Criminal Justice Bill av den 10 november 1938 — Sir Samuel Hoares mycket uppmärksammade lagförslag angående genomgripande reformer på straffrättens och fångvårdens områden — har efter två dagars debatt passerat andra läsningen i underhuset.
    Debatten inleddes av Sir Samuel Hoare, vilken som den för lagförslaget ansvarige ministern lämnade en sammanfattande redogörelse för dess innehåll. Sir Samuel började sitt anförande med en kort historisk återblick på det engelska fångvårdsväsendets utveckling och framhöll, att grundvalen för det nya lagförslaget återfunnes redan i tvenne av Sir Robert Peel hävdade meningar, nämligen dels att överdriven hårdhet icke verkar avhållande utan tvärtom förhärdande på brottslingar, dels att det, med hänsyn till mångfalden av brott och brottslingar, icke gives någon allena saliggörande metod för deras behandling.
    Som bakgrund för sin vidare framställning anförde Sir Samuel därefter vissa data ur 1937 års brottsstatistik. Under detta år hade omkring 800,000 personer befunnits skyldiga till brott, av vilka 7,500 personer eller 0.9 % dömts efter rättegång med jury och det övervägande flertalet, 99.1 %, av domstolar med summariskt förfarande utan jury (courts of summary jurisdiction).
    Av sistnämnda brott utgjorde trafikförseelser 60 procent, andra smärre förseelser, såsom fylleriförseelser, underlåtenhet att betala hundskatt, drivande av affärsrörelse på söndagar etc. 30 % och grövre brott (indictable offences), till övervägande del tjuvnadsbrott, 10 %. Flertalet eller 81 % av ifrågavarande brott bestraffades med böter, 10 % föranledde ingen åtgärd, 3 % av de dömda placerades under uppsikt av en övervakare (probation officer), 2 % erhöllo villkorlig dom utan övervakning och 3 % — eller omkring 25,000 personer — dömdes till straffarbete, fängelse eller intagning å Borstalanstalt. Av dessa omkring 25,000 brottslingar voro 19,000 personer över 17 års ålder.

 

    Sir Samuel övergick därefter till att behandla lagförslagets bestämmelser angående ungdomsbrottsligheten, vilka han betecknade som en av de två huvudreformer, som berättigade dess framläggande. Antalet förbrytare under 17 år, som befunnits skyldiga till grövre brott, hade år 1935 varit 25,543, år 1936 27,126 och år 1937 29,201. Sistnämnda år representerade dessa förbrytare 38 % av samtliga för brott mot strafflagen dömda förbrytare. Man finge emellertid enligt Sir Samuels uppfattning icke göra alltför vida generaliseringar på grundval av detta i sig själv oroande förhållande. Företagna undersökningar hade nämligen visat, att ungdomen icke vore mer fördärvad än förr och att orsaken till den ökade ungdomsbrottsligheten ej så mycket vore filmer och billiga kriminalromaner som fastmer en förslappning av föräldrakontrollen, söndrade hem, släpphänta mödrar, omilda styvmödrar eller arbetslöshet.
    I fråga om behandlingen av ungdomsförbrytare hade erfarenheten vidare visat, att fängelsestraff i övervägande flertalet fall vore den sämsta straffformen. Ett kort fängelsestraff hade endast till resultat att fängelsestraffets preventiva verkan eliminerades. I synnerhet vore frihetsstraff olämpligt i fråga om förstagångsförbrytare av denna kategori. Det föreslogs därför i lagförslaget — paragraf 27 — tre olika reformer åsyftande en omedelbar minskning av antalet till frihetsstraff dömda ungdomsförbrytare, nämligen dels en höjning till 16 år av den undre gränsen för frihetsstraff, dels i fråga om fängelse för personer mellan 16 och 17 år införande av ett krav på uttryckligt fastslående av domstolen att förbrytaren är moraliskt fördärvad och av obändigt lynne (unruly character), dels ock att personer mellan 17 och 21 år icke skola av domstolar med summariskt förfarande kunna dömas till frihetsstraff med mindre varje särskilt fall blivit föremål för särskild undersökning och domstolen med angivande av skälen därtill förklarat sig ha funnit att fängelse är den enda lämpliga behandlingsformen.
    Sir Samuel lämnade därefter en kort redogörelse för de institutioner, varmed regeringen avsåg att ersätta frihetsstraffen, och framhöll därvid till en början, att de nya principerna även komme att tillämpas på den tidrymd, som låge mellan anhållandet och domen. I sistnämnda syfte föreslås bibehållande i utvidgat skick av de nu befintliga »rannsakningshemmen» (remand homes), avsedda för fall av »problembarn» under 17 år, samt inrättande av ett slags »rannsakningscentraler» (remand centres) för personer mellan 17 och 23 år. I båda dessa anstaltstyper tillgodoses behovet av omsorgsfulla medicinska och psykologiska förundersökningar. För tiden efter fällande dom åter föreslås dels centraler för tvångsmässig anmälning (compulsory attendance centres), till vilka anmälan skall ske, och där den dömde skall åläggas att uppehålla sig några timmar vissa dagar, t. ex. lördagskvällar. Därjämte föreslås inrättandet av en ny anstaltstyp, »inackorderingshem» (s. k. Howard houses), där den dömde skall åläggas att bo under viss tid — högst 6 månader — men med rätt att arbeta utom hemmet; till hans skyldigheter skall bl. a. höra att vara inne på visst klockslag varje kväll.
    Sir Samuel meddelade vidare, att regeringen efter omsorgsfull prövning beslutat sig för att i lagförslaget föreslå att även domstolar med summariskt förfarande skola få förordna om intagning å Borstalanstalter.

 

    Inrikesministern övergick därefter till att behandla lagförslagets andra huvudreform, nämligen frågan om behandlingen av vaneförbrytare och framhöll inledningsvis, att flera för ändamålet tillsatta kommittéer sedan år 1895 uttalat sig till förmån för en särskild behandling av denna förbrytarekategori. I enlighet med ett av den sista av ifrågavarande kommittéer framlagt förslag föreslås nu två behandlingsmetoder, nämligen dels kvarhållande i korrektionssyfte (corrective training) av yngre vaneförbrytare — under 30 år —, dels kvarhållande i preventionssyfte (preventive detention) av vaneförbrytare över 30 år. Åtgärderna kunna tillämpas — vid återfall — för brott som kunna medföra fängelse i två år och de skola utmätas för en tid av mellan två och fyra år, varvid inrikesministern dock tilldelas behörighet till frigivning i förtid om så befinnes lämpligt. Vid vissa fall av återfall i grövre brott kan preventive detention å andra sidan ådömas för högst 10 år.
    Bland övriga i lagförslaget proponerade reformer nämnde Sir Samuel en reformering av nuvarande system för behandling av sinnessjuka förbrytare, innebärande dels en administrativ omläggning av sinnessjukanstalterna, dels ersättandet av hittillsvarande term »criminal lunatic» med beteckningen »State mental patient». I samband härmed nämnde Sir Samuel, att även beteckningar såsom »hard labour», »penal servitude» och »ticket-of-leave» föresloges avskaffade i det nu framlagda lagförslaget, vilket även — något som psykologiskt torde ha minst lika stor betydelse — innehölle vissa bestämmelser, som i en framtid kunde möjliggöra avskaffandet av den särskilda avdelningen för fångvårdsärenden i Home Office och i stället låta denna avdelning uppgå i Home Office's allmänna administration.
    Vidare innefattades i lagförslaget en bestämmelse, enligt vilken prygel avskaffades, med undantag endast för vissa brott mot fängelsedisciplinen, såsom myteri och överfall. Som motivering för detta förslag, som under den efterföljande debatten och i den allmänna diskussionen tilldragit sig stort intresse, meddelade Sir Samuel, att erfarenheten givit talrika bevis på att kroppsstraffets preventiva egenskaper hade försvunnit och att ett utdelande av prygel icke skyddade samhället mot liknande brott i framtiden. En omsorgsfull utredning hade även givit vid handen, att prygelstraffet måste anses som föråldrat, varjämte det stode i skarp kontrast till de i lagförslaget framlagda reformerna. Beträffande ovan nämnda brott, för vilka prygelstraff föreslogs fortfarande kunna ådömas, meddelade Sir Samuel, att dylika fall endast förekomme någon enstaka gång om året.
    Avslutningsvis betonade Sir Samuel, att det nu framlagda lagförslaget i stort sett utgjorde resultatet av den dagliga erfarenheten hos de män och kvinnor, som vigt sina liv åt brottslingars förbättrande, och att de föreslagna reformerna framstode som resultatet av ett stort antal opartiskt företagna grundliga utredningar på olika områden.

H. de Besche.