Om fångeshandlings företeende vid fullföljd ansökan om lagfart. Då lagfart å fång till fast egendom sökes, skall sökanden enligt 4 § lagfartsförordningen inför inskrivningsdomaren uppvisa sin fångeshandling. Jämlikt 9 § i lagen d. 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden skall bevis om inskrivningsdomarens beslut i ärendet åtecknas den till grund för ansökningen åberopade handlingen. En konsekvens av nämnda stadgande synes bliva, att då ansökan om lagfart vilandeförklarats (därvid bevis om vilandebeslutet åtecknats fångeshandlingen), skall vid ansökningens fullföljd den redan en gång företedda fångeshandlingen ånyo uppvisas inför inskrivningsdomaren, som å densamma tecknar bevis om beslutet över den fullföljda ansökningen. Att denna konsekvens torde varit av lagstiftaren åsyftad, framgår av förarbetena till 1932 års lag. Departementschefen framhåller vid 9 § nämnda lag, att »det torde vara av en viss vikt, att en handlings identitet kan utrönas, när den på nytt ingives till domstolskansliet». Genom detta krav på identitet möjliggöres även, att genom de å en fångeshandling tecknade bevisen kan utläsas, om och i vilken utsträckning ett

 

BJÖRN DILLEN. 185fång varit föremål för inskrivningsdomarens handläggning. Identitetskravet utgör dessutom en förutsättning för att inskrivningsdomaren skall kunna fullgöra honom jämlikt 34 § 1 stycket 1 punkten stämpelförordningen åvilande skyldighet att tillse, att fångeshandlingen behörigen försetts med stämpel.
    Emellertid torde det icke vara alltför ovanligt, att en sökande, då det hinder, varför hans lagfartsansökan lämnats vilande, blivit undanröjt, icke längre har möjlighet att vid fullföljd av ansökningen inför inskrivningsdomaren uppvisa sin fångeshandling, emedan densamma förkommit eller av annat skäl icke finnes i hans ägo. Är sökanden vid sådant förhållande även berövad möjligheten erhålla lagfart å sitt fång?
    Sökanden har vid fullföljd ansökan om lagfart enligt 16 § lagfartsförordningen att visa, att det eller de hinder, varför hans ansökan förut lämnats vilande, undanröjts. Före ikraftträdandet av 1932 års lag var detta den enda fordran, som i lag uppställdes, för att rätten skulle i överensstämmelse med vad sålunda visats meddela beslut över ansökningen. Kunde sökanden av ett eller annat skäl icke ånyo förete sin fångeshandling, torde detta förhållande icke ha utgjort hinder för besluts meddelande, ehuru långt före tillkomsten av 1932 års lag den praxis utbildats att rättens beslut i lagfartsärende åtecknades fångeshandlingen. Med 9 § i 1932 års lag kommer däremot frågan i ett annat läge. Stadgandet i detta lagrum förutsätter, att vid varje beslut av inskrivningsdomaren i lagfartsärende fångeshandling uppvisas. Det torde vara oriktigt att tolka det i lagrummet förekommande uttrycket »den till grund för ansökningen åberopade handlingen» så, att därmed vid fullföljd lagfartsansökan skulle förstås handling, som åberopats till styrkande av att hinder, varför ansökningen förklarats vilande, undanröjts. Av lagens förarbeten framgår, att med nämnda uttryck bör förstås handling, på grund varav lagfart eller inteckning sökes, d. v. s. i förevarande fall fångeshandling.
    Av vad sålunda anförts synes framgå, att lagens ståndpunkt numera även vid fullföljd efter vilandeförklaring torde vara: utan fångeshandling ingen lagfart.
    Mot den av lagen intagna ståndpunkten tala emellertid vägande skäl. Sökanden har vid ansökningens ingivande en gång inför rätten eller inskrivningsdomaren uppvisat sin fångeshandling, och avskrift av densamma finnes intagen i lagfartsprotokollet eller lagfartsakt. Kan vid sådant förhållande någon rättsosäkerhet uppstå, om sökanden vid fullföljden ej kan ånyo förete fångeshandlingen? Vid besvarandet av sistnämnda spörsmål torde uppmärksamhet ägnas åt stadgandet i 7 § i 1932 års lag. Här föreskrives, att ansökan om lagfart skall vara åtföljd av två till riktigheten styrkta avskrifter av fångeshandlingen. Ingivas icke avskrifter, skall inskrivningsdomaren ombesörja handlingens avskrivande. Den ena av dessa avskrifter brukar regelmässigt intagas i lagfartsakten eller såsom bilaga till lagfartsprotokollet. För det fall att sökanden inger avskrifter, finnes icke den garanti för avskrifternas riktighet, som ligger i att de avskrivas under tjänsteansvar. Det

 

186 FÅNGESHANDLINGS FÖRETEENDE VID ANSÖKAN OM LAGFART.har också i praktiken visat sig, att felaktigheter i avskrifterna ej sällan förefinnas, särskilt då de äro handskrivna. Lagrummet torde ej ålägga inskrivningsdomaren någon granskningsplikt av avskrifternas riktighet, då desamma ingivas av sökanden, ehuruväl en sådan skyldighet till kollationering vore önskvärd. Skulle nu en oriktig avskrift intagas i lagfartsprotokollet, respektive lagfartsakten, kan givetvis under vissa förhållanden rättsosäkerhet uppkomma, och ur denna synpunkt torde kravet på fångeshandlingens företeende vid fullföljd ha betydelse. Denna betydelse får likväl icke överskattas. De för lagfartsärendets behandling relevanta uppgifter, som intagas i protokollet och inskrivas i dagboken över lagfartsärenden och fastighetsboken, exempelvis uppgifter rörande fastighetens individualisering, sökandens och fångesmannens namn, köpeskillingens storlek och köpehandlingens datum, hämtas ej från avskrifterna utan från fångeshandlingen. I fråga om dessa uppgifter torde sålunda ej osäkerhet behöva förekomma. Däremot händer det ofta, att i vilandebeslut sådana uttryckssätt användas, såsom »enär icke visats, att fastställelse meddelats å lantmäteriförrättning, varigenom det i köpehandlingen från försäljningen undantagna området utbrutits» eller »enär icke visats, att köparen fullgjort i köpekontraktet under § 5 omförmält villkor». Skulle vid fullföljd sökanden icke kunna uppvisa fångeshandlingen, kan i sistnämnda fall stora olägenheter uppstå, om avskrifterna ej äro riktiga.
    De intressen, som det ovanberörda identitetskravet avser att tillgodose, torde dock i de flesta fall väga ganska lätt mot de avsevärda olägenheter, som upprätthållandet av nämnda krav kan förorsaka sökanden, då denne saknar möjlighet att förete fångeshandling. Detta förhållande har också givit praxis en i många fall mindre restriktiv inställning till det förevarande spörsmålet. Kan sökanden vid fullföljd ansökan om lagfart av något för lagfartsfrågans bedömande i övrigt ovidkommande skäl icke på nytt uppvisa sin fångeshandling, har inskrivningsdomaren på sina håll nöjt sig med att göra en anteckning härom i lagfartsprotokollet eller lagfartsakten samt upptagit ärendet till behandling på samma sätt, som om fångeshandling i vederbörlig ordning företetts. Att detta förfaringssätt i de fall, då någon fara för rättssäkerheten därigenom icke kan uppstå, torde giva det för rättskänslan mest tilltalande resultatet, synes vara ställt utom all tvekan.

Björn Dillén.