Om boutredningsmans förmånsrätt för arvode. Enligt HB 17: 13 sista punkten äger förmånsrätt enligt 4 § av samma kapitel ej rum i fast egendom, så länge lös egendom finnes att tillgå. Detta stadgande kompletteras av ett stadgande i 107 § UL sista stycket, enligt vilket fordran med förmånsrätt enligt HB 17:4 skall upptagas i borgenärsförteckningen endast, därest egendomen är avträdd till konkurs. Dessa båda stadganden hava i ett aktuellt fall, som kommit till min kännedom, vållat tvekan, huruvida boutredningsman vid exekutiv auktion å fastighet, som utgjorde boets enda tillgång, ägde njuta förmånsrätt enligt HB 17:4 sista stycket utan hinder därav att boet ej avträtts till urarvakonkurs. Då beloppet var jämförelsevis ringa, ansåg sig i fallet i fråga vederbörande ej böra taga risken av en förlorad rättegång utan fann sig inför inteckningshavarnas bestridande nödsakad att avstå från sitt anspråk. Då emellertid rättsfrågan otvivelaktigt erbjuder stort intresse, synes mig ett närmare skärskådande av fallet vara på sin plats.
    De faktiska omständigheterna voro i korthet följande. Sedan fastig-

 

CURT EKDAHL. 279hetsägaren avlidit, lagsökte en inteckningshavare sterbhusdelägarna och begärde dels fastighetens exekutiva försäljning, dels ock dödsboets förpliktande att på grund av den dödes personliga betalningsansvar utgiva beloppet. På grund av sistnämnda yrkande avträdde sterbhusdelägarna boet till förvaltning av boutredningsman, vartill förordnades en juriskandidat, som yrkesmässigt bedrev advokatverksamhet. Boutredningsmannen omhändertog boet och konstaterade därvid, att annan utmätningsbar egendom än fastigheten saknades. Ej heller synas andra fordringsägare än inteckningshavare och möjligen skattemyndigheterna hava funnits. Boutredningsmannen ansåg sig under dessa förhållanden sakna anledning att avträda boet till urarvakonkurs, lät exekutivärendet hava sin gång och inställde sig vid auktionen inför länsstyrelsen och yrkade att viss ersättning till boutredningsmannen därvid skulle utgå med förmånsrätt enligt HB 17:4. Detta yrkande bestreds av en inteckningshavare. Länsstyrelsen upptog emellertid beloppet i borgenärsförteckningen före intecknad gäld men förordnade tillika, att beloppet skulle avsättas, och hänvisades parterna att därom i laga ordning tvista.
    Inteckningshavaren grundade sin ståndpunkt på stadgandet i 107 § UL, enligt vilket fordringen skall upptagas i borgenärsförteckningen endast i fall av konkurs. Boutredningsmannen åter stödde sig å stadgandena i HB 17:4 och 13, enligt vilka han oberoende av konkurs tillförsäkrats förmånsrätt ur fast egendom, så snart ej lös dylik funnes att tillgå.
    När man vill söka utröna vilkendera uppfattningen, som är den riktiga, har man i första rummet att klarlägga grunden till den i 107 § UL gjorda begränsningen till konkurs.1 Enligt vad det vill synas, bygger denna begränsning på den tankegången, att det endast i ett regelrätt konkursförfarande är möjligt att förebringa bevis för, att förutsättningarna enligt HB 17: 13 äro för handen, det vill säga, att utmätningsbar lös egendom verkligen ej finnes att tillgå.2 Med hänsyn härtill och för att undvika besvärliga tvister, har så lagstiftaren gått in för att vid det exekutiva förfarandet begränsa räckvidden av förmånsrätt enligt HB 17:4 ur fast egendom till konkursfallet, därvid man beträffande gäldbunden mans dödsbo utgått ifrån, att detta skall avträdas till urarvakonkurs, så snart arvingarna ej vilja personligen svara för all gäld.
    Denna tankegång, som tvivelsutan på sin tid var riktig, har emellertid numera förlorat sin giltighet, sedan lagstiftaren, delvis i direkt syfte att bereda möjlighet till undvikande av urarvakonkurs, tillskapat en helt ny form för avveckling av gäldbunden mans dödsbo, nämligen boutredningsmannainstitutet. Otvivelaktigt torde väl vara, att man vid en dödsboutredning i denna form har precis samma möjlighet som i konkurs att överblicka läget och klart konstatera, i vad mån förutsättningarna för uttagande ur fast egendom av förmånsrätt enligt HB 17:4 äro för handen. Men vid dylikt förhållande torde numera bärande

 

1 Före 1912 års lagändringar återfanns motsvarande stadgande i 127 §. 

2 Jfr TRYGGER, Komm. till UL s. 235 not 2. 

280 OM BOUTREDNINGSMANS FÖRMÅNSRÄTT FÖR ARVODE.skäl saknas för stadgandet i 107 § UL i dess hittillsvarande form. Man är också närmast böjd att antaga, att endast ett rent förbiseende är orsaken till, att ej sagda lagrum undergått en sådan förändring, att med konkurs jämställes även boutredningsmannaförfarandet. Ett bibehållande av den nuvarande lydelsen skulle — därest domstolarna anse sig bundna av densamma — medföra den konsekvensen, att boutredningsmannen, som tillsatts bland annat för att undersöka möjligheten av att bespara arvingarna chikanen av urarvakonkurs, kan komma i det läget, att han uteslutande i sitt eget ekonomiska intresse nödgas avträda boet till en eljest icke påkallad ur arvokonkurs. Att en dylik konsekvens ej är önskvärd eller ens rimlig torde väl ligga i öppen dag.
    Det synes mig vara att beklaga, att ej den av mig ovan relaterade tvisten fick prövas av domstol, så att dessa fått tillfälle att visa huruvida de i förevarande fall fortfarande känna sig bundna av lagens bokstav, eller om de äro beredda att draga en analogi. Under alla förhållanden synes det emellertid önskvärt, att klarhet skapas genom lagändring, varigenom samtliga förmånsrätter enligt HB 17:4 jämväl i ett boutredningsmannaförfarande få utgå vid exekutivförsäljning av fast egendom, i den mån lös egendom ej därtill förslår.

Curt Ekdahl.