Ömsesidigt erkännande av domar i Danmark och Tyskland. Intill d. 1 juli 1933 gällde i Danmark — till skillnad mot vad som varit och måhända alltjämt torde få anses vara fallet i Sverige1 — att utländska domar utan uttryckligt stöd i lag principiellt tillerkändes rättskraft under förutsättning att det land, där domen meddelats, efter danska jurisdiktionsregler ägt domsrätt i målet och att domen icke kunde anses innehålla något, som stred mot dansk »ordre public».2 Genom en lagändring av d. 23 december 1932 har emellertid dansk rätt ifråga om utländska domars rättskraft kommit att efter d. 1 juli påföljande år få ett innehåll, i praktiken motsvarande vad som åtminstone före rättsfallet NJA 1935 s. 611 gemenligen uppfattats som den svenska rättens.3 Enligt Retsplejeloven § 223 a fordras nämligen numera för »Anerkendelse» av utländska domar, att överenskommelse därom träffats med vederbörande främmande stat eller att en »kongelig Anordning» utfärdats i ämnet. I motiven till detta stadgande framhölls, att regeln om utfärdande av Anordning bl. a. kunde tänkas få praktisk betydelse i förhållandet mellan Danmark och Tyskland, enär danska domar sedan länge tillerkänts rättskraft i Tyskland och tvärtom.4
Tysk rätt uppställer i § 328 p. 5 ZPO visserligen krav på ömsesidighet såsom villkor för erkännande av utländsk dom men från tysk sida har man likväl även efter d. 1 juli 1933 erkänt danska domar, enär man utgått från att en överenskommelse länderna emellan snart skulle träffas.» Trangen til en Ordning af Spørgsmaalet var efterhånden blevet følelig», säger ERWIN MUNCH-PETERSEN, och de förhandlingar som förts mellan ländernas regeringar hava resulterat i utfärdandet av en Anordning d. 13 april 1938 om Anerkendelse af Domme afsagte i Tyskland.5 Genom denna förordning syftar man till att återupprätta status quo ante mellan Danmark och Tyskland ifråga om erkännande av domars rättskraft »for saa vidt angaar de Tilfælde, som har virkelig praktisk Betydning, nemlig Domme og Forlig om formueretlige Krav».6 Förordningens text lyder som följer.
§ 1. Retskraftige tyske Domme om formueretlige Krav, som er afsagt i borgerlige Sager, derunder sø- og handelsretlige Sager, har bindende Virkning i Danmark.
Lige med retskraftige Domme stilles de for en Ret eller et »Gütestelle» indgaaede Forlig samt retskraftige Afgørelser, som i borgerlige Sager, derunder sø- och handelsretlige Sager, enten i Dommen eller særskilt, er truffet om Erstatning for Sagsomkostninger.
§ 2. Bindende Virkning her i Riget tilkommer dog kun de i § 1 nævnte Domme og forlig under Forudsætning af, at Anerkendelsen af Dommen eller Forliget ikke ville stride mod ufravigelige danske Retsgrundsætninger.
§ 3. De i § 1 nævnte Domme har derhos kun bindende Virkning her i Riget under Forudsætning af, at de tyske Domstole efter danske Love har været kompetente.
Bindende Virkning her i Riget tilkommer dog ikke tyske Domme, hvis Kompetencen alene begrundes i det i tysk Zivilprozessordnung § 23 hjemlede Værneting, eller hvis Sagen er behandlet ved en i Henhold til tysk Zivilprozessordnung § 26 eller § 34 kompetent Ret.
§ 4. Udeblivelsesdom, som i Tyskland er afsagt over en sagsøgt, som er dansk Statsborger, har kun bindende Virkning her i Riget, naar Stævningen rettidig er forkyndt enten for den paagældende personlig eller efter de mellem Danmark og Tyskland gældende Regler om Retshjælp.
§ 5. Bestemmelserne i denne Anordning finder ikke Anvendelse paa Domme og Forlig vedrørende person- eller familieretlige Krav.
Udenfor Bestemmelserne falder ogsaa Afgørelser, der er truffet af de særlige Domstole for Arbejdstvistigheder.
§ 6. Denne Anordning træder i Kraft den 1. juli 1938, og de her givne Bestemmelser finder ikke Anvendelse paa Domme, der er afsagt, eller Forlig, som er indgaaet før det nævnte Tidspunkt.
Några kortfattade anmärkningar må fogas till förordningens text.
Ad § 1. Man har underlåtit att på sätt som skett i t. ex. 1932 års nordiska domsverkställighetskonvention uttryckligen angiva vad som skall uppfattas som en dom, i förordningens mening, och i gengäld överlämnat åt praxis att i detta avseende draga upp riktlinjerna. — Under förordningen inbegripas endast domar, som givas i tvistemål, ej de som i brottmål meddelas angående skadestånd (annorlunda nordiska konventionen).
Ad § 2. Konventioner om erkännande och verkställighet av utländska domar innehålla undantagslöst regler, varigenom verkställighetslandet förbehåller sig rätten att icke erkänna sådana domar, som anses strida mot dess ordre public, d. v. s. mot grundsatser av religiös, moralisk, social eller allmänrättslig natur, vilka enligt i verkställighetslandet rådande värderingar anses oförytterliga. Erwin Munch-Petersen framhåller, att domen varken »efter sit umiddelbare Indhold eller efter de Forudsætninger, hvorpaa Afgørelsen hviler», får komma i strid med dansk ordre public. (A. a. s. 168.)
Ad § 3. Den dömande domstolen skall hava grundat tysk domsrätt på ett jurisdiktionsfaktum, som återfinnes i dansk lag. Det krävs alltså ej, att just den domstol som dömt i målet byggt sin behörighet på en sådan erkänd jurisdiktionsgrund utan allenast att med analog tillämpning av dansk rätts behörighetsregler någon enda tysk domstol skulle hava varit kompetent att upptaga målet. Ett undantag från denna regel lär väl det fall utgöra, att prorogation ägt rum till viss domstol, varvid endast denna men ingen annan tysk myndighet bör bliva behörig att på grund av prorogationsavtalet meddela en i Danmark rättskraftig dom. Enligt paragrafens lydelse anses icke tysk domsrätt behörigen grundad, om en domstol upptagit ett mål allenast på grundval av stadgandena i ZPO § 23 (förmögenhetsforum), § 26 (fastighetsforum rörande obligationsrättsliga tvister) eller § 34 (Gerichtsstand des Hauptprozesses). Att förmögenhetsforum icke godkänts trots att dansk rätt (Rpl. § 248 st. 2) innehåller en liknande jurisdiktionsgrund säges bl. a. bero därpå att tysk rättspraxis icke uppställer sådana begränsningar vid lagrummets tolkning som dansk praxis gör. (A. a. s. 169.)
Ad § 5. Endast domar rörande person- och familjerättsliga krav undantagas från rättskraft. En tysk skilsmässodom respekteras regelmässigt i Danmark för så vitt fråga är om det faktum att genom domen ett äktenskap upplöses. (A. a. s. 166.)
Genom förordningen tillerkännes tyska domar givetvis icke omedelbar utan endast s. k. medelbar exekutionskraft, d. v. s. en tysk dom som anses falla under förordningens giltighetsområde lägges vid danskt exekvatursförfarande till grund som ett rättskraftigt faktum.
S. D-k.