En nådefråga. I min skrift Nådefrågor historiskt belysta redogöres s. 70 för ett besvärsmål (tullmål) från 1830 vari HD, ehuru nådansökan av den dömde ej förelåg, hemställde att K. M:t måtte av nåd eftergiva viss del av straffet. Det var dock i det målet brottslingen själv som anfört und. besvär, och generaltullstyrelsen, vars utlåtande HD infordrat, hade hemställt om benådning. Men att HD helt proprio motu gjort framställning om nåd i besvärsmål, därpå kunde jag i skriften ej ge något exempel. Numera har jag emellertid funnit ett dylikt, vilket även i så måtto är av märklig art som den sakfällde, för vilken HD gjorde förbön, icke ens anfört und. besvär. Några tjänstegossar, som av HovR:n dömts till ansvar för falsk angivelse mot kapellanen Carl Hellströmer, blevo av HD i besvärsvägen frikända; men för gossen Olof Ersson, som var på enahanda sätt dömd, var klagan icke förd och nåd ej heller sökt. HD yttrade att då O. E. ej gjort annat än de andra gossarna, »varav följer att om und. besvär för O. E. inkommit även han bort från ansvar frias, men från förklarande varav utebliven klagan lägger för HD hinder, så finner vid slikt förhållande HD sig böra» hemställa om nåd för O. E. (20/4 1818). K. M:t gav nåd (14/5). — HovR:n hade beslutit att i anseende till HR:ns förfarande skulle handlingarna i målet överlämnas till advokatfiskalsämbetet. Häröver klagade häradsnämnden; men av HD svarades att »HD anser att vad nämnden härutinnan i und. andragit icke lägger hinder för påföljd av HovR:ns omberörde åtgärd».

B. W.