UNDERRÄTTSFÖRFARANDET I DENNYA RÄTTEGÅNGSORDNINGEN.

 

AV

 

REVISIONSSEKRETERAREN TORE STRANDBERG.

 

Det betänkande rörande en allmän rättegångsreform, som processlagberedningen i slutet av föregående år överlämnat till K. M:t, innefattar förslag till ny rättegångsbalk, avsedd att ersätta rättegångsbalken i 1734 års lag. I likhet med denna reglerar förslaget den allmänna processen i tvistemål och brottmål, varemot olika former av specialprocess, såsom processen i jorddelningsmål, vattenmål, mål vid krigsdomstol och tryckfrihetsmål, icke upptagas till behandling. Ej heller behandlar förslaget de avvikelser från den allmänna processens regler, som kunna finnas erforderliga beträffande vissa slag av mål hörande till den allmänna processen, t. ex. äktenskapsmål och, vad straffprocessen angår, åtal mot ungdomsbrottslingar.

 

    Beredningen har enligt direktiven för dess arbete utgått från de av 1931 års riksdag angivna huvudgrunderna för rättegångsreformen. Dessa ansluta sig nära till den för samma års riksdag framlagda propositionen i ämnet. I stort sett överensstämmer förslaget med dessa huvudgrunder. Reformarbetet har sålunda främst inriktats på åstadkommande av ett förbättrat förfarande, medan ändringar i domstolsorganisationen i allmänhet vidtagits endast i den mån de ansetts nödvändiga för att domstolar och andra organ skola bliva i stånd att uppbära ett dylikt förfarande.

 

    I det följande skall lämnas en framställning av det väsentliga av förslagets innehåll såvitt angår förfarandet i första instans och reglerna om bevisningen. Beträffande domstolsorganisationen och överrättsförfarandet hänvisas till den redogörelse, som lämnats i SvJT 1938 sid. 544 ff.

 

8—397004. Svensk Juristtidning 1939.

 

    I fråga om förfarandet bygger förslaget på grundsatserna om rättegångens muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Muntligheten innebär, att processmaterialet skall vid den förhandling, som utgör grundval för domen, framläggas för domstolen i muntlig form. Det är å vad sålunda muntligt framlägges, som målets avgörande omedelbart skall grundas. För att detta skall kunna ske fordras att förhandlingen kan slutföras vid ett enda rättegångstillfälle eller i varje fall vid rättegångstillfällen, som ligga varandra så nära i tiden, att domstolens uppfattning om vad som förekommit ännu är ogrumlad, då målet avgöres. Förhandlingens koncentration och omedelbarhet äro av särskild betydelse med hänsyn till bevisningen. I fråga om denna bygger förslaget på grundsatsen om fri bevisprövning, som medför bl. a., att de nuvarande vittnesjäven bortfalla och att bevisvärde kan tillmätas parternas egna utsagor. Om parters och vittnens utsagor avgivas vid ett och samma rättegångstillfälle, har domstolen betydligt större möjligheter att bedöma utsagornas tillförlitlighet. Den på muntlighet, koncentration och omedelbarhet grundade förhandlingen skapar på detta sätt väsentligt större trygghet, att den fria bevisprövningen fyller sin uppgift. En förutsättning för bevisbedömningens tillförlitlighet är ock, att bevisningen om möjligt upptages omedelbart vid förhandlingen inför den domstol, som dömer i målet, och ej förebringas genom protokoll över bevisupptagning utom förhandlingen. Av särskild vikt är detta i fråga om bevismedel, där, såsom vid vittnesbevis och partsförhör, bevisvärdet är knutet vid själva den muntliga utsagan.
    Förhandling vid rätten skall vara offentlig. Från denna regel ha föreslagits vissa undantag i huvudsaklig anslutning till vad för närvarande gäller.

 

    I tvistemål inledes rättegången som nu genom att käranden hos rätten gör ansökan om stämning å svaranden. Stämningsansökan skall alltid vara skriftlig. För att ansökan skall fylla sin uppgift att möjliggöra en fullständig och snabb förberedelse av målet bör den vara fullständigare än nu är vanligt. Käranden skall sålunda redogöra för alla de faktiska omständigheter, varå han grundar sin talan, och tydligt angiva det eller de yrkanden han framställer. Då stämningsansökan inkommer, underkastas den en förberedande granskning av rätten, som i detta fall är domför med en lagfaren domare. Är ansökan ofull-

 

ständig, skall rätten förelägga käranden att avhjälpa bristen, och om sådant föreläggande ej efterkommes, kan rätten avvisa ansökan. Likaså kan ansökan omedelbart avvisas, om rätten finner uppenbart, att rättegångshinder föreligger. Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å svaranden att svara å käromålet.
    Handläggningen av målet är uppdelad å två olika stadier, förberedelsen och huvudförhandlingen. Förberedelsen, som ledes av rätten, har främst till syfte, att målet under denna skall så beredas, att det vid huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang. I första hand skola vid förberedelsen parternas ståndpunkter klarläggas. För detta ändamål skall svaranden genast avgiva fullständigt svaromål, innehållande bestämt medgivande eller bestridande av kärandens yrkande, grunden för bestridande av yrkandet med yttrande rörande de omständigheter, varå käranden grundat sin talan, och angivande av de omständigheter svaranden vill anföra. Utöver vad i stämningen och svaromålet anförts skola parterna vid förberedelsen var för sig fullständigt angiva de ytterligare omständigheter de vilja anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. Vid förberedelsen skall vidare bevisupptagningen förberedas, så att all bevisning om möjligt kan förebringas vid huvudförhandlingen. Parterna ha därför att beträffande varje punkt i sin sakframställning uppgiva, vilka bevis de vilja åberopa och vad de avse att styrka med varje bevis. Erfordras för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller annan förberedande åtgärd vidtages, har rätten att besluta därom under förberedelsen.
    För att huvudförhandlingen skall kunna begränsas till behandling av själva saken, böra frågor om domstolens behörighet eller andra processförutsättningar om möjligt avgöras under förberedelsen. Rörande dylik fråga kan förhandling mellan parterna äga rum och bevisning förebringas. Vidare kunna på förberedelsestadiet de mål avgöras, som icke äro tvistiga. Dom kan sålunda meddelas, då käromålet medgives eller återkallas, liksom i vissa fall då part uteblir. Om det finnes lämpligt, bör rätten under förberedelsen söka förlika parterna.
    Då förberedelsens syfte endast är att möjliggöra koncentration av huvudförhandlingen, icke att utgöra underlag för målets av-

 

görande, är sålunda vad som förekommit vid förberedelsen ej utan vidare processmaterial, och det får icke läggas till grund för domen, såvida det ej ånyo förebringas vid huvudförhandlingen. Härav följer, att bortsett från sådana fall, då formella eller andra frågor, t. ex. angående editionsplikt, skola prövas under förberedelsen, denna bör strängt begränsas till angivande av parternas ståndpunkter samt deras angrepps- och försvarsmedel. Ytterligare utveckling av parternas talan bör ej förekomma och framför allt icke rättsliga utläggningar i vidare mån än som erfordras för klarläggande av parternas ståndpunkter. I regel får ej heller bevisning upptagas eller annan utredning förebringas, som åsyftar att övertyga domaren. Därest enligt reglerna om upptagande av bevisning utom huvudförhandling förutsättningarna för sådan bevisupptagning äro för handen, bör den äga rum under förberedelsen.
    Med avseende å formen för förberedelsen har som regel stadgats, att förberedelsen skall vara muntlig. I allmänhet erbjuder muntlig förhandling de bästa möjligheterna för att klarlägga parternas ståndpunkter. Vid sådan förhandling kan även med minsta omgång dom meddelas i sådana mål, däri käromålet omedelbart medgives eller ena parten uteblir. Vidare kunna vid muntlig förhandling andra påföljder, såsom vite och hämtning, tillämpas mot tredskande part. Dylika påföljder kunna däremot icke lämpligen användas, då parterna skola yttra sig i skrift. Det har även visat sig erbjuda stora svårigheter att ordna skriftlig förberedelse på sådant sätt, att därvid kan meddelas tredskodom. Emellertid har rätten erhållit befogenhet att förordna om skriftlig förberedelse, om sådan finnes lämpligare. Härvid har rätten att taga hänsyn till huruvida inställelse till muntlig förhandling skulle för parterna eller endera av dem medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet ävensom till målets beskaffenhet.
    Vid muntlig förberedelse skall förhandling, s. k. första inställelse, äga rum så snart ske kan. Till denna kallas käranden genom särskild kallelse och svaranden i stämningen. Rätten kan ålägga parterna att infinna sig personligen, om syftet med förberedelsen därigenom främjas. Förhandlingen skall vara muntlig; det har dock medgivits svaranden att vid första inställelsen såsom svaromål åberopa av honom ingiven skrift. Förberedelsen skall om möjligt avslutas vid första inställelsen. Kan

 

detta ej ske, utsättes målet till fortsatt förhandling, och om det erfordras, kan ytterligare uppskov äga rum. Rätten skall emellertid övervaka, att förberedelsen drives energiskt, och tillse, att målet icke i onödan uppskjutes och att uppskoven ej bliva längre än som oundgängligen erfordras. Samtidigt måste dock förberedelsen göras så fullständig, att uppskov med huvudförhandlingen såvitt möjligt undvikes. Där så finnes lämpligt, kan rätten förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom skriftväxling.
    Vid skriftlig förberedelse skall svaranden i stämningen föreläggas att inom viss tid inkomma med skriftligt svaromål. Då sådant inkommit, skall det delgivas käranden, och rätten äger förordna om ytterligare skriftväxling mellan parterna samt därvid föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig. Underlåter svaranden att inkomma med svaromål, skall rätten övergå till muntlig förberedelse och genast kalla parterna till första inställelse. Även eljest kan rätten förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom muntlig förhandling.
    Sedan förberedelsen avslutats, har rätten att utsätta tid för huvudförhandlingen och att till denna kalla parterna samt vittnen och sakkunniga, som skola höras. Huvudförhandlingen bör utsättas till sådan tid, att parterna erhålla skäligt rådrum att bereda sig samt vittnen eller andra, vilkas närvaro påkallas, kunna inställa sig. Erfordras huvudförhandling för prövning av rättegångsfråga eller finnes dom böra givas rörande sådan del av målet, som må avgöras särskilt, kan för detta ändamål särskild huvudförhandling anordnas. Med förberedelsen av målet i övrigt kan därvid anstå, till dess den fråga eller del av målet, som upptagits till särskild huvudförhandling, blivit slutligt avgjord. I vissa fall kan huvudförhandling hållas i omedelbart samband med förberedelsen. Förutsättning härför är att antingen båda parterna samtycka därtill eller saken finnes uppenbar.
    Någon viss tid har icke bestämts, inom vilken huvudförhandling skall hållas. Emellertid har föreskrivits, att därest huvudförhandling utsättes att äga rum senare än fyra veckor efter förberedelsens avslutande, rätten skall göra anmälan därom till hovrätten med uppgift om anledningen till uppskovet. Syftet med detta stadgande är att hovrätten skall, om uppskovet beror av anhopning av göromål, kunna vidtaga åtgärder för ordnande på

 

annat sätt av arbetet vid underrätten eller för förstärkning av dess arbetskrafter.
    Huvudförhandlingens uppgift är att bilda grundval för domen. Vid huvudförhandlingen skall allt det processmaterial, som må läggas till grund för domen, förebringas: parternas yrkanden, invändningar och medgivanden, deras utveckling av sin talan i faktiskt och rättsligt hänseende samt bevisningen. Det åligger rätten att vaka över att vid handläggningen ordning och reda iakttagas; därvid kan rätten förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola behandlas var för sig. Rätten har vidare att tillse såväl att målet blir uttömmande behandlat som att däri ej indrages något som saknar betydelse. Genom frågor och erinringar skall rätten söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda uttalanden. Förhandlingen skall vara muntlig. Detta innebär i första hand, att processmaterialet skall framläggas i talets form; skriftliga handlingar få alltså icke utan att uppläsas tagas i betraktande vid avgörandet. Däremot förbjuder stadgandet att förhandlingen skall vara muntlig icke i och för sig, att skriftliga handlingar uppläsas. Det är tydligt, att uppläsning är nödvändig beträffande skriftliga bevis, såsom skuldebrev, kontrakt eller korrespondens, eller i fråga om skriftlika sakkunnigutlåtanden. Detsamma gäller protokoll eller andra handlingar från bevisupptagning, som enligt därom givna regler ägt rum utom huvudförhandlingen. Vad angår själva partsframställningen har emellertid kravet på muntlighet skärpts; muntligheten innebär här, att part icke får åberopa eller uppläsa skriftlig inlaga eller annat skriftligt anförande. Yrkande får dock uppläsas ur skrift. Det ligger i sakens natur, att part vid det muntliga utförandet av sin talan äger använda anteckningar till stöd för sitt minne.
    Grundsatsen om parts sanningsplikt har kommit till uttryck genom ett stadgande, att part skall vid huvudförhandlingen sanningsenligt redogöra för de omständigheter han åberopar i målet och uttala sig om de av motparten anförda omständigheterna samt besvara framställda frågor. Sanningsplikten innebär främst, att parten är skyldig att i sina utsagor hålla sig till sanningen. Han äger sålunda icke lämna medvetet oriktiga framställningar angående omständigheterna i målet eller mot bättre vetande bestrida motpartens uppgifter därom. Därutöver omfattar emellertid sanningsplikten även skyldighet för parten att genom upp-

 

lysningar positivt medverka till utredningen rörande omständigheterna i saken, i den mån detta erfordras med hänsyn till motpartens rätt. Part är sålunda pliktig att på föranledande av rätten eller motparten sanningsenligt och fullständigt uttala sig rörande dessa omständigheter, även om de äro för honom oförmånliga. För att parts sanningsplikt skall bliva av verklig betydelse är i regel av vikt att parterna äro personligen tillstädes. Part skall därför föreläggas att infinna sig personligen, om ej hans närvaro kan antagas sakna betydelse för utredningen.
    Då målet uppropas till huvudförhandling har rätten att undersöka, huruvida något hinder föreligger för att huvudförhandlingen skall kunna slutföras i ett sammanhang. Sådant hinder är t. ex. att part, vilkens personliga hörande är erforderligt, kommit tillstädes allenast genom ombud eller att vittne eller sakkunnig ej inställt sig. Ett annat hinder är att part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och motparten finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill andraga. Kan det antagas att partens förfarande skett i syfte att förhala rättegången eller överrumpla motparten, kan dock vad parten sålunda anför lämnas utan avseende.
    Möter hinder för målets företagande till slutlig handläggning, skall rätten inställa huvudförhandlingen och utsätta den till annan dag. Dock kan huvudförhandling hållas, om det kan antagas, att hindret kommer att undanröjas före handläggningens slut, t. ex. att uteblivet vittne efter påminnelse inställer sig. Även om huvudförhandlingen inställes, kan rätten höra part, vittne eller sakkunnig, som är tillstädes, om han icke kan utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet infinna sig vid senare rättegångstillfälle. Samtidigt kan även annan bevisning upptagas eller annan handläggning ske, om det är av synnerlig vikt för utredningen. Den sålunda upptagna bevisningen kan vid den huvudförhandling, som senare hålles, åberopas enligt reglerna om bevisupptagning utom huvudförhandling. Med hänsyn till vikten av förfarandets koncentration är dock nödvändigt att rätten endast med stor försiktighet använder nu antydda möjlighet till bevisupptagning.
    I vissa fall kan, ehuru hinder möter för målets slutliga handläggning, rätten påbörja huvudförhandlingen. Förutsättning härför är att det kan antagas, att målet kan återupptagas till slutlig handläggning inom två veckor efter den första förhandling-

 

ens slut och att vid den senare handläggningen ej annan domare har säte i rätten. Därjämte fordras, att uppdelning av förhandlingen kan ske utan olägenhet för utredningen.
    Huvudförhandlingen inledes med att käranden framställer sitt yrkande och svaranden angiver, huruvida han medgiver eller bestrider yrkandet. Sedan tvisteföremålet sålunda klarlagts, skall först käranden och därefter svaranden vidare utveckla sin talan. De ha därvid att fullständigt angiva de omständigheter, varå de grunda sin talan, samt förklara sig över vad motparten anfört. Om så finnes lämpligt, kan vid förhandlingens början rättens ordförande lämna en kort redogörelse för tvisteläget. Härmed avses icke en föredragning av det vid förberedelsen framlagda materialet eller en redogörelse för förberedelsens förlopp utan endast ett kort angivande av det genom förberedelsen vunna utgångsläget för huvudförhandlingen. En dylik sammanfattning kan vara av värde för att särskilt för lekmannabisittarna underlätta uppfattandet av den följande partsframställningen.
    Såsom i det föregående framhållits får det vid förberedelsen framkomna materialet icke utan vidare läggas till grund för rättens avgörande i målet. För att kunna beaktas vid avgörandet måste detta material upprepas vid huvudförhandlingen. Det torde endast sällan komma att inträffa, att part underlåter att vid huvudförhandlingen anföra någon för avgörandet betydelsefull omständighet, som framkommit under förberedelsen. Därest dylig omständighet förbigås, bör rättens ordförande fästa uppmärksamheten därå.
    Då förberedelsen endast har till syfte att skapa förutsättningar för huvudförhandlingens koncentration genom att klarlägga parternas ståndpunkter samt deras angrepps- och försvarsmedel, är i regel uppläsning av vad parterna anfört vid förberedelsen icke erforderlig vid huvudförhandlingen. För det fall, att huvudförhandling äger rum, ehuru ena parten ej är tillstädes, skall emellertid genom rättens försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas vad parten förut anfört. Protokoll och skriftliga inlagor böra sålunda uppläsas för klargörande av partens talan och styrkande av erkännanden eller andra uppgifter från hans sida. I andra fall får uppläsning ur handlingarna förekomma endast då särskilda skäl äro därtill, såsom då parts utsaga vid huvudförhandlingen avviker från vad han uppgivit

 

vid förberedelsen eller då han vid huvudförhandlingen underlåter att yttra sig rörande viss omständighet.
    Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen förebringas, vare sig den upptages omedelbart inför rätten eller framlägges genom protokoll eller andra handlingar. Allteftersom bevisen förebringas, böra parterna ha tillfälle att framställa de erinringar rörande varje bevis, vartill de finna anledning. Därest särskilda frågor eller delar av målet behandlas var för sig, måste bevisningen på samma sätt uppdelas.
    Huvudförhandlingen avslutas med att parterna, sedan bevisningen förebringats, anföra vad de ytterligare akta nödigt. Härvid ha de tillfälle att framföra sina synpunkter rörande bevisningens värdering, rättsliga utläggningar m. m.
    Såvitt möjligt skall huvudförhandlingen fortgå utan avbrott till dess målet är färdigt till avgörande. Endast i undantagsfall får påbörjad huvudförhandling uppskjutas. Anledning till uppskov kan föreligga, då förhandling företagits, ehuru rätten från början insett, att förhandlingen ej kunde slutföras i ett sammanhang, men antagit, att målet kunde återupptagas och slutföras inom två veckor från den första förhandlingens slut. Även om huvudförhandlingen påbörjats i tanke, att målet då skall slutbehandlas, kunna under förhandlingen förekomma omständigheter, som lägga hinder i vägen härför. Uppskov kan sålunda äga rum, då under handläggningen nytt viktigt skäl anföres och motparten måste ha tid att bemöta detsamma eller då kännedom vunnits om nytt viktigt bevis, som ej omedelbart kan förebringas. I annat fall än de nu nämnda får huvudförhandlingen icke uppskjutas, med mindre rätten finner det oundgängligen erforderligt för utredningen.
    Då huvudförhandlingen uppskjutes, skall den återupptagas så snart ske kan. För att möjliggöra handläggningens slutförande vid det senare rättegångstillfället kan rätten förordna, att förberedelse ånyo skall äga rum. Särskilt kan detta vara erforderligt, om anledningen till uppskovet varit, att nytt processmaterial framkommit. Återupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från den föregående förhandlingens slut, skall huvudförhandlingen fortsättas. Målet företages då i det skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut, och processmaterialet från båda förhandlingarna utgör i detta fall grundval för domen. En ytterligare förutsättning härför är att vid den senare

 

förhandlingen ej deltager någon domare, som icke övervarit den tidigare handläggningen; den omständigheten, att vid den tidigare handläggningen någon domare haft säte i rätten, som ej är närvarande vid den senare, hindrar däremot ej, att förhandlingen på angivna sätt fortsättes, därest rätten ändock består av domfört antal ledamöter. Är uppskovstiden längre än två veckor eller har ny domare tagit säte i rätten, måste ny huvudförhandling äga rum. Vid denna skall målet företagas till fullständig handläggning, och domen får grundas endast å vad vid denna nya förhandling förekommit. Bevis, som upptagits vid den tidigare handläggningen, skall upptagas ånyo, om ej sådant upptagande finnes sakna betydelse i målet eller medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Upptages bevis ej ånyo, skall det vid den nya huvudförhandlingen förebringas genom protokoll eller andra handlingar från bevisupptagningen.
    Sedan huvudförhandlingen avslutats, har rätten att besluta dom i målet. Då domen skall grundas omedelbart på vad som förekommit vid huvudförhandlingen, är av stor vikt, att domen beslutas så snart efter förhandlingen, att rättens ledamöter då säkert minnas vad som förekommit; särskilt betydelsefullt är detta i fråga om den muntliga bevisningen. Såsom allmän regel har stadgats, att samma dag huvudförhandlingen avslutats eller sist nästa helgfria dag överläggning skall hållas. Om det kan ske, skall ock då domen beslutas och avkunnas. Erfordras på grund av målets beskaffenhet rådrum för domens beslutande eller avfattande, kan rätten besluta anstånd därmed. I regel skall i sådant fall domen skriftligen avfattas och meddelas inom två veckor efter förhandlingens slut. Möter synnerligt hinder häremot, kan emellertid längre anstånd äga rum. Såsom en kontroll över att sistnämnda undantagsbestämmelse icke kommer till användning annat än beträffande mål av särskild vidlyftighet eller då eljest synnerliga skäl föreligga, har föreskrivits, att om domen ej meddelas inom två veckor, rätten skall till hovrätten göra anmälan därom med uppgift om anledningen till uppskovet. Då domen meddelas i omedelbart samband med huvudförhandlingen, skall den alltid avkunnas muntligen. Meddelas ej domen vid huvudförhandlingen, kan den avkunnas vid annat rättens sammanträde. För detta fall är emellertid muntligt avkunnande ej ovillkorligt, utan domen kan meddelas genom att den hålles tillgäng-

 

lig å rättens kansli. Vid huvudförhandlingen skall alltid underrättelse lämnas om tiden och sättet för domens meddelande.
    I regel sker avgörande av ett mål, även om däri förekomma flera yrkanden eller flera frågor, i ett sammanhang och genom samma dom. Förslaget medgiver emellertid under vissa förutsättningar skilda avgöranden. Sålunda kan, om i målet handläggas flera i förhållande till varandra fristående käromål, särskild dom, s. k. deldom, meddelas rörande något av dem. Likaså kan sådan dom meddelas beträffande en del av ett och samma käromål, då svaranden medgivit denna del. Ett annat slag av särskild dom är s. k. mellandom, som innebär avgörande av visst käromål, av vars prövning annat i samma rättegång handlagt käromål är beroende, eller av viss fråga rörande ett och samma käromål, vilken är av betydelse för prövningen i övrigt. Enligt förslaget kan mellandom ifrågakomma huvudsakligen dels då i samma mål föres såväl fastställelsetalan som ock annan talan, för vilken fastställelsetalan är prejudicerande, och dels då i mål, vari talan föres om fullgörelse av ett anspråk, t. ex. om skadestånd, såväl skyldigheten att fullgöra som fullgörelsens storlek äro stridiga mellan parterna; i sistnämnda fall kan på kärandens begäran särskild dom meddelas över skyldigheten att fullgöra.
    Frågan om verkan av parts utevaro har i förslaget ingående reglerats. Beredningen framhåller, att nu gällande ordning i detta hänseende icke är tillfredsställande och att behovet av effektiva medel för att förmå parterna till inställelse blir än starkare i en rättegångsordning, som bygger på koncentration i förfarandet och båda parternas skyldighet att bidraga till utredningen. Sådana påföljder för utevaro böra därför stadgas, att parterna kunna antagas komma tillstädes, då det erfordras för utredningen, och att part icke genom utevaro kan förhindra ett snabbt och såvitt möjligt tillförlitligt avgörande av målet.
    Då båda parterna utebliva från rätten, skall målet avskrivas. Denna påföljd inträder på vilket stadium målet än befinner sig. Beträffande det fall, att ena parten uteblir men den andra kommer tillstädes, har skillnad gjorts mellan de mål, i vilka parterna äga träffa förlikning, och de mål, där dylik förfoganderätt icke föreligger. Vad först angår de dispositiva målen gäller som huvudregel, att om part uteblir från sammanträde för muntlig förberedelse eller från rättegångstillfälle för huvudförhandling,

 

rätten på den tillstädeskomna partens begäran avgör målet efter en summarisk prövning och utan krav på bevisning. Detta gäller oavsett å vilken sida utevaro föreligger. Dom, som sålunda meddelas mot utebliven part, betecknas i förslaget tredskodom. Yrkas ej tredskodom, skall målet avskrivas. Då tredskodom meddelas mot käranden, skall käromålet ogillas, om ej av handlingarna uppenbart framgår, att detta är grundat. Tredskodom mot svaranden skall grundas på kärandens framställning av omständigheterna i målet, såvitt svaranden erhållit del av framställningen och den ej strider mot förhållande, som är allmänt veterligt. I den mån framställningen ej innefattar laga skäl för käromålet eller av handlingarna uppenbart framgår, att detta är ogrundat, skall det ogillas. Den part, mot vilken tredskodom givits, äger liksom nu söka återvinning. I den nämnda huvudregeln stadgar förslaget vissa jämkningar. Om vid första inställelsen under förberedelsen svaranden uteblir, har käranden möjlighet att få målet uppskjutet för att därigenom kunna erhålla en dom, som icke är underkastad återvinning; uteblir svaranden för andra gången, skall i regel tredskodom meddelas. Vid någondera partens utevaro från första rättegångstillfället för huvudförhandling kan däremot uppskov ej äga rum. Har förberedelsen uppskjutits och uteblir vid senare sammanträde någon av parterna, utgör detta ej hinder för förberedelsens avslutande, därest partens närvaro ej finnes erforderlig. Likaledes kan vid fortsatt huvudförhandling målet avgöras i vanlig ordning oaktat ena parten uteblivit, om målet trots detta kan fullständigt utredas. Vid ny huvudförhandling skall i ena partens utevaro tredskodom meddelas, om den tillstädeskomna parten yrkar det, och eljest målet avskrivas.
    Beträffande sådana mål, i vilka förlikning icke är tillåten, kan tredskodom av nu antydd art icke förekomma. I dessa mål har rätten att sörja för fullständig utredning, och den bör därför icke giva dom i saken utan materiell prövning. Påföljden av kärandens utevaro är i dylikt mål, att hans talan i målet förfaller; han har då möjlighet att åter instämma saken. För svaranden inträder vitespåföljd; har han trots vitesföreläggande uteblivit, kan han hämtas till rätten. Det nu sagda gäller vid såväl förberedelse som huvudförhandling. Vid kärandens utevaro från uppskjuten förberedelse kan dock förberedelsen slutföras, om kärandens närvaro ej finnes erforderlig härför. Den omständigheten att vite

 

förelagts svaranden hindrar ej, att förberedelsen avslutas eller målet avgöres i hans utevaro.
    Såsom förut antytts kan rätten i alla mål förelägga part att komma personligen tillstädes. Om han i sådant fall inställer sig allenast genom ombud, inträder vitespåföljd; i indispositiva mål kan rätten förordna om partens hämtande.
    Med hänsyn till att reglerna rörande påföljd för utevaro äro olika för skilda slag av mål och även i viss utsträckning lägga i rättens hand att avgöra, vilken påföljd i varje fall skall inträda, har ansetts lämpligt, att i regel parterna i kallelsen till varje sammanträde underrättas om den risk, för vilken de utsätta sig genom att ej komma tillstädes. En viss påföljd, t. ex. vite eller tredskodom, kan sålunda ej tillämpas, med mindre föreläggande därom meddelats parten. Påföljd för utevaro skall icke inträda, om det föreligger anledning att antaga, att parten har laga förfall.

 

    Förfarandet i brottmål bygger på den ackusatoriska grundsatsen. För att rätten skall äga upptaga fråga om ansvar för brott förutsättes alltså, att åtal väckes; dock kan rätten utan åtal döma för förseelse i rättegången.
    Under allmänt åtal falla liksom hittills alla brott, som ej genom strafflagen eller andra straffrättsliga bestämmelser äro undantagna därifrån. Beträffande det allmänna åtalet bibehåller förslaget den s. k. Jegalitetsprincipen. Det åligger sålunda åklagaren som tjänsteplikt att åtala, då tillräckliga skäl föreligga, att den misstänkte är skyldig till brottet. I vissa fall har dock åklagaren medgivits befogenhet att eftergiva åtal. Sådan eftergift kan ifrågakomma dels om å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är uppenbart, att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt, och dels vid sammanträffande avbrott, då något av brotten är av den beskaffenhet, att det i fråga om den misstänktes straffskyldighet uppenbart är utan nämnvärd betydelse. Målsägandens rätt att väcka åtal för brott, som omedelbart eller efter angivelse hör under allmänt åtal, har som regel begränsats till att bliva blott subsidiär. Han äger sålunda att föra ansvarstalan endast om åklagaren beslutar, att åtal ej skall äga rum, eller nedlägger ett av honom väckt åtal. Om åklagaren väckt åtal, äger målsäganden biträda detta, och han kan, vare sig han biträtt åtalet eller ej, självständigt fullfölja talan i högre rätt.

 

    Innan allmänt åtal anställes, skall i regel förundersökning äga rum. Under denna skall utredas vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligga till åtal; den utgör sålunda den materiella grundvalen för åklagarens åtalsbeslut. Dessutom har förundersökningen till uppgift att bereda målet så, att bevisningen kan vid huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang, och motsvarar alltså förberedelsen i tvistemål. Förundersökningen inledes av polismyndigheten. Så snart den fortskridit så långt, att någon skäligen kan misstänkas för brottet, skall åklagaren övertaga ledningen av undersökningen; även tidigare kan åklagaren övertaga ledningen, om han finner det påkallat för undersökningens ändamålsenliga bedrivande. Undersökningen skall bedrivas på ett objektivt och opartiskt sätt. Ej blott de omständigheter, som tala emot den misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom skola beaktas, och bevis, som äro till hans förmån, skola tillvaratagas. Förhör kan hållas med envar, som antages kunna lämna upplysningar av värde för utredningen. I vissa fall kan den som skall höras hämtas till förhör. Till förekommande av olämpliga förhörsmetoder ha särskilda föreskrifter meddelats.
    Redan under förundersökningen äger den misstänkte rätt att anlita biträde av försvarare. Försvarare kan utses av den misstänkte. Har så ej skett, skall offentlig försvarare förordnas för honom, om på grund av sakens beskaffenhet eller eljest hans rätt icke finnes kunna utan biträde tillvaratagas. Är den misstänkte anhållen eller häktad, äger han ovillkorlig rätt att erhålla offentlig försvarare. Förordnande av offentlig försvarare ankommer på rätten; härtill skall alltid utses advokat. Åklagaren är skyldig att så snart det kan ske utan men för utredningen och i varje fall innan åtal beslutas lämna den misstänkte och hans försvarare tillfälle att taga kännedom om vad vid undersökningen förekommit och att angiva den utredning, som de å sin sida anse önskvärd. Begäran därom skall av åklagaren efterkommas, om utredningen kan antagas äga betydelse. Vid förhör, som hålles på den misstänktes begäran, äga han och hans försvarare alltid att närvara. Även vid annat förhör må försvarare vara tillstädes, om det kan ske utan men för utredningen. Är den misstänkte anhållen eller häktad, må hans försvarare ej förvägras att sammanträffa med honom. Till säkerställande av en objektiv utredning har upptagits en bestämmelse om befogenhet för den miss-

 

tänkte, att om undersökningsledaren avslagit hans begäran om förebringande av viss utredning, göra anmälan därom hos rätten. Sådan anmälan kan ock ske, om den misstänkte eljest förmenar, att vid undersökningen ej rätteligen förfarits. I anledning av dylik anmälan kan rätten hålla förhör med den misstänkte eller annan eller vidtaga den åtgärd i övrigt, som finnes påkallad.
    Förundersökningen avslutas med att åklagaren beslutar, huruvida åtal skall anställas eller icke.
    De straffprocessuella tvångsmedlen ha ingående reglerats i förslaget. I fråga om häktning har nu gällande ordning, enligt vilken häktning tillika innefattar inledande av åtal, såsom oförenlig med rättegångens koncentration icke kunnat bibehållas utan häktningen anordnats såsom ett i förhållande till åtalet självständigt institut. De i förslaget upptagna häktningsgrunderna överensstämma i huvudsak med gällande rätt. Utöver flykt- och kollusionsfara har som häktningsgrund införts, att anledning förekommer att den misstänkte fortsätter sin brottsliga verksamhet. Liksom enligt gällande rätt kan häktning i regel icke förekomma annat än då frihetsstraff kan följa å brottet. Häktning föreskrives ej i något fall ovillkorligt. Kan å brottet ej följa lindrigare straff än straffarbete i två år, skall dock häktning ske, om det ej är uppenbart att anledning därtill saknas. Häktningsmöjligheten vid bötesbrott har utvidgats att avse även det fall, att den misstänkte saknar hemvist inom riket och det skäligen kan befaras att han genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring eller straff.
    Befogenhet att häkta tillkommer enligt förslaget allenast rätten. I avbidan på rättens beslut om häktning äger undersökningsledaren eller åklagaren anhålla den misstänkte. Senast å femte dagen efter anhållandet skall anhållningsmyndigheten till rätten avlåta framställning om den misstänktes häktande. Rätten skall så snart ske kan och om synnerligt hinder ej möter senast å fjärde dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrågan. Har åtal redan väckts eller väckes samtidigt åtal för brottet, kan dock med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen, om denna hålles inom en vecka. Vid förhandlingen skola den som yrkat häktning och den anhållne vara tillstädes. Prövningen sker på grundval av vad parterna anföra vid förhandlingen och vad vid förundersökningen förekommit; därutöver får utredning ej förebringas,

 

såvida ej särskilda skäl äro därtill. Beslutar rätten häktning, skall den, om ej åtal redan väckts, tillika bestämma viss tid, inom vilken åtal skall väckas Överstiger den utsatta tiden två veckor, skall rätten så länge den misstänkte är häktad och till dess åtal väckts, med högst två veckors mellanrum ånyo hålla förhandling för att pröva, om den misstänkte fortfarande skall hållas häktad; rätten har därvid särskilt att tillse, att utredningen bedrives så skyndsamt som möjligt. Om det är uppenbart att förhandling inom den angivna tiden skulle vara utan betydelse, kan rätten besluta längre tids mellanrum. Efter åtalets väckande kan rätten liksom nu av eget initiativ upptaga fråga om den tilltalades häktande.
    I vissa fall kan reseförbud träda i stället för häktning. Detta gäller, då mot den misstänkte icke föreligger annan häktningsanledning än flyktfara. Vidare kan oberoende av brottets beskaffenhet reseförbud meddelas, om det skäligen kan befaras, att den misstänkte genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring eller straff eller gäldande av skadestånd eller annan ersättning till målsägande. Befogenhet att meddela reseförbud tillkommer såväl undersökningsledaren eller åklagaren som rätten. I förra fallet äger den misstänkte begära rättens prövning av förbudet.
    Bland de straffprocessuella tvångsmedlen ha i förslaget även upptagits kvarstad och skingringsförbud å egendom, som tillhör den misstänkte. Sådan åtgärd beslutas av rätten och avser att säkerställa det allmännas anspråk på böter eller annan ersättning eller målsägandens fordran på skadestånd eller dylikt. I avbidan på rättens beslut kan undersökningsledaren eller åklagaren och i vissa fall även polisman taga egendom i förvar.
    I förslaget upptagas även bestämmelser om beslag och om husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Dessa bestämmelser ansluta sig i huvudsak till nu gällande regler i ämnet. Beslut om nämnda tvångsmedels användande fattas i regel av åklagaren eller undersökningsledaren och i vissa fall av polisman; även rätten kan förordna därom. Den som drabbas av beslag äger begära rättens prövning därav. En nyhet i förslaget är att befogenheten att taga i beslag försändelser i post- eller telegrafverkets vård gjorts mera effektiv genom en bestämmelse om befogenhet för rätten att förordna om kvarhållande av försändelser, som inkomma till post- eller telegrafanstalt, till dess frågan om beslag avgjorts.

 

    Formen för inledande av allmänt åtal är enligt förslaget i regel stämning, och detta även om den misstänkte är häktad. Åklagaren har att hos rätten göra ansökan om stämning; rätten äger dock i den omfattning den finner lämplig uppdraga åt åklagaren att själv utfärda stämning. Med hänsyn till att förundersökning ägt rum erfordras i dessa mål ej någon förberedelse av den art, som äger rum i tvistemål. I stämningen skall den tilltalade i regel föreläggas att inkomma med uppgift å de bevis han vill åberopa. Före huvudförhandlingen har rätten att vidtaga erforderliga åtgärder för bevisningens samlande till denna, såsom inhämtande av yttrande av sakkunnig. Huvudförhandling skall hållas så snart ske kan och, om den tilltalade är anhållen eller häktad, i regel inom en vecka efter åtalets väckande.
    Vid huvudförhandlingen skall den tilltalade infinna sig personligen, om straffarbete kan följa å brottet och, i annat mål, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. I vissa fall kan målet avgöras i den tilltalades utevaro. Förutsättningar härför äro att saken kan nöjaktigt utredas samt tilllika att å brottet icke kan följa svårare straff än fängelse eller att den tilltalade kan antagas ha avvikit. Åklagaren skall vid huvudförhandlingen utveckla åtalet. Sedan därefter målsäganden hörts, skall den tilltalade uppmanas att i ett sammanhang redogöra för saken och därvid yttra sig över vad åklagaren och målsäganden anfört. Någon skyldighet för den tilltalade att yttra sig föreligger icke. Med rättens tillstånd kunna åklagaren och målsäganden ställa frågor till honom; även försvararen äger ställa frågor. Protokollen från förundersökningen få som regel icke läggas till grund för huvudförhandlingen. Vid förhör med målsäganden eller den tilltalade får sålunda vad han tidigare anfört inför åklagare eller polismyndighet icke uppläsas i annat fall än då hans utsaga vid förhöret avviker från den tidigare utsagan eller han vid förhöret underlåter att yttra sig. Äger huvudförhandling rum i målsägandens eller den tilltalades utevaro, skall ur handlingarna framläggas vad han anfört. Rörande huvudförhandlingen samt rättens överläggning och dom gälla i övrigt i stort sett samma regler som i tvistemål. Den tid, inom vilken dom skall meddelas beträffande häktad, är dock i regel begränsad till en vecka och får ej i något fall överstiga två veckor.
    Vid enskilt åtal äger någon förundersökning icke rum. För dylika mål gälla om stämning och förbedelse i huvudsak samma

 

9—397004. Svensk Juristtidning 1939.

 

bestämmelser som i tvistemål. Beträffande huvudförhandlingen äga bestämmelserna om huvudförhandling vid allmänt åtal tilllämpning. Om målsäganden uteblir från sammanträde för muntlig förberedelse eller från huvudförhandling, skall han, om den tilltalade begär det, förklaras ha förlorat sin rätt att tala å brottet. I sådant fall äger dock målsäganden rätt att inom viss tid få målet återupptaget.
    I förslaget har införts ett för svensk rätt nytt institut, straffföreläggande. Då fråga är om brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, dagsböter och normerade böter undantagna, äger åklagaren, i stället för att väcka åtal, till godkännande förelägga den misstänkte det straff åklagaren anser brottet förskylla. Godkännande av föreläggandet skall göras skriftligen och skall innehålla, att den misstänkte erkänner gärningen och underkastar sig det förelagda straffet. Avser föreläggandet böter till högre belopp än 50 kronor, skall det underställas rättens prövning. Straffföreläggande, som fastställts av rätten eller, då rättens fastställelse ej erfordras, godkänts av den misstänkte, gäller som laga kraftvunnen dom.
    För att ett brottmål skall anses föreligga förutsättes enligt förslaget, att talan föres om ansvar. Föres talan om skadestånd eller annat enskilt anspråk på grund av brott utan samband med åtal, är målet att anse som tvistemål. Hinder föreligger icke, att det enskilda anspråket prövas i samband med åtalet, och målet i dess helhet behandlas då som brottmål. Rätten kan dock, när skäl äro därtill, hänvisa det enskilda anspråket till särskild handläggning som tvistemål. Under vissa förutsättningar åligger det åklagaren att i samband med allmänt åtal förbereda och utföra även målsägandens talan. Åklagaren är härvid icke ombud för målsäganden utan handlar på grund av tjänsteplikt. Enligt förslaget får åklagaren icke brukas som rättegångsombud.

 

    Med avseende på bevisningen bygger förslaget såsom förut framhållits på grundsatsen om fri bevisprövning. Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit i målet avgöra vad däri är bevisat. Någon begränsninrg uppställes alltså icke ifråga om de kunskapskällor, som få användas för sanningens utletande, och rätten är vid bedömandet av den föreliggande bevisningen icke bunden av legala regler. Hänsyn kan tagas till varje i målet förekommande omständighet, som är ägnad att på-

 

verka domarens övertygelse. Detta gäller även partens förhållande i rättegången. Underlåter han att enligt rättens föreläggande infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra något i rättegången eller att besvara för utredningen framställd fråga, äger rätten med hänsyn till allt som förekommit i målet pröva vilken verkan detta kan äga som bevis. Parts erkännande av viss omständighet gäller i dispositiva mål i allmänhet mot honom; i andra mål är erkännandets värde underkastat fri bevisprövning.
    Av allmänna grundsatser för förfarandet följer, att det ankommer på parterna att sörja för bevisningen i målet. Det tillkommer emellertid även rätten att föranstalta om bevisning. Beträffande indispositiva tvistemål och mål angående ansvar för brott, som hör under allmänt åtal, är denna rättens befogenhet enligt förslaget oinskränkt. I andra mål föreligger den begränsningen, att rätten ej av eget initiativ kan höra vittne, som ej förut hörts på parts begäran, eller meddela föreläggande om företeende av skriftligt bevis.
    I överensstämmelse med omedelbarhetsprincipen stadgas i förslaget, att bevisningen i regel skall upptagas vid huvudförhandlingen. Då hinder skulle möta mot bevisets upptagande vid huvudförhandlingen eller detta skulle erbjuda svårighet, tillåtes dock bevisupptagning utom huvudförhandlingen vid samma rätt eller vid annan domstol. I sådant fall skall vid huvudförhandlingen beviset förebringas genom protokoll eller andra handlingar från bevisupptagningen. Rätten har emellertid att ånyo upptaga beviset omedelbart vid huvudförhandlingen, om det finnes vara av betydelse och hinder därför ej längre föreligger.
    De särskilda bevismedel, som behandlas i förslaget, äro vittnesbevis, partsförhör under sanningsförsäkran, skriftligt bevis, syn och sakkunnigbevis.
    Beträffande vittnesbeviset följer av principen om fri bevisprövning, att de nuvarande vittnesjäven bortfalla. Strängt taget borde härav följa, att envar, som har sig något bekant i saken, skulle kunna höras som vittne. Emellertid har man ej ansett sig kunna giva principen en så vidsträckt tillämpning. Med den ställning i rättegången, som tillkommer den tilltalade i brottmål, är icke förenligt att han förpliktas att vittna. Ej heller har målsäganden ansetts böra kunna höras som vittne, vare sig han för talan i målet eller icke. Vad angår parterna i tvistemål kan visserligen av dem krävas, att de i stor utsträckning skola medverka till ut-

 

redningen, men det har synts obilligt att mot dem använda samma stränga medel för sanningspliktens utkrävande, som ansetts böra tillämpas mot vittne. För hörande av part i tvistemål har därför valts en annan form, som bättre svarar mot hans ställning i rättegången. Detta gäller även beträffande legal företrädare för part, såsom förmyndare eller styrelseledamot i bolag.
    Något hinder möter ej mot att parternas nära anförvanter höras som vittnen. De ha emellertid icke ansetts böra vara pliktiga att mot sitt bestridande avlägga vittnesmål. Denna regel gäller icke anförvanter till målsägande, som ej är part, och ej heller anförvanter till parts legala ställföreträdare. I förslaget upptages vidare bestämmelse om rätt för vittne att vägra att yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle röja, att vittnet eller någon honom närstående förövat brottslig eller vanärande handling. Likaså kan vittne vägra att avgiva utsaga, varigenom yrkeshemlighet skulle uppenbaras, om ej rätten finner synnerlig anledning, att vittnet höres därom. Förslaget uppställer ej fordran å viss ålder eller förståndsutveckling hos den som må höras som vittne; är den som åberopas till vittne under 15 år eller lider han av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, äger dock rätten med hänsyn till omständigheterna pröva, om han må höras.
    I förslaget har närmare angivits, i vilka fall på grund av tystnadsplikt vittnesmål ej får avläggas. Sålunda får ämbets- eller tjänsteman eller den som är förordnad eller vald att förrätta offentligt tjänsteärende eller utöva annan allmän befattning ej höras om något, varom han på grund av denna sin ställning har att iakttaga tystnad. Advokat, läkare, barnmorska eller deras biträden få ej höras angående något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem, ej heller rättegångsombud, biträde eller försvarare om vad för uppdragets fullgörande förtrotts honom; härifrån har dock undantag stadgats i fråga om grövre brottmål. Beträffande den tystnadsplikt, som åligger präst, hänvisar förslaget till kyrkolagens bestämmelser härom.
    Liksom nu skall enligt förslaget vittnesmåls avläggande föregås av ed. Med hänsyn till de betänkligheter, som vid skilda tillfällen framförts mot den nuvarande vitnesedens formulering, har edsformuläret erhållit en något ändrad avfattning. Den föreslagna eden innefattar ett löfte och en försäkran inför Gud och vid hans heliga ord, att vittnet skall säga hela sanningen och intet

 

förtiga, tillägga eller förändra. Vittne, som på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hyser allvarligt grundad betänklighet mot att avlägga ed, äger efter rättens tillstånd utbyta eden mot försäkran på heder och samvete. I vissa fall få personer, vilka höras som vittnen, ej avlägga ed eller försäkran; detta gäller bl. a. barn och sinnessjuka samt i brottmål nära anförvanter till den tilltalade.

 

    I fråga om vittnesförhöret stadgas i förslaget, att vittne höres av rätten men att med rättens tillstånd vittne må höras av parterna; i sistnämnda fall höres vittnet först av den part, som åberopat vittnet, och därefter av motparten. Beredningen framhåller, att starka skäl tala för att vittnesförhöret skötes av parterna. En förutsättning härför är emellertid att parterna äro företrädda av skickliga, rättsbildade ombud. Då förslaget icke innebär införande av vare sig advokattvång eller advokatmonopol, har beredningen icke funnit det nu vara möjligt att upptaga en allmän regel om vittnesförhörets handhavande av parterna. Därest i tvistemål och målsägandemål båda parterna företrädas av advokater, bör enligt beredningens mening överlämnas åt ombuden att sköta vittnesförhöret; även då i åklagarmål den tilltalades försvarare är advokat, bör det kunna anförtros åt åklagaren och honom att höra vittnena. Vid vittnesförhör få skriftliga attester ej åberopas; det är dock tillåtet för vittnet att använda skriftlig anteckning till stöd för minnet. Ej heller får skriftlig uppteckning av vad vittnet tidigare anfört inför rätten eller vid förundersökningen uppläsas i annat fall än då vittnets utsaga vid förhöret avviker från den tidigare utsagan eller då vittnet vid förhöret underlåter att yttra sig. Mot vittne, som uteblir eller vägrar att avlägga ed eller försäkran eller att avgiva vittnesmål eller besvara fråga, kunna tvångsmedel, vite och häktning, användas. Därjämte kan tredskande vittne bliva ersättningsskyldigt för kostnader, som vållats av hans tredska.

 

    Såsom förut anförts stadgar förslaget sanningsplikt för part i tvistemål. För att denna skall bliva av väsentligt värde bör den enligt beredningens mening sanktioneras genom straffhot. Att med straff belägga varje medvetet oriktig utsaga av part har emellertid icke ansetts böra ifrågakomma. Beredningen framhåller, att en sådan anordning med säkerhet skulle visa sig ineffektiv; ej heller torde det vara möjligt att redan från början särskilja de utsagor, som ha till syfte att bestämma rättegångens före-

 

mål eller utgöra partens utveckling av sin talan, och de utsagor, som äro avsedda såsom bevismedel. Med hänsyn härtill har partsförhöret ordnats som ett särskilt bevismedel, varvid för parten klargöres, att hans utsaga avgives under ansvar. Före förhöret skall parten sålunda avgiva en försäkran på heder och samvete att hålla sig till sanningen. I strafflagen bör stadgas straff för medvetet oriktig utsaga.
    Partsförhöret har i stort sett ordnats efter samma grunder som gälla för vittnesförhöret. Rätten kan dock icke använda tvångsmedel för att förmå parten att yttra sig. Däremot står det rätten fritt att tolka partens vägran som bevis mot honom.
    Enligt förslaget är partsförhöret ett primärt bevismedel. I regel skall förhör med part under sanningsförsäkran äga rum, innan vittnesbevisning upptages rörande den omständighet, varom parten skall yttra sig. Part kan påkalla förhör såväl med sig själv som med motparten; även rätten har befogenhet att förordna om förhör med endera parten eller med båda.
    Ehuru partsförhöret sålunda ordnats som ett särskilt bevismedel, har man icke avsett att därmed inkräkta på det fria förhöret med parterna. I många fall kan ett sådant förhör vara tillfyllest för bevisprövningen.
    Vad angår skriftliga bevis innehåller förslaget inga bestämmelser om skriftlig handlings äkthet eller dess bevisverkan; denna fråga är överlämnad åt rättens fria prövning. Däremot har den processuella editionsplikten närmare reglerats. Förslaget bygger i denna del i stort sett på den principen, att editionsplikt föreligger i samma omfattning som skyldighet för part eller annan att avgiva muntlig utsaga. Editionsplikt föreligger sålunda för den som är skyldig att vittna och för part i tvistemål, men icke för den tilltalade i brottmål eller sådana honom närstående, som kunna vägra vittnesmål; för beredande av tillgång till skriftligt bevis i brottmål kunna användas beslag och husrannsakan. Däremot har editionsplikt stadgats för målsägande i brottmål ävensom för anförvanter till part i tvistemål; genom sistnämnda bestämmelse vinnes, att part icke kan genom att anförtro av honom innehavd handling åt anförvant undandraga sig att förete den. Till skydd för förtroligheten i brev eller andra meddelanden mellan part och honom närstående har gjorts det undantaget, att parten eller den närstående icke är skyldig att förete sådant meddelande. Befattningshavare eller annan, för vilken enligt be-

 

stämmelserna om vittne tystnadsplikt föreligger, är ej skyldig att förete handling, om han icke kan höras som vittne angående handlingens innehåll. Innehaves sådan handling av part, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller, är han ej heller skyldig att förete den. För utrönande av om någon innehar skriftlig handling kan han höras som vittne; part kan höras under sanningsförsäkran och är jämväl skyldig att uppgiva vilka skriftliga bevis han innehar. För handlingens framskaffande kunna tvångsmedel användas, främst vite.
    Syn som bevismedel kan vara antingen syn å stället, då fastighet, viss plats eller fasta föremål skola synas, eller syn å lösa föremål. Såvitt möjligt bör syn å stället ske i samband med huvudförhandlingen; hela handläggningen sker då å syneplatsen. Rättens befogenhet att för syn å stället erhålla tillträde till fastighet eller annat, som skall synas, är enligt förslaget i princip obegränsad. I fråga om skyldighet för part eller annan att tillhandahålla lösa föremål för syn gälla i huvudsak samma regler som beträffande företeende av skriftliga bevis.
    Den reglering, som sakkunnigbeviset erhållit i förslaget, överensstämmer i huvudsak med gällande lagstiftning i ämnet. Då all bevisning om möjligt skall förebringas vid huvudförhandlingen, bör sakkunnig tillkallas så tidigt, att hans utlåtande finnes tillgängligt vid huvudförhandlingen och han kan höras vid denna. Emellertid är det i vissa fall, t. ex. då fråga är om sinnesbeskaffenheten hos den tilltalade eller hos upprättaren av ett klandrat testamente, nödvändigt att den sakkunnige före avgivande av utlåtande får tillgång till bevismaterial av betydelse för bedömande av den till honom hänskjutna frågan. I brottmål är i regel materialet från förundersökningen jämte vad den sakkunnige själv iakttager tillräckligt underlag härför. I andra mål saknas motsvarighet härtill. Det har därför införts en bestämmelse om rätt för domstolen att före huvudförhandlingen förordna om bevisupptagning eller annan utredning rörande omständighet av betydelse för den sakkunniges uppgift.

 

    Med avseende å protokollföringen innebär förslaget införande av aktsystem. Ingivna skrifter och andra handlingar skola alltså icke som nu intagas i protokollet utan jämte detta sammanföras till en akt; protokoll föres för varje mål särskilt. I regel föres protokollet av särskild protokollförare, vartill kan anlitas an-

 

tingen befattningshavare vid rätten eller lagfaren ledamot däri; rättens ordförande kan även själv föra protokollet, om han finner det lämpligt.
    I protokollet skola till en början antecknas vissa formella uppgifter, såsom angående domstolen, tid och ställe för sammanträdet, rättens ledamöter och protokollföraren samt parterna och deras ombud. Vid muntlig förberedelse skall protokollet innehålla parternas yrkanden och invändningar, kort redogörelse förde omständigheter parterna åberopa jämte motpartens yttrande däröver, uppgift å de bevis parterna åberopa samt vad i övrigt anses nödigt till ledning vid huvudförhandlingen. Protokollet vid huvudförhandlingen skall innehålla kort redogörelse för förhandlingens gång samt tillika upptaga parternas yrkanden, invändningar och medgivanden, yrkanden av andra än parter ävensom vilka bevis som förebringas. Därest uppgifter, som sålunda skola antecknas, förekomma i inlaga eller annan handling eller i tidigare protokoll, skall allenast hänvisning härtill ske.
    Utöver nu nämnda uppgifter skall i protokollet antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet, ävensom rättens iakttagelser vid syn å stället. Vad part i övrigt anför eller eljest förekommer vid förhandling får ej antecknas i protokollet, såvida ej särskilda skäl föranleda därtill. Parts utveckling av sin talan i rättsligt hänseende får ej i något fall upptagas i protokollet.
    Protokollet skall under förhandlingen omedelbart avfattas i slutlig form. Utsaga, som antecknats i protokollet, skall genast uppläsas och den hörde tillfrågas, om han har något att erinra mot avfattningen. Framställer han erinran, som ej föranleder ändring, skall detta antecknas. Protokollet får därefter ej ändras.
    Beredningen framhåller, att uppteckning av avgivna utsagor under förhandlingens gång ofta, särskilt i vidlyftiga mål med omfattande vittnesbevisning, kan bereda svårigheter och medföra tidsutdräkt. Till underlättande av protokollföringen ha med hänsyn härtill i förslaget införts bestämmelser, åsyftande att ersätta den skriftliga uppteckningen med upptagande genom stenografi eller på fonetisk väg genom diktafon eller annan liknande anordning. Särskilt sistnämnda tillvägagångssätt bör beaktas,

 

och beredningen framhåller önskvärdheten av att domstolarnas vanliga sammanträdesrum mera allmänt förses med erforderlig utrustning härför. Vad som upptages genom stenografi eller på fonetisk väg ingår icke i protokollet; utskrift därav bör så snart som möjligt verkställas och som bilaga fogas till protokollet.
    Enligt förslaget skall rättens dom icke upptagas i protokollet utan uppsättas skild från detta. Då protokollet icke innefattar någon sammanhängande framställning av vad i målet förekommit, kan domen icke heller som nu anknyta till protokollet utan skall till sitt innehåll vara fristående från detta och avfattas på sådant sätt, att den självständigt upptager tvistens föremål och domslutet. Avskrift av domen skall fogas till akten, vilken vid målets fullföljande översändes till hovrätten. I protokollet skola däremot upptagas beslut, som meddelas under rättegången, ävensom skiljaktiga meningar, som uttalas vid omröstning.