Arv eller köp? Med hänsyn till frågan, huruvida lagfartsstämpel skall utgå eller icke, har spörsmålet om gränsen mellan det stämpelfria arvet och det stämpelpliktiga köpet tidigare varit aktuellt i rättspraxis.1 Denna gräns har fått ny aktualitet genom ett färskt rättsfall (SvJT 1938 RF s. 93).
GÖSTA EBERSTEIN. 493 Omständigheterna i detta mål voro följande: Maria Lundkvist avled år 1936 och efterlämnade två till arv likaberättigade dödsbodelägare, Märtha Lundkvist och O. P. Hedmark. Boets behållning utgjorde 5,393.48 kr. Enligt överlåtelsehandling i maj 1937 förvärvade P. E. Nylander för 3,000 kr. från Hedmark dennes rätt i boet. Genom arvskifte i juni samma år tillskiftades Nylander boets fastigheter, värderade till 52,465 kr., ävensom viss lösegendom, mot övertagande av skulder till sådant belopp, att skifteslottens nettovärde motsvarade boets halva behållning. Med åberopande av arvskiftesinstrumentet som fångeshandling sökte Nylander lagfart å fastigheterna. Inskrivningsdomaren biföll ansökningen och belade därvid instrumentet med en stämpel av 524 kr. Nylander anhöll om återfående av stämpelavgiften, men hans ansökan lämnades av hovrätten utan bifall, enär inskrivningsdomaren »i fråga om stämpelbeläggningen rätteligen förfarit». En ledamot yttrade såsom stöd för samma slut, att han ansåge, »att lagfart bort beviljas på grund av dels överlåtelsehandlingen och dels arvskiftesinstrumentet ».
Avgörandet i fråga synes mig icke stå i överensstämmelse vare sig med rådande doktrin eller med tidigare praxis. Den ledamot av hovrätten, som ansåg lagfarten hava bort beviljas på grund av dels överlåtelsehandlingen och dels arvskiftesinstrumentet, torde ha avsett, att överlåtelsehandlingen jämte arvskiftesinstrumentet vore att betrakta såsom fångeshandling till fastigheterna. Emellertid ger ju överlåtelsehandlingen Nylander ingen rätt till fastigheten utan gör honom allenast till ägare av en ideell andel i dödsboet. Han erhåller därigenom samma rätt i detta, som tillkom den ursprungliga dödsbodelägaren Hedmark, och först genom skiftet avgöres vilken speciell egendom som skall komma på hans lott. Hans verkliga fångeshandling blir därigenom arvskiftesinstrumentet och överlåtelsehandlingen legitimerar honom blott såsom dödsbodelägare.1
Det ifrågavarande rättsfallets bristande överensstämmelse med tidigare praxis torde framgå av NJA 1917 s. 63, som innehåller ett med det förevarande i själva huvudfrågan analogt läge. Ett aktiebolag hade här förvärvat samtliga aktier i ett annat aktiebolag och i samband med likvidation av det senare bolaget fått sig tillskiftad dess fastighet. Rådsturätten och en ledamot i hovrätten ville uttaga lagfartsstämpel, men hovrättens majoritet underkände denna tolkning, enär fastigheten »förvärvats genom sådant fång, som omförmäldes i 112 § aktiebolagslagen, samt stämpelskyldighet icke funnes föreskriven i fråga om dylikt fång». Högsta domstolen var enig i att icke göra någon ändring i hovrättens utslag. Emellertid ansågs detta fång stå köp så nära, att genom lagändring av år 1921 »skifte vid upplösning av bolag eller förening» inbegreps under de stämpelpliktiga fången.
Enligt stämpelförordningen äro endast de i författningen såsom skattepliktiga uppräknade fastighetsfången underkastade stämpelplikt. Även
494 ARV ELLER KÖP?sedan 1921 års lagändring gjort bolags- och föreningsskifte till stämpelpliktiga fång, äro fördenskull samtliga övriga skiften skattefria. Skulle det befinnas att sådant skifte, varigenom köpare av ideell andel i dödsbo tillföres dödsboets fastighet, öppnar möjlighet till kringgående av bestämmelserna om lagfartsstämpel och därigenom ekonomiskt kommer köp nära samt att lagfartsstämpel på denna grund bör utgå, kan man enligt min mening för vinnande av detta resultat icke undgå att företaga en lagändring.
Gösta Eberstein.