Kriminal-politik.2 Vad lär oss kriminologin — främst naturligtvis psykologin men även sociologin — om den brottsliges behandling?
    Straffet har sitt ursprung i hämnden, men därutöver har det också, i början helt omedvetet, verkat till samhällets skydd (la défense sociale) mot farliga individer. Detta sista element i straffet har under tidernas

 

1 Jfr föreg. häfte av SvJT s. 68 ff.

2 Denna artikel utgör en med förf:ns tillåtelse gjord översättning av slutkapitlet, »Criminal policy» s. 155—159, i An introduction to criminology by Dr W. A. BONGER, professor of criminology and sociology at the University of Amsterdam. Translated from the Dutch by EMIL VAN LOO. Methuen & Co. London 1936.

K. J. S.

 

W. A. BONGER. 177lopp — särskilt på senare tid — vuxit sig starkare och blivit mera medvetet, medan vedergällningsmomentet mer och mer börjat förlora terräng. Det är min fasta övertygelse att vedergällningsprincipen är dömd att fullständigt försvinna från all straffrätt. Det skall komma en tid, då från strafflagstiftningen utrensats varje tanke på straffet som gottgörelse av brottet och då samhället med rent samvete skall kunna säga till brottslingen: »Det är också ditt eget väl som ligger mig om hjärtat!» Vi skola då icke längre se till det förgångna utan tänka på framtiden; det 'förbättrande' straffet kommer att segra till slut. Vi böra dock icke hängiva oss åt några illusioner beträffande den tidpunkt då detta kommer att äga rum, ty vedergällningsinstinkten har djupa rötter i människans sinne.
    Vad bör man enligt kriminologin göra med den brottslige?1 Ett handlingsprogram har gradvis till sina viktigaste delar tagit form, allteftersom vetenskapen utvecklats; lyckligtvis är en icke oväsentlig del därav ej längre bara ett program, eftersom början har gjorts till dess omsättande i praktiken. Barnavårdslagstiftningen har visat vägen och har till och med i många fall genomfört en hel del av programmet.
    Kriminologins första krav är att brottslingens sinnesbeskaffenhet skall undersökas och att, om själsverksamheten befinnes rubbad, en därefter anpassad behandling skall äga rum. Ehuru straff naturligtvis icke är uteslutet i sådana fall, bör regeln vara att medicinsk behandling skall tillämpas, men givetvis under rättsliga garantier för att samhällsskyddet tillgodoses.
    Det första man bör förvissa sig om i fråga om själsligt friska brottslingar' är huruvida en begränsning av deras personliga frihet är absolut nödvändig eller icke. Om detta ej är fallet, blir böter i allmänhet det straff som bör tillämpas. Under förutsättning att böterna avpassas efter den skyldiges ekonomiska förhållanden och indrivas under lämpliga betalningsformer, har bötesstraffet visat sig vara en mycket verksam bestraffningsform. I vissa fall bör också villkorlig dom på böter kunna komma till användning.
    För sådana fall där enbart ett bötesstraff icke är tillfyllest ifrågakommer hot om frihetsförlust — villkorlig dom, som när den förenas med särskilda föreskrifter i realiteten innebär kriminalvård i frihet (treatment of criminals in free society).2 Denna anordning började tillämpas för snart ett halvt århundrade sedan. Den har sedermera kommit till allmän användning och har utfallit synnerligen väl. Den villkorliga domen har blivit en nyttig läxa för dem som sett det enda botemedlet i straffets stränghet, liksom också för dem som trott att det blotta hotet om straff icke skulle utgöra en verksam broms mot brottsligheten. Tilllämpningen av böter och villkorlig dom tenderar att åvägabringa en ansenlig begränsning av antalet kortvariga frihetsstraff. Dessa senare re

 

1 Det stora flertalet bagatellförbrytare lämnas naturligtvis här å sido; i deras fall utgöra böter den lämpliga bestraffningsformen.

2 I vissa fall synes ett bötesstraff i förening med villkorlig dom icke vara ur vägen; ibland icke heller delvis villkorlig delvis ovillkorlig frihetsinskränkning.

12—397004. Svensk Juristtidning 1939.

 

178 W. A. BONGER.serveras då för sådana fall i vilka ett gott resultat kan förväntas av en allvarlig bestraffning, d. v. s. fall där föga eller intet är att hoppas av uppfostrande åtgärder och som följaktligen kräva isolering i fängelse.
    Sedan återstå de mera allvarliga fallen. Det första man bör utröna är här huruvida ett gott resultat kan uppnås genom 'tvångsuppfostran' (reformatory education). I fråga om barn är denna behandlingsform oavvislig, beträffande ungdom1 är den vanligen, och för unga, vuxna förbrytare ofta att tillråda; det gäller att i dessa hänseenden icke misströsta för tidigt. Många brottslingar äro försummade individer som ändå till sist böra erhålla en verklig chans att lära sig anpassning efter samhällets krav. De resultat som uppnåtts i länder, där sådan tillrättaförande fostran tillämpas, äro uppmuntrande.
    I sådana fall där ett ingripande genom tillrättaförande fostran ej är på sin plats, bör vanlig frihetsförlust tillgripas. Det är och kommer alltid att förbli en betydande svårighet att bestämma tiden för frihetsberövandet. Varje bestämd tidslängd kommer alltid att bliva mer eller mindre godtycklig. Ett botemedel härför har man funnit i den villkorliga frigivningen (parole), som gör slut på frihetsförlusten, när denna ej längre anses nödvändig med hänsyn till samhällets säkerhet.
    Valet av metod vid frihetsstraffens verkställighet utgör ett av de mest kvistiga problem som kriminalpolitiken ställts inför. Gemensamhetsstraff för brottslingar, utan differentiering och utan uppfostrande behandling, har i praktiken visat sig vara ett stort misstag — det har till och med och icke utan goda skäl kallats »förbrytaruniversitetet». Reaktionen häremot, cellstraffet, har visat sig vara ett endast obetydligt mindre missgrepp. Försvagad både till kropp och själ, ovan vid vanligt arbete — vilket i samhället av i dag nästan aldrig förrättas i ensamhet —, ovan också vid umgänge med medmänniskor, lämnar den frigivne fängelset med klenare utrustning än någonsin för kampen för tillvaron. Lösningen är antagligen att söka i en kombination av det som passar bäst i båda dessa system: en begränsad och differentierad gemensamhet samt isolering nattetid. Denna metod kommer även att bereda utrymme för tillämpning — om ock i begränsad utsträckning — av uppfostringstanken, som alltid har sitt värde.2 Läkare tala icke utan vidare om 'obotliga' patienter, och det skulle vara en god sak om deras exempel följdes på straffrättens område. Arbete i en välutrustad fabrik eller i jordbruk erbjuder större likheter med vanligt liv i frihet och skänker bättre möjligheter till framgång efter frigivningen än vad arbete i cell kan göra. För dem som känna sig — eller visa sig vara — mindre lämpade för samvaro i gemensamhet återstår cellen som den lämpliga uppehållsplatsen under måltider och fritid.
    Till sist återstå nu de allra svåraste fallen: les grands criminels,

 

1 Det är här oväsentligt huruvida hithörande fall böra hänskjutas till de allmänna domstolarna eller behandlas i annan ordning ävensom huruvida man bör tala om förbättringsåtgärder i stället för straff.

2 Det behöver icke sägas att det är nödvändigt med en fångvårdsstab som är i stånd att fylla denna utomordentligt svåra uppgift. 

KRIMINALPOLITIK. 179yrkes- och vaneförbrytarna. För dessa individer är den oavvisliga behandlingsformen1 internering på lång tid (i England benämnd preventive detention), hur mycket mildare man än vill tänka sig själva regimen. En orättvis förebråelse riktas ofta mot den moderna kriminologin, nämligen att den velat vara alltför mild vid brottslingens behandling. Denna anmärkning borde returneras dit varifrån den kommit: den klassiska skolan har varit alltför sträng mot vanliga brottslingar — dessa äro ofta mera besvärliga än farliga — och alltför mild mot de verkligt farliga individerna, särskilt mot yrkesförbrytare. I några fall måste vi naturligtvis vara stränga, men endast när erfarenheten ger vid handen att det är nödvändigt. Ibland kan domaren icke heller alldeles bortse från allmänpreventionstanken och kan sålunda tvingas att vidtaga strängare åtgärder än det fall som underställes honom i och för sig skulle kräva.Var och en som vill stämpla detta som en reaktionär ståndpunkt måste stå främmande för vissa förbrytargruppers psykologi och gör icke heller klart för sig vilka faror som hota samhället från detta läger. Den avgörande synpunkten beträffande allt detta bör dock aldrig bliva en önskan att vedergälla utan blott och bart det sociala nödtvånget. Stränghet — som ibland är erforderlig — och humanitet äro icke oförenliga och varandra uteslutande begrepp. Även läkare — jag tillåter mig ännu en jämförelse med deras yrke — tvingas icke så sällan till drastiska ingripanden och bespara icke patienten ett visst mått av smärta för att förebygga det som är värre.
    Detsamma är tillämpligt på strafflagen, förutsatt att man alltid klart fattar den tragedi som är en del av brottets väsen och likaså klart håller för ögonen det faktum att brottslingarna tillhöra de olyckligaste av våra medmänniskor och att det därför är vår plikt att visa den största mänsklighet vid vår behandling av dem. Le vice aussi est une misère.

W. A. Bonger.