Akademiskt arbetes meritvärde. De tre juridiska fakulteterna ha gjort framställning om tillerkännande av meritvärde vid befordringar inom domstolsväsendet och administrationen åt vetenskapliga studier och akademisk tjänstgöring. Framställningen är ett led i de strävanden att förbättra juridiska vetenskapsidkares framtidsutsikter och därmed gynna rekryteringen av den akademiska lärarkåren, som föranlett ett par artiklar i denna tidskrift med rubriken »Rättsvetenskapen i nöd» (1938 s. 15 och 739). I framställningen heter det bl. a.:
»Vid utfärdande av särskilda bestämmelser om meritberäkning för juris doktor och docent i ämne som tillhör juridisk fakultet torde det vara nödvändigt att skillnad göres mellan befordran å domarbanan och inom förvaltningen. Vissa ämnen inom fakulteternas läroområde kunna sägas vara av den art, att vetenskapliga meriter inom desamma äro av betydelse för verksamheten vid domstolarna, medan åter andra ämnen hava närmare samband med förvaltningsarbetet. Till de förra kunna hänföras civilrätt, speciell privaträtt, internationell privaträtt, processrätt, straffrätt och med dessa ämnen sammanhängande delar av rättshistorien. Till den administrativa gruppen kunna räknas förvaltningsrätt, finansrätt, statsrätt och de delar av rättshistorien, som äga samband med dessa ämnen, samt nationalekonomi. Utanför den nu gjorda grupperingen falla ämnena juridisk encyklopedi, romersk rätt och folkrätt. Det torde emellertid näppeligen kunna anses, att disputationsprov eller eljest vetenskapliga meriter inom dessa sistnämnda ämnen under alla förhållanden äro av direkt betydelse för vare sig domarbanan eller förvaltningen, och det är hos oss sällsynt att nämnda ämnen göras till föremål för självständigt avhandlingsarbete. Med hänsyn härtill torde tillräckliga skäl icke föreligga att medtaga dessa ämnen i de ifrågasatta bestämmelserna om meritberäkning, såvitt nämnda bestämmelser skola givas tvingande karaktär. Behovet att stödja högre vetenskapliga studier i dessa ämnen synes
kunna tillgodoses på det sätt, att hovrätter och administrativa verk tillägges befogenhet att efter prövning i varje särskilt fall tillgodoräkna vetenskapliga förtjänster i nyss nämnda ämnen såsom merit för befordran. Denna regel torde för övrigt böra erhålla en mera generell räckvidd, så att även vetenskaplig förtjänst på det administrativa området må kunna av hovrätt tillläggas meritvärde, och omvänt sådan förtjänst inom ämne som tillhör den judiciella gruppen må kunna tillgodoräknas inom förvaltningen. Genom uppställande av en dylik mera generell regel om fakultativ meritberäkning kunde ock avseende fästas vid avlagd juris licentiatexamen för det fall att licentiatavhandlingen utgivits från trycket.
Vad därefter angår det meritvärde som bör tilläggas juris doktorsgrad, synes man kunna utgå från att efter fullgjord tingstjänstgöring eller därmed likartad praktisk utbildning en tid av minst tre år åtgår för avläggande av juris licentiatexamen och disputationsprov. En generell regel om att doktorsgrad räknades lika med tre tjänsteår kunde emellertid föranleda till att den studerande forcerade sitt avhandlingsarbete på bekostnad av dess kvalitet. Man torde därför böra differentiera så att endast för disputationsprov, som bedömts med betyget med beröm godkänd eller högre betyg å avhandlingen, finge tillgodoräknas tre tjänsteår, medan för dylikt prov med lägre betyg å avhandlingen tillgodoräknades två tjänsteår. Hovrätter och administrativa verk synes böra vara obetaget att tillägga särskilt förtjänstfullt disputationsprov högre meritvärde än tre tjänsteår. Den vars disputationsprov bedömts med betyget med beröm godkänd eller högre betyg, synes vidare böra vid i övrigt lika meriter erhålla företräde vid befordran till tjänst. Därigenom skulle den vetenskapliga förtjänsten inom det juridiska området tilläggas liknande uppskattning som å andra banor kommer densamma till del.
Meritvärdet för docenttjänstgöring torde böra beräknas efter den tid docent innehaft docentstipendium, såsom vikarie uppehållit professur eller eljest fullgjort tjänstgöring likvärdig med den som åligger innehavare av docentstipendium. Den tid under vilken docentstipendium får uppbäras utgör vid universiteten högst sju år bortsett från möjligheten att erhålla forskarstipendium. Nämnda tid synes vara den längsta som det kan ifrågasättas att medtaga i meritberäkningen. Emellertid är det tydligen angeläget att docent ej låter alltför lång tid förflyta innan han bestämmer sig för övergång till praktisk juridisk verksamhet. En maximitid av fem år synes därför böra stadgas. Efter denna tid bör docenten kunna bedöma sina framtidsutsikter på den akademiska banan och avgöra huruvida han skall övergå till någon praktisk karriär. Det bör emellertid vara hovrätt och administrativt verk obetaget att i särskilt fall tillgodoräkna längre tids docenttjänstgöring såsom merit.
Den meritberäkning för juris doktorsgrad och tjänstgöring såsom docent, vilken nu ifrågasatts, kan naturligen endast bliva att tillämpa under den förutsättning, att vederbörande doktor eller docent efter praktisk tjänstgöring i hovrätt eller administrativt verk finnes kunna godkännas såsom aspirant i hovrätten eller verket. Sedan detta skett bör vederbörande få tillgodoräkna sig tjänsteår för doktorsgrad. För tillgodoräknande av docenttjänst
göring torde dessutom böra fordras, att vederbörande fullgjort den ytterligare praktiska tjänstgöring inom hovrätten eller verket, som är av nöden för vinnande av full förtrogenhet med förekommande arbetsuppgifter. Meritberäkningen synes böra gälla såväl för befordran till tjänst som ock för uppflyttning i löneklass.»
I. S.