DOMSTOLSVÄSENDET I EN NY RÄTTEGÅNGSORDNING.

 

föregående häfte av SvJT s. 554—572 återgavs det föredrag varmed ledamoten av processlagberedningen, numera justitierådet Per Santesson inledde diskussionen vid Sveriges Domareförbunds möte den 15 oktober 1938 över ämnet »Domstolsväsendet i en ny rättegångsordning». De efterföljande diskussionsinläggen refereras här nedan (inledningsanförandet in extenso).
 

    HÄRADSHÖVDING BJÖRN ZETTERSTRAND: Helt visst har det på många håll väckt tillfredsställelse att man under det fortsatta arbetet på processreformen i stor utsträckning har avlägsnat sig ifrån de mera vittutseende reformprojekt, som kommo till synes under arbetets tidigare skede och som särskilt satt sin prägel på processkommissionens betänkande. Detta gäller även i fråga om domstolsorganisationen. Jag kommer i fortsättningen endast att beröra frågan om organisationen av underdomstolarna på landet.
    Förarbeten för den stora processreformen ha ju vidtagits sedan lång tid tillbaka. Redan tidigt framkom sålunda kravet på processreformer utan lagändring. Vad beträffar organisationen av underdomstolarna på landet ha reformsträvandena pågått sedan ett tjugotal år tillbaka och fått sitt uttryck i de olika tid efter annan utfärdade domsagestadgorna, den första av år 1918. Innan den första domsagestadgan kom till, kan det sägas att den ende befattningshavare i domsagorna, som hade någon egentlig i lag reglerad ställning, var häradshövdingen. Han hade att svara för domsagans skötsel och han fick själv anskaffa och avlöna de biträden, som erfordrades. Biträden anlitades naturligtvis i stor utsträckning — ja, i så stor utsträckning, att missförhållanden i vissa fall insmögo sig. Jag tänker då särskilt på att den dömande verksamheten även i de mest betydelsefulla mål och ärenden stundom i alltför stor utsträckning överläts på unga krafter utan tillräcklig skolning och erfarenhet.
    Domsagestadgorna ha nu i första hand avsett att i erforderlig utsträckning tillförsäkra häradshövdingarna hjälp av rättsbildade biträden. Vi ha sålunda undan för undan i domsagorna fått förste och andre notarier, sekreterare, i några få fall biträdande domare samt i ett fall en inskrivningsavdelning under särskild chef. I samband därmed har man sörjt för att de mera krävande egentliga domargöromålen

692 BJÖRN ZETTERSTRAND.företrädesvis förbehållas häradshövdingen eller biträden med större skolning och erfarenhet.
    Vissa åtgärder ha också vidtagits i syfte att förskaffa de icke rättsbildade biträdena i domsagorna en mera fast och tryggad ställning.
    Så långt ha vi nu hunnit, och som bekant är för närvarande en särskild kommitté sysselsatt med att utarbeta förslag till en ny lönereglering för häradshövdingarna på grundvalen av sportelsystemets avskaffande. En sådan lönereglering måste givetvis föra med sig åtskilliga organisatoriska spörsmål beträffande lantdomstolarna, som kommittén också enligt sina direktiv har att gå in pä och försöka bringa till en lösning. Under uttryckligt betonande av att från kommitténs sida ännu icke fattats några definitiva beslut kan det måhända vara lämpligt att vid detta tillfälle lämnas en kortfattad redogörelse för några spörsmål, som varit föremål för överväganden inom kommittén.
    Det är givet att man under kommitténs arbete inte kunnat undgå att taga sikte på processreformen, så att den organisation, som kommittén går att föreslå, skall kunna fylla sin uppgift även efter processreformens genomförande. Från processlagberedningens sida har emellertid framhållits, att processreformen såsom sådan knappast kan antagas komma att medföra någon ökning i underdomstolarnas arbete. Det kan bli ökning på en punkt, kanske minskning på en annan, och vad som blir slutresultatet är inte så lätt att bedöma. Detta förhållande har emellertid gjort att man knappast har någon annan utväg än att vid bedömande av personalbehovet i domsagorna gå ut ifrån den erfarenhet, som vunnits under den nuvarande rättegångsordningen. Emellertid kan det nog inte förnekas, att åtskilliga göromål av egentligen judiciell natur, och som också i andra länder ofta ombesörjas av domstolarna, hos oss i viss utsträckning hittills handlagts av andra myndigheter. Under senaste tiden ha som bekant vissa sådana göromål flyttats över till domstolarnas handläggning. Vi ha sålunda nyligen fått lagsökningsmålen, och vi få snart även bötesförvandlingarna. Ytterligare åtgärder i samma riktning äro måhända att vänta. Jag tror inte att vi ha någon anledning att beklaga oss över eller söka motarbeta en utveckling i sådan riktning. Men då ligger det å andra sidan vikt uppå att domstolarnas organisation blir sådan, att de kunna bli i stånd att motsvara de ökade krav, som kunna bliva en följd av en dylik utveckling.
    För närvarande pågår inom lantdomstolarna ett synnerligen omfattande och betydelsefullt arbete med uppläggandet av nya fastighetsböcker. Till detta arbete, som för det övervägande flertalet domsagor är av rent tillfällig art, har kommittén vid uppgörandet av sin organisationsplan icke kunnat taga någon hänsyn, helst som detta arbete nog i flertalet domsagor kan förväntas vara i det väsentliga slutfört vid den tid, då kommitténs blivande förslag kan tänkas komma i tillämpning. Emellertid hava de osäkerhetsmoment, som föreligga särskilt beträffande processreformens inverkan på domstolarnas arbetsbörda, gjort att man måste iakttaga en tämligen stor varsamhet särskilt

DOMSTOLSVÄSENDET I EN NY RÄTTEGÅNGSORDNING. 693i fråga om inrättandet av ordinarie tjänster i domsagorna. Tills vidare och intill dess någon tids erfarenhet har vunnits i fråga om processreformens inverkan, måste man söka reda sig med ett jämförelsevis begränsat antal stadigvarande arbetskrafter och i stället vid förefallande behov lita till tillfällig arbetshjälp.
    Samtidigt med att notarieinstitutionen inom domsagorna genom domsagestadgorna vunnit sin reglering har man strävat efter att genomföra en arbetsfördelning, så att de mera krävande domargöromålen skulle komma att undantagas från notariernas handläggning. I samband härmed har också tiden för notarietjänstgöringen begränsats, så att numera förordnande som förste och som andre notarie i domsaga i allmänhet inte får innehas under längre tid än sammanlagt tre år. Inom kommittén har nu varit under övervägande, huruvida inte även denna tid av tre år bör anses vara något för lång, sedan numera notariernas rätt att hålla s. k. stora ting helt bortfallit eller åtminstone kan förväntas inom en nära framtid helt bortfalla. Det kan knappast göras gällande att notarierna under nuvarande förhållanden erhålla tillräckligt utbyte av en så lång tjänstgöringstid som tre år, och man har nog också ibland gjort den iakttagelsen, att notarierna, särskilt under slutet av tjänstgöringstiden, ha svårt att bibehålla sitt intresse för arbetet oförminskat. Vi ha därför tänkt oss att man skulle kunna begränsa notarietjänstgöringen till en tid av två år eller något därutöver.
    Om notariernas tjänstgöringstid på detta sätt begränsas, kan — det ha vi ingalunda varit blinda för — notariernas arbete inte få det värde med hänsyn till domsagornas skötsel, som förut har varit fallet. Man måste då söka en ersättning på annat håll, och detta kan enligt sakens natur egentligen endast bliva å ena sidan hos sekreterarna och å andra sidan hos de icke rättsbildade biträdena i domsagorna.
    Det var förr icke ovanligt att i domsagorna funnos anställda icke rättsbildade tingsskrivare, som besutto en hög grad av rutin i arbetet och en ingalunda föraktlig skicklighet särskilt på inskrivningsväsendets område. Inom kommittén har man nu tänkt sig att i domsagorna bereda plats för icke rättsbildade biträden av en sådan högre kvalitet och med därav betingad högre löneställning. På sådana biträden skulle då kunna överlåtas bl. a. att verkställa det förberedande arbetet i det stora flertalet inskrivningsärenden, sådana ärenden som icke erbjuda några särskilda svårigheter. Säkerligen skulle genom en sådan anordning kunna vinnas en ökad trygghet i fråga om arbetets bedrivande, och på samma gång skulle man undgå att alltför mycket belasta notarierna med det mera mekaniska arbetet beträffande inskrivningsärendena. En sådan lättnad för notarierna i fråga om detta mera mekaniska arbete blir det nog också nödvändigt att söka ernå, om man under en förkortad tjänstgöringstid skall kunna komma fram till det resultat, som man vill vinna ur utbildningssynpunkt. I stället böra notarierna i viss utsträckning kunna sysselsättas med andra åligganden, och särskilt bör väl målens förberedande till huvudförhandling kunna erbjuda notarierna vissa uppgifter, vilkas utförande kan vara

694 BJÖRN ZETTERSTRAND.av värde för deras utbildning. Inom kommittén ha vi sålunda tänkt oss att, i varje fall i det alldeles övervägande antalet domsagor, skulle anställas ett icke rättsbildat biträde med sådana högre kvalifikationer. I några av de största domsagorna blir det väl nödvändigt att anställa två eller möjligen flera sådana biträden.
    Den andra kategorien befattningshavare, som skulle träda in och fullgöra de åligganden, som efter notarietidens förkortning icke längre i samma utsträckning som förut kunna utföras av notarierna, är som tidigare nämnts domsagesekreterarna. I fråga om dessa innebär processlagberedningens förslag den ändringen i jämförelse med nu rådande förhållanden, att i domsaga skall finnas sekreterare om ej annat bestämmes. Det förutsättes sålunda som det normala förhållandet, att sekreterare skall finnas i domsaga. En sådan anordning kan betingas förutom av notarietidens förkortande även av den förut omnämnda tendensen att på domstolarna överflytta vissa egentligen judiciella göromål, som tidigare ombesörjts av andra myndigheter. Emellertid kan man inte dölja för sig, att här föreligger en kanske inte obetydlig svårighet i organisatoriskt hänseende. Å ena sidan påkalla förhållandena att sekreterare anställas i ett ökat antal domsagor, och för att antalet personer, som via sekreterarbefattningarna föras in på domarbanan inte skall bli alltför stort måste man se till, att ombyte på sekreterarposterna inte inträffar alltför ofta, eller med andra ord sekreterartjänstgöringen i domsagorna bör vara tämligen långvarig. Å andra sidan är det naturligtvis önskvärt, att den långvariga sekreterartjänstgöringen inte skall få den inverkan, att åldern för befordran till sluttjänst inom domarbanan för mycket höjes. Jag skall inte närmare gå in på denna fråga, men har i allt fall velat fästa uppmärksamheten på det problem, som här föreligger. Och kanske måste man stanna vid att låta ett icke alltför obetydligt antal domsagor fortfarande vara utan sekreterare.
    En annan sak må emellertid påpekas i fråga om sekreterartjänstgöringen. Åtminstone enligt mitt förmenande bör man även i framtiden bibehålla den nu tillämpade ordningen, att sekreterarne i viss utsträckning få ägna sig åt den egentliga dömande verksamheten. Det är en känd och ofta framhållen sak, att tingssittningen i dess tidigare form för notarierna ur utbildningssynpunkt var synnerligen värdefull. Ur andra synpunkter har man nu borttagit tingssittningen för notariernas del, och det är ingalunda min mening att klandra det steg, som sålunda tagits. Men någon gång skola dock de unga domaraspiranterna börja taga på sig och känna det ansvar, som är förenat med de mera krävande målens handläggning. Och enligt min tanke bör detta inte ske senare än på sekreterarestadiet, då vederbörande utöver sin notarietjänstgöring även har undergått prövning i hovrätt och därvid befunnits lämpad för domarekallet. Givetvis gör denna synpunkt sig gällande med allt större styrka ju längre tid sekreterartjänstgöringen kommer att fortfara. Sedan blir det en annan sak att man bör bibehålla och måhända i tillämpningen något skärpa den redan nu gällande föreskriften,

DOMSTOLSVÄSENDET I EN NY RÄTTEGÅNGSORDNING. 695att mål och ärenden av vidlyftig eller invecklad beskaffenhet böra förbehållas häradshövdingens egen handläggning. Inom kommittén ha vi tänkt oss att sekreterarne lämpligen kunde få hålla omkring tio allmänna rättegångsdagar årligen. Detta är naturligtvis en begränsning, som är angiven närmast med tanke på den nuvarande rättegångsordningen. Med en ny rättegångsordning, som enligt vad det upplyses kommer att medföra en kanske rätt avsevärd ökning av det årliga antalet rättegångsdagar, får gränsen givetvis dragas annorlunda, men den nu berörda gränsen kan dock ge en antydan om den storleksordning av domsagorna, där man kunde nöja sig med sekreterare. I domsagor åter, där det blir nödvändigt att på annan än häradshövdingen överlåta hållandet av mer än tio allmänna rättegångsdagar årligen, har det synts kommittén att man inte längre kunde nöja sig med hjälp av sekreterare, utan borde i sådana domsagor anställas en biträdande domare med assessorskompetens. Detta medför i jämförelse med nu rådande förhållanden en betydande ökning av antalet domsagor, där biträdande domare skola finnas anställda. Från hovrätternas sida ha också redan framställts äskanden om anslag till bestridande av kostnaderna för ett ökat antal biträdande domare. I ett fåtal av de största domsagorna skulle kunna anställas såväl sekreterare som biträdande domare. Vidare skulle möjligen en inskrivningsavdelning under särskild chef inrättas förutom i Södra Roslags domsaga ytterligare i någon eller några få andra domsagor. Även anställandet av biträdande domare i ett ökat antal domsagor utgör emellertid ett led i strävandena att begränsa domsagesekreterarnas antal.
    Såsom framgår av vad jag anfört är det inga mera genomgripande förändringar i fråga om personalorganisationen, som varit påtänkta inom kommittén. Och de nyheter, som varit under övervägande, kunna i vissa fall sägas ha anknytning till tidigare bestående förhållanden. Jag har redan erinrat om att de ifrågasatta icke rättsbildade biträdena med högre kvalifikationer kunna anses representera en återgång i moderniserad form till de gamla tingsskrivarnas kategori. Och vad beträffar de tilltänkta till antalet väsentligt utökade biträdande domarna kunna väl deras tjänstgöringsförhållanden i viss mån föra tanken tillbaka till de förutvarande s. k. tingshästarna. Den gamla tingshästvägen hade för visso sina brister. Det var sålunda felaktigt att en domaraspirant under avsevärd tid kunde fortsätta på domarbanan innan hovrätten blev i tillfälle att på nära håll pröva hans lämplighet för domarkallet. Det var också felaktigt att gränsen mellan hovrättsvägen och tingshästvägen hade uppdragits så skarpt, som tidigare varit fallet. I båda dessa hänseenden hade dock redan för lång tid sedan vidtagits åtgärder för att råda bot på missförhållandena. Och bortsett från dessa missförhållanden tror jag det måste sägas att den långvariga tjänstgöring i underdomstol, som utmärkte tingshästvägen, inte var någon dålig förberedelse för den, som strävade efter att vinna befordran till ordinarie domare i underrätt. Inrättandet av ett ökat antal tjänster som biträdande domare torde nu enligt mitt förmenande kunna leda

696 BJÖRN ZETTERSTRAND.till att sådana domaraspiranter, som efter att hava bestått provet vid den grundliga prövning, som ligger i tjänstgöring som assessor i hovrätt, dock finna sig äga större fallenhet och böjelse för underrättstjänstgöring, kunna gå vidare på den vägen i egenskap av biträdande domare. Och jag tror inte att en sådan väg, lika litet som den gamla tingshästvägen, blir någon dålig väg fram till häradshövdingebefattning. Men en förutsättning för att en anordning med biträdande domare i ett ökat antal domsagor skall slå väl ut måste enligt mitt förmenande vara, att dessa tjänster icke betraktas som sluttjänster eller som avstjälpningsplatser för mindre dugande personer, utan att de få ingå som ett led i befordringsgången fram till mera självständiga tjänster inom domarbanan.
    Detta är egentligen vad. jag har att säga i fråga om de organisatoriska spörsmål, som inom kommittén varit föremål för övervägande. Men tillika måste framhållas att en än så väl utarbetad och genomtänkt organisation dock icke ensamt för sig för ändamålet gör till fyllest. Vad det framför allt kommer an på är de personliga krafter, som skola förläna åt denna organisation dess levande innehåll. Och detta gäller särskilt om en verksamhet, där den personliga insatsens kvalitet spelar en så avgörande roll som vid domarverksamheten. Till sist måste man dock alltid komma tillbaka till den gamla domarregelns ord: »En god och beskedlig domare är bättre än god lag.» Det blir därför en angelägenhet av största vikt att tillse att domarbefattningarna bli sådana att de kunna innebära en lockelse för verkligt dugande förmågor. Det är inte för mycket sagt, att om man misslyckas på den punkten, syftet med hela processreformen kommer att bli förfelat.

 

    BORGMÄSTARE THORWALD BERGQUIST: Rådhusrätterna ha haft särskild anledning att med stort intresse motse det slutliga utformandet av processlagberedningens förslag, då förfarandets gestaltning måste starkt inverka på dessa domstolars organisation. Innehållet i inledningsanförandet giver vid handen, att några större organisatoriska förändringar beträffande rådhusrätterna icke äro att förvänta.
    Det är glädjande, att processlagberedningen icke strävat efter att genomföra någon likriktning för stad och land, utan låtit de två historiskt framvuxna grenarna för rättskipningen i första instans leva kvar. Tyvärr har beredningen icke ingått på frågan om förhållandet mellan staten och städerna beträffande kostnaderna för rättskipningen. Något klander kan dock icke riktas mot beredningen i detta hänseende, då frågan helt naturligt legat vid sidan av beredningens arbetsuppgifter, men det är att hoppas, att detta viktiga spörsmål snart skall kunna tagas upp till grundligt övervägande och avgörande.
    Beträffande rådhusrätternas organisation är det två frågor som kräva särskilt beaktande, nämligen frågorna om kollegialiteten och om nämnden. Enligt förslaget skall rådhusrätt arbeta kollegialt med 3 å 4 ledamöter. I vissa smärre mål skall ensamdomare döma. Därom är intet att säga, då det gäller bagatellmål. Men förslaget synes innebära, att en

DOMSTOLSVÄSENDET I EN NY RÄTTEGÅNGSORDNING. 697ensam domare i regel skall leda den förberedande handläggningen i mål, som sedermera skola upptagas till huvudförhandling. Häri kan ligga en fara, ett äventyrande av kollegialitetens värde. Det blir lätt så, att meningen hos den domare, som på ett tidigt stadium lett målets utredning och som alltså bäst känner till fakta, blir avgörande vid målets slutliga prövning. Intresset hos de domare, som skola träda till först vid huvudförhandlingen och då icke äro inne i målet, kan lätt slappas och betydelsen av juristkollegiets deltagande i dömandet minskas. Det synes önskvärt, att — där ej hänsyn till arbetsfördelningen lägger hinder i vägen — samtliga de domare, som skola deltaga i huvudförhandlingen, även äro närvarande vid den förberedande handläggningen.
    Frågan om införande av nämnd vid stadsdomstolarna har ofta diskuterats och lämpligheten härav är alltjämt föremål för delade meningar. Det framhålles stundom, att en allmän opinion önskar det, men riktigheten härav kan ifrågasättas. Vad skall nämnden i städerna tjäna för syfte? Den kan icke i någon större utsträckning tillföra domstolen ökad person- och ortskännedom, då stadsdomarna genom sin verksamhet som magistratsledamöter få rikliga tillfällen att lära känna staden och dess befolkning. Syftet skall då vara, att lekmännens deltagande i rättskipningen skall skapa större förtroende för domstolen. Stadsdomstolarna skola liksom häradsrätterna förankras hos folket. Är man övertygad om att nämndinstitutionen kan tillföra rådhusrätterna ökat förtroende, bör man givetvis icke motsätta sig tanken härpå, men man måste komma ihåg, att det här gäller att införa ett system, som saknar hävd. Det folkliga inslaget i stadsdomstolarna har hittills tillgodosetts på annat sätt. Därest nu emellertid nämnd skall införas i städerna, torde man böra gå försiktigt fram, och det är tacknämligt, att processlagberedningen så gjort. Det kan dock ifrågasättas, om icke gränserna för användande av nämnd bort dragas ännu snävare än beredningen gjort. Enligt förslaget skall nämnd anlitas i brottmål, så snart straffet kan uppgå till straffarbete i två år. Med de straffskalor vi ha blir det i så fall nödvändigt att tillkalla nämnd även i åtskilliga bagatellmål, t. ex. då fråga är om en obetydlig avbetalningsförskingring, ett hotellbedrägeri o. d. Det synes bli en alltför stor apparat att inkalla nämnden i dylika fall, då straffet kanske endast blir några dagsböter, fastän det teoretiskt kan uppgå till straffarbete. Skall nämnd införas i städerna, bör dess användning mera än som föreslagits begränsas till allvarliga brottmål, där nämndemännen kunna få en känsla av att deras medverkan är av värde.
    I övrigt vill jag endast konstatera, att det snart föreliggande förslaget icke synes komma att medföra några större ändringar i fråga om behovet av arbetskrafter vid rådhusrätterna och jag vill med glädje fastställa, att den frihet att praktiskt och ändamålsenligt ordna handläggningen, som den nuvarande lagstiftningen ger oss, icke kommer att fråntagas oss.

 

47—387004. Svensk Juristtidning 1938.

698 ARTHUR LINDHAGEN.    F. D. JUSTITIERÅDET ARTHUR LINDHAGEN: Det svenska rättegångsväsendet är icke förenat med särskilt starka traditioner, vilket kan vara en styrka, när det gäller att skapa något nytt. I ett avseende nämligen beträffande underrätternas organisation är dock traditionen mycket stark.
    Ä ena sidan ha vi häradsrätterna. Häradshövdingens ställning är fast förankrad i traditionen. Nästan ett romantiskt skimmer vilar över den. Likaså är nämnden uppburen av traditionen. Nämndens verksamhet är visserligen icke ägnad att tillföra det juridiska tänkandet någon högre grad av stringens, men dess uppgift är ju en helt annan, nämligen att tillföra domstolen orts- och personkännedom, att utgöra en det praktiska sunda förståndets och erfarenhetens hämsko på ett alltför teoretiskt betraktelsesätt och framför allt att genom sin förankring i det allmänna medvetandet bevara och öka förtroendet för domstolen. Ä andra sidan ha vi rådhusrätterna. Utmärkande är här kollegialiteten. Det mest traditionsbundna draget är dock sammankopplingen med det kommunala och det därav följande domarvalet — en dålig tradition i mitt tycke.
    Den nuvarande organisationen medför många nackdelar: Vi ha två domarkårer med olika utbildning. Vi ha domarvalet, som är en anomali i en rättsstat av vår struktur. Nämnden vid häradsrätterna är i och för sig bra men utan betydelse i vissa grupper av mål, framför allt de stora och juridiskt eller tekniskt invecklade civilmålen. Kollegialiteten i rådhusrätterna är bra just för de mål, där nämnden inte passar, men är å andra sidan överdriven för en mängd bagatellmål.
    Det bästa av det nuvarande systemet hade kunnat bevaras genom en tämligen radikal omläggning av domstolsorganisationen. Man skulle ha kunnat skapa enhetliga domstolar i stora domkretsar med flera kvalificerade domare, vilka allt efter målens beskaffenhet tjänstgjort ibland såsom ensamdomare med nämnd och ibland tillsammans såsom ett juristkollegium. Vad få vi i stället på grundval av traditionen? De båda domarkårerna behållas. Likaså domarvalet. Ingen avvägning sker mellan nämndbehandling och kollegialitet efter målens beskaffenhet. Men som nyhet få vi en tvivelaktig hybrid, ett juristkollegium med nämnd.
    Problemet om domstolsorganisationen kan man angripa också från andra utgångspunkter. Jag är personligen anhängare av ett tvåinstanssystem. Men då man inte kan göra högsta domstolen till andra instans i alla mål utan måste ha en buffert, drivs man med denna utgångspunkt in på det danska systemet, där mellaninstansen har en dubbelställning såsom överinstans till underrätterna och första instans till högsta domstolen. Men därvid lägges tonvikten på mellaninstansen och underrätterna bli bagatelldomstolar. I valet mellan stora underrätter och bagatelldomstolar stannar jag för det förra alternativet och därmed för treinstanssystemet.
    Men varför skall jag tala om allt detta? Frågan om ändring i underrätternas organisation är inte aktuell, den är redan avgjord. De

DOMSTOLSVÄSENDET I EN NY RÄTTEGÅNGSORDNING. 699traditionella synpunkterna ha för stark politisk förankring. Men skulle man inte kunna inrikta sig på att få något nytt! Jag tänker då särskilt på dualismen mellan de två domarkårerna och domarvalet. Dualismen är till den största skada för hela vårt rättsväsende. Den kommunala domarkåren arbetar för sig själv utan de impulser, som den statliga kåren — bestående av häradshövdingar och överrättsdomare — får genom närmare kontakt med lagstiftning och administration, en isolering som lätt medför en tendens till skråbildning. Och den statliga domarkåren får inte heller impulserna av stadsdomarnas praktiska erfarenhet, som blir av allt större betydelse, eftersom tyngdpunkten i underrättsförfarandet alltmera överflyttas till de stora rådhusrätterna.
    Visserligen torde planer föreligga på en viss kontakt, närmast i den formen att utbildning på ena sidan skulle kunna åberopas som merit på den andra samt att för befordran till stadsdomare skulle fordras att vara godkänd för domarbefordran inom hovrätt. Men sådana åtgärder hänföra sig till begynnelsestadiet, och det viktiga är att undanröja hindren för en domare att på vilket stadium som helst i sin karriär överflytta från den ena typen av domstol till den andra. Hindren bottna framför allt i löne- och pensionssystemen. Är det verkligen uteslutet att i samband med rättegångsreformen sammansmälta de båda domarkårerna, så att staten efter ett enhetligt system för alla domare övertar ansvaret jämväl för stadsdomarnas avlöning och pensionering?
    Också några ord om förslaget till nämnd i rådhusrätterna. Genom egna erfarenheter har jag blivit en vän av lekmännens deltagande i rättsskipningen i fråga om vissa slag av mål. Men ett sådant deltagande bör ske antingen som meddomare med individuell rösträtt eller i form av nämnd vid sidan av en ensam domare. Vidare måste lekmannadomarna permanent deltaga, så att de växa sig in i den dömande uppgiften. Nämnd vid sidan av ett juristkollegium är en ytterst tvivelaktig form, såsom också framgår av de föreslagna egendomliga röstberäkningsbestämmelserna. Det blir även mycket svårt att i de stora städerna erhålla lämpliga nämndemän. Och genom att nämnden deltar endast i ett begränsat antal grövre brottmål får den för liten erfarenhet. Ju högre upp man sätter gränsen för deltagandet, desto mindre kan nämnden växa in i sin uppgift. Och ju mera tillfällig dess insats är, desto mera får den karaktär av jury i stället för nämnd.

 

    LAGBYRÅCHEFEN HOVRÄTTSRÅDET ERNST LECHE fann processlagberedningens förslag att inom ramen för det blivande domstolsväsendet även uppta åklagarväsendet vara en teoretiskt riktig och praktiskt betydelsefull reform. Den kritik som gång efter annan under de sista årtiondena framförts icke bara mot enskilda åklagare utan även mot själva straffprocessen hade till icke ringa del sin grund i 'den judiciella vanvård' för vilken åklagarna varit utsatta. Vad som på allra sista tiden vidtagits i syfte att avhjälpa de största bristerna på förevarande område — inrättandet år 1936 av de nya landsfogde-över-

700 ERNST LECHE.åklagarbefattningarna och omorganisationen av stadsfiskalstjänsterna i Stockholm år 1937 — kunde endast betraktas som förberedelser och detaljer i det större reformprogram som framskymtade i processlagberedningens förslag.
    Tal. ansåg att den nuvarande organisationen av åklagarväsendet gåve anledning till bestämda erinringar. Det vore sålunda icke lyckligt att huvuddelen av åklagarväsendet — bl. a. landsfogdarna-överåklagarna — lydde under socialdepartementet. Även om, sett ur polissynpunkt, skäl kunde anföras för den nuvarande ordningen, så borde likväl den accentuering av åklagarna som domstolstjänstemän, vilken det nya processförfarandet komme att medföra, motivera en överflyttning av åklagarväsendet till justitiedepartementet. I varje fall borde överåklagarna inlemmas i justitiestaten. En boskillnad mellan åklagarväsende och polisväsende kunde emellertid icke förordas, åtminstone vad angingekriminal polisväsendet. Det samband mellan detta och åklagarväsendet, som efter ingående överväganden sanktionerats i samband med de förut berörda partiella reformerna, borde sålunda bestå även efter övergången till den nya rättegångsordningen.
    En överflyttning till justitiestaten av åtminstone de högre åklagarbefattningarna ansåg tal. kunna medföra bl. a. att åklagarnas isolering i förhållande till rättegångsväsendet i övrigt bröts. Den växelverkan mellan de olika kårerna, som förekomme i andra länder, hade ansetts vara till nytta för rättskipningen. A ena sidan visade sig de förutvarande åklagarna genom sin erfarenhet från det levande livet vara värdefulla rekryteringstillskott i domstolarna och å andra sidan bibragtes åklagarna genom domstolstjänstgöring förmåga att mera objektivt bedöma uppkomna straffrågor och att sammanställa processmaterialet på ett riktigt sätt. Möjligheten för en åklagare att övergå till domartjänst skulle bidra till att hålla åklagarkåren — enkannerligen överåklagarkåren — på en kvalitativt hög nivå. Detta vore en nödvändig förutsättning för att den nya straffprocessen skulle kunna utspelas i de rätta formerna.
    Tal. ifrågasatte till sist om det icke vore möjligt att redan under nuvarande rättegångsordning under hand ordna en viss växelverkan mellan skranket och dombordet. Ett första steg i denna riktning hade med gott resultat redan tagits av Svea hovrätt, som låtit några fiskaler tjänstgöra i landsfogde- och landsfogdeassistentbefattningar. Nästa steg borde vara att bereda en och annan landsfogde adjunktion i hovrätt. På detta sätt skulle man vinna en värdefull erfarenhet för en blivande utredning om åklagarväsendets inorganiserande i domstolsväsendet.

 

    JUSTITIERÅDET NILS ALEXANDERSON: Det bästa är det godas fiende — det ordstävet rann mig i tankarna, när jag åhörde justitierådet Lindhagen. Processreformen får inte tyngas av några extra gravationer; den är tillräckligt belastad ändå! Inledaren erinrade om att arbetet på denna reform daterar sig från år 1815. Efter 123 år är det sannerligen på tiden att komma till ett resultat.

DOMSTOLSVÄSENDET I EN NY RÄTTEGÅNGSORDNING. 701    Jag har den känslan att det lossnat på allt sätt de sista åren. Förespråkarna för en radikal reform ha modifierat sig, och å andra sidan har den rätt utbredda rädslan för reformen, farhågorna för möjligheten att kunna behärska envar sin roll i det nya förfarandet minskat betydligt. Vi ha närmat oss varandra, låt oss nu finna en samlingslinje!
    Därtill ägnar sig efter min mening processlagberedningens förslag i det hela och vad därav nu närmast angår domstolsorganisationen särdeles väl. Kastar man däremot in ett problem sådant som statens övertagande av den stadskommunala rättskipningen — ja då kastar man också ut reformen på nya årtiondens villovägar. Borgmästare Bergquist beklagar att alla utredningskommittéer på närliggande områden skjuta detta problem ifrån sig; kunde det inte, frågar han, tagits upp i detta sammanhang? Nej, här kunde det verkligen inte ske. Jag ville rekommendera till lektyr rådhusrätternas och magistraternas yttranden över processkommissionens förslag härom året. Där lyste sannerligen ingen ivrig åtrå i den riktningen fram. Tvärtom slog man vakt om städernas fri- och rättigheter att ordna sin rättskipning själva.
    Är det inte då naturligt att även de som äro övertygade vänner av att staten, icke kommuner, bära upp rättskipningsuppgiften — och till dem hör visserligen jag! — fråga sig om det är nödvändigt, då man siktar till en total rättegångsreform som slutmål, att taga allt i ett tempo? Och särskilt om just den kommunala rättskipningens avlösning måste vara med från början? Nej det är icke nödvändigt. Det gör intet intrång, om så ej sker, på kärnpunkten i det stora reformprogrammet: tillskapandet av en koncentrerad muntlig förhandling, som ger en samlad överblick och tillfälle till verkligt genomlysande av processmaterialet och ett friskt intryck därav som grundval för domstolens dom.
    Får de större städernas kommunala rättskipning tills vidare bestå, är det ju helt naturligt att man under tiden också behåller stadsdomstolarnas kollegiala organisation. Men jag för min del går längre. Jag önskar den bibehållen även sedermera. Jag förstår icke talet om att det skulle vara något så irrationellt med två olika underrättstyper med samma sakliga kompetens. De större städerna äro nu en gång samhällen av en struktur för sig. Att t. ex. för Stockholm eller Göteborg organisera domstol med nämnd för mål av alla slag, i allt fall för de större, det går inte och är ej heller lämpligt. Man kan där ej driva upp det intresse för deltagande i rättskipningen, som är nämndens oumbärliga underlag.
    Valet står alltså för dessa städers del mellan ren enmansdomstol eller kollegial fackmannadomstol. Mot enmansdomstolen talar med styrka värdet av att domaren hör andras mening och tillika vinner självkontroll över sin egen uppfattnings hållbarhet genom att framlägga den för kollegerna. Den kollegiala formationen åter är ju i och för sig en mycket respektabel sådan med sina stora fördelar. Mig synes alltså att man för de större städerna kan — frånsett de grova brottmålen — utmärkt väl behålla nuvarande formation: tremansdomstol. Den be-

702 NILS ALEXANDERSON.klagliga isolering, vari stadsdomarna råkat i förhållande till domarkåren i övrigt, är ju icke beroende av denna formation.
    Vad häradsrättens organisation angår, har jag visserligen hyst en från processlagberedningens i viss mån avvikande mening. Ju mer man överväger problemet, dess mer inser man emellertid svårigheterna att räkna ut hur det hela kommer att utfalla i praktiken, och man blir mindre benägen att hålla så hårt på sin åsikt. Processlagberedningen utgår tydligen från att under den nya ordningen ett relativt fåtal mål skola stå kvar till huvudförhandlingen. Slår detta in, då kan man ju hoppas att även i de framtida samhällsförhållandena tillräckligt intresse för deltagande i rättskipningen vid dessa huvudförhandlingar skall förefinnas för att våga sig pä så stora nämnder som med sju å nio ledamöter. Jag hade icke vågat räkna härmed och därför tänkt mig en mindre nämnd. I en sådan blir individuell rösträtt det naturliga. I en nämnd med upp till nio ledamöter är den däremot närmast skadlig; kollektiv rösträtt blir då ganska självfallen.
    Därmed bortfaller också huvudskälet för nämnd i vissa brottmål i hovrätt. Detta huvudskäl torde nämligen vara det för folktilliten till rättskipningen skadliga i att en överrätt av enbart juristdomare just i dylika mål alltemellanåt upphäver en underrättsdom som dikterats av lekmannauppfattningen. Behållas nuvarande rättsregler för häradsrätt, skall denna situation säkerligen alltjämt ytterst sällan inträffa.
    I fråga om nämnden i vissa brottmål i städerna är jag benägen instämma med borgmästare Bergquist däri att gränsen mellan andra mål och nämndemål av rent praktiska skäl måste dragas något högre upp än förslaget anger.
    Efter att härpå ha riktat några kritiska reflexioner mot vissa punkter av den i förslaget formulerade domareeden, fortsatte tal.:
    Jag vill till sist livligt instämma med dem som betonat att den nya processens praktiska värde dock i sista hand beror på den domarekår, som skall handhava den. Men efter all mänsklig erfarenhet spelar det en avgörande roll för denna domarekårs kvalitet att på domarbanan — främst i fråga om dem som ha de ansvarsfullaste befattningarna, men ock för dem som länge få vänta i mera underordnad ställning — det bjudes sådana löner att i konkurrensen med andra banor domarekåren är icke eftersatt. Genom sportlernas indragning till statsverket får detta betydande medel till sitt förfogande, som måste användas till en skälig utjämning, men icke till helt främmande ändamål. I fråga om domarelönerna kommer i själva verket allt an på fastheten hos den som vid avgörande tidpunkt bekläder posten som chef för justitiedepartementet. På honom vilar ansvaret, ty han har ingen hjälp att vänta. Hans kolleger äro konkurrenter med en strålande aptit och med många understödjare. Och i riksdagens statsutskott har sedan årtionden aldrig någon domare plats, som på denna utsatta post kan taga upp försvaret; däremot företrädare för konkurrerande förvaltningsgrenar. Från dessa rekryteras också uteslutande

DOMSTOLSVÄSENDET I EN NY RÄTTEGÅNGSORDNING. 703den anonyma, lätt förbisedda, men i verkligheten inflytelserika makt, som heter statsutskottets kansli.
    Likaså är vid statens övertagande av kommunal rättskipning angeläget att det ganska hyggliga föredöme, som städerna på detta område givit, efterföljes av staten.

 

    RÅDMAN GUSTAF BÅNG: Den nya ordningen vill i det väsentliga blott ändra själva förfarandet inför domstolen. Efter en sådan begränsad reform som den föreslagna kvarstår säkerligen ett behov av ändringar inom själva domstolsorganisationen, föranledda av de utomordentligt ändrade och alltmer invecklade förhållanden, som nutiden medfört. — Det är av stor vikt för statens rättskipande verksamhet, att domstolarna vid fullföljandet av sin uppgift åtnjuta allmänhetens förtroende. Den folkliga anknytningen betraktas uti förslaget såsom bristfällig för rådhusrätternas del, och denna brist hos rådhusrätten vill förslaget bota genom att införa nämnd även vid rådhusrätt, dock icke att nyttjas i samma utsträckning som vid häradsrätt. Emellertid kan inom ett stort samhälle som t. ex. Stockholm en nämnd förmodligen icke fylla samma uppgifter som i en domsaga på 30,000—40,000 personer. En nämnd i Stockholm kommer i de flesta fall säkerligen icke att besitta någon betydelsefull personkännedom, såsom nämnden i en domsaga ju kan ha, eller eljest att kunna lämna upplysningar av betydelse. Det är ju klart, att en nämnd vid Stockholms rådhusrätt kan komma att vid domstolen öva inflytande på sanningsprövningen, men det får icke förglömmas, att det måhända i en stor stad finnes faktorer som verka, att nämnden där icke på samma sätt som i en domsaga utgör en garanti för ett verkligt riktigt avgörande vid denna prövning. Nämndens sakliga betydelse i en domstol, som i övrigt består av ett juristkollegium, kan med säkerhet aldrig bliva densamma som i en domstol, vilken i övrigt består av blott en jurist. Nyttjande av nämnd i större utsträckning i ett samhälle som Stockholm kommer att vid rådhusrätten medföra särskilda svårigheter just i en sådan rättegångsordning med muntlighet och omedelbarhet, som nu föreslås till införande, på grund därav att vid huvudförhandling uppskov understundom icke torde kunna undvikas till följd av förhållanden, som yppa sig vid sådan förhandling, och att det i en stad som Stockholm alltid kommer att bliva mycket svårt, särskilt under vissa tider på året, att efter uppskov få samma nämndemän ånyo samlade. En nämnd kan, det vill jag ej förneka, få betydelse även i en stor stad såsom ett ytterligare uttryck för domstolens anknytning till folket. Men ur denna synpunkt är det säkerligen tillräckligt, att den fungerar uteslutande i de svåraste typerna av brottmål. — Folkets förtroende vinnes icke alltid genom allmän rättrådighet hos domarna, offentlighet och folklighet i och för sig. Såsom exempel på vad jag här syftar till vill jag erinra om, hurusom det under senare år i pressen och annorstädes klagats över att underinstanserna tillämpa så högst olika synpunkter vid dömande i bilmål. Säkerligen äro klagomålen i mycket obefogade, men

704 GUSTAF BÅNG.de vittna likväl icke om ett obetingat förtroende för allmänna domstolar, oaktat allt gott som eljest säges om dem. Frågan är nu om en rättegångsreform sådan som den här föreslagna kommer att häva klagomålen och göra att, låt oss säga från den bilkörande allmänhetens sida, det visas ett större förtroende för domstolarna. Här möter ett problem, som väl i någon mån bör beaktas vid upprättande av en ny rättegångsordning. Denna fråga kan säkerligen icke lösas, om man ej noggrant överväger vad som rimligen kan göras för att om möjligt ytterligare öka enhetligheten i dömandet redan i första instans beträffande särskilda typer av mål, och ger sig i kast bl. a. med något som skulle kunna kallas specialiseringens problem. Specialisering är tidens lösen, och förmodligen skulle man hava något att vinna genom att beakta eventuella möjligheter till en viss specialisering även på rättsväsendets område. — I en stor domkrets kunna målen sorteras på olika avdelningar i domstolen efter sin sakliga beskaffenhet. De domare, som handskas med dem, specialisera sig var och en på sin typ av mål, och det kan icke nekas, att den specialisering, som sålunda äger rum, medför en viss enhetlighet i dömandet och ett ökat förtroende för domstolen hos den rättssökande allmänheten. Med bibehållande i stor utsträckning av små domkretsar blir naturligtvis kravet på en viss specialisering mycket svårt att tillgodose i den dömande verksamheten. Det är ej mycket som kan göras i sådant syfte. Måhända kan det likväl vara en riktig politik att, i den mån det är möjligt, söka samla en del särskilt utpräglade typer av mål hos vissa domstolar, som kunna vara i tillfälle att behandla dem som specialmål. - - Det nu föreslagna stadgandet, enligt vilket parter skulle äga viss rätt att draga tvistemål direkt till hovrätten, kan för Stockholms rådhusrätts del befaras förvandla domstolen till eller åtminstone giva den anseende för att vara en bagatellmålsdomstol på privaträttens utomordentligt viktiga område. Sådant är för domstolen mycket farligt och menligt för dess verksamhet i övrigt. — Det uppgjorda förslaget synes i allt för ringa utsträckning sysselsätta sig med tillvaratagandet av underrätternas möjligheter att åstadkomma förlikning. — Det är nog många här i landet, som skulle ha önskat, att i den blivande nya rättegångsordningen edgång icke toges i anspråk i någon större utsträckning. Förmodligen står den svenska allmänheten i stad och på land numera på en sådan ståndpunkt, att olika slags edgång inför rätta kan avskaffas och ersättas med erinran om sanningsplikt, utom möjligen för speciella fall. - Beträffande detaljer i det nu framlagda förslaget måste givetvis skilda meningar göra sig gällande. Men förslaget i det hela betecknar säkerligen, om det förverkligas, ett betydande steg hän mot en god processordning i landet.

 

    ORDFÖRANDEN I SVERIGES ADVOKATSAMFUND ADVOKATEN ELIEL LÖFGREN: Inom domstolsväsendet har enligt processlagberedningens förslag även advokatutövningen inrymts. Advokaterna uppskatta till fullo detta erkännande av att deras arbete icke blott faller inom rättslivet utan också är en viktig gren av rättsskipningen.

DOMSTOLSVÄSENDET I EN NY RÄTTEGÅNGSORDNING. 705    En röd tråd i advokaternas opinionsyttringar för processreformen har varit, att de velat få behålla sitt fritt verkande advokatsamfund, antingen i sin nuvarande form eller så att dess innehåll överflyttades till en nybildad offentlig förening. Enligt förslaget uppställes det blott vissa minimifordringar på rätten att vara medlem i samfundet, men i stort sett överensstämma dessa fordringar i lagförslaget med de fordringar för inträde, som redan förekomma i advokatsamfundets stadgar, och enligt förslaget antagas dessa stadgar alltjämt av samfundet, ehuru de behöva K. M:ts fastställelse. Vad advokaterna sätta särskilt stort värde på är, att samfundet får behålla rätten tillen lämplighetsprövning, således inte bara en rent formell utan en reell lämplighetsprövning, vid inträde i samfundet och att, när en advokat visat sig ovärdig eller olämplig i utövandet av sitt yrke inför domstol, det i första hand är samfundets styrelse som har att vidtaga disciplinära åtgärder och eventuellt uteslutning. Med denna bevarade frihet ha advokaterna å andra sidan intet emot den kontroll från det offentligas sida, som man vill införa genom förslaget att justitiekanslern får befogenhet både att skydda den orättvist behandlade och att ingripa, när samfundet självt brister i kontrollen. Advokaterna äro tacksamma för den gentila behandling, som de ha fått, eftersom åklagaren i dessa ärenden skall vara justitiekanslern samt första och enda domstolen skall vara högsta domstolen. Därjämte föreslås att, ehuru dessa ärenden gå under namnet besvärsmål, det likväl skall förekomma en kontradiktorisk förhandling, så att även samfundet får tillfälle att eventuellt muntligen yttra sig.
    Processlagberedningen har däremot avvisat tanken på advokatmonopol. Det är nog den fordran, som advokaterna ha mest svårt om inte att giva upp så, åtminstone för tillfället, att icke urgera. I sitt principförslag till riksdagen 1931 föreslog däremot dåvarande justitieministern Gärde, att för förande av talan i överrätt skulle endast advokater i egentlig mening vara kompetenta, och advokaterna vilja gärna få medhåll av domarna så pass långt. Motståndet mot tanken har troligen försvagats även på behörigt håll, d. v. s. i riksdagen. Man har nog allt mer vant sig vid tanken att advokaterna bli ensamberättigade sakförare åtminstone i överrätt. Meningen är ju att införa ett helt nytt förfarande i överrätt. Mål komma kanske inte att fullföljas så ofta som förr, helst som man får hoppas att handläggningen skall bli så bra i underrätterna, att appellrätten begagnas mera sällan, särskilt som det blir dyrare att inställa sig med vittnen och advokat o. s. v. Men samtidigt som målen begränsas i hovrätten, komma säkerligen svårigheterna att sköta dem att framträda mycket starkare. Om man nu bortser från brottmålen ha advokaterna hela föredragningen. Bevisupptagningen är ny; ofta upprepas åtminstone en del av bevisningen, och nya vittnen få höras muntligen inför hovrätten. Vidare torde man kunna säga att hädanefter, då ett klarare och bättre material föreligger från underrätten, rättsfrågan träder i förgrunden i högre grad än förut i hovrätten.

706 ELIEL LÖFGREN.    Det är vidare en punkt till, där man tycker att processlagberedningen borde ha stannat för en lösning med advokatmonopol. Det är i fråga om försvaret i brottmål. Det är ju så, att förslaget avser att de s. k. offentliga försvararna, d. v. s. de av staten utsedda försvararna, skola vara advokater. Men man frågar sig, om det inte föreligger samma behov ur det publika intressets synpunkt av att ha kompetent folk, när det gäller ombud som utses av de enskilda tilltalade.
    Beträffande domstolsorganisationen må framhållas att, även om man kan vara med om att införa nämnd i rådhusrätt, måste det dock anses rätt betänkligt att använda nämnden i alltför stor utsträckning. Folk kommer att tröttna på att ideligen anlitas i en nämnd, där det icke inskränker sig till just mera sensationella fall, vilka sammanfalla med de allra grövsta brottmålen. Det intresse för nämnden, som ännu finnes på landsbygden, torde i mycket bero på gammal förnäm tradition, men i storstäderna är det icke troligt att ett motsvarande intresse kan uppbringas.
    Beträffande frågan huruvida åklagaruppgiften bör förenas med polismyndigheten och med förundersökningen eller icke hade man nog bort göra en klar boskillnad — framför allt för att trygga åklagarens självständighet och hans oberoende av förutfattade meningar. Emellertid får man väl säga här, att vad gjort är, är gjort. De partiella reformer, som man vidtagit, ha bundit utvecklingen för den närmaste framtiden och av praktiska skäl torde det vara svårt att rubba på detta.

 

    HÄRADSHÖVDING I. KRAMER: Det kan ifrågasättas, huruvida icke ett utbyte av sekreterare med fiskalskompetens mot biträdande domare med assessorskompetens är ägnat att motverka vad man på senare tider strävat efter, nämligen att förbehålla häradshövdingen de göromål, som förutsätta större kompetens och i stället bereda honom hjälp med de underordnade uppgifterna. Skall avsikten med anställande av assessorer i domsagorna uppnås, är det givet att dessa också böra beredas tillfälle till mera kvalificerade uppgifter, särskilt då att vara ordförande även i mera krävande mål. Fråga uppstår då om sådana mål — även i de domsagor som i detta sammanhang komma ifråga — förekomma i sådan utsträckning att de lämna utrymme för en uppdelning. Om så icke är fallet, är det fara värt att häradshövdingen kommer att till assessorn överlämna handläggning av mål i större utsträckning än som skulle vara erforderligt med hänsyn allenast till hans egen arbetsbörda.
    Då man framhållit önskvärdheten av att till häradshövdingebefattningarna förvärva mycket kvalificerade krafter, bör det icke förbises, att det även skall finnas arbete av den art och omfattning att intresset och kunnandet upprätthållas. Ur denna synpunkt är det nödvändigt att göra domsagorna så stora som möjligt, ty det kan icke förnekas att åtminstone i de mera typiska landsdomsagorna målens beskaffenhet visar en tendens att förenklas och ofta nog icke erbjuda något större

DOMSTOLSVÄSENDET I EN NY RÄTTEGÅNGSORDNING. 707intresse. Gräns- och jordatvister exempelvis bliva allt sällsyntare och måste förr eller senare bliva slutprocessade.

 

    HÄRADSHÖVDING OLOF ODENCRANTS: När Skövde i judiciellt avseende förenades med angränsande domsaga, kom staden att där bilda eget tingslag. Det kan måhända vara av intresse att erfara huru nämnd kom att tillsättas i ett sådant renodlat stadstingslag.
    Då det ej var möjligt att få personer, som kunde binda sig för tjänstgöring varje sammanträde, eller var fjortonde dag, ansågs lämpligt välja sexton nämndemän med tjänstgöring åtta varje gång. Sedan gällde det att få nämnden så allsidigt sammansatt som möjligt och att få representanter för sakkunskap i olika avseenden och att om möjligt få en ledamot av den förutvarande rådhusrätten att ingå i nämnden. Till politiska uppfattningar borde ej tagas hänsyn.
    Allt detta gick över förväntan väl. En förutvarande illitterat rådman med 20 års erfarenhet i rätten, kronokassör, stadsfogde och taxeringsordförande, blev invald. Vidare valdes två bilmän, två militärer, två affärsmän, två hantverkare och två lantbrukare samt i övrigt personer, som besutto person- och sakkännedom på skilda områden, såsom ledamöter i fattigvårdsstyrelse och andra nämnder. Alla ha visat synnerligt intresse och visa sig vara domstolen till ovärderlig hjälp, såväl genom omdöme som genom sin personal- och fackkännedom. Nämndens intresse är ock i hög grad beroende på i vad mån domaren verkligen använder sig av nämnden.
    Ytterligare ett uttalande anser jag mig böra göra. Jag är glad över att processlagberedningen ej velat organisera riket i mycket stora domsagor utan velat låta domstolens personal- och lokalkännedom få komma till sin rätt, så som endast kan ske i mindre. Allmänhetens förtroende för en domstol, en av domstolens största tillgångar, grundas ej så mycket på huru ett fåtal större mål avdömas utan huvudsakligen på huru de övriga målen bli avgjorda, och för rättvisa avgöranden i dessa är det nödvändigt att besitta den intima kännedom om domsagan, som endast kan förvärvas i en ej alltför stor sådan.

 

    PRESIDENTEN G. BENDZ förklarade, att han visserligen med ett visst vemod såge på den förestående uppdelningen av hovrätterna — närmast med tanke på att en relativt sett större hovrätt erbjöde rikare tillfälle till tankeutbyte och i allmänhet hade lättare att lösa sin rekryteringsfråga — men att han icke hade för avsikt att resa någon opposition mot uppdelningen, ty nämnda värden borde offras för det långt viktigare att bereda tillfälle till rättsskipningens utövande under nya former, som möjliggjorde realiserande av de stora målen med processreformen: ökad rättssäkerhet, ökad snabbhet i rättsskipningen och dennas större lättillgänglighet för den rättssökande allmänheten. — Efter att hava kritiserat, att man i en modern processordning bibehölle benämningen »vad» å det vanliga rättsmedlet för fullföljd till hovrätt och utvidgade begreppet till att även avse brottmål framhöll talaren, att de

708 G. BENDZ.föreslagna domförhetsreglerna för hovrätt ledde till att domar komme till stånd, oaktat rösterna kunde stå två mot två. Då ledamot ej finge deltaga i avgörandet av mål, vars huvudförhandling han ej övervarit, vore det önskvärt, att fem ledamöter deltoge i huvudförhandling och avgörande. — Den av vissa talare uttalade farhågan för att prorogationsrätten till hovrätt skulle medföra, att underdomstolarna nedsjönke till bagatelldomstolar, vore överdriven, eftersom prorogationsrätten förutsatte, att parterna enats om att de skulle åtnöjas med hovrättens dom. Prorogationsrätten innebure en ersättning för skiljemamnnaförfarande och skulle antagligen bliva av stort värde. Den komme emellertid säkerligen att öka hovrätternas arbetsbörda och därmed inverka på deras organisation. — Utsagor av vittnen och sakkunniga, avgivna inför hovrätt, borde ovillkorligen antecknas till hovrättens protokoll — liksom fallet vore beträffande utsagor vid underrätt; antecknandet borde således icke vara beroende av något antagande om utsagans betydelse vid eventuell fullföljd till HD. — Förbudet mot upptagande i protokoll av parts rättsliga utveckling av sin talan vore för kategoriskt. Undantag borde efter domstolens beprövande kunna ske i mål av sådan natur, att en skriftlig uppteckning vore av värde, t. ex. där det gällde en invecklad rättshistorisk, teknisk eller rättsanalytisk utredning.
    Det vore icke lämpligt att låta alla slags mål — t. ex. även målen om grövre brott — vara beroende av särskild dispens för att fullföljd till HD skulle få äga rum. Man borde i lagen angiva vissa kategorier av mål, i vilka ovillkorlig rätt till fullföljd skulle föreligga. En dylik ändring vore så mycket mer påkallad, som av inledningsföredraget syntes framgå, att dispensavdelningen skulle pröva, »om skäl förelåge till ändring i hovrättens dom» — således i viss mån en realprövning, som icke borde anförtros åt en dispensavdelning av tre ledamöter. En ändring i föreslagen riktning skulle undanröja en anledning till misstänkliggörande av HD och därmed vara ägnad att stärka förtroendet till densamma.
    Talaren slutade med ett uttalande att processlagberedningens förslag i stort sett förtjänade understödjas av den samlade domarkåren, och att, i den mån detta skedde, förslaget inom den närmaste tiden kunde bliva realiserat, till fromma för den svenska rättsordningen.

 

    PRESIDENTEN K. SCHLYTER delade icke det vemod som den föregående talaren ansåg att en ledamot av en hovrätt borde känna inför utsikten till en ytterligare uppdelning av hovrätterna. Tal. hade icke någon erfarenhet av att en hovrätt på två divisioner vare sig lede brist på tillfällen till nyttigt tankeutbyte mellan ledamöterna eller hade det svårare ställt i rekryteringsavseende än t. ex. en hovrätt på fyra divisioner. De olycksprofetior som på sin tid mötte inrättandet av hovrätten för övre Norrland hava icke gått i uppfyllelse. Den norrländska hovrätten har blivit ett mönster och en förebild i fråga om begagnandet av tillfällen som erbjudit sig att redan under nu be-

DOMSTOLSVÄSENDET I EN NY RÄTTEGÅNGSORDNING. 709stående rättegångsordning tillgodogöra sig fördelarna av muntlighet och omedelbarhet i processen. Den planerade uppdelningen av hovrätterna får därför icke betraktas som ett offer för processreformens skull utan bör fullföljas utan avvaktan på processreformens genomförande.
    I fråga om häradsrätterna gjorde tal. emot häradshövding Kramer gällande, att det i våra största häradsrätter föreligger så mycket kvalificerat arbete, att en sådan uppdelning av arbetsbördan att häradshövdingen ensam skulle taga allt detta på sig icke låter sig genomföra. Löneregleringskommitténs förslag att inrätta ett antal extra domartjänster i de största domsagorna, avsedda för personer med assessors kvalifikationer, är därför förtjänt av understöd. Namnet biträdande domare bör emellertid undvikas, då dessa domarsysslor ha en fullt självständig uppgift och karaktär; de böra också, så snart förhållandena det medgiva, göras till ordinarie befattningar. Fasta inskrivningsdomartjänster borde i de största domsagorna inrättas till något större antal än häradshövding Zetterstrand syntes vilja förorda. I likhet med herr Zetterstrand ville tal. sätta ett frågetecken för processlagberedningens tanke att inrätta sekreterartjänster i alla domsagor. Detta skulle leda till uppkomsten av ett sekreterarproletariat som finge nöja sig med någon ny klass av låga sluttjänster vid häradsrätterna, vilka icke vore ägnade att till domarbanan locka dugliga aspiranter.
    Beträffande rådhusrätterna ansåg tal. att det för processreformens lyckliga genomförande var politiskt klokt handlat, när justitieministern i propositionen till 1931 års riksdag ställde reformen av domstolsväsendet på framtiden. Det bör därför icke göras någon anmärkning mot att processlagberedningen icke nu föreslår någon hemskillnad mellan magistrat och rådhusrätt, fastän detta är en viktig och betydelsefull reform som framdeles så snart som möjligt bör tagas upp till genomförande. I avbidan härpå torde också med avskaffandet av domarvalen i städerna böra anstå. Valmetoden har faktiskt i åtskilliga fall möjliggjort för städerna att, med brytande av den vid statstjänsternas tillsättande traditionella befordringsordningen, åt sina domstolar förvärva de yppersta arbetskrafter. Isoleringen av stadsdomstolarna är, tack vare det upptagna utbytet av arbetskrafter med de av staten avlönade domstolarna, på väg att brytas. Ett gott förslag av processlagberedningen är emellertid att framdeles även rådmanstjänsterna skola tillsättas av K. M:t efter förslag från städerna.
    Ett frågetecken ställde tal. däremot för det sätt varpå nämnd föreslagits skola medverka i rådhusrätterna, men icke ur de synpunkter herr Bergquist anfört. De nuvarande efter val tillsatta stadsdomarna kunna icke ersätta de föreslagna folkvalda lekmännen. Den bristande traditionen utgör icke heller något skäl mot införande av nämnd i städerna. Häradshövding Odencrants' redogörelse för tillkomsten av den nya nämnden i Skövde var belysande i detta avseende. I Danmark infördes också »nævninger» i grövre brottmål vid rättsreformens genomförande utan någon tidigare tradition. Men det blev en halvme-

710 K. SCHLYTER.syr, som nyligen måst kompletteras genom en ny reform, införandet av lekmannabisittare även i mindre brottmål. På samma sätt utgör processlagberedningens förslag en halvmesyr som icke löser frågan om lekmäns deltagande i rättskipningen i städerna. Lekmännen måste medverka i mycket större utsträckning än processlagberedningen tänkt sig, om det hos dem skall kunna skapas intresse för uppgiften och en ny tradition. Härtill kommer vad justitierådet Alexanderson påpekade, nämligen att en domstol med tre jurister och sju till nio lekmän framstår som ett oting. Juristdomaren bör liksom i häradsrätten sitta ensam med nämnden. Kan detta icke genomföras nu, är det bättre att hela lösningen av frågan om lekmän som bisittare i rådhusrätterna får anstå.

 

    HÄRADSHÖVDING GUSTAF LINDSTEDT: Förslaget av i dag hade tagit hänsyn till förut framställda erinringar. Visserligen vore det beklagligt att sådana önskemål som åklagarnes frigörande från befattningen med polisväsendet och inskrivningsväsendets förflyttande från domstolarna icke nu tillgodosetts, men dessa reformer kunde framdeles genomföras och borde icke rimligen få fördröja genomförandet av de väsentliga förbättringar, förslagets huvudgrunder dock nu innehölle.
    Beträffande den föreslagna domstolsorganisationen vore det väl en allmänt erkänd åsikt att det sätt varpå stadsdomstolarnas ledamöter nu tillsattes icke vore tillfredsställande, och talaren fann det förvånande att någon nu kunde säga sig vara nöjd med som det är. Nämnden, sådan den nu fungerade vid häradsrätterna vore tillfredsställande, men dess behövlighet och praktiska betydelse vid rådhusrätterna tveksam. Omröstningsordningen i förening med sättet för utseendet av såväl rådmän som nämndemän kunde befaras medföra, att rent politiska åskådningsriktningar inom domstolen uppstode. En viss kontinuitet i rättsskipningen skulle möjligen kunna vinnas, om nämndemansvalen så anordnades att i allmänhet endast en ny nämndeman om året valdes.
    Erfareheten visade, att i allmänhet farhågor vid ifrågasatta reformer vore överdrivna. I praktiken brukade saken ordna sig enklare än man teoretiskt velat se den. Talaren instämde emellertid i advokaten Löfgrens yttrande, att den nya ordningen »i början komme att gå på kryckor i tillämpningen». Då parts- och vittnesutsagor skulle protokollföras genast, vore det svårt att se, hur tiden skulle räcka till för huvudförhandlingarna vid häradsrätterna, där vid sammanträden en gång i veckan förhören kunde gälla 80 à 100 personer varje gång. Den förberedande förhandlingen kunde icke antagas göra någon väsentlig ändring i detta förhållande. Man måste därför vara beredd på omedelbara åtgärder, därest balans vid häradsrätterna skulle komma att uppstå. Svårigheterna vid underrätterna i förening med parternas prorogationsrätt skulle sannolikt medföra en utveckling av underrätterna till bagatelldomstolar och en 2-instansordning. Den tilltänkta arbetsfördelningen vid häradsrätterna mellan häradshövdingen och en av hovrätten förordnad assessor föranledde den erinran, att man i samma mån man

DOMSTOLSVÄSENDET I EN NY RÄTTEGÅNGSORDNING. 711därvid överflyttade viktigare mål från den nu självständige häradshövdingen till en föredragande i hovrätten, vars framtid vore beroende på hovrättens omdöme, säkerligen något fördärvade domstolsorganisationen i underrätten.

 

    JUSTITIERÅDET PER SANTESSON: Tvekan har uttalats, hur man enligt den nya ordningen skall handlägga stora mål av teknisk natur, t. ex. patentmål. I dessa mål kommer en betydande del av processmaterialet, t. ex. skriftliga bevis och sakkunnigutlåtanden, att framläggas vid förberedelsen. Ofta kan i dylika mål vara lämpligt, att förberedelsen sker genom skriftväxling. Vid huvudförhandlingen blir tillfälle för parterna att argumentera rörande de springande punkterna i målet och för rätten att vinna upplysning rörande kvarstående ovissa frågor. Dessutom skall muntlig bevisning upptagas, t. ex. genom hörande av de sakkunniga.
    Beredningens förslag innebär avskaffande av den normerade eden. Detta hindrar ej, att partseden bibehålles i vissa mål, för vilka särskilda regler gälla, såsom i mål om faderskap. Vissa skäl tala för borttagande även av vittneseden. Eden har dock fortfarande stor betydelse för att förmå folk att hålla sig till sanningen, och dess avskaffande skulle förmodligen medföra, att rätten finge döma på ett sämre material än för närvarande.
    Förslaget, att större mål under vissa villkor kunna upptagas omedelbart av hovrätt, kan icke befaras leda till att underrätterna förvandlas till bagatelldomstolar. Förutsättning för upptagande i hovrätt är bl. a. att parterna skriftligen förbundit sig att låta bero vid hovrättens avgörande. Det är ej antagligt, att parterna i någon större omfattning vilja avsäga sig rätten att klaga. Avsikten är endast att ersätta skiljedomsförfarandet med ett domstolsförfarande.
    I förslaget har upptagits bestämmelse, att rätten bör, om det finnes lämpligt, söka förlika parterna. Detta bör ske under förberedelsen. Vid den formlösa förhandlingen inför en ensam domare torde ofta möjlighet härtill finnas. En föreskrift, att rätten i alla mål skulle söka åstadkomma förlikning, är icke tillrådlig. I många mål, särskilt då parterna äro företrädda av goda advokater, ha försök till förlikning gjorts innan talan väckts, och det är lönlöst att söka ena parterna. Domaren kan även lätt komma i en svår ställning. För att åstadkomma förlikning bör han kanske söka övertala parterna att delvis avstå från sin rätt. Om försöket misslyckas, kan han bliva nödsakad att helt godkänna den ena partens ståndpunkt.
    Delade meningar kunna råda om hur man bör bestämma de brottmål, i vilka nämnd skall deltaga i rådhusrätt. Huvudintresset är, att nämnd kommer att deltaga i de mera betydelsefulla målen. Av vikt är även att gränsen bestämmes så, att man redan på stämningen och polisrapporten kan avgöra, huruvida nämnds medverkan påkallas. Också vissa mål rörande mindre brott äro av den art, att det är lämpligt med nämnd, t. ex. mål rörande förstagångsförbrytare. Det är

712 PER SANTESSON.uppenbart, att nämnden ej kommer att tillföra rådhusrätten något större mått av person- eller lokalkännedom. Än mindre kommer nämnden att öka rättens sakkunskap i rent juridiska frågor. Nämndens betydelse ligger till en början däri, att den tillför rätten ett ökat mått av praktiskt förstånd och människokännedom. Det har klagats över att våra juristdomstolar ha alltför litet kontakt med det verkliga livet. Sin största betydelse har nämnden emellertid däri, att den ökar allmänhetens förtroende för rättsskipningen. Den starka ställning häradsrätterna intaga beror till stor del på att i nämnden suttit bygdens förtroendemän. Särskilt för närvarande, då från olika håll riktas angrepp mot rättsväsendet, skulle det vara av värde om även i rådhusrätt sutte förståndiga lekmän, som kunde intyga, att rättsskipningen ej är ett byråkratiskt maskineri, som arbetar i hemlighet utsatt för allehanda inflytelser, utan är en verksamhet, där hederligt folk efter bästa förmåga söker reda ut trassliga härvor.

 

    JUSTITIERÅDET ALGOT BAGGE ansåg den föreslagna anordningen med protokollets omedelbara avfattning i slutlig form under själva förhandlingen icke tillfredsställande. Han erinrade om vad borgmästare Bergquist och häradshövding Lindstedt tidigare yttrat om sannolikheten för att protokollen alltjämt komma att bli vidlyftiga, i synnerhet i mål där många och långa vittnesberättelser förekomma. Han hade under sin häradshövdingtid kommit på den tanken att man kunde lätta den stora och onödiga arbetsbörda uppsättandet av protokoll i icke fullföljda mål medför för domstolarna och samtidigt åstadkomma ett mera tillförlitligt protokoll.
    Detta kunde ske på följande sätt. Liksom för närvarande är fallet i Finland föreskrives missnöjesanmälan inom viss kort tid i alla mål  —åledes även i brottmål — för rätt att fullfölja talan från första instans till högre rätt. I mål där uppskov i första instans ej förekommit, och detta förutsättes ju bli regel enligt den nya ordningen, uppsättes ej protokoll, om icke missnöjesanmälan göres. I händelse av missnöjesanmälan — således endast i en bråkdel av målen — uppsättes protokoll omedelbart efter det anmälan inkommit samt utlämnas ofördröjligen till parten för granskning.
    Förutsättning för att ett sålunda tillkommet protokoll skall bli fullt tillförlitligt är emellertid att förhandlingarna upptagas stenografiskt eller på annat liknande sätt. På grundval av stenogrammet uppsättes protokollet. Stenogrammet har parten rätt att få utskrivet i de delar som han eventuellt kan anse oriktigt återgivna. Därigenom åstadkommes en effektiv kontroll på protokollsuppsättningen och protokollsföraren.
    Den av processlagberedningen föreslagna omedelbara, slutliga avfattningen av protokollet under förhandlingen medför visserligen lättnad i efterarbetet men tynger och förlänger förhandlingen i betänklig grad och gör säkerligen ej protokollet så tillförlitligt som man tror. Upprepade diktamina av ordföranden tar död på livet och friskheten i ordförandens samspråk med parter och vittnen. Likaså — åtminstone

DOMSTOLSVÄSENDET I EN NY RÄTTEGÅNGSORDNING. 713i mera invecklade mål — uppläsandet under förhandlingen av utsagor som blivit protokollförda av annan i rätten. Därtill kommer att kontrollen på protokollet ej blir effektiv. Denna skall bestå i att den hörde efter uppläsningen tillfrågas om han har något att erinra mot avfattningen. I motsats, måhända, mot folket i vårt södra, tätt bebodda grannland är emellertid befolkningen i Sverige — och särskilt gäller detta folket på landsbygden — när den höres inför domstol i regel icke tillräckligt snabbtänkt och ogenerad att ögonblickligen reagera mot en oriktig formulering, vars betydelse dessutom ej alltid är lätt att genast uppfatta. Särskilt i fall där icke fullt kompetenta rättegångsbiträden anlitats av parterna och därför något ingripande ej heller från den sidan förekommit, har parten praktiskt taget försuttit möjligheten att få ett dylikt, formellt vederbörligen vitsordat protokoll rättat. Helt annorlunda ställer sig saken om parterna få i godan ro genomläsa protokollet med möjlighet att i fall av behov sammanställa dess innehåll med stenogrammet. En ytterligare säkerhet för protokollets riktiga avfattande i den nu föreslagna ordningen är väl också att ju färre protokoll som uppsättas desto mera tid och noggrannhet ägnas åt varje särskilt protokoll.

    PROFESSOR THORE ENGSTRÖMER: Det ligger i sakens natur, att man i fråga om en rättegångsreform på många punkter kan hysa olika meningar; detta gäller i synnerhet detaljfrågorna. En fråga, som i diskussionen berörts, är emellertid av fundamental betydelse, och det är frågan, om en reform av förfarandet med nödvändighet förutsätter en grundlig reform också av underrätterna. Även för den, som i likhet med processkommissionen anser en sådan reform påkallad, behöver sambandet med en reform av förfarandet dock icke vara så starkt, att sistnämnda reform icke skulle kunna genomföras utan att underrättsordningen samtidigt reformerades. Denna reform är icke ett conditio sine qua non för reform av förfarandet. Man behöver dock ej avstå från att på punkter, där så kan ske, undan för undan reformera underrättsordningen. — Om nämnd i grövre brottmål i rådhusrätterna kunna förvisso olika meningar göra sig gällande. Behovet av lekmän där är dock ganska framträdande; de tillföra domstolen både erfarenhet och sunt lekmannaförstånd oförvillat av formalism, liksom de stärka allmänhetens förtroende till rättsskipningen så som de gjort i häradsrätterna. En annan form för deras deltagande än i nämnd är som meddomare. Härom finns i Sverige en erfarenhet i de illitterata rådmännen, vilken icke är uppmuntrande. Läget är ett helt annat i en specialdomstol som arbetsdomstolen, där erfarenhet och kunnighet på ett särskilt område är av värde. Omdömet om en sådan samverkan mellan jurister och lekmän kan icke utan vidare gälla för den allmänna rättsskipningen. — Tanken att i rådhusrätterna sätta nämnd i grövre brottmål vid sidan ej av tre jurister utan av allenast en kan synas bestickande; dess realiserande leder emellertid till den oegentligheten, att medan i lindrigare brottmål tre jurister skulle ha säte i

 

48 —387004. Svensk Juristtidning 1938.

714 THORE ENGSTRÖMER.rätten, skulle de grövre brottmålen avdömas av endast en jurist, låt vara med nämnd vid sin sida.

 

    HÄRADSHÖVDINGEN FRIH. E. G. LEIJONHUFVUD ville framhålla, att det av processlagberedningen förutsatta handläggnings- och protokolleringssättet vore säkrare än det nuvarande och därtill arbetsbesparande samt därför borde genomföras, men fruktade, att man underskattat utsträckningen av de blivande sessionstiderna, särskilt vad huvudförhandlingarna beträffade. Det föreslagna ringa minimiantalet nämndemän tydde därpå. Tal. hade med stöd av refererade iakttagelser från norska domstolar gjort beräkningar, som syntes honom giva skäl till antagandet, att handläggningstiderna enligt det nya systemet komme att två- eller tredubblas. Detta förhållande ställde stora kravpå såväl nämndemännens antal som protokolleringsmaskineriet. Tal. skattade på grund av angivna erfarenheter sannolikheten av väsentlig arbetsbesparing genom förlikningar icke särdeles högt, åtminstone vad hans domkrets beträffade. Han förmenade att ingående undersökningar och beräkningar angående sessionstidernas antagliga omfattning borde verkställas, innan nämnd- och kansliorganisationer fastställdes, så att icke organisationen komme att svikta i övergångsperioden.