kgl. Anordning, som 13 april i år utfärdats om erkännande av domar avkunnade i Tyskland (h. 24). I flera häften (26, 36 o. 38) har diskuterats huruvida exekution må ske omedelbart på grund av s. k. oäkta ackomodationsobligationer (VINDING KRUSES kraftmättade slutord i h. 38 — kanske få de tolkas som en reträtt under flygande fanor och klingande spel? — läsas med nöje). En annan exekutionsfråga behandlas i h. 38 nämligen den, om en dom mot pantsättaren av hypotiserad lösegendom kan exekveras i panten ifall denna övergått i tredjemans ägo (h. 38). Slutligen må nämnas att i h. 36 KNUD JARNER erinrar om ett trehundraårsminne, utfärdandet av förordningen 9 sept. 1638, som får anses ha skapat förutsättningarna för uppkomsten av ett lagligen ordnat advokatstånd; den föreskrev bl. a. att de, som i köpstäderna ville uppträda såsom prokuratorer, skulle inneha offentlig auktorisation.

B. W.