Tyska radiorättsliga spörsmål. I intet land i världen torde radion blivit en sådan maktfaktor i den härskande regimens hand som i Tyskland.
Radion är — skriver »der Präsident der Reichsrundfunk-Kammer» HANS KRIEGLER i augustihäftet av Zeitschrift der Akademie für Deutsches Recht (1938 s. 541 ff.) — »der erste Willenskünder und Willensgestalter der Nation», den tjänar »der Verwirklichung unser Gemeinschaft», den är »zum Instrument des Führers geworden», den är »der erste Propagandist der Nation». Och detta såväl när det gäller påverkan inom det egna landet som då det är fråga om att komma till rätta »mit der internationalen Lügenpresse». Det är på grund av denna senares hållning, sägs det, som Adolf Hitler så ofta via radion talar till en lyssnande värld.
Den betydelse radion tillmätes i Tyskland gör att radioväsendets juridiska sidor även blivit beaktade. Sedan några år har inom Akademien för tysk
rätt tillsatts ett särskilt utskott för att utarbeta en »Rundfunkrecht», d. v. s. »die organisatorischen und rechtlichen Grundlagen des Rundfunks niederzulegen». Ehuru utskottet ännu icke avslutat sitt arbete, har under de senaste år den tidskrift, varur dessa notiser hämtas, innehållit en del orienteringar i frågan.1 De problem, som uppdykt, hava främst varit die Rundfunkshoheit, Senderecht och Empfangsrecht.
Med Rundfunkshoheit avses i detta sammanhang frågan om suveräniteten över etern. Vart man i denna del syftar, synes ännu icke klart. I varje fall återfinner man blott kortfattade översikter över utvecklingen av den territoriella och marina suveräniteten.
Under Senderecht uppdyka ett flertal spörsmål av internationell natur. Syftet är att skapa regler, som möjliggöra en störningsfri utsändning. Förutsättningarna för en dylik åter äro, som lätt inses, bl. a. att överenskommelse träffas mellan jordens stater om fördelning av våglängdsområdena och om den styrka, varmed de olika stationerna skola få utsända sina program. Överenskommelser om våglängder hava sedan flera år träffats mellan de flesta av Europas stater — för närvarande torde endast Luxemburg och Ryssland vara fribytare. Även i Nord- och Sydamerika är, upplyses det, frågan löst genom 1937 års pan-amerikanska radiokonvention.
De mest intressanta frågorna äro tillfinnandes inom Empfangsrecht.
För att trygga en var medborgares rätt att taga del i det nationens liv ,som radion återspeglar, har bestämmelser införts, enligt vilka en pantsättning av en radiomottagare på grund av objektets natur är ogiltig. Det har vidare fastslagits att i hyresavtalets begrepp ligger att hyresgästen har ett berättigat anspråk på att hyresvärden förser fastigheten med en gemensam utomhusantenn. Denna rättsuppfattning har godkänts av tyska domstolar.
I syfte att göra mottagandet av utsändningen störningsfritt hava ett flertal bestämmelser utfärdats. Den som genom bristfällighet i sin egen apparat stör mottagningen för andra radiolyssnare blir sålunda härför ansvarig.
Störes lyssnandet åter av elektriska apparater i grannskapet, har enligt § 23 av en år 1928 tillkommen lag om radiomottagare prioriteten ansetts vara avgörande, d. v. s. fanns den störande elektriska installationen, innan innehavaren av mottagare slog sig ned på platsen ifråga, har lyssnaren fått finna sig i obehaget. Emellertid har man börjat diskutera, huruvida § 23 uteslutande reglerar frågan och om ej problemet får lösas under hänsynstagande till »der Rechte der Volkgesamtheit im Verhältnis zu den einzelnen, störenden Anlagen». Uppmärksamheten fästes i det sammanhanget på huru frågan lösts i Schweiz, där den, som förorsakar störning, oberoende av prioritet är skyldig att på egen bekostnad avhjälpa störningen.
Högtalarespörsmålet är även löst. Långtgående inskränkningar hava pålagts den enskilde.
Samtidigt med att radiorättsliga regler hålla på att växa fram, har hela den tyska radioindustrien ingående organiserats. Noggranna bestämmelser hava utfärdats för tillverkare av radiomaterial, för grossister, detaljister och installatörer, allt i syfte att säkra medborgarna goda och ej för kostsamma mottagare.
G. S—e.