Ett vattenrättsligt spörsmål. Frågan huruvida en vattendomstol i saknad av uttrycklig lagbestämmelse kan ålägga en sökande till ett vattenbyggnadsföretag mot hans bestridande att utföra åtgärder till skydd mot skada, som genom företaget åsamkas enskilda tillhörig egendom, har varit och synes fortfarande vara föremål för delade meningar i vattendomstolarnas praxis. Så har t. ex. Söderbygdens vattendomstol i ett utslag den 31 januari 1922 i mål angående reglering av sjön Sommen uttryckligen förklarat, att vattendomstolen icke mot sökandenas bestridande funnit sig kunna lämna föreskrift om skyldighet för

 

sökandena att vidtaga åtgärder för undvikande av skador å enskilda tillhöriga anläggningar utan funnit, att i stället skadestånd skulle utgå. Samma ståndpunkt har intagits i utslag, meddelade av Västerbygdens vattendomstol. En motsatt ståndpunkt har däremot kommit till uttryck i Söderbygdens vattendomstols utslag den 6 september 1937 angående vattenhushållningen vid en Aktiebolaget Öfverums Bruk tillhörig dammbyggnad över Loftaån. I detta utslag har vattendomstolen — efter anförande, att sökanden förklarat, att sökanden hellre ville låta respektive sakägare mot ersättning utföra erforderligt arbete än själv utföra detsamma — förklarat sig anse, att med hänsyn till föreliggande förhållanden valrätt mellan nämnda båda alternativ borde tillkomma de av arbetenas utförande intresserade sakägarna och att sålunda i de fall, där sökanden funnes skyldig att bekosta arbete av ifrågavarande slag, sökanden om vederbörande sakägare det begärt borde åläggas att själv utföra arbetet.
    Det må till en början erinras om att sökanden, därest han icke blir förpliktad att utföra skyddsarbeten, i stället måste åläggas att gälda ersättning för den skada, som genom det begärda företaget åsamkas annans egendom. Denna ersättning synes emellertid i de fall, då det är möjligt att förekomma skadan genom skyddsåtgärder (exempelvis strandskoning, inspåntning eller invallning), icke kunna bestämmas till högre belopp, än som svarar mot kostnaden för de erforderliga skyddsåtgärderna. Bestämdes ersättningen till ett belopp, motsvarande den verkligen uppkommande skadan, därest skyddsåtgärder underlätes, (vilken ersättning ofta kan uppgå till väsentligt högre belopp än kostnaden för skyddsåtgärderna), skulle ju ägaren till den berörda egendomen genom att utföra de erforderliga åtgärderna, vartill endast en del av ersättningsbeloppet behövde tagas i anspråk, göra en oberättigad vinst. Domstolens valrätt står alltså formellt mellan alternativen åläggande för sökanden att utföra åtgärderna eller att utgiva ersättning för skadan, men i realiteten kommer sistnämnda alternativ att för sakägaren innebära ett åläggande att utföra de nödiga åtgärderna.
    Vattenlagen har icke uttryckligen besvarat det förevarande spörsmålet och avsaknaden av en uttrycklig lagbestämmelse torde vara en av anledningarna till den avvisande hållning, domstolarna intagit, då det gällt att ålägga en sökande utförande av ifrågakomna skyddsarbeten. För egen del kan jag icke godkänna denna åsikt och i det följande skall närmare redogöras för skälen till denna ståndpunkt.
    De bestämmelser i vattenlagen, från vilka man kan hämta ledning vid lösandet av spörsmålet, torde vara följande: 2 kapitlet 2 § vattenlagen stadgar, att byggnad i vatten skall göras så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan. 14 § samma kapitel medgiver anläggare rätt att å annans grund i eller vid vattendrag verkställa grävning, sprängning eller annan åtgärd till strömbäddens reglerande eller till förebyggande eller minskande av skada. 9 kapitlet 1 § ålägger den, som medgivits att vidtaga åtgärd, varigenom annans egendom lider skada, att gälda ersättning för för-

 

lust, skada eller intrång, som förorsakas. 11 kapitlet 62 § slutligen stadgar, att vattendomstolens utslag skall innehålla noggranna bestämmelser om de villkor, som må vara behövliga för tillgodoseende av allmän och enskild rätt.
    I förarbetena till vattenlagen finnes icke något direkt svar på den föreliggande frågan. Emellertid förekommer i motiven till den nuvarande 14 § i 2 kapitlet (1917 års betänkande med förslag till vattenlag m. m., s. 238) följande uttalande:
    »Det torde ej sällan komma att inträffa, att åläggande kan behöva givas den, som gör en vattenbyggnad, att till avvärjande av skada, som byggnaden eljest kommer att medföra, eller till minskande av sådan skada vidtaga åtgärder, varför erfordras förfoganderätt över annans grund. Uppenbarligen skulle det ej vara i överensstämmelse med förslagets allmänna grunder, därest den tvångsrätt, som för dessa åtgärder må erfordras, icke skulle stå den byggande till buds. — — — Med stöd av detta stadgande kan otvivelaktigt den, som bygger i vatten, medgivas rätt exempelvis att till förhindrande av dämningsskada å jord eller annan egendom å annans grund vidtaga anordningar för invallning av visst område.»

 

    Av de anförda lagbestämmelserna och nyssnämnda uttalande i motiven till vattenlagen synes framgå, att något formellt hinder för vattendomstolen att såsom villkor för ett byggnadstillstånd meddela åläggande för sökanden att utföra åtgärder till skydd mot skada å annan tillhörig egendom icke finnes. Ur materiell synpunkt förefaller även denna tolkning avgjort mer tilltalande än den motsatta. Det förhåller sig ju på det viset, att det är sökanden, som har det ekonomiska intresset av ett företags utförande och därigenom gör en ofta ganska avsevärd vinst. För sakägarna däremot innebära ju oftast företagen betydande intrång och olägenheter. Det synes då rimligt, att bördan av att utföra skyddsarbetena skall kunna läggas på sökanden för att sakägarna skola så litet som möjligt betungas. Och sökanden har ju ofta vida större tekniska möjligheter än en enskild sakägare att utföra arbetena.
    Till förekommande av missförstånd må slutligen påpekas, att med det förestående ingalunda avsetts en tolkning av innehåll, att en sökande alltid bör åläggas utföra de för ett företag erforderliga skyddsåtgärderna. Vid avgörande av huruvida utförandet av dessa skall bli sökandens eller sakägarens sak synes i stället böra verkställas en prövning från fall till fall. Det kan ju ofta vara så, att de föreliggande förhållandena göra det lämpligast att arbetena utföras av sakägaren. Sakägaren kan exempelvis bättre än sökanden avpassa tiden för arbetenas utförande på ett sådant sätt, att de förorsaka minsta möjliga intrång i hans rörelse. Och då den enskilde sakägaren är t. ex. ett industriföretag har han ofta lika stora tekniska möjligheter som sökanden att utföra arbetena på ett tillfredsställande sätt. Avsikten har endast varit att söka påvisa, att något hinder icke finnes för vattendomstolen att ålägga sökanden även mot hans bestridande att utföra för den enskilde sakägaren betryggande skyddsåtgärder.

Nils Viklund.