Är förmånstagareförordnande att betrakta som gåva? Enligt 102 § i 1927 års försäkringsavtalslag, som grundade sig å ett av försäkringslagkommittén år 1925 avgivet förslag, gäller i avseende å livförsäkring, att försäkringstagare, som vill att försäkringsbeloppet skall tillfalla annan, må insätta denne såsom förmånstagare, samt att sådant förordnande må av försäkringstagaren när som helst återkallas, så framt han ej gentemot förmånstagaren förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt; och i 104 § första stycket av samma lag stadgas, att, där förmånstagare är insatt, skall försäkringsbelopp, som utfaller efter försäkringstagarens död, ej ingå i dennes kvarlåtenskap. — Beträffande de återkalleliga förmånstagareförordnandena föreskrives i 104 § andra stycket, att försäkringsbeloppet, så vitt fråga är om efterlämnad sterbhusdelägares giftorätt, rätt till vederlag eller laglott, skall behandlas så som om beloppet tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. Om alltså ett sådant förordnande skulle göra intrång på den del av den efterlämnade förmögenheten, som är att hänföra till efterlevande makes giftorätt eller bröstarvinges laglott, blir förordnandet till denna del utan verkan. — I avseende å de oåterkalleliga förmånstagareförordnandena gäller däremot utan inskränkning huvudregeln, att försäkringsbeloppet ej skall ingå i kvarlåtenskapen.
Genom bestämmelserna i försäkringsavtalslagen hava sålunda klart och tydligt reglerats förmånstagareförordnandenas rättsverkningar. Fråga är nu, om man det oaktat — med utgångspunkt från det teoretiska antagandet att dylikt förordnande i civilrättsligt hänseende är att betrakta som gåva — måste anse dessa bestämmelser modifierade genom 7 kap. 4 § och 6 kap. 1 § i 1928 års arvslag.1
Då delade meningar synas råda härom, skall nedan lämnas ett bidrag till denna frågas belysning.
När försäkringslagkommittén avgav sitt förslag, motiverade kommittén den omförmälda undantagsbestämmelsen i 104 § andra stycket därmed att »utan ett dylikt förbehåll skulle principen om förmånstagarens företräde framför sterbhusdelägaren kunna framkalla ett kringgående av de regler, som utesluta möjligheten att genom testamente förfoga över makes giftorätt eller den del av kvarlåtenskapen som skulle tillkomma bröstarvinge». Kommittén fortsätter: »Annat blir
däremot förhållandet om försäkringstagaren själv avhänt sig möjlighet att återkalla förordnandet. Sterbhusdelägarna kunna tydligen här ej bliva bättre ställda än om den avlidne genom gåva avhänt sig egendomen.» Vid denna tid — före tillkomsten av 1928 års arvslag — åtnjöto de laglottsberättigade arvingarna ej laglottsskydd mot arvlåtarens redan i livstiden fullbordade gåvohandlingar. Kommittén kunde därför såsom motiv för att undantagsbestämmelsen ej utsträcktes till att omfatta jämväl de oåterkalleliga förordnandena med allt skäl åberopa, att sterbhusdelägarna ej borde få en bättre ställning, då ett oåterkalleligt förmånstagareförordnande förelåge än då arvlåtaren i livstiden genom fullbordad gåva bortskänkt egendom. — Genom införandet av de nya rättsreglerna i 7: 4 arvslagen har emellertid detta motivs giltighet bortfallit.
För att det syfte, som legat till grund för stadgandet 1 7: 4 arvslagen — skydd åt de laglottsberättigade arvingarna — skulle kunna tillgodoses även i fråga om de oåterkalleliga förmånstagareförordnandena, vore det visserligen önskvärt, att rättsregeln i 7:4 kunde göras tillämplig i avseende å dessa förordnanden och att desamma alltså hänfördes till sådan gåva, som åsyftas i denna paragraf. Det måste sålunda medges, att sakliga skäl tala för att detta rättsläge åstadkommes. Men har det varit arvslagens mening? Och är det överhuvud taget möjligt att inpressa i detta lagrum en sådan tillämpning, som direkt strider mot försäkringsavtalslagens stadganden?
Innan vi gå vidare, må erinras, att frågan om förmånstagareförordnande är att i civilrättsligt avseende betrakta som gåva tidigare varit föremål för behandling i SvJT. I årgång 1930 s. 77—84 ha SIGFRID LUNDGREN och RUDOLF EKLUND diskuterat detta ämne, närmast i vad avser frågan om jämlikt 8: 2 giftermålsbalken kräves upprättande av äktenskapsförord för att ett till makes förmån givet oåterkalleligt förordnande skall bliva giltigt.
LUNDGREN sammanfattar sin mening sålunda, att det benefika och oåterkalleliga insättandet av förmånstagare bör uppfattas, icke såsom gåva, utan som en egenartad, av försäkringsavtalslagen tillskapad överlåtelseform, samt att för giltighet av sådant förordnande icke torde krävas äktenskapsförord. EKLUND, som icke ger något generellt uttalande i frågan om dylikt förordnande skall betraktas som gåva, framhåller, att en oåterkallelighetsförklaring kan i realiteten likställas med en överlåtelse av försäkringen förbunden med det villkoret att cessionariens rätt skall vara beroende av att han överlever cedenten, samt uttalar, att då fråga är om utfästelse från en make till den andre, gällande regler om rättshandlingar mellan makar måste i allo komma 1 tillämpning. I sin kommentar till försäkringsavtalslagen, under § 102, anför Eklund härutinnan att »om gåvan skall ske mellan makar, måste enligt 8: 2 giftermålsbalken i allmänhet upprättas äktenskapsförord». I den av EKEBERG och STENBECK utgivna andra upplagan av Westrings kommentar till giftermålsbalken uttalas ock, att därest försäkringstagaren vill tillförsäkra sin make en oåterkallelig rätt, fordras förord.
Jag skall här icke närmare inlåta mig på tolkningen i detta avseende av 8:2 giftermålsbalken, utan inskränker mig till att framhålla, att, så vitt jag kan finna, det föreliggande spörsmålet ingalunda är löst, om man i överensstämmelse med de framstående auktoriteternas uttalanden anser fastslaget, att äktenskapsförord kräves, då »gåvan» sker mellan äkta makar. Därmed är allenast — på grunder som av EKLUND i uppsatsen i SvJT närmare angivits — fastställt, att ett oåterkalleligt förmånstagareförordnande i detta avseende (d. v. s. såsom rättshandling mellan äkta makar) är att betrakta som gåva.
Professor HÅKAN NIAL har emellertid i sin avhandling »Om dödsrättshandlingar och livsrättshandlingar» i SvJT 1937 s. 300 i denna fråga gjort ett positivt, generellt uttalande, som närmast föranlett detta inlägg. Han yttrar nämligen, att om ett förmånstagareförordnande blivit oåterkalleligt, »föreligger givetvis fullbordad gåva» samt att i annat fall, då alltså förordnandet kan återkallas, det bäst skulle överensstämma med gåvoreglerna, att förordnandet icke innefattade fullbordad gåva, men att frågan nu blivit positivt löst genom bestämmelserna i 104 och 116 §§ försäkringsavtalslagen, vilka innebära, att förordnandet, om det ej återkallats före försäkringstagarens död, är giltigt, men att dess verkningar modifieras till förmån för efterlämnad dödsbodelägares giftorätt, rätt till vederlag eller laglott samt, i viss mån, till förmån för borgenärer. Denna Nials ståndpunkt innebär sålunda i avseende å föreliggande spörsmål, att såväl 7:4 som 6: 1 arvslagen äro tillämpliga beträffande oåterkalleliga förordnanden, medan försäkringsavtalslagens 104 § 2 stycket reglerar de återkalleliga förordnandena.
Slutligen är i detta sammanhang att nämna, att en i försäkringsväsendet praktiskt verksam jurist, ombudsmannen EBBE JACOBSSON i det innevarande år utkomna första numret av Försäkringsjuridiska föreningens publikation upptagit förevarande spörsmål till behandling. Jacobsson, som anser det oåterkalleliga förmånstagareförordnandet icke kunna rubriceras som gåva i egentlig mening, framhåller, som mig synes med rätta, att man knappast torde kunna säga, att den »oåterkalleliga» förmånstagaren förvärvar en bättre rätt än mottagaren av fullbordad gåva. Om förmånstagaren dör, förfaller förordnandet, men om gåvotagaren dör, övergår hans rätt på hans arvingar. Därför borde det oåterkalleliga förmånstagareförordnandet falla under 7:4 arvslagen. Om detta hade varit meningen förefölle det emellertid märkligt, att förslaget till försäkringsavtalslagen såsom motiv till en viss bestämmelse i denna lag åberopar en rättsregel (att laglottsskydd ej funnes gentemot fullbordad gåva), som upphäves genom en lag, utgiven blott ett år efter försäkringsavtalslagen och baserad på ett lagförslag, avgivet ungefär samtidigt med förslaget till försäkringsavtalslagen. Författaren åberopar vidare, att förarbetena till arvslagen ej innehålla något om att 7:4 arvslagen skall tillämpas å det oåterkalleliga förmånstagareförordnandet. »Såvida ej lagstiftaren i detta sammanhang helt och hållet glömt bort det oåterkalleliga förmånstagareförordnandet» torde man därför vara berättigad draga den slutsatsen,
att 7:4 arvslagen icke är tillämplig på det oåterkalleliga förmånstagareförordnandet.
Ehuru jag — såsom framgår av det följande — är enig med Jacobsson i slutsatsen, kan jag icke helt instämma i hans premisser. För mig ter sig saken på följande sätt. Arbetena på de båda förslagen, som avgåvos ungefär samtidigt, hade fortgått parallellt genom två skilda kommittéer. Försäkringslagkommittén avsåg att separat och fullständigt lösa spörsmålen om såväl de återkalleliga som de oåterkalleliga förmånstagareförordnandenas rättsverkningar. Lagberedningen exemplifierade över huvud icke de olika slag av benefika rättshandlingar varå arvslagens hithörande regler avsågos bliva tillämpliga. Denna omständighet kunde möjligen tagas till intäkt för det antagandet att lagberedningen icke avsett att undantaga förmånstagareförordnande från tillämpligheten av 7: 4 och 6: 1. Man synes dock snarare vara befogad förmoda, att lagberedningen underlåtit att omnämna förmånstagareförordnandena helt enkelt av det skäl att frågan om deras rättsverkningar samtidigt var föremål för utredning av försäkringslagkommittén. Och slutligen är att observera, att lagrådet först efter promulgationen av försäkringsavtalslagen avgav sitt utlåtande över förslaget till ny arvslag. Man måste förutsätta, att av lagrådet liksom i den kungl. propositionen skulle observerats den oundvikliga mycket betänkliga kollisionen mellan å ena sidan stadgandena i 7:4 och 6:1 arvslagen och å andra sidan försäkringsavtalslagens bestämmelser, därest man verkligen haft den uppfattningen, att förmånstagareförordnande vore att betrakta som gåva, hänförlig under de nyssnämnda lagrummen i arvslagen. Men för lagstiftarna torde denna uppfattning varit helt främmande: de ha med all sannolikhet utgått från att förmånstagareförordnandet vore ett särskilt, i försäkringsavtalslagen reglerat rättsinstitut.
Jag övergår nu till att lämna några belägg för den av mig omfattade meningen och därvid tillika påvisa, vilka högst underliga konsekvenser man skulle möta därest NIALS ståndpunkt godtages.
Vad först angår de återkalleliga förordnandena regleras ju deras rättsverkningar (såsom ock Nial framhåller) uteslutande genom försäkringsavtalslagen. Av 7:4 arvslagen, jämförd med 3 § arvsavtalslagen (sistnämnda lagrum enligt dess i samband med lagstiftningen om gåvoutfästelse givna lydelse), framgår uppenbart, att 7:4 icke är tilllämplig å dessa förordnanden. Om sådant förordnande vore att betrakta som gåva enligt 7:4, bleve den givetvis icke fullbordad förrän vid försäkringstagarens död; och då en utfästelse av gåva, meddelad i form av återkalleligt förordnande, icke kan göras gällande under givarens livstid, skulle enligt arvsavtalslagen utfästelsen sakna giltighet, för så vitt den icke gjorts i testamentsform. Nu får emellertid, enligt försäkringsavtalslagen, utfästelsen giltighet — för den händelse förmånstagaren överlever försäkringstagaren och utfästelsen icke återkallats — och förmånstagarens rätt till den i och med dödsfallet fullbordade gåvan har genom stadgandena i försäkringsavtalslagen på visst
sätt inskränkts. I vad avser den inskränkning, som meddelas genom laglottsskyddet, inträder liknande rättsläge, som skulle ha uppkommit, därest 7:4 skulle kunnat göras tillämplig å förmånstagareförordnandet, dock ej exakt detsamma, ty laglottsskyddet enligt försäkringsavtalslagen är ovillkorligt, medan enligt 7:4 detsamma inträder »om ej särskilda skäl däremot äro».1
Finns det någon som helst anledning antaga, att arvslagstiftningen intagit en annan ståndpunkt beträffande de oåterkalleliga förordnandena? Är det troligt, att lagstiftaren oförmärkt inordnat dessa under arvslagens gåvobegrepp och sålunda låtit 7: 4 delvis upphäva den klara rättsregeln i 104 § 2 stycket försäkringsavtalslagen? Ett dylikt antagande innebure, att i förevarande avseende de oåterkalleliga förordnandena jämställdes med de återkalleliga, dock med den modifikationen att laglottsskyddet på sätt nyss nämnts göres villkorligt. Och än mer: genom 6: 1 arvslagen — enligt vilket sistnämnda lagrum avräkning å arvet i vissa fall skall ske av fullbordad gåva — skulle en genomgripande ändring ha vidtagits i de genom försäkringsavtalslagen reglerade rättsförhållandena. Ty om det oåterkalleliga förmånstagareförordnandet vore att anse som gåva i arvslagens bemärkelse, måste denna gåva självfallet avräknas. En dylik ändring av rättsreglerna innebure då, att bröstarvinge, som enligt försäkringsavtalslagen skulle ha ägt oinskränkt rätt till försäkringsbeloppet på grund av oåterkalleligt förmånstagareförordnande, finge vidkännas avräkning av försäkringsbeloppet å sitt arv, så framt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit avsett. Han komme då uppenbarligen i sämre ställning än om han varit insatt som förmånstagare på grund av återkalleligt förordnande. Ty i sistnämnda fall behövde han icke vidkännas annan inskränkning i sin rätt, än den som betingades av annan bröstarvinges laglottsskydd. När försäkringstagaren genom det oåterkalleliga förordnandet velat ge bröstarvingen en tryggare rätt än om han insatt honom genom återkalleligt förordnande, skulle alltså denne härmed hava åstadkommit ett resultat helt motsatt det av honom åsyftade. Följden bleve nämligen, att bröstarvingen praktiskt taget ginge miste om den genom förordnandet avsedda förmånen. Den enda glädje han finge därav vore att slippa återbäringsskyldighet i det fall då försäkringsbeloppet är så stort, att det ej kan till fullo avräknas å hans arvslott.
De här uppvisade konsekvenserna av en lagtolkning, som vill låta de oåterkalleliga förmånstagareförordnandena falla under tillämpning
av 7:4 och 6:1 arvslagen, synas otvivelaktigt giva vid handen, att den icke kan vara överensstämmande med lagens mening.
Till sammanfattning av det resultat, vartill förestående undersökning lett, må sålunda konstateras, att förmånstagareförordnande i civilrättsligt avseende icke är att betrakta som gåva utan såsom ett särskilt rättsinstitut, vilket icke är underkastat civilrättens regler om gåva i andra avseenden än de i försäkringsavtalslagen reglerade. Arvslagens 7 kap. 4 § och 6 kap. 1 § kunna alltså icke göras tillämpliga i avseende å försäkringsbelopp, som utfallit på grund av oåterkalleligt förmånstagareförordnande.
Gunnar Fant.