DEN NYASTE SVENSKSPRÅKIGA LAGEDITIONEN I FINLAND.

 

    Från biblioteksbordet framför mig fägnas sedan någon månad min blick av ett nytt praktverk. Det är den under år 1938 utkomna »1734 års lag så vitt den gäller i Finland med stadganden som ersätta eller ansluta sig till densamma». Av boken — som utgivits i en upplaga på extra fint papper och bunden i läder (pris 575 Fmk) och en på tunnare papper med band i hel klot (pris 425 Fmk) — har redaktionen i förening med Söderström & Co Förlagsaktiebolag i Helsingfors haft den högt uppskattade älskvärdheten att låta tillställa mig ett exemplar — av den finare sorten. Detta har säkerligen skett med hänsyn till min egenskap av mångårig utgivare av »Skarstedts lagbok», med vilken den nu utkomna finska i allt väsentligt överensstämmer redaktionellt och vilken, i parentes sagt, i dagarna jubilerat med sin sextionde upplaga från det välkända Norstedt'ska förlaget.
    På svenska språket har i Finland lagboken förut utgivits allenast fem gånger under detta sekel. Sist skedde det i december 1932, då presidenten KARL SÖDERHOLM stod som ensam utgivare. Nu har detta förnämliga namn fått till sällskap två andra dylika namn. 1938 års edition är nämligen redigerad av triumviratet: SÖDERHOLM, justitiekanslern AXEL CHARPENTIER och professorn OTTO HJALMAR GRANFELT. Dessa ha haft särskild sekreterare: vicehäradshövdingen OLOF LAGERBORG. Initiativet till den nya editionen har utgått från Juridiska Föreningen i Finland, och utgivningen har bekostats av Söderström'ska förlaget med understöd av en del för saken intresserade affärsföretag och enskilda personer.
    Lageditionen består, likasom den svenska, av »själva lagen» och ett Bihang.
    Utgivarnamnen äro för mig, som fått nöjet att i denna tidskrift anmäla lageditionen, en källa till både lättnad och vanskligheter. Lättnaden är naturlig: namnen borga för att jag slipper att ägna alltför många ord till berömmande av en lagbok, som — läsaren finner det genast — själv bäst vittnar om den största gedigenhet och den grundligaste sakkännedom i förening med en fullständighet som jag anar mer än jag är i tillfälle att konstatera. Vanskligheterna bottna i följande. Det ligger i öppen dag, att ett så mäktigt arbete som det förevarande enligt sakens natur icke kan gå alldeles fritt från erinringar.

 

Det gäller för »felsökaren» — det är ju tradition att en recensent skall ikläda sig denna egenskap — endast att bemöda sig att upptäcka de blottor, som kunna finnas, och påpeka dem i förhoppning att de nästa gång skola vara borta. Men denna uppgift har här för visso icke hört till de lättaste. »Felsökarens» möda har blivit nästan lika negativ som den varit stor. Detta får väl anses vara ett vackert vitsord, om något.
    För fyllandet av uppgiften har jag haft en den bästa ledning av den anmälan utav den Söderholm'ska editionen, som står att läsa i Svensk juristtidning för år 1933, s. 135—138, och som flutit ur BIRGER WEDBRRGS penna. Jag instämmer till fullo med Wedberg i dennes slutord: »En svensk tar boken i sin hand med en känsla av vördnad. Då han på ryggens titelfält läser '1734 års lag', med det finska lejonet därunder, erfar han en djup tacksamhet mot denna ärevördiga lag, som ännu då den nästa år fyller sitt andra sekel är ett starkt föreningsband mellan två av Nordens folk» — och jag går så, visserligen icke utan någon bävan, till ämnet!
    Såsom redan nämnts är editionen svenskspråkig. Detta hindrar dock icke, att man där får en liten inblick även i det finska språket. Förutom att man av en not å s. 709 får veta, att förmyndare heter på finska holhottava, är att märka, att de å bokpärmens första insida tryckta formulären till vittnes-, gäldenärs- och borgenärsed å sista insidan följas av formulär till Todistajan vala, Velallisen vala och Velkojan vala. Att så skett är naturligtvis ytterligt praktiskt. Jag föreställer mig, att man t. ex. vid domstolarna i landskapet Åland icke har något större behov av en finskspråkig lagedition; men om Rådstuvurätten i Mariehamn skall på ed höra en finsk man, som ej kan svenska, är det ju gott, att den har det finska formuläret alt tillgå. Det tål verkligen att tänka på, om icke »Skarstedts lagbok» borde lämna enahanda hjälp för de fall då det gäller man eller kvinna bland de här bosatta 30,000 finnarna eller av same-folkets 7,000.
    Den av Wedberg omnämnda obenägenheten hos Söderholm att i »själva lagen» inrycka specialförfattningar har i 1938 års edition efterträtts av raka motsatsen. Så t. ex. finner man nu i »själva lagen» på ort och ställe lagen den 5 december 1929 ang. vissa familjerättsliga förhållanden av internationell natur, lagen den 27 juli 1922 om barn utom äktenskap, den nya skogs-, fiske- och jaktlagstiftningen, lagen den 23 juli 1902 om vattenrätten samt lagen den 13 juni 1929 om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Sådant kan ju icke annat än högeligen glädja den som i »Minnesskrift ägnad 1734 års lag av jurister i Sverige och Finland. Den 13 december 1934, 200-årsdagen av Riksens ständers beslut», Del I, yttrat »Några ord om tillblivelsen — vart år i januari — av en ny lagbok».(Se s. 495.)
    Likaså är det för honom av största intresse att i den finska lageditionen finna hänvisningar till rättsfall, hänvisningar som oftast innebära kortfattade, mycket koncisa redogörelser för innehållet av rättsfallen. Det vill synas som om redaktörerna i denna ömtåliga och svåra materia gått till väga med all den måttfullhet, som är förenlig

 

med kravet på fullständighet. Här som alltid gäller In medio consistil virtus. Det kan dock sättas i fråga, huruvida icke det är en ganska onödig belastning att, såsom skett å flera ställen (se t. ex. s. 73 och 370), gå så långt i upplysningsverksamhet, att läsaren får veta, att avgörandet i rättsfallen icke varit enhälligt. Och bestämt vågar jag påstå, att mitt sätt att hänvisa till rättsfall (t. ex. H 1936: 7; R 1928: 10) är att föredraga framför den i finska lageditionen använda hänvisningsmetoden. Så skulle det, exempelvis, enligt min mening, räcka, om rättsfallet nr 3 å s. 112 utmärktes allenast med »T 1924: 166» (något som naturligtvis skulle medföra motsvarande förenkling i registret å »Förkortningar»). Frågan om lämpligaste sättet att göra förkortningar — vilka uppenbarligen i ett arbete av förevarande slag äro oundvikliga — är ju alltid mer eller mindre en smaksak. Men ganska svårsmält synes mig noten å s. 85: »Jfr Nordfamr L och Nordfamrkonv.; Nordundhbidr L och Nordundhbidrkonv., alla vid slutet av GB.» En spjuver, som häromdagen bläddrade i boken, lät om denna ordställning undslippa sig den lilla lustigheten: »Man tycker sig här nästan med ens förflyttad till Northumberland i Great Britain!»
    Att i sidsignaturen å s. 43—47 titulera den där ifrågavarande lagen — Lagen den 15 april 1889 om makars egendoms- och gäldsförhållanden — med »Makars egendomslag» tyder på en optimism i fråga om gift folks ekonomi, som tyvärr saknar grund i verkliga livet.
    Själv har jag, särskilt på senare tider, blivit hårt trängd att i lagtext inklamra ord och ordställningar. Men jag har här blivit betydligt distanserad av de finska lagboksredaktörerna — detta dock lyckligtvis mest av andra orsaker än sådana som intressera Sverige. Säkerligen icke utan stor tillfredsställelse hava redaktörerna haft att genom klammer utmönstra »Kejsaren», »Kejsaren och Storfurstens Befallningshavande», »Enkekejsarinnan», »Guvernören», »Senatens Ekonomiedepartement» m. m. Huruvida det varit dem lika angenämt att, såsom skett t. ex. å s. 681, avsätta »Konungen» känner jag icke. Det gör ett rätt egendomligt intryck att å nämnda sida »Konungen» regelrätt satts ur spelet, men att å sidan näst förut »Konungens högsta Nämnd» fått vara kvar obeskuren. Skälet till det sistnämnda förstår man dock så väl. Att här tänka sig något i stället för »Konungens» överstiger förmågan. Nödvändigt har det, tyvärr, varit att å s. 653 utmönstra mitt älskade fosterland.
    Ett lyckligt grepp synes det vara, att man i den finska lageditionens Bihang, vilket ju likasom bihanget i den svenska upptager specialförfattningarna i kronologisk ordning, på vederbörliga ställen anmärker dylika författningar, vilka redan intagits i »själva lagen», med hänvisning till den plats, där man har att återfinna dem (se t. ex. Bih. s. 582); denna fingervisning kommer jag nog, om det tillåtes, att följa.
    Redaktionens vid 14 kap. 2 och 9 §§ rättegångsbalken gjorda anmärkning »Rättspraxis tillämpar icke numera lagrummet» manar måhända till efterföljd för Sveriges del.
    Arbetet förefaller att vara synnerligen sorgfälligt och väl korrektur-

 

läst. Jag kan för ögonblicket konstatera endast två tryckfel. Det ena är »branskyddet» i § 3 å s. 249. Såsom det andra, vilket jag upptäckte för några dar sen, bemärker jag, att även i ett annat ord d:et lupit sin kos. Ordet är »huvudförbindelse», »huvudutfästelse» e. d. Men jag skäms att tala om att jag försummade att anteckna olycksplatsen — och nu kan jag omöjligt återfinna denna. Jag är övertygad att vicehäradshövdingen Lagerborg lätt hittar den.
    Att den finska lagboken icke, som den svenska, innehåller en förteckning å tingsterminerna är förlåtligt, då ju den förra icke är ämnad att utkomma vart år — det förhåller sig ju så? — och det näppeligen kan vara av något större intresse för sakförare eller andra i Finland att vart femte eller sjätte år få veta, när tingen skola hållas i t. ex. Lappvesi domsaga. För resten kanske en dylik förteckning åtföljer Juridiska Föreningens i Finland Tidskrift, i likhet med vad förhållandet är med Norsk Rettstidende.
    Till 1734 års lag få anses höra även Kongl. Maj:ts och Riksens Cancellie Collegii vackra »Företal» och »Konungens stadfästelseresolution». Beträffande resolutionen är att erinra, att i den finska lageditionen FRIEDRICH — vilket ord verkligen glädjande nog är det enda utländska som finnes i lagen i dess ursprungliga skick — icke åtföljes av kontrasignanten Bernhard Cederholm. (Se härom ovannämnda »Minnesskrift» s. 501.) Härom har brev växlats mellan professor Granfelt och mig.
    Även de lärorika »Domarereglerna» anses med rätta utgöra ett tillbehör till lagen; de ha ock intagits jämväl i den finska editionen. Mycken visdom har, som bekant, framkommit i fråga om rätta läsarten å åtskilliga ställen. Man har mer än en gång varit åt mig i syfte av dessa reglers rektifiering i lagboken. Men jag har — av begripliga skäl — nöjt mig med ett minimum. Jag har sålunda inskränkt mig till att dels ställa ett komma-tecken på sin rätta plats och dels i de sköna sanningsorden, som avsluta reglerna, ändra ordet »göra» till »gör». Kanske det sist sagda är att förvänta även beträffande den finska boken. Det verkliga »problembarnet» — den i 16: 13 upptagna sentensen — har jag naturligtvis icke vågat röra vid. I Finlands lagbok lyder denna alldeles som i originalupplagan till 1734 års lag (1736), nämligen: »Hwar och en är sin Weeldes i Wån». »Skarstedts lagbok» har däremot sen gammalt: »Var och en är sin välds vän.» Vilket som är det riktigaste vet icke jag — och väl knappast någon annan heller. Hade Olaus Petri drömt om vilket tvistefrö han utsått, skulle han nog uttryckt sig en smula tydligare — eller kanske man rent av skall vara honom tacksam för att han inte gjort det? Många lärda män skulle eljest saknat detta lilla nätta ämne att skriva om.
    Mina små »erinringar» äro i själva verket ganska periferiska. Och för andra än sådana lämnar den finska lageditionen ej heller rum. Den är — såsom redan antytts — ett praktverk, inte bara i yttre måtto utan även med avseende å lagtekniska inre egenskaper. Den förtjänar i bägge hänseendena ett cum insigniori laude approbatur — ett

 

laudatur torde man visligen böra spara till nästa årgång, vilken möjligen kan vara ännu bättre!
    Nu borde jag sätta punkt och slut. Syftet med mina anteckningar är fyllt. Men fingrarna vilja ännu inte hålla sig alldeles stilla. Därför här ytterligare några ord, utan alla anspråk, till jämförelse mellan innehållet i den svenska och den finska lageditionen. I somt har den senare finska lagstiftningen gått före den nyare svenska, i somt är den svenska före den finska. Ett par exempel. Det ligger mer än ett fjärdedels sekel mellan den tid (1901) då Finland fick sin goda lag om dödande av urkunder och den (1927) då folket i broderlandet fick av lagens arm större hjälp för att få dödade handlingar, som det slarvat bort. Att åtminstone i Sverige en dylik lagstiftning lever ett mycket friskt liv, det skönjes i Posttidningen fyra gånger om året. Där formligen vimlar det av bevis på folkets oaktsamhet om sitt gods; i numret för den 2 januari 1939 hade t. o. m. en (pensionerad) borgmästare fått infört, att han tappat bort 10 aktier i Holmens bruks- och fabriksaktiebolag. Redan 1931 fick Finland sin »Lag om upphävande av fideikommiss»; i Sverige får saken kanske ligga till sig ännu en tid innan den är tillräckligt mogen. Någon egentlig motsvarighet till den finska lagen den 13 februari 1920 ang. vissa grannelagsförhållanden har Sverige icke; och dock äro där »immissioner» säkert icke sällsyntare än i Finland. Den finska lagen av den 14 april 1934 om djurskydd får troligen redan vid 1939 års riksdag en parallell i Sverige; ett betänkande härom — vilket säges innebära ett förverkligande av Carl Lindhagens dröm om en »Djurens balk» — ligger färdigt. Bestämmelser om strafforder — Finland har en lag härom av den 25 maj 1934 — äro visserligen utarbetade; men de få nog ännu rätt länge stanna i stöpsleven. Å andra sidan kan Sverige skryta med att ha tagit bort framtidsdomen samt åtskilliga s. k. straffpåföljder, så ock att ha, om det nu är någon förtjänst, förpassat horsbrotten till rättshistorien. Den moderna svenska lagen om kommission, handelsagentur och handelsresande har, om jag läst rätt, icke satt några spår i Finlands lagstiftning. I Sverige har man (sedan 1933) ansett sex månader vara en alldeles tillräcklig tid för »okända borgenärer» att ge sig tillkänna, i Finland åter lever det gamla begreppet »årsstämning» kvar. — En styrka är, att man i den svenska lagboken så sällan — utom i moderna specialförfattningar — finner utländska ord. Inte ens ett så vältaligt och flitigt använt ord som »Retentionsrätt» har funnit nåd för den svenske lagstiftarens ögon och öron; lagboksregistret har däremot med tacksamhet anammat detsamma. Den finska lagtexten har godtagit ordet; se t. ex. Äktenskapslagen den 13 juni 1929 (s. 11). Hade jag något att säga till om, skulle jag vilja föreslå ordet »Kvarhållningsrätt». På ett för svenska öron så ledsamt ord som det i finska strafflagen använda ordet »Bankruttbrott» hoppas jag slippa att få läsa korrektur. Det i samma lag samt i lagen om alkoholdrycker begagnade ordet »Lurendrejeri» är kanske inte så utländskt som det låter, men det må gärna saknas i svenskt lagspråk. — Det ganska förskräckliga ordet »manifestationsed»,

 

använt i ett svenskt lagförslag av år 1920, undgick ödet att behöva mördas av lagrådet; justitieministern Ekeberg hade visligen förebyggt sådant genom att utbyta ordet mot »utmätningsed». Finska utsökningsrätten har varken det ena eller det andra; i 3 kap. 33 § utsökningslagen talas endast om ed av detta innehåll. Men i en anmärkning till lagrummet (s. 597) arbetar man gladeligen med »manifestationsed» för att emellertid komma på bättre tankar i »Alfabetiskt sakregister», där under ordet »Utmätningsed» hänvisas just till nämnda lagrum. — Ett vemodigt intryck gör det, då man å s. 771 läser bl. a., att »1 riksdaler silv. specie» är lika med Fmk 5: 76 och att »1 runstycke silver» betyder detsamma som Fmk 0: 01. Icke vemodskänslor men möjligen någon undran väcker den å s. 696 lämnade upplysningen att stämning å personer, som höra till den grekisk-katolska trosbekännelsen, icke i andra än högst nödiga fall må givas till bl. a. »den grekiskkatolska kyrkans stora högtidsdag, den 29 augusti, Johannes Döparens halshuggningsdag». — Att rusdryckerna i Sverige givit upphov till en hel räcka speciella bolag — »Partihandelsbolag», »Hemortsbolag», »Systembolag», »Restaurangbolag» — är nogsamt bekant. Mindre känt torde det här vara, att i Finland svävar över alla rusdrycker såsom ett Damokles-svärd ett enda bolag, det mäktiga bolag, åt vilket givits det uttrycksfulla namnet »Alkoholbolaget» men vars aktiebolagsrättsliga benämning synes vara »Oy. Alkoholiliike Ab» (Bih. s. 614).
    Stockholm, Heliga tre konungars dag 1939.

S. Skarstedt.