Tingshuset i Östersund, gemensamt för fyra tingslag: Revsunds, Brunflo och Näs tingslag inom Jämtlands östra domsaga, Lits och Rödöns tingslag inom Jämtlands norra domsaga ävensom Undersåkers och Offerdals samt Sunne, Ovikens och Hallens tingslag i Jämtlands västra domsaga och rymmande alla tre domsagornas kanslier, invigdes d. 30 jan. 1939 under högtidliga former. Justitieministern statsrådet K. G. Westman höll därvid följande tal:
    Alltifrån vår historias början har den svenska rätten till sin huvudådra varit en folkrätt. Den har väsentligen varit ett uttryck för folkets rättsåskådning genom århundradena, även om den mottagit tillflöden från kungamakten och främmande rättssystem. Lika obestridligt som någonsin tillförene bestämmer i våra dagar det svenska folket genom sina valda ombud, samlade i riksdagen, vad som skall vara lag för oss alla. Med det ansvar, som följer av en ledande ställning, arbetar vid lagstiftningen regeringen i folkets tjänst.
    Snart från tusen år tillbaka i tiden kan man — till en början otydligt men sedan med stöd av allt ymnigare vittnesbörd — följa det oavlåtliga, aldrig vilande arbetet på att utveckla vår lag till en rättvis och skälig vägledning för människornas sammanlevnad.
    Den tid, vari vi nu leva, av snabba och genomgripande förändringar i samhällslivet framtvingar nödvändigtvis, att lagstiftningsarbetet med kraft föres framåt för att undanröja lagbestämmelser, som blivit förlegade, och utforma nya stadganden i syfte att förebygga skadliga verkningar av nya företeelser och såvitt möjligt leda det framväxande i den riktning, som gagnar det allmänna.
    Även lagens tillämpning var från början folklig, den skedde på de fria männens ting. I vår tid med dess oerhört invecklade samhällsliv, där människornas mellanhavanden kunna trassla ihop sig till otroligt invecklade och svårutredda härvor, kunna givetvis rättsärendena icke som i gamla dagar avgöras på folkmöten. Lika litet vid rättsskipningen som vid lagstiftningen kan vårt folk avvara hjälp av specialister, som utföra sin del av arbetet.
    Men kvar står som en arvedel från gamla tider, förvandlad till en modern plikt, det ansvar, som åligger alla medborgare att medverka till att upprätthålla och förbättra rättsordningen. Lagens brister falla i ögonen, när man ser, att dess regler eller saknad av regler leder till ett orättvist resultat. Domaren, som tillämpar lagen, själv en medlem av samhället, är självklart underkastad dess kontroll och kritik.
    En allmänanda sådan, att en medborgare känner en annans oförskyllda lidande som sitt eget, är en oumbärlig grundval för en demokratisk rättsstat.
    Man får likväl av sin medkänsla aldrig förledas att glömma, att lagstiftaren och domaren ha samma rätt till att få åtnjuta ett rättvist omdöme som den dömde. Svårigheterna att avfatta en lagregel, som passar för alla för-

 

13—397004. Svensk Juristtidning 1939.

 

194 NOTISER.hållanden, äro så mycket större som livet självt har större uppfinningsrikedom att åstadkomma nya fall än den mest omsorgsfulle lagstiftare att uttänka dem på förhand. Och i fråga om domaren gäller alltjämt det gamla ordet i våra vördnadsvärda domareregler: »När en domare dömer efter sitt yttersta förstånd och samvete och efter de skäl, som honom föregivna varda. då är han utan skuld.»
    Rättsvården är till en viktig del en sida av folkets medborgerliga fostran och den har inom vissa gränser ett område gemensamt med den sociala omvårdnaden av folket.
    Inom alla dessa verksamhetsfält äro i en demokratisk stat förtroende och kritik båda lika oumbärliga. Det är självstyrelsens konst att rätt avväga dem mot varandra.
    Självstyrelsens traditioner i Edert landskap gå tillbaka till den gamla tid, då Jämtland levde sitt liv som en nästan alldeles fri bonderepublik under ledning av bygdernas hövdingar. Redan tidigt ordnade i tolv tingslag deltogo de fria männen i rättsskipningen. Den rättsliga indelningen och de politiska förhållandena ändrades med tiden, men landstinget hölls fortfarande årligen på Frösön till 1810 och därpå till 1857 i Östersund under namnet landsjämnadsting, och rättsvården i tingslagen fortgick och fortgår till dendag, som idag är, i obruten följd, fastän tingsplatserna växlat. 
    Från mitten av 1800-talet finns ett vittnesbörd ur rättsvårdarens synpunkt om folklynnet avgivet i en landshövdings ämbetsberättelse. Det lyder:
    »Länets allmoge står i allmänhet på en bildningsgrad, som i rikets flesta landskaper svårligen torde igenfinnas. Med kärlek och vördnad för lagar och överhet förenar jämtlänningen ett fogligt och fridsamt sinnelag. För det mesta skrivkunnig — motsatsen hörer endast till undantagen — utför hans jälv sina angelägenheter så vid tinget som andra förefallande tillfällen och framställer sina petita med en sällsynt klar uppfattning.»
    Den höga rättsliga kultur hos Jämtlands inbyggare, varom detta uttalande, liksom många andra källor från äldre tid, vittnar, har sedan dess ytterligare utvecklats.
    Ett storartat vittnesbörd om den omvårdnad, som våra dagars släktled av jämtlänningar låter komma rättsskipningen till del, se vi i detta ståtliga tingshus, som erbjuder arbetsmöjligheter, lämpade efter den nya tidens krav, åt de tingslag, som hava tingsställe i Östersund.
    Det är mig kärt att framföra ett varmt erkännande och ett djupt känt tack till tingshusbyggnadskommittén för dess osparda lyckosamma arbete och till tingshusbyggnadsskyldiga för deras offervilja. Med dessa ord förklarar jag detta vackra tingshus invigt till dess höga ändamål. Måtte arbetet inom dessa murar alltid leda till den menige mans bästa, som enligt domarereglerna är den yppersta lagen.