354    Ugeskrift for Retsvœsen (1938 h. 46—1939 h. 10). Sedan d. 1 juli 1937 skola Højesterets domar och utslag redovisa inom domstolen yppade skiljaktigheter (även om de gälla blott motiveringen), med uppgift å rösttalen men utan angivande av ledamöternas namn. Stommen i en icke enhällig Højesteretsdom kan återges så: »Den indankede Dom er afsagt af — — —. I Paadømmelsen har ni Dommere deltaget.1 Syv Dommere stemmer for — — —. To Dommere stemmer for — — —. Der vil være at give Dom efter Stemmeflertallet. Thi kendes for Ret:» Några av Højesterets president i h. 46 lämnade meddelanden om den nya ordningens tillämpning under dess första år ha kommit den kände processualisten VICTOR HANSEN, numera Landsd., att känna sig oangenämt överraskad av skiljaktigheternas stora antal: enhällighet har förelegat blott i 55 procent av tvistemålen, i 65 procent av brottmålen. Röstsplittringen anser V. H. sammanhänga med Højesterets arbetsmetod, vars närmare beskaffenhet är för V. H. liksom för andra utomstående fördold men om vilken han dock tror sig veta att — ehuru Retsplejeloven stadgar att omröstning till dom skall ske »efter forudgaaende Raadslagning» — »Højesteret efter Sagens Optagelse skrider direkte til den egentlige Votering, uden at der i Forvejen har fundet nogen formløs Raadslagning Sted» (h. 50). En svensk jurist kommer här att tänka på jo Theorell som på sin tid drev satsen, att om HD:s ledamöter blott överlade tillräckligt grundligt skulle inga skiljaktigheter behöva förekomma. Højesteret har funnit en vapendragare i Højesteretssagf. TROLLE (h. 4). Känner man, säger Tr., arten av de mål som fullföljas till Højesteret, kan man snarast förvåna sig över att i ett domarekollegium på minst 9 medlemmar skiljaktigheterna ej blivit flera. Tr. har av Norsk Retstidende för 1936 funnit att ehuru antalet domare i Norges Høiesterett i regeln ej överstiger 7, frekvensen av skiljaktigheter är ungefär densamma som i Danmark. Själv har jag gått igenom NJA för 1937 och kommit till det resultat, att enhällighet förelåg i 75 procent av domar och 87 procent av utslag om man räknar med alla under A och B upptagna mål (således bl. a. även dispensmålen), men endast i 50 procent av domar och 60 procent av utslag om man inskränker räkningen till referaten. Och dock döma ju i HD oftast bara 5. Tr. tar även Højesterets arbetsmetod i försvar. Ett visst dunkel i uppfattningen om vad denna metod innebär torde kvarstå hos läsaren även efter studiet av Tr:s ord. Men då Tr. yttrar att syftet med en votering »er jo kun, at Dommerne skal motivere deres Standpunkt; men ikke, at de skal prøve paa som en Advokat eller Rigsdagsmand at overbevise deres senere talende Kolleger», och att meningen ju icke är »at alle skarpe Kanter skal slibes af, inden Dommen offentliggøres», då inser man klart åtminstone så mycket som att i Højesteret ej bjudes på någon motsvarighet till måndagsjusteringarna i vår HD och deras preparationer ännu under söndagen genom telefonsamtal och expressbrev. »Er Højesteret forvaltningsvenlig?» frågar Højesteretssagf. BACHE och ger själv ett svar som icke utfaller till domstolens favör. Grundlovens § 70 stadgar: »Domstolene er berettigede til

 

1 I h. 2 avtryckes en dom med en pluralitet av 6 röster mot 5.

 

TIDSKRIFTSÖVERSIKT. 355at paakende ethvert Spørgsmaal om Øvrighedsmyndighedens Grænser». B. håller före att domstolarna icke lämna medborgarna det skydd mot administrativa övergrepp som grundlagsbudet velat garantera. I våra dar, då i tid och otid talas om sociala hänsyn, har domaren fått en mer eller mindre undermedveten »Indstilling» som gör att »Rettens Vægtskaal i det hele taget nu paa Forhand staar med en skæv Stilling til Gunst for Forvaltningen» — något desto betänkligare som just nu »særlig er Brug for Domstolenes Værn overfor Forvaltningens ustandselig stigende Magtfylde». B. åberopar en statistik som skall visa att under 5-årsperioden 1934—38 »Forvaltningen» i Højesteret av 74 tvistemål, däri den var part, vunnit 54, vilket ingalunda kan förklaras helt enkelt med att den hade rätt. »Adskillige af de paagældende Højesteretsdomme havde næppe holdt ved en Overhøjesteret» (h. 10). Enligt Retsplejeloven åligger det domaren i första instans att i faderskapsmål söka åstadkomma förlikning. En kritik av denna regel och av dess tillämpning innehålles i två uppsatser (h. 10) av vilka den ena, som bär den sensationella rubriken »Rets-Spøgelse eller Abracadabra — Forligelses-Prøven i Faderskabs-Sager», karakteriserar vissa praxis' åtgärder för regelns stränga observans som »et ualmindeligt smukt Exempel paa juridisk Fetischdyrkelse». I faderskapsmål kan blodprovet ge till resultat att faderskap är oförenligt med MN-systemet utom i det tänkbara fall att en latent N2-receptor vore för handen. Højesteret har (dom 1/12 38) i ett mål, där sådant blodprov förelåg, med 7 röster mot 2 ansett faderskap icke vara uteslutet, och detta ehuru Retslægeraadet, med hänsyn även till den uppgivna avlingstiden, funnit faderskap vara »ganske overordentlig usandsynligt». Formanden i Retslægeraadet prof. SAND kommenterar med beklagande denna dom i h. 2. Det må nämnas att HD i år haft att pröva ett liknande mål. Medicinalstyrelsen hade yttrat att vid blodprov av angivet slag faderskap måste anses i högsta grad osannolikt ehuru det på vetenskapens nuvarande ståndpunkt ej kan anses fullständigt uteslutet, och med hänsyn härtill ansåg HD styrkt att mannen i fråga, som dock erkänt faderskapet, ej var barnets far.1 HENRY USSINGSSvJT 1938 s. 674 omnämnda uppsats rörande betalning av check efter utställarens död har gjorts till föremål för en granskning, som lockat H. U. att återkomma till ämnet (h. 46 o. 48). Landsretssagf. JACOBI redogör för den i flera hänseenden intressanta engelska lag om avbetalningsköp, The HirePurchase Act, som trätt i kraft med detta års ingång (h. 4). Den danska lagstiftningens regler om konkursansökans inverkan på ackordsförhandling utan konkurs äro i flera hänseenden mindre tydliga. Tvekan har ock yppats om kompetensen hos den särskilda appelldomstol, Akkordretten, som har att i andra instans behandla frågor rörande sådan ackordsförhandling. Hithörande ämnen belysas i en uppsats av Landsd. BANG (h. 52). Mot ett förslag till Byggelov för Köpenhamn, som nu är under riksdagens behandling, anmärker i h. 2 en domare i stadens Byret att förslaget lägger frågor av judiciell karaktär under administrativ myndighet och berövar den enskilde rätt till ersättning i vissa fall (upphävande av servitut, avstående av mark till gata), där sådan borde tillkomma honom. Anmärkningarna bemötas från administrativt håll i h. 6. Det danska lantbrukets nettoavkastning, beräknad i me

 

1 4 jr; 1 jr kom till samma slut men åberopade även »övriga omständigheter i målet». 

356 TIDSKRIFTSÖVERSIKT.deltal pr hektar, sjönk från 135 kr. budgetåret 1929—30 till 14 kr. 1930—31 och 11 kr. året därpå. Denna katastrofala nedgång har givit upphov till lagstiftningsåtgärder i syfte att bereda lättnad åt skuldsatta lantbrukare genom anstånd med gäldens betalning och stödlån från det allmänna. För dessa åtgärder, som tyvärr visat sig otillräckliga, och för de mer eller mindre radikala förslag till en effektivare »Gældssanering» som från skilda håll framställts, lämnar Sagf. HESSELBJERG en kritisk redogörelse i h. 8. Det hos oss under förra året framlagda betänkandet med förslag till ny trafikförsäkringslag (SvJT 1938 s. 615) anmäles av HENRY USSING i h. 10 såsom »et særdeles smukt Arbejde». Han konstaterar att nyheterna i förslaget stämma nära överens med hans egna tankar de lege ferenda (SvJT 1938 s. 392) och gläder sig åt utsikten att — om man även i Danmark snabbt grepe sig an med en reform, kanske under samarbete med Sverige — rättsenhet mellan de båda länderna skulle kunna vinnas i denna materia. Byretsd. BARDENFLETH skriver i h. 4 om rattfylleriets kriminalisering, ett ämne som genom jo:s framställning till KM:t förts på dagordningen även i vårt land. I Danmark gäller att den må ej föra eller försöka föra motorfordon, »der paa Grund af Nydelse af Spiritus ikke er i Stand til at gore det paa betryggende Maade»; och liksom hos oss äro läkarundersökning (i Danmark även handskriftprov) och blodanalys viktiga bevismoment. Förf. meddelar att i Köpenhamn antalet av dem, som enligt läkarundersökning ansetts »påverkade», utgör 41 procent vid en alkoholhalt av 0.80—0.99 pro mille, 67 procent vid 1.00—1.19, att vid stadens Byret under året 1/7 37—30/6 38 avdömdes sammanlagt 152 rattfyllerimål, i vilka blodprovet visade minst 0.80 pro mille, och att fällande dom gavs i samtliga dessa mål — även i 11 där läkarundersökningen kommit till »ej påverkad». Retslægeraadet har i skrivelse till Justitsministeriet (21/6 37) förordat att efter norskt mönster anknyta straffarbeten till blodprovsresultatet, dock så att den norska siffran 0.5 pro mille fördubblades. Förf. instämmer häri, under betonande av »at det maa anses for ganske ubetænkeligt i Praxis at fæste ubetinget Lid til de Analyseresultater, der forelægges Retten». Sekr. HASTRUP, som tidigare lämnat en förtjänstfull redogörelse för vissa rättsfall ur vår HD-praxis 1935—6 (SvJT 1938 s. 51), har fullföljt denna i h. 50 med korta referat av ett dussin domar från 1937. Doc. ILLUM recenserar prof. Arnholms Streiftog i obligasjonsretten och Dispachør TYBJERG Johs. Jantzens Godsbefordring til Sjøs (h. 6). T. uppehåller sig särskilt vid de genomgripande ändringar i sjörätten, vilka i Danmark liksom i Sverige trätt i kraft med detta års ingång (Danmarks Sølov har t. o. m. fått sitt gamla datum 1/7 1892 ändrat till 7/5 1937). Ingen torde vilja jäva T:s omdöme att det är icke litet som offrats för den internationella likriktningens skull genom Haagreglernas inkorporering, som ej förskönat den skandinaviska lagstiftningen, och accepterandet av de från Brysselkonventionen 1924 stammande »umanerlig komplicerede» reglerna om redaransvarets begränsning. I en anmälan av prof. Poul Andersens Offentligretligt Erstatningsansvar (h. 50) uttalar HENRY USSING sin tillfredsställelse över att P. A. i likhet med honom själv skriver »retstridig» och »Retstridighed» med ett s, ej med två såsom — enligt H. U.:s mening efter norskt föredöme (Getz) — Viggo Bentzon, H. Munch-Petersen m. fl.; och ehuru häremot från lingvistiskt håll gjorts gällande (h. 2) att stavningen med två s är den språkriktigare, vill H. U. icke

 

TIDSKRIFTSÖVERSIKT. 357överge hoppet om seger för sitt skrivsätt. »Retsstridighed», säger han, är populärt detsamma som »Retsstrid», d. v. s. strid om vem som har rätt, medan »Retstridighed» tydligt anger något som strider mot det rätta. För en svensk bedömare, även om han skriver och också tycker sig säga rättskipning (jfr SvJT 1938 s. 576), förefaller formen rättstridig omöjlig. H. U. kan åberopa systerordet retmæssig, men hos oss heter det ju rättsenlig. Han kan också hänvisa till att han med sitt ensamma s fullföljer traditionen från män sådana som Ørsted och Goos. Men i svensk juridisk litteratur har nog aldrig förekommit annan stavning än med två s; se t. ex. JA IV (1833--34) s. 321 f., där Holmbergson skriver rättsstörande, rättsfarlig, rättsvidrig, rättsstridig. Vännerna av nordisk språkgemenskap skulle säkerligen med glädje hälsa H. U:s omvändelse.

B. W.