HÅKAN NIAL. 165E. MARKS VON WÜTEMBERG och F. STERZEL. Lagen om skuldebrev jämte dithörande författningar. Sthm 1937. Norstedt. 204 s. Inb. kr. 7.50.

 

    Presidenten Marks von Würtembergs okuvliga arbetsvilja dokumenteras ännu efter hans död genom den posthuma kommentaren till den viktiga skuldebrevslagstiftningen, vilken som bekant grundar sig på lagberedningens under hans ordförandeskap utarbetade förslag. Justitierådet Sterzel, en av ledamöterna i »skuldebrevslagberedningen», som själv skrivit stora partier av kommentaren och stått för den slutliga redigeringen av hela arbetet, meddelar i ett förord, att de delar som härröra från presidenten Marks von Wiirtembergs hand i huvudsak förelågo färdiga vid hans död.
    Kommentaren bygger helt naturligt i stor utsträckning på förarbetena till den nya lagstiftningen. Man finner emellertid i boken ett flertal uttalanden, som representera författarnas egna meningar; såtillvida framträder kommentaren som ett självständigt rättsvetenskapligt arbete. Även i dessa delar är det, med tanke på författarnas medverkan vid lagstiftningens tillkomst och på deras kvalifikationer, helt naturligt, att kommentaren i regel är auktoritativ, helst som den i allmänhet undviker att ingå på andra frågor än sådana som direkt falla under den nya lagstiftningen. Ett par små randanteckningar som undertecknad gjort vid genomläsningen kunna emellertid måhända vara av något intresse.
    I fråga om dubbelöverlåtelse av enkelt skuldebrev innehåller skuldebrevslagen ett stadgande i 31 § som säger, att tidigare överlåtelse gäller framför senare, men att den senare överlåtelsen har företräde om den tidigare än den andra denuntieras och förvärvaren då var i god tro. Något stadgande rörande dubbelöverlåtelse av löpande skuldebrev finns däremot icke i lagen. Ett uttalande i kommentaren s. 76 not 1 — som icke återfinnes i lagens motiv — utvisar, att efter författarnas mening frågan skall lösas enligt de i 14 § upptagna reglerna angående exstinktivt godtrosförvärv. Motsvarande uttalande beträffande aktiebrev har upptagits i kommentaren s. 187. Undertecknad har förut (särskilt i Tidsskrift for Rettsvidenskap 1932 s. 289 noten) utvecklat den meningen, att den senare förvärvarens rätt vid dubbelförsäljning av orderpapper icke är beroende av att överlåtaren var legitimerad på sätt som fordras för ett vanligt exstinktivt godtrosförvärv, eftersom sistnämnda legitimation avser att täcka en brist i överlåtarens eget förvärv, medan det vid dubbelförsäljning blott gäller att täcka den brist som består i att han överlåtit handlingen till annan. Även med risk att vinna rykte — eller ökat rykte — om envishet måste jag vidhålla denna mening. Det är mig icke möjligt att inse det konsekventa i en princip, enligt vilken förvärvaren nr 2 av ett enkelt skuldebrev eller en muntlig fordran blir skyddad, även om hans fångesman icke hade någon som helst formell legitimation, medan förvärvaren nr 2 av ett löpande skuldebrev endast blir skyddad mot förvärvaren nr 1, om fångesmannen kunde till

 

166 HÅKAN NI AL.stöd för sitt förvärv (vars giltighet icke är i fråga) åberopa formell legitimation. Frånvaron av en uttrycklig bestämmelse om dubbelföryttring av löpande skuldebrev och aktiebrev synes icke heller nödvändiggöra den tolkningen, att den senare förvärvaren kan vinna skydd endast enligt reglerna i 14 § skuldebrevslagen resp. 27 a § aktiebolagslagen. Emot en dylik tolkning synes tvärtom tala vad 32 § skuldebrevslagen stadgar beträffande dubbelöverlåtelse av bankdepositionsbevis m. fl. handlingar. I fråga om dessa handlingar, som icke i vindikationshänseende äro löpande skuldebrev (men väl äro vad i min nyssnämnda uppsats i TfR kallats värdepapper), gäller, att förvärvaren nr 2 har företräde, om han i god tro fått papperet i sin besittning; något krav på särskild formell legitimation för fångesmannen uppställer lagen icke.
    Den nu diskuterade frågan huruvida godtrosförvärv vid dubbelförsäljning grundas på 14 § eller icke har betydelse även i fråga om ränte- och utdelningskuponger. Om en räntekupong tidigare än en månad före förfallodagen, utan samband med huvudförbindelsen, överlåtits till kuponghavaren, skall enligt 23 § från huvudregeln att kupongen följer reglerna om innehavarskuldebrev gälla bl. a. det undantaget, att 14 § icke är tillämplig. Detta skulle enligt den här ovan utvecklade meningen icke hindra, att godtrosförvärv inträder vid dubbelförsäljning, även där den senare försäljningen sker inom nyssnämnda tid. På motsvarande sätt skulle det förhålla sig med aktieutdelningskuponger, som, utan samband med aktiebrevet, överlåtits till kuponghavaren innan utdelningen beslutits; 24 §.
    Enligt 30 § skuldebrevslagen skall gäldenär, som i god tro erlägger betalning till »den som åberopar sig å skriftlig överlåtelse av enkelt skuldebrev» vara befriad, även om överlåtelsen sedan finnes vara ogiltig, dock icke om överlåtelsen var förfalskad eller eljest tillkommen under någon av de omständigheter, som enligt 17 § medföra ogiltighet av löpande skuldebrev även i förhållande till godtroende förvärvare. Det hade varit välkommet, om kommentaren något utvecklat de i motiven icke närmare angivna förutsättningarna för denna viktiga regels tillämplighet. Sannolikt torde väl här böra uppställas samma förutsättningar som för legitimation vid löpande skuldebrev (enligt 19 § jämförd med 13 §), d. v. s. att det föreligger legitimation icke blott vid en enda överlåtelse utan även vid förhandenvaron av en sådan överlåtelsekedja som avses i 13 §, att sålunda även blankoöverlåtelse kan åberopas, samt att även identitetsprövningen skall vara densamma. (En skillnad föreligger såtillvida, att legitimation enligt 30 § icke torde förutsätta skuldebrevets innehav.) I detta sammanhang kanske också kan framhållas, att frågan om förhållandet mellan 30 § skuldebrevslagen och de nya bestämmelserna i 52 § banklagen, 23 § sparbankslagen och 3 § lagen om centralkassor för jordbrukskredit vållat en del bryderi. Sistnämnda bestämmelser gå ut på att betaga s. k. legitimationsklausul rättslig verkan beträffande sparkasse- och sparbanksböcker samt motböcker utfärdade av centralkassor för jordbrukskredit. Av uttalan-

 

ANM. AV MARKS V. WURTEMBERG & STERZEL: LAGEN OM SKULDEBREV. 167dena i motiven samt i kommentaren (s. 142) kunde synas framgå, att det under alla omständigheter skulle vara banken och icke motbokshavaren, som finge bära följderna av att betalning erlagts till orätt person (frånsett eventuell skadeståndsskyldighet för den motbokshavare som gjort sig skyldig till vårdslöshet vid förvaring av motboken). Lagens mening är väl emellertid den, att ifrågavarande bestämmelser allenast skola förhindra den särskilda verkan som legitimationsklausuler eljest skulle kunna äga, icke att sätta bestämmelsen i 30 § ur kraft i avseende å dessa motböcker.
    I en ny paragraf, 27 a, infördes som bekant i aktiebolagslagen i samband med skuldebrevslagstiftningen bestämmelser om godtrosförvärv av namnaktier. Innehållet av 27 a § blir, som i kommentaren s. 187 not 2 framhålles, av indirekt betydelse jämväl för frågan om förvärvares legitimation när det gäller införing i aktieboken, vilken fråga beröres i 28 § tredje stycket aktiebolagslagen. Sistnämnda stadgande är så formulerat, att det för legitimationens förhandenvaro måste anses krävas att de erforderliga överlåtelserna äro tecknade på aktiebrevet; jfr mitt arbete Om aktiebrev s. 18. Då den nya 27 a §, i likhet med motsvarande bestämmelse i skuldebrevslagen, i avseende å godtrosförvärv godkänner även särskilda skriftliga överlåtelser, torde sådana numera även böra anses tillfyllest för legitimationen enligt 28 § tredje stycket. — I anledning av en kanske något vilseledande formulering i kommentaren s. 187 not 2 påpekas, att styrelsens frihet från skyldighet att undersöka överlåtelses giltighet icke endast avser tidigare överlåtelse utan även den sista överlåtelsen fram till den som begär införing i aktieboken.

Håkan Nial.