Ny varumärkeslag i England. Den 27 juli 1938 trädde i England en ny varumärkeslag i kraft (Trade Marks Act, 1938). I realiteten är emellertid denna lag endast delvis ett nytt lagverk. Man har nämligen i den nya lagen sammanfört vissa bestämmelser i den tidigare varumärkeslagen av 1905, vissa tilläggsföreskrifter av 1919 samt en del 1937 antagna bestämmelser. Nyheterna i 1938 års lag överensstämma i stort sett med vad som 1934 föreslogs av en av »Board of Trade» tillsatt kommitté.
    Varumärkeslagen avser väsentligen vad som har samband med registrerade varumärken. Vid sidan härav kan ett varumärkesskydd inträda enligt de oskrivna »passing off »-reglerna, som ha betydelse även för konkurrensrätten i övrigt.
    Varumärkesregistrering kan i England ske i två olika former, nämligen antingen i avdelning A eller i avdelning B av registret. Den senare registreringsformen är närmast avsedd för sådana märken, som icke fylla de vanliga villkoren för registrerbarhet men dock i praktiken visat sig distinktiva. Förutsättningarna för registrering i avdelning B ha lättats i den nya lagen; bevis om att märket använts i minst två år är ej längre obligatoriskt.
    Registreringens verkan har förstärkts i den nya lagen. Det har utsagts, att varumärkeshavaren kan förbjuda märkets användande ej blott å varan och dess emballage utan även vid annonsering o. s. v., och skyddet sträcker sig därvid utöver egentlig användning såsom varumärke. Dock medgives näringsidkare att hänföra sig till annans varumärke, om detta är erforderligt för att klargöra varas egenskap av ersättningsdel till annans märkesvara. — Vad nu sagts om verkan av registrering gäller även registrering i avdelning B. En skillnad råder emellertid därutinnan, att registrering i avdelning A icke — utom i vissa undantagsfall — kan anses ogiltig, sedan sju år gått från registreringen, medan motsvarande ej gäller i fråga om avdelning B. — Registrering förfaller, om den icke förnyas, första gången inom sju år, därefter inom 14 år från föregående förnyelse.
    Sedan gammalt gäller i engelsk varumärkesrätt — i motsats mot förhållandet t. ex. i Sverige — såsom förutsättning för registrerings giltighet, att varumärkeshavaren använder märket i praktiken för de registrerade varuslagen. Detta är dock endast huvudregeln, som modifieras, om användandet underlåtits viss kortare tid eller av giltig anledning m. m. Ytterligare undantag från den angivna regeln ha nu tillkommit. Ett för vissa varor välkänt märke kan under vissa förutsättningar registreras — såsom s. k. defensivmärke — även för andra varuslag och behöver då icke användas för dessa. Märken, som endast skilja sig i underordnade delar, kunna registreras såsom sammanhörande, och endast ett av märkena behöver då användas. Slutligen är det ej nödvändigt, att varumärkeshavaren själv använder märket. Därmed kan likställas användande av annan, som efter upplåtelse från märkeshavaren antecknats såsom s. k. »registered user».

 

    Med det sistnämnda har i viss omfattning sanktionerats licensupplåtelse på varumärkesrättens område. Samtidigt har varumärkesöverlåtelse i hög grad underlättats. Medan i England tidigare tillämpades den — även i Sverige gällande — regeln, att varumärke endast kan överlåtas tillsammans med den rörelse, i vilken märket användes, godkännes nu i princip fri varumärkesöverlåtelse. Varumärke kan alltså överlåtas utan samband med rörelse, och överlåtelsen kan inskränkas till blott vissa av de registrerade varuslagen. Undantag gäller dock, om överlåtelsen kan verka vilseledande.
    1938 års varumärkeslag innehåller åtskilliga andra nyheter, som dock kanske äro av för speciell natur för att beröras i detta sammanhang. Nämnas må emellertid en förändring i den klassindelning av varuslagen, som ligger till grund för registrering. England har genom den nya lagen accepterat den klassificering, som 1934 föreslagits av en internationell kommitté. Det är att hoppas, att detta exempel vinner efterföljd, så att en önskvärd internationell enhetlighet på detta område så småningom kan vinnas.

Å. v. Z.