Belgiskt lagförslag angående bettleri och lösdriveri. Ett av en regeringskommission under slutet av år 1936 framlagt lagförslag angående förebyggande och behandling av lösdriveri och bettleri innebär vissa nyheter i förhållande till den i ämnet nu gällande 1891 års lag.

 

    Enligt förslaget, vilket avser bettlare och lösdrivare över 18 års ålder, får interneringsåtgärd anlitas först sedan mindre ingripande åtgärder visat sig resultatlösa. Sådana förebyggande åtgärder handhavas huvudsakligen av i lagens syfte verksamma organisationer för social återanpassning, vilka kunna stadfästas av Konungen och därefter åtnjuta bidrag med belopp som årligen fastställas av justitieministern. Det är särskilt utsagt att dessa sammanslutningar måste noggrant respektera omhändertagna personers åsiktsfrihet.
    Om de förebyggande åtgärderna visat sig icke medföra åsyftad verkan, kunna lösdrivare och bettlare bliva föremål för anstaltsbehandling. Fredsdomaren avgör huruvida skäl finnes för internering eller icke. Före beslutets fattande skall han föranstalta om utredning angående vederbörandes levnadsomständigheter samt andliga och kroppsliga status och har därvid bland annat att begära utdrag av ett inom justitiedepartementet upplagt register över landets lösdrivare. Han skall vidare beakta de lokala förvaltningsmyndigheternas och förefintliga sociala hjälporganisationers uppfattning i frågan.
    Enligt nu gällande lag sker vid interneringsbesluts meddelande en uppdelning av klientelet såtillvida, att mera vanemässiga lösdrivare och bettlare interneras å ett särskilt slags anstalter, medan sådana personer, för vilka brist på arbetstillfällen, sjukdom eller andra dylika omständigheter äro orsak till bettleriet eller lösdriveriet, intagas å andra inrättningar (asyler). Denna uppdelning har slopats i lagförslaget. Om internering beslutas, skola samtliga intagas i anstalter för samhällsvård (établissements d'assistance Sociale). I stället sker differentieringen efter intagandet i anstalten, där de intagna skola genomgå en antropologisk och eventuellt även psykiatrisk undersökning och sedan allt efter ålder, kön, ådagalagda anlag och övriga omständigheter av betydelse bliva föremål för olika behandlingsformer.
    I anstalterna skola de intagna efter förmåga utföra arbete samt i mån av behov erhålla yrkesutbildning. För sitt arbete äga de utfå ersättning. Interneringstiden, som enligt den gällande lagen fastställts till lägst två och högst sju år, skall enligt förslaget uppgå till två år men kan på begäran av den internerade genom beslut av justitieministern förlängas. Justitieministern äger emellertid befogenhet att besluta om utskrivning före interneringstidens utgång av internerad, vars vidare kvarhållande icke anses befogat. Detta beslut kan göras villkorligt och blir då ståndande först sedan två år förflutit efter utskrivning från anstalten. Vid varje anstalt skall finnas en nämnd för social återanpassning, som under ordförandeskap av en av justitieministern förordnad person uttalar sig angående frågor om utskrivning.
    I förslaget återfinnas två av den gällande lagens mera betydelsefulla institut i tämligen oförändrat skick. Sålunda finnes möjlighet för personer över 18 år, vilka sakna hemvist och tillgångar samt under de två sista åren icke varit intagna å anstalt för samhällsvård, att på egen begäran intagas å sådan anstalt, varifrån de dock i regel åter skola utskrivas senast två månader efter det de framställt begäran därom. Vidare kan domstol, som för brott mot strafflagstiftningen dömt en lösdrivare eller bettlare till fängelse på kortare tid än ett år, förordna att den dömde efter straffets utstående skall ställas till regeringens förfogande för intagande i anstalt för samhällsvård.
    Beträffande de kostnader, som komma att föranledas av den nya lagstift-

 

ningen, föreskriver förslaget att bidragen till de enskilda organisationerna skola bestridas till hälften av staten och till hälften av provinsen samt att kostnader för interneringsåtgärder i regel skola gäldas med en tredjedel av de internerades hemkommuner, en tredjedel av vederbörande provins och återstoden av staten.

Kaj Åberg.