Häradsnämnden på Gotland före 1734 års lag. Häradsnämndens verksamhet, betydelse och utveckling under tiden före 1734 års lag har varit föremål för behandling i ett flertal skrifter, och talrika citat ur äldre domböcker till belysande av nämndens ställning inom rättsväsendet hava i samband därmed andragits.1 Vid läsande av gotländska domböcker för tiden från det Gotland år 1645 blev svenskt till fram mot mitten av 1700-talet har jag icke funnit något av betydelse som blivit obeaktat av dem, som skrivit om nämnden. Men då domböckerna äro ovanligt utförliga kanske dock vad jag ur dem antecknat kan tjäna till att belysa vissa frågor, varom tvistats, och andra, där osäkerhet rått.
Då det gällde att efter öns införlivande med Sverige skapa en för ön ny domstolsorganisation och alltså följande av gammal slentrian var uteslutet, kan räknas med, att vad i högre rättsvårdande kretsar ansågs riktigt kom att tillämpas. Det kan också tydligt skönjas att de lagförslag som utkommo under förra hälften av 1600-talet beaktades då nämndens roll i rättskipningen bestämdes. Under första årtiondet efter den danska tiden tjänstgjorde lagläsare å tingen i häradshövdingens ställe men detta ändrades redan 1655 då den nyutnämnde häradshövdingen Johan Schenning började själv hålla tingen. Att häradshövdingen och icke vikarier för denne höll tingen bidrog naturligen att skapa stadga åt de former under vilka häradsrätten arbetade.
Samtliga här nedan intagna citat hava hämtats, i vad avser tiden före 1681 ur den norra och den mellersta tredingens domböcker och därefter ur den norra domsagans domböcker med undantag dock för ett, som enligt vad särskilt angives vid citatet tagits ur södra tredingens domböcker.
Gotland var under dansktiden indelat i tjugu ting.2 Denna tingsindelning skedde för mycket lång tid tillbaka, troligen efter upländskt mönster. Då häradsnämnderna bildades synes en nämndeman hava tagits från varje ting med det undantag, att från ett vart av fyra ting togos två nämndemän. Indelningen i ting kan sägas fortfarande be-
stå, då de socknar, som ligga inom de särskilda tingen, i stort sett sammanförts till en valkrets för nämndemansval och nämndemännen än i dag räkna sig valda för visst ting.
Nämndemännen voro under hela den tid varom nu är fråga tolv till antalet och i regel tjänstgjorde alla tolv vid tingen. Under 1700-talet förekom dock att endast sju nämndemän sutto i nämnden. Utom dessa tolv nämndemän funnos ett flertal suppleanter (»extra ordinarius att brukas vid tillfälle då någon av de ordinarie kunde vara sjuk»). Dessa extra ordinarie nämndemän tjänstgjorde även i stor utsträckning å rannsakningar och andra extra förrättningar. Vid en rannsakning sutto i nämnden ej mindre än sju extra nämndemän och de avlade »extra ordinarie nämndemannadomareden med hand å bok efter formuläret».
Nämndemännen togos ur ansedda bondesläkter och inom vissa släkter var nämndemannabefattningen så gott som ärftlig. Ofta läser man att en nämndeman, samtidigt som han anhåller om entledigande för det han är ålderstigen och utgammal, begär att hans son måtte väljas till nämndeman efter honom. Denna begäran bifalles så gott som alltid men ibland händer det att en extra nämndeman befinnes förtjänt av befordran och då får sonen nöja sig med att träda i dennes ställe.
Några särskilda villkor för att bliva nämndeman omtalas icke, men år 1720 intygas av nämnden att en till nämndeman föreslagen bonde »var en skicklig och beskedlig karl som kunde både läsa och skriva».
Ordalagen giva vid handen att ny nämndeman i flertalet fall valdes av häradshövdingen och de kvarstående nämndemännen. Valet skedde som det heter »efter Rättens omröstande» eller »efter Rättens samtycke och votum». Men även andra valsätt finnas mer eller mindre tydligt angivna.
I domboken för sommartinget 1683 heter det: »Häradshövdingen begärde av nämnden att hon ville angiva och föreslå några tjänliga dannemän uti Lina ting, att uti vart ting en likhet må bliva, av vilka en till nämndeman utväljas kunde att uppfylla den bortdöde Per Broas ställe, och att häradshövdingen med ståthållaren kunde därtill en av dem utvälja, för den skull angav nämnden — — — (här följa fyra oläsliga namn) — — — till vidare deliberation och utväljande.» Påpekas bör kanske här att ståthållaren var en broder till häradshövdingen.
I domboken för sommartinget 1692 finnes antecknat att »Peder Smitts i Kräklingbo avlade sin nämndemansed emedan han av hela Kräklingbo ting därtill utvalts». Denna anteckning pekar direkt på det valsätt som lagfästes först genom förordningen den 18 december 1823 enligt vilken val uti den eller de socknar för vilka ledighet inträffat skall hållas av därstädes bosatta bönder. Jag håller dock för troligt att valet 1692 skedde å tingsstället och att där närvarande bönder från Kräklingbo ting förrättade valet.
På sommartinget 1715 »ventilerades av nämndemännen om en nämndeman i sal. Hans Busarves ställe och voterades på Lars Bendes i Anga». Det är säkerligen förhastat att av denna anteckning sluta, att de kvar-
stående nämndemännen ensamma valde ny nämndeman. Häradshövdingen övade nämligen vid denna tid stort inflytande på nämndemansvalen. Vid ett ting år 1720, då häradshövdingen icke var ordförande i rätten utan en hans vikarie, skedde val av ordinarie och extra ordinarie nämndeman därvid särskilt antecknades »dock underställes allt detta häradshövdingen, ädle och högaktade Jacob Clercks approbation».
Till jämförelse med det ovan sagda kan nämnas att år 1741 nämndemansval förrättades av häradshövdingen och nämnden inom stängda dörrar.
Under tiden närmast efter år 1645 tillfrågades nämnden ofta om tilldragelser och förhållanden under den danska tiden. Men nämnden användes då även i andra fall såsom bevismedel. Så finnes antecknat i domboken för vårtinget 1650 i mål där två personer stodo tilltalade för stöld: »Förutom detta tjuveriet, som nu dessa stallbröder hava bekänt, finnes ändå många som dem beskylla, vilket de neka för och icke vilja bekänna. Hava i alla deras dagar varit för en sådan odygd beryktade, det nämnden nu med menige allmogen veta och om dem vittne bära och säga — — — alltså dömer denna ringa rätten».
Beträffande frågan i vilken utsträckning nämnden deltog i rättsskipningen tyder formuleringen i domböckerna under hela den nu ifrågavarande tiden på, att häradshövdingen och nämnden för vanliga fall gemensamt utövade hela den dömande verksamheten men att i särskilt tvistiga fall det förekom, att häradshövdingen hänsköt bevisfrågan till nämndens avgörande varpå domen gemensamt beslöts. Jag citerar, från år 1646: »dömde rätten», från år 1649: »varföre finner rätten skäligt», från år 1650 i mål där två bröder tvistade om en stuga: »av bägge deras skäl blev av rätten funnet», från år 1668 i ett mål där saken befanns tvistig och grov varför målet sköts till nästa ting »då rätten sig vidare omrösta vill och census giva».
Beaktas måste att man icke med säkerhet kan avgöra vad som avses med ordet »rätten». Exempelvis finnes antecknat i domboken för sommartinget 1646 att tinget hölls i närvaro av guvernören och befallningsmannen samt »de tolv edsvurna som rätten därsammastädes bekläda» och i domboken för vårtinget 1688 att »rätten och nämnden tog saken till noga övervägande». Så gott som säkert är dock att med rätten i de ovan intagna citaten menas häradshövdingen och nämnden.
Till stöd för att häradshövdingen och nämnden gemensamt innehade domsmakten kan ytterligare anföras att i domboken för år 1710 finnes antecknat »företog häradshövdingen sig och nämnden denna kriminalsak under noga övervägande» samt följande fall från ett urtima ting med södra tredingen 1671, då rannsakning hölls med en kvinna vid namn Appolonia som stod tilltalad för barnamord. Efter rannsakningens slut antecknades i domboken: »Ty togs saken till skärskådande och sköts till Rätten att värja eller fälla varpå med omröstande ventilerades, att ändock stora misstankar och tvivelsmål emot bemälta Appolonia uti rannsakningen finnas, ej så beskaffade vara,
som hon refererar, nämligen besynnerligst för efterföljande skäl: — — — (här följer i sju punkter vad som andragits mot Appolonia i målet varpå fortsättes) — — — Och synes detta de förnämsta skäl och presumtioner emot bemälta Appolonia, som ej på en lös grund synas sig fundera. Icke dess mindre sätta nämnden enhälligt vartill ock häradshövdingen instämde — — — henne uti Guds dom.» Detta beslut skulle underställas hovrätten men till försvar för häradsrättens mening anföras dessa »Rationes sententiae. 1) In criminalibus ubi de vita serio agitur bör en domare förr än han någon till döden dömer hava rei propriam confessionem eller sufficientes testes eller plene probantia argumenta. 2) Nemo praesumptionibus et semiplenis probationibus ad mortem damnandus. 3) Funderar sig nedre Rätten på domareregler som innehålla: Då skall man hålla det för en allmän regel i all rättegång, att där som så blinde saker äro, där man ej kan utleta vad rätt är, då skall man giva honom lös som anklagad är, där han än vore brottsliger, item praestat sontem liberare quam insontem condemnare, item in absenti et dubiis reo succurrendum est» (jmf 31 domarregeln).
Som bevis för att sakfrågan hänsköts till nämnden kan anföras dels två mål från år 1655 dels ett från år 1709. I det ena från år 1655 antecknades att »nämndens mening var att pigan, Jacobs svärfader och grannarna skulle till nästa ting citeras och därför uppsköts saken» och i det andra att »nämnden kunde ej fria herr Johan, ty fälldes han». I målet från år 1709 antecknades att vid överläggningen med nämnden samtliga nämndemännen ansågo saken så mörk att värjemålsed borde åläggas och att så skedde.
För åren 1645—1654 finnas de brev i behåll i vilka hovrätten lämnar landshövdingen meddelande om de från domstolarna på Gotland fullföljda mål, vilka av hovrätten avgjorts. Endast i två fall kan man av dessa brev få ledning vid bedömande av frågan om nämndens deltagande i rättsskipningen. Det ena fallet, omnämnt i ett brev av den 28 september 1649, rör ett mål i vilket en man stod tilltalad för dråp och där heter det: »Men efter till ett sådant rykte och rop finnes inga skäl, därföre är han av nämnden fri erkänd. Resolutio, denna Kungl. Hovrätten approberar häradsdomen.» Det andra fallet omnämnes i ett brev av den 24 mars 1653 och rör tjuvnad samt lyder: »Är honom pålagt av nämnden sig själv sjätte med ed befria, det han ej kunnat göra. — Resolutio, denna Kungl. Rätt ställer denna sak under Guds dom och Jacob bliver från bemälte beskyllning fri.» På grund av brevens kortfattade innehåll och det ofullständiga skick vari domböckerna befinna sig har jag ej med säkerhet kunnat i domböckerna finna de två mål, som i breven avses. Det förefaller mig dock, som om hovrätten i de fall, där Landslagen föreskrev att avgörandet skulle ligga hos nämnden, presumerat att denna föreskrift följts oavsett om häradsrättens dom gav stöd härför.
På sommartinget 1687 stod en hos häradshövdingen anställd tjänsteflicka tilltalad för det hon stulit en skjorta från häradshövdingen och
därav gjort sig ett förkläde. Häradshövdingen var alltså jävig och det antecknas att »nämnden sampl.» resolverade domen. I senare fall då hinder av jäv förelåg för häradshövdingen tjänstgjorde i hans ställe antingen landsfiskalen, vilken var i landshövdingens ställe på tinget och ej jämställd med vår tids innehavare av denna titel, eller borgmästaren i Visby.
Förfarandet vid omröstning till dom finnes endast i ett mål utförligt beskrivet. Målet avgjordes på vårtinget 1684 och i målet stodo en murarmästare samt en gift kvinna tilltalade för det de skulle hava förövat otukt i trappan till tornet i Ekeby kyrka. Murarmästaren var mycket anlitad vid restaurering av kyrkor på ön varför målet väckte stor uppmärksamhet. Det blev även föremål för en mycket noggrann och vidlyftig handläggning. Häradshövdingen besökte platsen och antecknade mått på trappsteg m. m. Huvudvittne var en kvinna som lämnade en mycket drastisk och livfull beskrivning på huru brottet skulle hava tillgått. Hon hördes upprepade gånger och vid sista rättegångstillfället antecknades att hon »allt oaktat vid sin första bekännelse är stadigt förbliven ej utan nämndens och hela rättens största förundran». Nämnden tillsades »var och en särskilt för sig att votera uti denna mörka saken, begynnandes av den sista till den första». Den som satt sist i nämnden tillfrågades »vad han tycker antingen rådligast vara att pålägga honom murarmästaren ed eller skjuta saken under Guds dom. Rp. Alldeles att giva honom lös synes honom intet rådligt, utan han måste befria sig med ed». Lika med denne nämndeman röstade de tre följande, dock med visst tillägg. Den femte sade att »till nästa ting lärer Gud det uppenbara». De övriga instämde med denne med undantag för den äldste i nämnden som sade sig bäst tycka vara att sätta dem under Guds hand. I resolutionen nämnes att rätten rannsakat efter yttersta förmåga, att nämnden »ab inferiori ad superiorem givit sina vota som colligerade äro» varpå i tolv punkter gives en mycket klar och överskådlig berättelse över vad huvudsakligast i målet förekommit samt fortsättes: »Av vilka omständigheter rätten i denna mörka sak något skäl och liknelse syntes och förty efter den 29 domarregeln befann försvarligt och i en så viktig dock mörk sak nödvändigt och säkrast att de beskyllta och så allmänt beryktade personer, emedan de icke kunna försvara sig med skäl och vittnen, försvara sig med edgång och ed».
Fastän det sägs att nämndens vota uppsamlades synes mig framställningen av tillvägagångssättet vid omröstningen tala för att nämndemännen muntligen avgåvo sina vota. Ej heller på annat ställe har jag påträffat något som giver stöd för antagandet att vid omröstning så tillgick som Stiernhöök uppgiver1 eller att en av nämnden, häradsdomaren, uppsamlade rösterna och titeln häradsdomare förekommer icke. Men genom arv från dansktiden kallas åklagare och stämningsmän i de särskilda tingen för tingsdomare eller blott domare ett stycke in på 1690-talet då denna titel försvinner för att dyka upp år 1721 då
den äldste i nämnden tilldelas titeln. Och några år senare, då denne nämndeman begär avsked, får han det vitsord att han »i allt sig så förhållit som en rätt nämndeman och tingsdomare ägnar och höves». Uppenbarligen förhöll det sig så, att häradshövdingen saknade kännedom om vilka befattningshavare som benämnts tingsdomare och för att hedra en gammal förtjänt nämndeman tilldelat honom en titel med god klang. I fortsättningen kallas ej den äldste i nämnden tingsdomare.
Även i domböcker från Upland omnämnas domare. Exempelvis i Olands härads dombok för vårtinget 1646 där »domaren och flera beskedliga män av rätten» förordnas att rannsaka om ett skogshygge. Dessa domare torde lika litet som de i gotländska domböcker ända in på 1690-talet omnämnda tingsdomarna haft säte i nämnden.
Det tillkom rätten att bevilja en nämndeman avsked då han ansökte därom. Det hörde även rätten till att avsätta den nämndeman som befanns olämplig för kallet. Så avsattes på vårtinget 1715 en nämndeman som i rättssalen överfallit en part med »importunite och oanständiga ord».
Nämndemännens arbetsbörda var icke obetydlig. Vinter- och sommartingen varade i regel minst sex dagar medan hösttingen pågingo i minst fjorton dagar. På tingen förekom ju så mycket utöver själva rättsskipningen. Där företogs jordrannsakan och där avhandlade landshövdingen eller hans ställföreträdare med allmogen om skatter, vägar, broar, sjukvård och mycket annat. Mellan tingen togos nämndemännen i anspråk för syner, förlikningar och dylikt. Klagomål över att tingen varade för länge framfördes även på hösttinget 1726, och nämndemännen begärde att häradshövdingen, som valts till herrdagsman, skulle vid riksdagen hos Konungen å nämndens och samtliga allmogens vägnar anhålla, »att när någon av borgerskapet någon lantman vid häradstinget tilltala vill, det då ej vid de ordinarie tingen utan vid ett extra ordinarie ting ske måtte, föregivandes att 1) nämnden förmedelst borgerskapets många och stundom vidlyftiga sakers upptagande, rannsakande och avdömande, som under tiden ock flera än allmogens till antalet äro, i många dagar vid tingen uppehållna bliva, utan att dem därföre av borgerskapet något till underhåll bestått varder, vilket likväl av allmogen utgivas måste, att 2) jämväl allmogen därigenom uti sina sakers företagande och slutavverkande vid tingen mycket förhindras och uppehålles. Vilket häradshövdingen dem tillsade göra vilja.» Någon åtgärd i den av nämnden äskade riktningen torde icke hava vidtagits förrän sammanträden med tremansnämnd infördes genom 1918 års lag.
I ersättning för tjänstgöringen vid tingen erhöllo nämndemännen tingsgästningspengar samt andel av sakörena. År 1651 beslöto nämndemännen att till lagläsaren avstå de sakören som tillkomme dem, men annars torde ersättningen till nämndemännen hava ansetts för knapp. Så ville nämndemännen år 1716 i gottgörelse för tingssittningen hava lindring i rusthållet men detta bifölls ej.
K.-F. Pfeiffer.