Om skyldighet att medföra deklarations- eller tillståndsbevis vid bärande av skjutvapen. Under ovanstående rubrik förekommer i tidskriftens sista häfte (s. 597) ett inlägg, som undert. anser icke böra få stå oemotsagt. Frågan gäller huruvida en person, som på grund av tillfälligt lån innehar skjutvapen, skall vara pliktig på något sätt legitimera sitt innehav.
Han behöver ju, såsom förf. också framhåller, enligt 4 § 3:e st. vapenkungörelsen icke något tillstånd för att få innehava vapnet. Det skulle väl då också ligga närmast till hands att anse honom icke behöva medföra någon sådan legitimationshandling, som avses i 11 § 1:a st. av kungörelsen.
Förf. har dock genom en strängt genomförd bokstavstolkning kommit till annat resultat. Den motsättning, som ligger däri att den tillfällige låntagaren icke behöver tillstånd, men ändå skulle vara straffbar, om han icke medför dylik legitimationshandling, söker förf. överkomma därigenom att han förklarar, att lagbudet måste avse skyldighet för låntagaren att medföra det för vapnets ägare utfärdade deklarations- eller tillståndsbeviset.
Det lärer få anses bero på obekantskap med de faktiska förhållandena sådana de i allmänhet föreligga i det praktiska livet att förf. kunnat så utan tvekan göra ett dylikt uttalande. Förf. har synbarligen icke haft reda på att antagligen redan ett visst antal tillståndsbevis och med säkerhet ett mycket stort antal, om ej rent av de flesta, deklarationsbevis avse vart ett flertal vapen. Om nu, såsom väl är det vanliga, särskilt då det gäller en besökande jaktgäst och under älgjakten, även utlånaren, vapenägaren, vill jaga samtidigt med låntagaren, kan utlånaren naturligtvis icke lämna ifrån sig sitt bevis, som han ju behöver själv för att legitimera innehavet av det vapen han begagnar. Det är
å andra sidan icke givet, att de komma att gå tillsammans. Med förf:s tolkning skulle i alla de fall, då det är fråga om bevis gemensamma för flera vapen, den tillfälliga utlåningen nästan helt och hållet omöjliggöras just i sådana fall då den kanske mest ifrågakommer, något som naturligtvis ingalunda varit meningen. Jfr uttalandena i prop. 1934 nr 181 s. 21 och särskilt likställandet av den tillfälliga utlåningen med utlämnande för reparation, i vilket fall väl ej ens förf. anser, att ägaren behöver lämna ifrån sig något bevis.
Möjligen kunde ju utlånaren lämna låntagaren en bestyrkt avskrift av sitt bevis. Hade något sådant föresvävat vapenkungörelsens författare, hade det väl emellertid på något sätt kommit till uttryck i författningstexten, så omständlig som denna i övrigt är. Den nuvarande lydelsen av 28 § 5:e st. kan ju ej åberopas i detta hänseende, eftersom den härrör från en senare lagstiftningsakt än själva kungörelsen och avser ett särskilt förhållande. I den ursprungliga lydelsen av 28 § förekom icke något om tillfälliga lån. Ej heller synes det i den framställning, som ledde till ändringen i 28 § genom kung. d. 9 nov. 1934, förekommande uttalandet av den ansökande korporationen, som förf. åberopar, få anses innebära en autentisk tolkning av vapenkungörelsen. Att den av denna korporation föreslagna ordningen var den riktiga och borde godkännas är en annan sak. Jfr vidare härom nedan.
Att å andra sidan lagstiftaren vid vapenkungörelsens tillkomst icke var främmande för frågan om de tillfälliga låntagarna framgår av en jämförelse med det förslag till vapenkungörelse, som genom prop. nr 268 förelades 1933 års riksdag.
Enligt 3 § sista stycket i detta förslag skulle även den, som d. 1 aug. 1933 redan ägde ett skjutvapen, vara skyldig söka tillstånd, om han ville behålla vapnet efter d. 30 sept. 1933. För senare förvärv fordrades alltid tillstånd liksom nu. Enligt detta förslag skulle alltså i regelen var, som innehade skjutvapen, vara försedd med tillståndsbevis. Förslagets 4 § innehöll emellertid i sitt tredje stycke en bestämmelse om tillfällig upplåtelse, i sak motsvarande den i 1934 års kungörelse.
I anslutning till ovannämnda bestämmelser stadgades i förslagets 10 § 1:a st., motsvarande 11 § 1:a st. i kungörelsen, följande: »Har någon erhållit tillstånd 1 att innehava skjutvapen, skall han, då han bär vapnet, medföra tillståndsbeviset» etc.
Vidare innehåller förslagets 19 § 3 mom., bland andra, följande straffstadgande: »medför någon ej bevis om tillstånd att innehava skjutvapen i fall som i 10 § första stycket sägs,1 straffes med dagsböter.»
Det lärer vara uppenbart och framgår också av vissa antydningar i motiven, att den avfattning dessa stadganden erhållit just hade sin grund i det förhållandet, att tillstånd ej erfordrades vid tillfälliga lån.
När sedan i 1934 års förslag skyldigheten att söka tillstånd till innehav av tidigare förvärvade gevär borttogs, måste naturligtvis också
en jämkning ske i ovanberörda stadganden. Att därigenom de motsvarande bestämmelserna i kungörelsen kommo att få en något otydligare lydelse i förevarande hänseende lärer emellertid icke kunna berättiga till den slutsatsen, att lagstiftaren skulle ändrat uppfattning i fråga om de tillfälliga låntagarna. En sådan omkastning i uppfattningen hade säkerligen kommit till uttryck på ett eller annat sätt.
Att den nu gällande vapenkungörelsen icke är tillfredsställande såvitt angår reglerandet av de tillfälliga låntagarnas förhållanden lärer icke kunna bestridas. Visserligen har, såvitt undert. har sig bekant, det ännu icke förekommit att någon åklagare vågat sig på att åtala någon, som med någotsånär anspråk på tilltro kunnat förebära tillfälligt lån som anledning till att han icke innehaft legitimationspapper. Däremot har det vid en mångfald tillfällen inträffat, att personer, som sedermera kunnat göra sannolikt sitt påstående om tillfälligt lån, blivit fråntagna sina gevär med stöd av stadgandet i 11 § 1:a st. vapenkungörelsen, därför att polismannen icke haft tillräcklig kännedom om vederbörande för att våga tro på hans uppgifter. Den livliga ovilja detta förhållande väckt på olika håll har också givit Svenska Jägareförbundet anledning att i ett yttrande till andra kammarens femte tillfälliga utskott vid 1938 års riksdag (utsk:s utl. nr 4) i likhet med vissa länsstyrelser framhålla, att ordet »må» i 1:a st. av 11 § naturligtvis icke blott berättigar utan även förpliktar vederbörande polismyndigheter att iakttaga en viss smidighet och särskilt att, då påstående göres om tillfälligt lån, iakttaga största möjliga försiktighet i fråga om fråntagandet av gevär.
Å andra sidan är det otvivelaktigt att påståendet om tillfälligt lån i högsta grad missbrukats för att undgå ansvar för verkliga förseelser mot kungörelsen.
Naturligtvis vore det därför önskligt att frågan om de tillfälliga gevärslånen ordnades på ett mera rationellt sätt. Svenska Jägareförbundet har i sitt nyssnämnda yttrande anfört att det rationella vore att vid tillfälliga lån av skjutvapen långivaren ålades att, om ej avsikten vore att han och låntagaren skulle jaga tillsammans, lämna denne, för att medföras vid gevärets bärande, en avskrift av sitt eget bevis med påteckning om lånet; d. v. s. ungefär samma ordning som man, då på hösten 1934 i samband med uppkommen fråga om utsträckning av möjligheten att få kollektiva tillstånd den tillfälliga utlåningen påkallade särskild uppmärksamhet, ansåg sig böra godtaga i fråga om tillfälliga lån från de i 28 § omförmälda sammanslutningarna.
P. v. S.
I anledning av justitierådet VON SETHS ovanstående uttalande får jag anföra följande.
Att åtskilliga deklarationsbevis rörande skjutvapen avse ett vart ett flertal vapen, torde icke vara obekant för någon på området intresserad. Till förtydligande av mitt förra inlägg må emellertid framhållas, att jag därmed icke avsett att göra gällande att, om vapenägaren och
den tillfällige låntagaren deltaga i samma jakt, det av den sistnämnde skulle vid straffansvar krävas, att han medförde särskilt deklarationseller tillståndsbevis. I ett dylikt fall — och oavsett att ägaren och låntagaren icke gå tillsammans under jakten — bör det väl vara tillräckligt, att vapenägaren medför det för båda vapnen gemensamt gällande beviset och att låntagaren förty — om fråga skulle uppkomma om hans rätt att bära vapnet — hänvisar till att han tillhör N. N:s jaktsällskap, att han jagar med ett N. N. tillhörigt gevär och att N. N. medför ett även för sistnämnda gevär gällande bevis. Vad jag med mitt inlägg ville framhålla var däremot, att vid en — om uttrycket må användas — fullt fristående tillfällig utlåning av skjutvapen låntagaren lärer vara pliktig medföra bevis angående vapnet. En tolkning av vapenkungörelsen giver enligt min mening detta vid handen; och, efter vad jag tidigare försport, hava även vederbörande vid avfattandet av 1934 års tillägg till 28 § nyssnämnda kungörelse varit av den uppfattningen som här av mig hävdats.
Jag vill livligt instämma i justitierådet von Seths uttalande om önskvärdheten av att frågan om de tillfälliga gevärslånen ordnas på ett mera rationellt sätt. Kunde den nu uppkomna diskussionen i sin mån medverka därtill, vore syftet med mitt första inlägg i saken vunnet.
R. D.