Enligt 2 kap. 11 § lagen om boutredning och arvskifte skall boutredningsman, som till förvaltning övertager ett insolvent dödsbo, söka träffa uppgörelse med borgenärerna angående deras förnöjande och, om detta icke lyckas, avträda boets egendom till konkurs. Under förarbetena till lagen diskuterades ingående huruvida åt boutredningsmannaförvaltningen i insolvensfallen kunde givas en fastare utformning, så att denna förvaltning kunde förbli regel och konkursen med dess dyrbara och något tungrodda apparat i möjligaste mån undvikas. Av flera skäl, som här måste lämnas åsido,1 blev denna tanke icke förverkligad, och lagen fick ifråga om utredningen av insolvent dödsbo det kortfattade innehåll som redan återgivits. Boutredningsmannens förvaltning är följaktligen i dylikt fall så gott som uteslutande beroende på vederbörande intressenters goda vilja och kan icke likställas med den omsorgsfullt reglerade konkursförvaltningen. Det torde vara klart, att konkursrättens regler under sådana förhållanden icke kunde komma till användning vid utformningen av boutredningsmannaförvaltningen i insolvensfallen. Denna principiella ståndpunkt behöver naturligtvis icke utesluta möjligheten av att ett eller annat av de särskilda stadganden, som avse konkursförvaltningen, skulle kunna utan olägenhet eller rentav med fördel få tillämpning jämväl på boutredningsmannens förvaltning. Något behov av lagstiftning i denna riktning har emellertid under boutredningslagens hittillsvarande giltighetstid icke försports förrän frågan aktualiserats genom den av advokaten Ekdahl relaterade tvisten.
    Vad nu detta speciella fall beträffar måste det anses rimligt, om kon-

 

1 Jfr Lagberedningens betänkande med förslag till lag om boutredning och arvskifte s. 199 och följ eller EKEBERG-GULDBERG-BERGENDAL, Den nya lagen om boutredning och arvskifte s. 135 

OM BOUTREDNINGSMANS FÖRMÅNSRÄTT FÖR ARVODE. 281flikten mellan inteckningshavaren och boutredningsmannen kunnat lösas till den senares förmån på sätt advokaten Ekdahl förordat. Detta resultat lärer dock icke i liknande fall, såsom advokaten Ekdahl antytt, vara att förvänta med hjälp av analogisk lagtolkning. Ett sådant domslut kan med visst fog anses innefatta ett otillåtet »lagande efter lägligheten» och skulle säkerligen upptagas såsom varnande exempel i domstolarnas syndaregister. Och det kan ej heller utan vidare sägas, att kravet på lagstiftningsåtgärd är förtjänt av ett omedelbart och oreserverat instämmande. Först och främst måste väl erkännas, att den föreliggande tvisten representerar ett undantagsfall. Och därtill kommer, att boutredningsmannen, såsom advokaten Ekdahl själv påpekat, enligt gällande lag ingalunda saknar möjlighet att säkra sin rätt till ersättning.Invändningen om att avträde till konkurs enbart i boutredningsmannens intresse utgör en olycklig omgång synes icke väga alltför tungt i ett konfliktläge, som icke kan tillmätas större praktisk betydelse. Lagstiftaren får också tänka sig väl för, innan han på boutredningsmans förvaltning inkopplar stadganden, som tillkommit med utgångspunkt från en annan och med strängare bestämmelser omgärdad förvaltningsordning. I varje fall kan man icke tala om något trängande behov av ingripande från lagstiftarens sida, och det synes lämpligt att tillsvidare teckna sig det av advokaten Ekdahl anförda fallet till minnes och avvakta fortsatt erfarenhet av boutredningslagens verkan i det praktiska rättslivet. Visar det sig därvid, att även andra till konkursrätten hörande stadganden låta sig inpassa på boutredningsmannaförvaltningen, är det skäl att tillråda en översyn av boutredningslagen i jämförelse med konkurslagstiftningen. Måhända får man då tillfälle att ånyo pröva den goda tanken på en närmare utbyggnad av boutredningsmannaförvaltningen i insolvensfallen. Med hänsyn härtill vore det tacknämligt, om de reformatoriska spörsmål, som till äventyrs ytterligare giva sig tillkänna på detta rättsområde, lika påpassligt som nu skett bringas till kännedom och skärskådande.

Harry Guldberg.