Klagorätt för straffriförklarade.1 I sin översikt över rättspraxis i processrätt 1931—1935 (SvJT 1937 s. 210) redogör professor HASSLER bl. a. för två rättsfall i fråga om klagorätt för straffriförklarade. I båda fallen hade de tilltalade, som förklarats straffria jämlikt 5: 5 SL, klagat med yrkande att bliva dömda till straff. I rättsfallet NJA 1927 s. 3 ansågs det av majoriteten inom Högsta Domstolen, att underrättens utslag ej hade gått den tilltalade emot, varför målet icke upptogs till prövning. I rättsfallet NJA 1935 s. 413 däremot ansåg sig majoriteten icke förhindrad att pröva målet i sak, men synes hava varit av den meningen, att reglerna om reformatio in pejus omöjliggjorde att på den tilltalades klagan ådöma ansvar. I båda målen uttalades emellertid avvikande uppfattningar av en minoritet. I det förra målet förordnade ett justitieråd, att det skulle inhämtas förnyat utlåtande om den tilltalades sinnesbeskaffenhet, och var sålunda av den meningen, att den tilltalade i enlighet med sitt besvärsyrkande kunde ådömas ansvar. Då Högsta Domstolens övriga ledamöter funno förnyad undersökning icke böra äga rum, avfattade han sitt minoritetsvotum på så sätt, att han åtminstone i motiveringen gav uttryck åt sin uppfattning, enligt vilken tillräckligt stöd saknades för antagande, att den tilltalade varit berövad förståndets bruk. I det andra målet ville minoriteten — tre justitieråd — icke upptaga målet till prövning.
Frågan belyses ytterligare genom två rättsfall, refererade i NJA 1936 s. 212. I det mål, som slutligen avgjordes genom utslag den 9 april 1936, hade en person varit åtalad för misshandelsbrott. Av ett läkareutlåtande framgick, att han vid gärningens begående befunnit sig i sådan sinnesförfattning som avses i 5: 5 SL samt att han vore i behov av intagning å sinnessjukhus. Underrätten fann den tilltalade hava begått misshandel, men förklarade gärningen strafflös samt överlämnade åt Konungens Befallningshavande att om den tilltalade taga sådan vård att han icke kunde bliva vådlig för den allmänna säkerheten. Den tilltalade besvärade sig med yrkande om hävande av straffriförklaringen och ådömande av ansvar med tillämpning av 5: 6 SL. Skånska Hovrätten fann talan icke vara av beskaffenhet att lagligen kunna vinna prövning och Högsta Domstolen fann enhälligt ej skäl att göra ändring i detta utslag. Båda överinstanserna funno alltså en betingelse saknas för ändringssökandets upptagande till prövning.
Ett liknande mål var föremål för Högsta Domstolens prövning 8 maj 1936 (utsl. 18/5). I detta mål fann Svea hovrätt skäl ej vara anfört som föranledde ändring i underrättens utslag och Högsta Domstolen återigen fann icke skäl att göra ändring i Hovrättens utslag. Båda överdomstolarna upptogo alltså ändringssökandet till prövning och synas även ha varit av den uppfattningen, att det ej skulle ha mött något hinder att på den tilltalades klagan ådöma ansvar, därest skäl varit för handen som föranledde sådan ändring. Härvid bör framhållas, att två justitieråd ej ville upptaga målet och att ett av dem deltagit även i det ut-
KE
slag, som utfärdats den 9 april 1936, medan Högsta Domstolens sammansättning i övrigt varit olika i de båda målen.
Slutligen äro ytterligare tre liknande fall att uppmärksamma, som av Högsta Domstolen avgjorts under senaste tiden (NJA 1937 s. 250). I alla dessa tre mål — varav två handlades av Svea Hovrätt samt ett av Göta Hovrätt — ansågo överdomstolarna talan icke vara av beskaffenhet att lagligen kunna vinna prövning. Emellertid rådde icke enhällighet inom högsta instansen i något av målen. Sålunda ansågo i ref. I (utslag den 30 april 1937) två justitieråd hinder icke hava mött för den fullföljda talans prövning och aktade förty nödigt att visa målet åter till Hovrätten, och ett justitieråd lämnade besvären utan avseende, enär han fann Rådhusrättens utslag lagligen grundat. Även i ref. II (utslag den 21 maj 1937) ville två justitieråd upptaga målet till prövning och visa detsamma åter, varemot ett justitieråd i motiveringen till sitt votum förklarade den tilltalade tillräknelig, men dock i slutet lämnade besvären utan avseende, enär gärningen genom underrättens endast av den tilltalade överklagade utslag förklarats strafflös. Ett liknande votum, av ett justitieråd återfinnes i ref. III (utslag den 18 juni 1937), varjämte en minoritet av tre justitieråd ville upptaga målet och visa det åter till Hovrätten.
Man torde sålunda kunna säga, att huvudsakligen tre olika uppfattningar ha funnit förespråkare inom Högsta Domstolen, utan att en stadgad praxis har hunnit utveckla sig. Dessa uppfattningar synas vara följande: 1) Dylik fullföljd är icke tillåten. 2) Den är visserligen tillåten, men kan med hänsyn till reglerna om reformatio in pejus endast leda till en ändring i motiveringen, icke till ådömande av ansvar. 3) Den är tillåten och kan medföra att ansvar ådömes.
Då det allt oftare förekommer, att straffriförklarad tilltalad fullföljer talan med yrkande om straff, torde några anmärkningar till detta spörsmål icke vara ur vägen.
En förutsättning för att ett rättsmedel skall kunna användas är, att domen gått den ändringssökande emot och att hans fullföljd sålunda uppbäres av ett vederbörligt rättsskyddsbehov. Den som icke är besvärad, kan icke besvära sig. Med denna utgångspunkt gäller det här att undersöka, om och i vad mån en straffriförklarad kan anses besvärad och sålunda bör tillerkännas rätt att anföra besvär.
Vid undersökningen av detta spörsmål är det närmast av betydelse att bestämma, huruvida det härvid ankommer på domen i dess helhet eller allenast på själva domslutet. Den av KALLENBERG (De ordinära devolutiva rättsmedlen i den svenska civilprocessen s. 107) för civilprocessens del uttalade åsikten, att en talan, som går ut på att vinna ändring icke i själva domslutet utan i domspremisserna, icke anses uppburen av något berättigat intresse och därför lämnas utan avseende, gäller inom straffprocessrätten endast med modifikation. Visserligen har i praxis även den åsikten blivit företrädd, att den tilltalade endast kan anföra besvär mot själva slutet. I rättsfallet NJA 1925 s. 311 fann Hovrätten besvären ej förtjäna avseende, »enär T. icke yrkat
ändring i underrättens slut» och ett justitieråd fann ej skäl att göra ändring i Hovrättens utslag. Men Högsta Domstolens majoritet ansåg sig dock oförhindrad att upptaga målet för att allenast ändra motiveringen.
Det bör emellertid observeras, att i här ifrågavarande fall besvären ju även anföras mot slutet som sådant, i det den tilltalade yrkar ådömande av ansvar i stället för straffrihetsförklaringen. Men detta yrkande är här dock icke det väsentliga. Den tilltalades enda intresse går ut på att få fastställelsen angående hans otillräknelighet undanröjd, medan ändringen av domslutet från den tilltalades synpunkt icke ter sig som besvärens egentliga syfte, utan fastmera som något, vilket han förklarar sig beredd att bära såsom konsekvens av motiveringens åsyftade ändring. Problemet bör alltså behandlas i samband med frågan, huruvida klagan över motiveringen är tillåten.
Vid besvarandet av frågan, vilka delar av ett brottmålsutslag, som kunna vara besvärande för den tilltalade, torde man kunna utgå från straffdomens rättskraft i allmänhet. Vore härvid själva utgången av målet avgörande, så vore därmed givet, att en straffriförklarad aldrig kunde anses besvärad. Emellertid måste man skilja mellan sådana domskäl, som endast återgiva, vad domstolen anser om vissa enstaka fakta eller bevisresultat, och sådana slutliga och för utgången grundläggande fastställelser i brottmålsutslaget, som redan i och för sig innebära ett avgörande av målet. Domskäl av sistnämnda karaktär äro i själva verket utslagets element eller beståndsdelar, och det beror på positiva lagföreskrifter eller domstolspraxis, huruvida de upptagas i domslutet eller fogas till detsamma i form av skäl. De omfattas därför av rättskraften, även om de ingå allenast i domsmotiveringen. (Jfr motiven för tyska straffprocessordningen s. 193.) Sådana domskäl synas principiellt vara ägnade att ligga till grund för utslagets överklagande, icke däremot andra delar av motiveringen, även om den tilltalade har ett intresse av att dessa beriktigas.
Till de domskäl, som sålunda äro bindande, hör bl. a. avgörandet rörande den tilltalades skuld. Fastställes, att den tilltalade är skyldig till viss gärning, så är han därigenom alltid besvärad, även om utslaget är friande (t. ex. på grund av tillbakaträdande från försök). Denna fastställelse torde nämligen vara bindande med avseende å hans skadeståndsskyldighet (jfr NJA 1929 s. 514 och 1933 s. 43; se även STRAHLS referat över Torsten Kreugers resningsansökan i SvJT 1937 s. 53 samt Processkommissionens betänkande III s. 147) och kan även i annat hänseende medföra för honom menliga rättsföljder. Sådan straffriförklarad bör därför alltid tillerkännas besvärsrätt med avseende å den besvärande fastställelsen (så även tysk praxis, jfr Entscheidungen des Reichsgerichts in Strafsachen Bd 42 s. 399, 401). Detta gäller enligt praxis (se NJA 1931 s. 160) även i det fall, att underrätten funnit en tilltalad hava begått viss gärning, som emellertid förklaras strafflös, och den tilltalade anför besvär, i det han bestrider, att gärningen blivit begången av honom.
Däremot synes den tilltalade principiellt icke kunna anses besvärad, om skuldfrågan besvarats nekande, oaktat hans förfarande karakteriserats som rättsstridigt. Belysande härför äro rättsfallen NJA 1909 s. 637 och 1927 s. 205. Med anledning av åtal mot tjänsteman hade Hovrätten funnit det anmärkta förfarandet felaktigt men dock icke av beskaffenhet, att ansvar därför borde äga rum. I båda fallen ansåg Högsta Domstolen besvärsgrund ej föreligga.
Ej heller torde praxis anse den tilltalades rätt kränkt, om han frikänts i brist av bevis, fastän han kan vara intresserad av att få sin oskuld fastställd. Emellertid böra härvid observeras rättsfallen NJA 1914 s. 123, 1924 not. B 524 och 1925 s. 311, uti vilka lägre rätt meddelat utslag av innehåll att, ehuru bindande omständigheter och liknelser förekommit därom, att den tilltalade begått den åtalade gärningen, han likväl icke kunde mot sitt nekande fällas till ansvar. Den tilltalade yrkade att bliva helt frikänd från ansvar, varpå Högsta Domstolen fastställde underrättens slut, men med den ändrade motiveringen, att den tilltalade icke blivit övertygad om det brott, för vilket han åtalats. I dessa fall var det alltså icke fråga om ett klart frikännande från underrättens sida, utan om en dom enligt 17:32 RB, en omständighet, som tydligen ansågs rättsligen besvärande (jfr även SvJT 1937 rf s. 32).
Vad slutligen det fall angår, att skuldfrågan besvarats nekande på grund av otillräknelighet, så framgår av de inledningsvis anförda rättsfallen, att det har ansetts, att en fastställelse om gärningsmannens bristande tillräknelighet samt den därpå grundade friande domen ej rättsligen kunna besvära honom och att den tilltalade icke kan anföra besvär med yrkande att bliva förklarad fullt eller endast förminskat tillräknelig (så även tysk praxis, jfr LÖVE-ROSENBERG, Strafprozessordnung, 18 uppl. § 296 not 2b).
Emellertid ha de tilltalade själva haft en rakt motsatt uppfattning om detta spörsmål. I stället för att anse underrättens friande domar som gynnsamma, giva de mer eller mindre kraftigt uttryck åt sin känsla av utslagens besvärande karaktär i andraganden som tyda på en bristande överensstämmelse mellan den juridiska konstruktionen och faktiska förhållanden.
Före 1826 hade domstolen att själv förordna om internering av kriminella sinnessjuka. I Kungl. Brev till Svea Hovrätt av 1826 föreskrevs emellertid, att vid straffriförklaring på grund av sinnessjukdom domstolen ej skulle giva någon vidare föreskrift om den sjukes framtida vårdande utan till vederbörande, d. v. s. Konungens Befallningshavande, överlämna att taga vård om honom, så att han ej bleve vådlig för den allmänna säkerheten. I den nya sinnessjuklagen av 1929 § 47 stadgas med upphävande av 1826 års brev, att om svaranden på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklaras från ansvar fri och om i det medicinska utlåtande, som ligger till grund för domen, det har konstaterats, att den åtalade är i behov av sinnessjukvård, så skall denne intagas eller kvarhållas å sinnessjukhus. Utskrivning resp. för-
söksutskrivning ankommer endast på sinnessjuknämnden (jfr OLOF KINBERG, Lagen och de sinnessjuka, Sthm 1926, s. 75 f.; TORSTEN SONDÉN, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, Kbhvn 1931, s. 62 f.).
En laga kraftvunnen dom, däri en tilltalad förklaras lagligen förvunnen att hava förövat ett brott, men fri från ansvar jämlikt 5: 5SL, i förening med ett till grund för domen liggande läkareutlåtande av ovannämnda innehåll medför alltså utan vidare och obligatoriskt, att den straffriförklarade interneras för obestämd tid. Därvid ankommer det icke på om och på vilket sätt domstolen i utslaget yttrat sig om denna domens konsekvens. Enligt gällande praxis förekommer, att i domen hänvisas till sinnessjuklagens bestämmelser och förklaras att den tilltalade är i behov av sinnessjukvård (se NJA 1935 s.413; jfr även ELIEL LÖFGRENS i SvJT 1937 s. 74 återgivna yttrande). Ibland användes, som NJA 1936 s. 212 I utvisar, alltjämt den ur ovannämnda Kungl. Brev hämtade formuleringen, att det »överlämnas åt Konungens Befallningshavande» o. s. v. Sådant yttrande torde visserligen vara lämpligt och tillåtet, men i och för sig utan rättslig betydelse. Frågan om den straffriförklarades intagning eller kvarblivande å sinnessjukhus tillkommer överhuvud icke domstols prövning (se NJA 1935 s. 413) och ett yttrande i domen därom innebär allenast en icke bindande hänvisning till tillämpliga bestämmelser i sinnessjuklagen (jfr NJA 1936 s. 212 I). Det kan alltså i och för sig icke utgöra en besvärsgrund.
En dom av här ifrågavarande innehåll är alltså praktiskt taget en interneringsdom, som ofta medför ett långvarigt frihetsberövande. Att den likväl av praxis icke anses såsom besvärande beror därpå, att härvid fästes avseende endast vid själva bestraffnings- och skadeståndsfrågan och dess förutsättningar resp. i domen själv på ett bindande sätt bestämda påföljder. Däremot synes man bortse från övriga moment i domen, som medföra konsekvenser av annan beskaffenhet. Man anser alltså principiellt, att det processrättsligt sett är fördelaktigare för en tilltalad att på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklaras straffri, låt vara, att han därigenom förlorar sitt medborgerliga anseende eller tillika sin frihet för obestämd tid, än att bli straffad, även om detta skulle ske på ett för honom praktiskt betydligt mindre besvärande sätt. Dömes man t. ex. till ett mindre bötesstraff, så kan man givetvis anföra besvär, men förklaras man för otillräknelig, så har man enligt här omtalade praxis ingen anledning att besvära sig över denna »gynnsamma» utgång. Den enda utväg, som i sådant fall torde stå den tilltalade till buds, skulle vara den, att han söker förmå åklagaren eller målsägaren att anföra besvär för hans räkning. Och att man får vända sig till sinnessjuknämnden för att ev. bliva utskriven, är en klen tröst, ty därigenom tillgodoses bl. a. icke intresset att få själva fastställelsen om otillräkneligheten undanröjd.
Det torde ligga i öppen dag, att dessa förhållanden icke äro tilltalande, i synnerhet i sådana fall, där underrätten vid tillämpning av
5:5 SL utgått från en ur medicinsk eller rättslig synpunkt felaktig eller tvivelaktig uppfattning. Belysande härför äro rättsfallen NJA 1935 s. 413, där Högsta Domstolens majoritet redan på grund av handlingarna fann tillräckligt stöd saknas för antagande, att den tilltalade varit berövad förståndets bruk, och NJA 1931 s. 160, där Hovrätten hyste samma uppfattning, medan i båda fallen domstolarna ansågo sig förhindrade att undanröja underrättens tydligen oriktiga utslag. Jfr även NJA 1927 s. 3, ett mål, som hade samma utgång, ehuru tre läkare förklarat den tilltalade normal och ett justitieråd yttrat motsvarande åsikt i sitt minoritetsvotum, samt NJA 1937 s. 250 II och III. Denna praxis ter sig så mycket mindre tillfredsställande, som dels området för otillräkneligheten visar tendens till en utvidgning, som står i strid med allmänhetens rättsuppfattning, dels lagens inadekvata avfattning bereder utrymme för godtycklighet vid bedömandet och dels det material, på vilket såväl läkaren som domstolen avgöra tillräknelighetsfrågan, till sitt bevisvärde är av väsentligt lägre valör än det material, på vilket avgöres, huruvida den tilltalade har begått gärningen. Härtill kommer, att det hos lagstiftaren f. n. finnes benägenhet att sammanblanda frågorna om straff eller andra åtgärder (jfr diskussionen vid Sveriges Domarförbunds årsmöte 1936 i SvJT 1936 s. 622, 1937 s. 67 f., särskilt häradshövding GUSTAF LINDSTEDTS inledningsanförande samt prof. STJERNBERGS diskussionsinlägg; se även KINBERG a. a. s. 54 f.). Vidare har framhållits, att de åtgärder, som bruka hänföras under benämningen skyddsåtgärder, i praktiken ofta ha fått en utformning, som mer eller mindre givit dem straffkaraktär (SONDÉN a. a. s. 133). Denna pågående utsuddning av de vanliga gränserna mellan straff och andra åtgärder överensstämmer med den moderna skolans krav, som helt vill ha bort skillnaden mellan straff och skyddsåtgärder, krav, för vilka följande uttalande av prof. KINBERG torde vara karakteristiskt: »Man måste räkna VON LISZT till förtjänst att han . . . givit stöd åt en uppfattning, som bland framskjutna representanter för psykiatri sedan gammalt är ett självklart faktum, nämligen att skillnaden mellan straff och andra kriminalpolitiska reaktiv (varmed förf. även lär avse internering av kriminella sinnessjuka) är rent formell, konventionell och saknar realpsykologisk grundval» (citerat hos SONDÉN a. a. s. 134).
Det nyss anförda torde visa, att det med hänsyn till ovan antydda förhållanden finnes ett ökat behov av en besvärsmöjlighet för den tilltalade mot här ifrågavarande utslag. Ej heller borde straffprocessrätten förbliva helt oberörd av ovan omtalade ändrade tendenser inom straffrätten och kriminalpolitiken.
I viss mån har detta behov redan erkänts av praxis, i det att Svea Hovrätt i målet NJA 1931 s. 160 och sedan Högsta Domstolens majoritet i målet NJA 1935 s. 413 åtminstone i motiveringen förklarat klaganden tillräknelig. Jfr även de i NJA 1927 s. 3 samt NJA 1937 s. 250 II och III återgivna minoritetsyttranden. Men resultatet även av sådan praxis är dock otillfredsställande. Dylik ändring allenast i motiveringen torde knappast utöva någon direkt inverkan på interneringsfrågan, ty i
dylika fall finnas ju alltjämt samtliga förutsättningar för tillämpning av 47 § i sinnessjuklagen: straffriförklaring på grund av sinnesbeskaffenhet och behov av sinnessjukvård enligt läkareutlåtande. Är detta riktigt, måste sålunda en person interneras som sinnessjuk, ehuru överrätten funnit honom normal. Antager man däremot, att redan motiveringens ändring rättsligen medför, att internering på grund av 47 § icke längre får äga rum, eller har överinstansens yttrande åtminstone det faktiska inflytandet på sinnessjuknämndens ställningstagande, att den straffriförklarade omedelbart eller efter kort tid utskrives, så innebär detta i realiteten, att en brottsling varken straffas eller interneras, om underrätten anser honom otillräknelig och överrätten sedan på hans besvär finner honom normal och sålunda endast ändrar motiveringen. Med hänsyn till sådana konsekvenser synes t. o. m. den uppfattningen förtjäna företräde, enligt vilken målet överhuvud icke upptages. Anser man emellertid, att överrätten bör ingå i saklig prövning, så leder denna ståndpunkt till tillfredsställande resultat endast, om man tillika anser det möjligt att i enlighet med en ändrad motivering göra ändring även i domslutet.
För att kunna taga ett dylikt steg fullt ut förutsättes emellertid ett mindre formellt betraktelsesätt vid bedömandet av frågan, huruvida den tilltalade kan vara besvärad av sådant utslag, som nyss sagts. Härvid kan jag för min del icke finna, att tvingande teoretiska hinder föreligga mot en mera praktisk behandling än hittills av spörsmålet, huruvida en straffriförklaring kan anses innebära en nackdel för den tilltalade. Man kan ej förneka, att en person, som med anledning av brott förklarats otillräknelig — även i fall, i vilka domen ej medför internering — har ett stort och berättigat intresse av att få denna fråga omprövad. Detta behov torde redan de lege lata kunna tillgodoses, en uppfattning, som synes överensstämma med Högsta Domstolens utslag i NJA 1936 s. 212 II, i vilket rättsfall emellertid saken icke ställdes på sin spets, då talan tydligen var ogrundad i sak och därför i varje fall icke ägnad att föranleda ådömande av ansvar.
Den största betänkligheten mot hävande av straffrihetsförklaringen och ådömande av ansvar på den tilltalades egna besvär, synes man ha funnit i förbudet mot reformatio in pejus. Detta förbud innebär dock ingenting annat än att, om ett rättsmedel inlagts till den åtalades förmån, den överklagade domen icke får ändras till hans nackdel och att part sålunda ej kan tappa på egna besvär (jfr UPPSTRÖM, Öfversigt af straffprocessrätten s. 239, och BÄÄRNHIELM, Rättegång i brottmål s. 185). Förbudet är däremot icke avsett att inskränka parts besvärsrätt och riktar sig, såvitt jag förstår, icke mot att part i enlighet med sitt eget besvärsyrkande blir dömd till straff. Att detta likväl i regel är uteslutet sammanhänger icke med frågan om reformatio in pejus, utan med spörsmålet, huruvida underrättens dom har gått part emot. Men medgiver man, att den tilltalade kan vara mera besvärad av en strafffriförklaring på grund av sin sinnesbeskaffenhet än av en straffdom, vari han behandlas som fullt eller endast förminskat tillräknelig, så
torde enligt mitt förmenande hinder icke möta för, att hans besvärsyrkande om straff bifalles, ifall skäl därtill föreligga. Att däremot anföra förbudet mot reformatio in pejus, som ju tillkommit för att tillgodose en den tilltalades fördel, mot honom själv, då han med egna besvär åsyftar att tillvarataga vad han anser vara sina berättigade intressen, finner jag icke överensstämmande med förbudets verkliga innebörd och syfte. Det har sagts, att rättsmedelsinstansen icke ens i sin motivering bör förklara honom tillräknelig, då detta ju kan inverka på hans ställning i skadeersättningshänseende. Det bör dock framhållas, att denna synpunkt torde vara så mycket mindre avgörande, som ju skadeståndsfrågan är föremål för parts fria disposition. En till äventyrs utvidgad skadeståndsskyldighet, som den tilltalade hellre vill åtaga sig i stället för att åtnjuta otillräknelighetens odiösa privilegium, kan med hänsyn till sistnämnda frågas principiellt vida större betydelse för klaganden åtminstone i straffprocessen icke utgöra ett hinder för denna frågas upptagande till omprövning på grund av den tilltalades egna besvär.
Å andra sidan följer av den här hävdade ståndpunkten ingalunda, att det generellt skulle vara förmånligare att straffas än att förklaras otillräknelig. Detta gäller lika litet som motsatsen. Det synes mig över huvud icke möjligt att generellt bestämma, huruvida det ena utslaget är förmånligare än det andra. De äro i själva verket av inkommensurabelvalör, besvärande vart på sitt sätt. Jag anser därför besvärsrätt böra tillerkännas den tilltalade i vartdera fallet, alltså såväl mot straffande dom som ock mot straffrihetsförklaring på grund av 5: 5 SL.
Vad slutligen angår åklagarens besvärsrätt, så tillerkännes honom i nyare praxis rätt att anföra besvär, i varje fall, där han anser det meddelade utslaget oriktigt, även om ändringen skulle bliva till svarandens fördel (jfr SvJT 1936 rf s. 48; UPPSTRÖM a. a. s. 121, 239—40, 245; GRANFELT, Sammandrag av föreläsningar i straffprocessrätt s. 134; tyska straffprocessordningen § 296; — se däremot äldre praxis: NJA 1920 s. 142; SvJT 1923 rf s. 90). Detta sammanhänger med åklagarens ställning som representant för det allmännas intresse. Han har därför besvärsrätt, vare sig den tilltalade dömes till straff eller förklaras otillräknelig. Däremot kan målsägaren aldrig anses besvärad därigenom, att den tilltalade i domen behandlas som tillräknelig.1
Josef Fischler.