Danskt förslag till reformering av straffpåföljderna. Genom 1930 års danska strafflag infördes bestämmelser om förlust av medborgerliga rättigheter såsom påföljd av brott, vilka bestämmelser i jämförelse med då i Sverige gällande stadganden om straffpåföljder tedde sig tämligen rigorösa. Enligt den danska strafflagens bestämmelser förutsättes för ådömande av rättighetsförlust, att den tilltalade dömes till fängelse (den danska strafflagens svårare frihetsstraff), arbetshus eller säkerhetsförvaring och att han gjort sig skyldig till en i den allmänna meningen vanärande handling. Fråndömandet av rättigheterna medför obehörighet att bekläda allmänna befattningar, att rösta och väljas vid allmänna val, att utöva vissa näringar och yrken samt att uppbära folkpension m. m. Påföljden ådömes för viss tid, icke under 5 år efter utståndet straff, eller för alltid. De förlorade rättigheterna kunna efter viss tids förlopp återställas genom »Æresoprejsning». Förutom denna mera omfattande påföljd kan ådömas obehörighet att utöva visst yrke eller inneha viss befattning. Förutsättning härför är, att den tilltalade förbrutit sig i yrket eller befattningen i fråga och därvid visat sig icke skickad att utöva sådant yrke eller sådan befattning eller icke värdig det därför erforderliga förtroendet. Något särskilt straffmått erfordras icke för ådömande av denna påföljd. Påföljderna kunna komma till användning även i samband med villkorlig dom.
    Förlust av medborgerliga rättigheter ha i Danmark ådömts i långt större utsträckning än påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen i Sverige. Följande uppgifter, hämtade från de allmänna underrätterna, belysa detta:

 

Antalet dömda193319341935
Sverige703640611
Danmark2,5152,3392,886

 

    De danska påföljdsbestämmelserna ha under de senare åren utsatts för stark kritik. Sedan justitieministern tillsatt en kommitté av fem sakkunniga (ordf. riksadvokaten F. Pihl) för att utreda frågan om ändring av gällande bestämmelser rörande påföljderna, har denna kommitté i år avgivit betänkande (»Betænkning angaaende Fortabelse af borgerlige Rettigheder»), innefattande förslag till ändring i strafflagen, grundlagen och femtio andra lagar.
    Det danska betänkandet ansluter sig delvis i motiveringen till 1935 års svenska promemoria angående straffpåföljderna. Kommittén har enats om att föreslå, att såväl begreppet vanärande handling som institutet förlust av medborgerliga rättigheter avskaffas men att den mera begränsade påföljden — förlust av rätten att utöva visst yrke eller viss befattning — bibehålles. Beträffande rätten att erhålla eller bibehålla allmänna befattningar, vilka tillsättas genom utnämning, har kommittén ansett obehövligt att i den allmänna påföljdens ställe införa andra särskilda rättsregler. Så-

724 NORDISKT OCH INTERNATIONELLT.vitt angår förlust av redan innehavande befattningar — i vilket hänseende i Sverige som bekant särskilda bestämmelser ansetts erforderliga — motiveras kommitténs förslag för domaretjänsternas vidkommande med vissa bestämmelser i Retsplejeloven angående avsättning eller tvångspensionering av domare och i fråga om övriga befattningar med den i Danmark förefintliga möjligheten att i administrativ ordning avskeda tjänstemän. Beträffande straffade personers rösträtt och valbarhet vid politiska och kommunala val representerar det danska förslaget en mera konservativ ståndpunkt än den i Sverige genomförda reformen. Man har visserligen med hänvisning till den i Danmark rådande politiska kulturen ansett det i och för sig obehövligt att för valbarhet uppställa särskilda krav på oförvitlighet, men då man ansett det nödvändigt att bibehålla grundlagens stadgande om rätt för riksdagens ting att fråntaga personer, som efter valet straffats, deras riksdagsmannaskap, har man funnit det naturligt, att tingen erhålla motsvarande befogenhet att även eljest vägra godkännande av en straffad persons mandat. Enligt kommitténs förslag skulle sådan befogenhet föreligga, då vederbörande straffats för »en handling, som gör honom ovärdig att nu inneha uppdraget såsom medlem av tinget». Motsvarande inhabilitetsgrund föreslås av kommittén i fråga om kommunala val. Så långt har kommittén varit enig. Då det gällt rösträttsvillkoren ha däremot meningarna gått i sär. Majoriteten har ansett, att lagstiftningsmakten av hänsyn till samhällsmoralen bör fastställa eller i varje fall icke genom ändring i grundlagen avskära sig från möjligheten att fastställa, att vissa straffade personer för någon tid äro utestängda från rösträtt. Frågan om rösträttens förlust har dock ej ansetts böra närmare regleras i själva grundlagen utan grundlagens stadgande i denna del föreslås ersatt av en blankettbestämmelse av innehåll, att genom särskild lag bestämmelse kan träffas därom, att på visst sätt straffade personer ej ha rösträtt. Det ifrågasatta rösträttshindret skulle äga tillämpning även vid kommunala val. Minoriteten har förklarat sig helt kunna biträda den svenska sakkunnigutredningens uttalande, att det icke torde ligga något för samhällsmoralen stötande däri, att en person, som sonat sitt brott, erhåller rösträtt ett eller annat år tidigare än han eljest skolat få rösta, samt föreslagit, att nuvarande rösträttshinder för vissa straffade upphäves.
    Såsom nämnt medför den allmänna danska straffpåföljden även förlust av rätten att utöva vissa näringsfång och yrken. Bestämmelser härom finnas i näringslagen av 1931 och ett stort antal speciallagar. Kommittémajoriteten föreslår sådan ändring i näringslagen, att ådömande av fyra månaders fängelse eller däröver skulle medföra förlust av näringsrätt och under fem år utgöra hinder för förvärvande av sådan rätt. Minoriteten har ansett en dylik bestämmelse överflödig, bl. a. under hänvisning till erfarenheterna av 1918 års reform av påföljderna i Sverige, vilken innebar avskaffande icke blott av termen »förlust av medborgerligt förtroende» utan även av påföljdens egenskap av näringshinder. Kommittén har enats om att föreslå påföljdsklausulen i specialförfattningarna ersatt med allmänna kompetensbestämmelser, vanligen av innebörd, att vederbörande skall vara oberyktad.
    Om man betraktar det danska kommittéförslaget ur den svenska rättsutvecklingens synpunkt torde man såsom ett sammanfattande omdöme kun-

NORDISKT OCH INTERNATIONELLT. 725na säga, att det i fråga om påföljden såsom näringshinder kvarstår på en ståndpunkt, som i realiteten är strängare än den i Sverige före 1918 gällande rätten, och att förslaget i övrigt representerar ett mellanstadium mellan 1918 års och 1936 års reformer.

Th. Munck af Rosenschöld.