SAMMANHANGET MELLAN ETNISKA SKILJAKTIGHETER OCH VÅLDSBROTTSLIGHET I INTERNATIONELL STATISTISK BELYSNING.
AV
BYRÅFÖRESTÅNDAREN FIL. MAG. KAARLO HELASVUO.
VELI VERKKO. Väkivaltarikollisuuden riippuvaisuus kansanluonteesta ja muista etnillisistä tekijöistä. Tilastollis-kriminologinen tutkimus. — Våldsbrottslighetens beroende av folkkaraktären och andra etniska faktorer. En statistisk-kriminologisk undersökning. — Helsinki 1936. Valtioneuvoston kirjapaino. 385 s. Fmk 100.00.
Föreliggande arbete undersöker ett viktigt, föga behandlat problem, nämligen kausalförhållandet mellan etniska skiljaktigheter och våldsbrott, d. v. s. brotten mot liv och misshandelsbrotten.
Den metodologiska grunden för denna omfattande undersökning har förf. dr Verkko skapat redan i ett tidigare arbete, som behandlar brottslighetens frekvensförhållanden: Henki- ja pahoinpitelyrikollisuuden kehityssuunnan ja tason määräämisestä (Brotten mot liv och misshandelsbrotten. Om bestämmandet av denna brottslighets utvecklingsriktning och nivå.) I—II, Helsinki 1931. Första delen av sistnämnda undersökning föreligger även i förkortad form på tyska spåket och har av fackkritiken mottagits med ampla lovord.1
I detta arbete framställer Verkko till besvarande följande fråga: tillhöra brotten mot liv och misshandelsbrotten inom kriminalstatistiken2 de brottsarter, som utvisa den faktiska utvecklingsriktningen, d. v. s. om dessa brottsarter i verkligheten äro i tilltagande eller avtagande? Han leder härvid uppmärksamheten på tvenne statistikgrenar utanför den egentliga kriminalstatistiken, nämligen dödsorsaksstatistikens uppgifter över personer, vilka omkommit genom uppsåtligt brott, med undantag av offren för barnamord samt motsvarande uppgifter i polisstatistiken
över antalet konstaterade fullbordade brott mot liv. Dessa uppgifter böra anses som de allra tillförlitligaste av alla uppgifter rörande brottsligheten och de komma den faktiska kriminaliteten, »delinquenza reale», ofta mycket nära. Ty då en människa förlorar livet till följd av annan persons brott, är detta en händelse som i så hög grad tilldrar sig allmän uppmärksamhet att endast en relativt ringa del av sådana brott bli oupptäckta.
Verkko söker nu anknytning mellan dödsorsaksstatistikens samt polisstatistikens uppgifter över konstaterade brott mot liv och motsvarande uppgifter i kriminalstatistiken. Det är summan av följande fullbordade brott som härvid kommer i betraktande (enligt finsk straffrätt): mord, dråp, misshandel med dödlig påföljd och slagsmål med dödlig utgång. I den svenska kriminalstatistiken finner Verkko lämpliga anknytningspunkter, ty Sverige är det enda land som i sin dödsorsaksstatistik har erforderliga uppgifter för en längre period över konstaterade brott ävensom i sin kriminalstatistik uppgifter över antalet brott mot liv, för vilka personer blivit tilltalade och sakfällda, således uppgifter som främst lämpa sig för en jämförelse med antalet konstaterade brott. Resultatet av jämförelsen blir, att växlingarna i de konstaterade brotten, vilka således i stort sett utvisa »delinquenza reale», äro kongruenta med växlingarna i brott för vilka personer blivit åtalade och sakfällda, blott jämförelseperioderna äro så långa och talen så stora att tillfälliga faktorer ej få spela in. Man kan således konstatera, att kriminalstatistikens siffror i detta fall utvisa den faktiska utvecklingsriktningen för dessa brott. Men Verkko går vidare. Då antalet brott, för vilka personer åtalats och sakfällts, i fråga om fullbordade brott mot liv utvisar den faktiska utvecklingsriktningen anser han det även naturligt att man på grund av växlingarna i kriminalstatistikens siffror över åtalade och sakfällda personer kan sluta sig till den faktiska utvecklingsriktningen för dessa brott. Därefter fäster Verkko uppmärksamheten vid de olika slag av fullbordade brott som ingå i ovan behandlade grupp, nämligen mord, dråp, misshandel med dödlig påföljd och slagsmål med dödlig utgång. Kan den faktiska utvecklingsriktningen vid dessa enskilda brottsarter skönjas uti växlingarna i kriminalstatistikens siffror beträffande brott eller personer? På denna fråga lämnar Verkko ett jakande svar blott med den reservationen, att om talen äro små, erfordrar fastställandet av utvecklingsriktningen opererande med längre tidsperioder.
Vanligen utvisa kriminalstatistikens uppgifter icke endast fullbordade brott och gärningsmannaskap, utan ingå i dessa tal därjämte fall av anstiftan och medhjälp till brott ävensom försök. De sistnämnda fallen äro ofta svåra att utreda. Verkko påvisar dock med anlitande av statistiskt material från Finland, Sverige och Norge över sakfällda personer, att utvecklingsriktningen för de brott mot liv, som innefatta gärningsmannaskap, icke förändras, om man till dem tillägger för anstiftan, medhjälp och försök sakfällda, blott tidsperioderna förlängas i tillräcklig grad. Slutresultatet blir sålunda att den i undersökningens
början framställda frågan: kan man med stöd av kriminalstatistikens uppgifter om uppsåtliga brott mot liv sluta sig till om dessa brott befinna sig i tilltagande eller avtagande, kan besvaras jakande.
Men undersökningens resultat kan utsträckas utöver brotten mot liv. Finner man liknande kännetecken hos andra brottsarter, nämligen att de väcka indignation hos den stora allmänheten och att de såsom fullbordade äro »synligas, så kan man på goda grunder förutsätta, att även beträffande dessa brottsarter kriminalstatistiken utvisar den faktiska utvecklingsriktningen. Till dessa brottsarter hör främst misshandel eller slagsmål, varav svår kroppsskada följt.
Efter att ha behandlat frågan om bestämmandet av utvecklingsriktningen i ett land, komma vi till de internationella jämförelserna. Verkko skiljer här mellan indirekta och direkta jämförelser. De förra behandla dynamiska, de senare statiska företeelser. Den indirekta jämförelsen innebär att ett land tages till bas för jämförelserna. Detta land bör förfoga över en detaljerad och ändamålsenligt indelad kriminalstatistik. Det som jämförelsebas fungerande landets statistiska material grupperas sålunda att det i varje enstaka fall uppkommer begreppsenligt likadana grupper, som existera i det land, med vilket jämförelsen sker. Härigenom kan man följa huruvida utvecklingsriktningen beträffande olika slag av brotten mot liv samt även misshandelsbrotten varav följt svår kroppsskada, är liknande i de med varandra jämförda länderna eller om olikheter förefinnas. I sitt arbete har Verkko medelst indirekta jämförelser med Finland som bas undersökt frekvensförhållandena beträffande nämnda brott. Undersökningen omfattar alla de länder som överhuvud ha kriminalstatistiska uppgifter av något slag. Resultaten av dessa jämförelser intressera oss dock icke i detta sammanhang.
Vi övergå nu till de direkta jämförelserna, som behandla statiska företeelser. Genom dessa jämförelser försöker man få reda på brottensnivå, d. v. s. om brottsfrekvensen i ett land vid en viss tidsperiod är större eller mindre än i andra länder. Verkko anser att dylika jämförelser kunna anställas i den i statistiskt avseende säkraste gruppen: konstaterade, fullbordade och avsiktliga brott mot liv med undantag av barnamord, således den grupp i dödsorsaks- och polisstatistiken, som bildar utgångspunkten för hans undersökning om utvecklingsriktningen. Man får härvid dock nöja sig med att de olika länderna enligt frekvensen av brott mot liv indelas i vissa storleksklasser. Såsom måttstock kunna icke den egentliga kriminalstatistikens uppgifter ifrågakomma då de omfatta endast de fall som kommit under domstols behandling. Då en statistik över konstaterade brott mot liv saknas i flera länder, men kriminalstatistik står till buds, bör man med tillhjälp av dessa statistiska tal försöka få de ifrågavarande konstaterade brottsfallens antal ungefär uppskattat. Även andra svårigheter förekomma vid indelningen. Genom att använda en indelning i blott fem storleksklasser har det dock blivit relativt lätt att placera de olika länderna i sannolikt riktiga klasser. Detta har underlättats även därigenom att det gapar en
klyfta mellan länder med liten och med stor brottsfrekvens. För Europas vidkommande ha mellanklasserna blivit tomma. Undersökningen gäller perioden 1922—1936.
De av Verkko använda fem olika klasserna, uppställda efter antalet brott per 100,000 av befolkningen, äro följande:
I klass: mindre än 1
II » : minst 1 men mindre än 2
III » : » 2 » » » 3
IV » : » 3 » » » 4
V » : » 4
Kartogrammet å följande sida utvisar resultatet av undersökningen för de europeiska länderna.
Vad de andra världsdelarna beträffar, hör Asien till största delen till V storleksklassen. Undantag bilda endast Japan och vissa betydande områden i Brittiska Indien, såvitt uppgifterna därifrån äro tillförlitliga. Till V klassen höra även Afrikas folk med undantag av Syd-Afrikanska Unionens vita befolkning. Vad Nord-Amerika vidkommer, torde Kanada som helhet tillhöra III storleksklassen, medan Förenta Staterna som helhet tillhöra V. Vissa delstater bilda dock undantag och tillhöra lägre storleksklasser (Maine, Massachusetts, New Hampshire, Vermont, Wisconsin, Colorado, Connecticut, Minnesota och Rhode Island.) Det latinska Amerika torde som helhet tillhöra V klassen. Australien och Nya Zeeland tillhöra bägge III storleksklassen. Sannolika skäl tala för att folken i Oceanien höra till V storleksklassen.
I ett annat tidigare publicerat arbete, som behandlar de biologiska faktorernas inverkan på brotten mot liv och misshandelsbrotten (Biologisluontoisten tekijäin vaikutuksesta henki- ja pahoinpitelyrikollisuuteen, Helsinki 19331) påvisar Verkko att de tal som i statistiken över brotten mot liv ange av kvinnor förövade brott äro relativt konstanta och att förändringarna i ett lands statistik beträffande brotten mot liv till övervägande del hänföra sig till de av män begångna förbrytelserna. I länder med större brottslighet i fråga om brotten mot liv visar statistiken att kvinnornas andel är betydligt mindre än i länder med liten brottslighet av denna art. Ett liknande förhållande kan utläsas ur statistiken över offren för brotten mot liv: förändringarna hänföra sig huvudsakligen till talen för männen och i länder med stor brottslighet bliva förhållandevis mycket färre kvinnor dödade än i länder med lägre kriminalitet. Verkko har på grund av dessa fenomen fastställt lagbundenheter av statisk och dynamisk art. Vidare framträda kvinnorna i statistiken över brotten mot liv huvudsakligast såsom förövare av överlagda brott. Härav följer att om kvinnornas andel i brottslighet av detta slag är stor, är även antalet överlagda sådana brott relativt stort, och om antalet överlagda brott mot liv är stort, så är även kvinnornas andel i brottsligheten förhållandevis mycket större. På dessa grunder
BROTTEN MOT LIV I DE EUROPEISKA LÄNDERNA ÅREN 1922—1926.
BROTTEN MOT LIV I DE NORDISKA LÄNDERNA ÅREN 1843—1937.
kan man, om endast ofullständigt statistiskt material föreligger, från uppgifterna angående brottslighetens utvecklingsriktning, frekvens och art sluta sig till kvinnornas andel i de föreliggande statistiska talen och tvärtom.
Vi komma nu till arbetet om de etniska faktorernas inverkan på våldsbrotten. Såsom en inledning till sin framställning om brottslighetens kausalförhållanden med avseende å etniska grupper redogör dr Verkko för de iakttagelser som i Finland och andra länder gjorts beträffande brottens mot liv och misshandelsbrottens beroende av alkoholbruk. Det kan konstateras att alkoholen vid de som mord (överlagda brott mot liv) betecknade brotten utövar ett ganska ringa omedelbart inflytande. Om alltså mordbrotten spela en huvudroll i ett lands kriminalstatistik, är detta att betrakta som ett bevis för att alkoholen icke utövar något större inflytande på brotten mot liv och misshandelsbrotten i detta land. Omvänt förhåller det sig med de grova misshandelsbrotten (Finska SL 21: 5; Sv. SL 14: 10, 11; Tyska Sgb §§ 224, 225) och med de brott som innebära misshandel med dödlig utgång (Finska SL 21:4; Sv. SL 14:4—8; Tyska Sgb § 226). Dessa äro tillfälliga, av momentana motiv framsprungna brott för vilka det är karakteristiskt att slumpen spelat in vid förövandet. För sådana förbrytelser spelar alkoholen en utomordentligt stor roll. Därpå tyder även den omständigheten, att kvinnornas andel i dessa brott är ytterst liten, tvärtemot vad förhållandet är vid mordbrotten. Om alltså misshandel eller slagsmål med dödlig påföljd och misshandel eller slagsmål, varav svår kroppsskada följt, förekomma i stort antal i ett lands kriminalstatistik, kan detta med vissa närmare angivna undantag anses utgöra ett tecken på att alkoholbruket i detta land utövar ett betydande inflytande på brotten mot liv och misshandelsbrotten. Vad beträffar dråp, det i hastigt mod begångna uppsåtliga dödandet, så varierar dess avhängighet av alkoholbruket hos de olika folken. I de nordiska och även i de mellaneuropeiska länderna förövas sådana brott tämligen ofta — dock icke i samma utsträckning som misshandel med dödlig utgång — under påverkan av alkohol, medan däremot något sådant kausalsammanhang mellan alkoholbruk och dråp icke förefinnes i sydligare länder.
Med stöd av dessa omständigheter undersöker dr Verkko förekomsten av ifrågavarande brottsarter i olika länder. Materialet till undersökningen befinner sig i arbetets första del, brottslighetens frekvensförhållanden med avseende å etniska grupper, som innehåller en myckenhet av uppgifter över brottsfrekvensen hos olika folkslag samt därjämte hänvisningar till det material från olika länder som ingår i förf:s arbete om fastställandet av våldsbrottslighetens utvecklingsriktning och nivå. Må vi till exempel jämföra grannländerna Finland och Sverige med varandra. I belysning av statistiken över brott mot liv äro dessa länder varandras direkta motsatser, i det att Finland är ett land med stor och Sverige ett land med ringa brottslighet på detta område. Under det senaste årtiondet var totalsumman per år av till denna grupp hörande brott, jämförd med befolkningssiffran, tidvis t. o. m. 20 gånger
större i Finland än i Sverige. År 1923 föllo enligt dödsorsaksstatistiken i Finland 289 och i Sverige 28 personer offer för uppsåtligt brott mot liv, exclusive barnamord. Motsvarande antal för år 1924 var i Finland 320 och i Sverige 23. Antalet kvinnliga offer utgjorde år 1923 i Finland 10 eller 3.5 % och i Sverige 8 eller 28.6 % samt år 1924 i Finland 29 eller 9.1 % och i Sverige 6 eller 26.1 %. Den stora skillnaden i brottsfrekvensen förutsätter enligt de av Verkko i hans arbete om de biologiska faktorerna gjorda rönen, att de överlagda brottens andel i brotten mot liv är större i Sverige än i Finland. Detta framgår även av följande uppgifter. Under tioårsperioden 1916—1925 sakfälldes i Sverige för mord och mordförsök 44 personer, för dråp 16 personer, för misshandel med dödlig påföljd 78 personer och för slagsmål med dödlig utgång 12 personer. Således inalles 150 personer. Motsvarande tal i Finland för treårsperioden 1924—26 steg till 950. Mordens andel i brotten mot liv utgjorde i Sverige under tioårsperioden 1916—1925 29.3 %, medan motsvarande procenttal för Finland under treårsperioden 1924—1926 utgjorde blott 10.7.
Om man jämför Finland med andra länder vilka beträffande brotten mot liv höra till samma storleksklass, således länder med hög våldsbrottslighet, kunna kvalitativa skiljaktigheter iakttagas länderna emellan. Differenserna framträda i synnerhet i fråga om de överlagda brottens förhållande till totalsumman av brotten mot liv och beträffande omfattningen av de grova misshandelsbrottens förekomst. Våldsbrottsligheten i Finland kan icke karakteriseras enbart genom att man fastslår att brottsligheten är stor, utan man måste även framhålla att brottssiffran för landet i mycket hög grad ökas genom det stora antal brott som begås under inflytande av alkohol. I detta avseende äro t. ex. Finland och Ungern, ehuru våldsbrottsligheten i båda länderna är mycket hög, varandras motsatser. I Finland intaga misshandelsbrotten med dödlig påföljd och de grova misshandelsbrotten en framträdande ställning, medan dessa brott i Ungern icke spela samma roll.
Motsvarande kvalitativa skiljaktigheter komma till synes även mellan länder med liten kriminalitet beträffande brotten mot liv. Sålunda kan Sverige ställas som motsats till Danmark. I båda länderna är våldsbrottsligheten ringa men har något olika karaktär. I Danmark är nämligen kvoten för de överlagda brotten mot liv större än i Sverige.
Liknande differenser som vid mellanstatlig jämförelse kunna också iakttagas vid jämförelse av uppgifterna för olika befolkningsgrupper inom samma statsområde. I Belgien råder t. ex. en karakteristisk skillnad mellan den flamländska och den vallonska befolkningsgruppen. Inom den flamländska delen av befolkningen förekomma grova misshandelsbrott i mycket större antal än inom den vallonska. Den flamländska brottsligheten är till sin natur närmast lik den holländska, medan den vallonska närmar sig den franska. Beträffande den förra befolkningsgruppen har alkoholen en betydligt större andel i våldsbrotten än beträffande den senare.
Dr Verkko har jämfört brottsligheten hos olika folk på grundval av
brottsstatistiken för Ryssland under tsartiden, med iakttagande av ovannämnda synpunkter, och konstaterat överraskande stora skiljaktigheter. Dessa statistiska meddelanden, vilka innehålla uppgifter om 27 olika folk, bilda ett utomordentligt tacksamt observationsfält för undersökningar av brottslighetens etniska olikheter. Här möta vi t. ex. tatarerna med sin islamitiska religion som förbjuder bruket av alkohol men bland vilka brott mot liv förekomma ytterst talrikt — framförallt är de överlagda brottens antal fruktansvärt stort. En motsats till dessa bilda de nordiska syrjänerna, hos vilka tvärtom de under alkoholens inverkan förövade brotten spela en ovanligt stor roll.
Vi övergå nu till verkets andra del, som behandlar brottslighetens kausalförhållanden med avseende å etniska grupper. Betecknar man de folk, hos vilka de konstaterade uppsåtliga och fullföljda brotten mot liv — med undantag av barnamord — uppgå till minst 4 per 100,000 inv. och år, såsom folk med stor våldsbrottslighet, och de folk, hos vilka dessa brott äro mindre än 4 per 100,000, såsom folk med medelstor eller ringa sådan brottslighet, kan man enligt Verkko gruppera folken med avseende å alkoholens inflytande på brotten påföljande sätt:
I. Sådana folk med stor våldsbrottslighet hos vilka brottsligheten i avgörande grad är avhängig av alkoholbruket.
II. Sådana folk med stor våldsbrottslighet hos vilka brottsligheten i obetydlig grad eller icke alls är beroende av alkoholbruket.
III. Folk med medelstor eller ringa sådan brottslighet, hos vilka brottsligheten i betydande mån beror av alkoholbruket.
IV. Folk med medelstor eller ringa sådan brottslighet, hos vilka brottsligheten i ringa mån eller alls icke är beroende av alkoholbruket.
Av de europeiska folken höra enligt kriminalstatistiken finnarna, syrjänerna, ryssarna, polackerna, litauerna, rumänierna, slovenerna och slovakerna, rutenerna och kroaterna till grupp I. Till grupp II återhöra ungrarna, serberna, montenegrinerna, bulgarerna, grekerna, albanerna, spanjorerna, portugiserna och italienarna (i Italien är dock brottsligheten märkbart olika i olika delar av landet). Av nordligare folk höra letterna närmast till denna grupp. Dessutom hänföras hit turkarna och flera i Ryssland boende folk av mohammedansk trosbekännelse som på grundval av statistiken från tsartiden kunna jämföras med rikets övriga nationaliteter. Till grupp III höra bl. a. svenskarna, norrmännen, lapparna, holländarna, schweizarna, walesarna, skottarna och irländarna. Till grupp IV hänföras bl. a. danskarna, isländarna, engelsmännen, fransmännen, bretonerna, baskerna, tjeckerna och mordvinerna.
Den bild brottslighetsstatistiken ger av våldsbrotten i Tyskland är synnerligen oenhetlig. Tyskarna utgöra ett folk med medelstor eller ringa våldsbrottslighet, men den av alkoholen beroende brottsligheten växlar märkbart i rikets olika delar.
Vid betraktandet av den ovan gjorda indelningen framgår det att brottslighetsproblemet med avseende å våldsbrotten är i hög grad skif-
tande i de olika länderna. Hos en del folk, t. ex. finnarna och svenskarna, ansluter sig denna fråga mycket nära till alkoholfrågan, medan det å andra sidan finnes länder vilkas brottslighetsprofylax fordrar helt andra synpunkter. Alkoholbrukets frekvens synes icke på ett avgörande sätt inverka på huru ett lands kriminalstatistik ter sig. Hänförandet av länder med stor våldsbrottslighet till grupperna I och II eller avländer med ringa brottslighet till grupperna III och IV motsvaras icke av alkoholbruket i respektive länder. Mycket liten betydelse ha även de av de olika folken föredragna arterna av alkoholdrycker. Våldsbrottsligheten spirar tydligen fram ur helt olika källor hos de olika folken, och till en väsentlig del måste man, med uppmärksamheten fäst vid dess beroende av alkoholbruket, giva brottsligheten hos varje enskilt folk sin särskilda karakteristik. Av intresse är att konstatera att bland sydeuropeiska folk de våldsbrott, som äro mest beroende av alkoholbruk, nämligen misshandel varav döden eller svår kroppsskada följt, äro ytterst sällsynta. Därav kan man såsom å s. 536 framhållits draga den slutsatsen, att alkoholen vid uppkomsten av grövre våldsbrott hos dessa folk spelar en synnerligen obetydlig roll, i motsats till vad fallet är t. ex. hos finnar och svenskar. Den omständigheten, att alkohol i så skiftande grad förmår åstadkomma brottslighet bland de olika folkslagen, utvisar, att det är typiskt för vissa befolkningsgrupper, att de reagera för alkoholen på ett ur kriminalistisk synpunkt olyckligt sätt. Dessa olikheter kunna dock icke förklaras genom en hänvisning till olikheterna i folkkaraktären, om man härmed avser bestämda ärftliga och på något sätt konstanta rasegenskaper. Saken belyses genom en jämförelse mellan Sveriges och Finlands statistik över brotten mot liv, vilken jämförelse är möjlig från medlet av 1800-talet. (Se diagrammet å s. 535.)
Redan vid medlet av 1800-talet var totalantalet brott mot liv i Finland enligt statistiken rörande tilltalade och sakfällda något större än i Sverige, men denna differens var icke på långt när så skarp som den blivit under de senaste årtiondena (under tioårsperioden 1843—1852 var antalet åtalade i Finland i medeltal 51.77 per 1 milj. inv. mot 34.08 i Sverige; motsvarande tal för de sakfällda var i Finland 28.79 och i Sverige 17.87). Under loppet av ett århundrade har totalantalet brott mot liv i Sverige undergått en jämn minskning, medan det i Finland nedgått endast till slutet av 1800-talet, för att därefter hastigt stiga (en tillfällig nedgång i kurvan kan iakttagas vid tiden för världskriget) och först under de senaste åren åter visa tendens till nedgång. Märkligt är att dessa förändringar i totalantalet brott mot liv i Finland bero på inverkan av den brottslighet som sammanhänger med alkoholen. Relativtalet för mord förblir något så när konstant och följer icke den gemensamma kurvan för övriga brott mot liv.
Vid påvisandet av skiljaktigheterna mellan Finland och Sverige kan man icke underlåta att sätta dem i samband med den stora olikheten mellan dessa länders historia. Till medlet av 1800-talet hade Finland endast sedan år 1809 åtnjutit fred efter de krig som i detta
land förts mot Ryssland, medan Sverige vid samma tidpunkt hade bakom sig en betydligt längre tidrymd under vilken intet krig förts som berört hela landet liksom kriget år 1808—09 i Finland. Under den senare hälften av 1800-talet var utvecklingsriktningen för brotten mot liv densamma för bägge länderna. Sverige hade endast nått längre i utvecklingen. Efter sekelskiftet fortsatte den fredliga eran för Sveriges vidkommande, varemot utvecklingen i Finland rubbades av en tilltagande konflikt med Ryssland och i samband därmed framträdande inrepolitiska svårigheter, vilka ända till världskrigets utbrott nästan oavbrutet upprätthöllo ett orolighetstillstånd som tidvis till och med förorsakade kravaller och våldsam aktivitet. Till frihetskriget 1918 anslöt sig ett medborgarkrig som rasade i nästan hela landet och som medförde ett tydligt skönjbart förråande av sederna. Efter kriget gällde även förbudslagen (1919—32), under vilkens tillämpning användandet av smugglad sprit som berusningsmedel i hög grad blev en vana, åtminstone inom de lägre folkklasserna. — Av diagrammet framgår också att utvecklingsriktningen i Norge och i Danmark var densamma som i Sverige.
Om man jämför Tyskland och Frankrike efter världskriget, observerar man, att våldsbrotten i Tyskland, där kriget efterföljdes av exceptionella inre oroligheter, företedde en fortsatt ogynnsam utveckling, medan Frankrike däremot, som ej fått vidkännas dylika följder av kriget, kort efter detsamma uppnådde den för detta land kännetecknande låga nivån hos våldsbrotten. Av de historiska faktorer som i Syd-Europa försvårat kampen mot utrotandet av brottsligheten är det nödvändigt att fästa särskild uppmärksamhet, utom vid de ständiga krigstillstånden och de splittrade statsförhållanden, även vid de brottsliga organisationer som existerat i dessa länder, såsom Hejdukarna och Klefterna på Balkan samt Camorran och Maffian i Italien. Blodshämnden och enviget som ganska länge bibehållit sig som folksed i en del sydliga länder ha utan tvivel utövat inflytande på siffrorna i statistiken över våldsbrotten.
I slutet av sin avhandling har dr Verkko ägnat ett särskilt avsnitt åt vissa kriminaletniska frågor, som framkommit under behandlingen av brottslighetens kausalförhållanden i olika länder med avseende å etniska grupper. Bland dessa frågor må nämnas miljöns inflytande på de etniska faktorerna i allmänhet och särskilt med avseende å klimatets verkningar, alkoholbruk och våldsbrott, (vari särskilt behandlas frågan om alkoholreaktionens art, de olika spritdrycksarternas betydelse för våldsbrottens uppkomst samt spritdryckernas totalkonsumtion), kulturens inverkan (skolbildning och våldsbrott; brotten mot liv, självmorden och den stigande kulturen) våldsbrotten i Finland och det finska folklynnet samt till slut frågan om tjuvnadsbrotten som etniskt fenomen. Beträffande dessa sistnämnda brott må ännu nämnas, att Verkko vid sin behandling av våldsbrotten med avseende å etniska grupper mycket ofta även lämnat uppgifter om tjuv-
nadsbrottens frekvens, då man därigenom erhållit kompletterande drag till de egenskaper i folklynnet, som frambefordra brottslighet.
Undersökningarna angående brottslighetens etniska olikheter ha tidigare försvårats av brist på en hållbar metodologisk grundval. Dr Verkko redogör i sin undersökning på ett uttömmande sätt för de med denna uppgift förknippade svårigheterna och för de gränser till vilka arbetet på detta område bör inskränkas för att undersökningarna skola bliva givande och fruktbärande. Genom det vetenskapliga arbete dr Verkko utfört på detta gebit — utforskandet av brottens mot liv och misshandelsbrottens etniska olikheter med hjälp av statistiken — och genom den metod han därvid tillämpat har han fört oss ett viktigt steg framåt. Undersökningen har utförts med anlitande av ett synnerligen rikt och tidigare till stor del obearbetat material. Nämnas må blott att de talrika folkslag som levat under det ryska kejsardömets lagstiftningsområde nu för första gången i sin helhet gjorts till föremål för kriminalstatistisk jämförelse, vilken omständighet beklagligtvis icke inom ramen av denna korta redogörelse kunnat upptas till närmare behandling. Den av dr Verkko företagna publiceringen och kritiska bearbetningen av nytt material kommer att i oanad grad befrukta de vetenskaper, som hava brottsligheten till föremål.
Kaarlo Helasvuo.