Bolagsborgenärernas skyddsbehov. Med anledning av prof. KARLGRENS anmärkningar i denna fråga (SvJT 1938 s. 715) ber jag att ännu få framhålla följande.
    Om man vid ett brottsligt förfarande från bolagsstyrelsens sida helt åsidosätter grundstadgandet om skadestånd i S. L. 6: 1 till förmån för en förvaltningsföreskrift i aktiebolagslagen sådan som 54 § och låter aktionärerna ensamma stå för risken, löper man fara att felbedöma verkligheten. Praktiskt taget är det ju icke så stor skillnad mellan en borgenär och en aktionär. Den ena ger kredit i form av lån mot skuldsedel och den andra i form av insats mot förlagsbevis eller aktie. Att då avskära aktionären från ett så blygsamt anspråk som rätt till event. skadestånd ur reservfonden, vari det honom frånnarrade överpriset just ingår, synes icke vara alldeles skäligt.
    Men dessutom ges det starka rättspolitiska skäl, som tala mot hela undantagsregeln om aktionärernas utestängande från skadeståndsrätten.

 

Om man i slika fall tillerkände aktionärerna borgenärsrättigheter, finge de intresse av att övervaka realisationen av konkursboets tillgångar. Nu innebär vanligen en konkurs, att tillgångarna slumpas bort för en spottstyver åt borgenärerna, vanligen någon bank, som gör en god affär, medan aktionärerna äro urståndsatta att effektivt bevaka sina och bolagets intressen och följaktligen dra det kortare strået. Att förhindra en sådan värdeförstöring under konkursens avveckling och skydda aktionärerna mot borgenärernas profithunger, vore således det syftemål, som talade för en förmedlande ståndpunkt i denna sak.

Gösta Fredenberg.