Böra psykopater dömas till ungdomsfängelse? Ungdomsfängelsenämnden yttrar i denna fråga till ungdomsfängelse i sin till justitieministern avgivna årsberättelse för 1938 följande.
    »Det har icke undgått nämndens uppmärksamhet att domstolarna visat sig hysa en viss benägenhet att i strid mot vad tänken var vid lagstiftningens tillkomst till ungdomsfängelse döma även personer med psykopatisk läggning eller med tydligt framträdande utvecklingshämning. Skälet härtill ligger uppenbarligen i frånvaron av annan lämplig vårdform för dylika unga brottslingar. Vid förarbetena till ungdomsfängelselagen betonades vikten av att unga brottslingar som vore att

 

K. J. s. 485hänföra under 5 kap. 6 § strafflagen ej dömdes till ungdomsfängelse. Härmed ville man undvika att de på en och samma anstalt sammanfördes med unga brottslingar beträffande vilka man hade särskilt goda förhoppningar om att de genom den uppfostrande behandlingen skulle kunna helt återanpassas till samhällslivet och på vilka de själsligt abnorma kunde antagas utöva ett ogynnsamt inflytande. Tillser man emellertid att unga brottslingar med det psyke som åsyftas i 5: 6 strafflagen och dem närstående omhändertagas å en särskild ungdomsanstalt eller anstaltsavdelning utan sammanblandning med de övriga, förfaller det anförda skälet att icke döma dem till ungdomsfängelse. Nämnden finner icke heller anledning vara för handen att reagera mot att praxis slår in på en utvidgning av det klientel för vilket ungdomsfängelse närmast varit avsett, blott erforderligt anstaltsutrymme är för handen. Villkoren för ådömande av ungdomsfängelse hava nämligen i lagen erhållit en så vid avfattning att en praxis av antydd innebörd icke kommer i strid med lagens ordalydelse, förutsatt att vederbörande icke äro att anse som oemottagliga för den fostran och utbildning som med ungdomsfängelselagen avses. Att ungdomsfängelse i angivna fall som regel är lämpligare än tidsbestämt frihetsstraff säger sig självt. Enligt nämndens mening är också i fråga om unga psykopater den uppfostrande behandling för vilken till ungdomsfängelse dömda bli föremål i allmänhet att föredraga framför annan anstalts behandling, även sådan med mera utpräglad sjukvårdskaraktär. Fångvårdsstyrelsens chef, som har säte i nämnden, har upplyst att fångvårdsstyrelsen har sin uppmärksamhet riktad på behovet av den differentiering vid utplaceringen å skilda anstalter av de till ungdomsfängelse dömda vartill ovan angivna praxis ger anledning. Ungdomsfängelsenämnden vill också uttala önskvärdheten av att en särskild anstaltsavdelning på härför lämpad plats och med härför särskilt lämpad personal upprättas för sådana till ungdomsfängelse dömda, vilka efter ingående observation av sakkunnig läkare finnas på grund av sin psykiska beskaffenhet vara i behov av särskild vård.»
    Den uti årsberättelsen åberopade praxis torde lämpligen belysas av följande rättsfall, avgjort av K. M:t d. 3 mars 1939.
    Målet gäller ynglingen K. G. V. S., född d. 22 jan. 1920. Vid åtta års ålder intogs han å skyddshem, enligt handlingarna på grund av vägran att gå i skolan och vanart. Han vistades å skyddshemmet till nov. 1936. Under vistelsen å skyddshemmet hade han enligt uppgift visat sig synnerligen besvärlig och opålitlig och hade bl. a. gjort sig skyldig till upprepade stölder från kamraterna och misshandel av dessa. Under tiden från utskrivningen fram till juli 1938 innehade han ett flertal anställningar som jordbruksarbetare. Hans arbetsgivare gåvo honom dåliga vitsord, såsom lat, slarvig, trotsig, häftig och lögnaktig, oförmögen att arbeta på egen hand. Samtliga arbetsgivare betvivlade hans normalitet. Natten mellan d. 23 och 24 juli 1938 tillgrep han en velociped. Hans avsikt var enligt egen uppgift att begiva sig till en närbelägen sjöstad och söka hyra. För tillgreppet ställdes han under åtal

 

486 K. J. s.vid Aspelands och Handbörds domsagas häradsrätt. Förundersökning verkställdes, därvid förundersökaren förordade ungdomsfängelse. Genom utslag d. 12 sept. 1938 dömdes han jämlikt 20 kap. 1 § strafflagen jämförd med 1 § lagen d. 15 juni 1935 om ungdomsfängelse att för första resan stöld »hållas till ungdomsfängelse». K. G. V. S. överklagade domen under yrkande om villkorlig dom. Kungl. Göta hovrätt fastställde häradsrättens utslag genom utslag d. 10 okt. 1938. K. G. V. S. fullföljde talan hos K. M:t. Genom beslut d. 2 dec. 1938 förordnade K. M:t att läkares utlåtande skulle inhämtas angående K. G. V. S:s sinnesbeskaffenhet vid tiden för brottets begående och beträffande frågan huruvida han vore i behov av vård å sinnessjukhus. Utlåtande avgavs d. 8 febr. 1939 av biträdande sinnessjukläkaren vid rättspsykiatriska kliniken å Långholmen Eva Lagerwall. I utlåtandet anfördes att K. G.V. S. vore en intellektuellt ej undermålig men psykiskt och i viss mån fysiskt infantil individ, att hans brott väsentligen sammanhängde med hans utvecklingshämning, att han individualpreventivt syntes böra erhålla den behandling som enligt gängse praxis brukar användas på tilltalade på vilka domstol finner SL 5 kap. 6 § tillämplig samt att han ej vore i behov av vård på sinnessjukhus. K. M:t fann därefter genom utslag d. 3 mars 1939 ej skäl göra ändring i hovrättens utslag.
    Det kan tilläggas att K. G. V. S. å de slutna ungdomsanstalter där han fått uppehålla sig — Nyköping och Uppsala — uppfört sig utan allvarligare anmärkning, och han kan icke anses hava utövat något skadligt inflytande på kamraterna. Beslut om hans utskrivning på prov har redan fattats, därvid han erhållit arbetsanställning i lantbruk. Han kommer härigenom i åtnjutande av bättre vård och tillsyn i det fria än han enligt nu gällande lagstiftning om villkorlig dom kunnat erhålla.
    I några andra fall har det inträffat att fångvårdsstyrelsen, med stöd av 13 § i stadgan ang. vård och behandling av dem som ådömts ungdomsfängelse, till sinnessjukavdelningen i Ystad låtit överföra till ungdomsfängelse dömda som befunnits vara imbecilla eller psykopater. I Ystad få de sällskap med andra i samma ålder, vilka straffriförklarats eller dömts till förvaring. En av de sålunda överförda, vilken visat sig icke kunna behållas vare sig å den öppna ungdomsanstalten å Skenäs eller å den slutna avdelningen i Uppsala, kunde kort tid efter ankomsten till Ystad utplaceras i arbete hos en lantbrukare med bibehållande av bostad å sinnessjukavdelningen. Denna anordning har hittills slagit väl ut. Ystadsanstalten äger stor erfarenhet beträffande anordnande av dylik frigång.
    De anförda exemplen torde ådagalägga att det allmänna redan nu förfogar över möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt omhändertaga unga psykopater och lindrigt imbecilla, som dömas till ungdomsfängelse, förutsatt att de kunna anses i någon mån mottagliga för den fostran och vård som erbjudes. Så länge lagstiftningen icke träffat någon annan anordning för deras omhändertagande, torde deras dömande till ungdomsfängelse därför framstå såsom den kriminalpolitiskt

 

BÖRA PSYKOPATER DÖMAS TILL UNGDOMSFÄNGELSE? 487riktiga åtgärden. Skulle deras antal väsentligt ökas, torde det visa sig erforderligt att, på sätt föreslagits, anordna en särskild anstaltsavdelning för sådana bland dem som icke lämpligen böra sammanföras med fullt normala, till ungdomsfängelse dömda. Efter genomförande av den föreslagna nya lagstiftningen om villkorlig dom torde beträffande denna kategori unga brottslingar lika väl som beträffande ett flertal andra ökade möjligheter yppas för deras rationella omhändertagande utan omedelbart ådömande av något frihetsstraff.

K. J. S.