PER OLOF EKELÖF. Om interventionsgrunden. Akad. avh. Uppsala 1937. Almqvist & Wiksell. xxii + 277 s. Kr. 8.00.

 

    Det processrättsliga interventionsinstitutet hör till de mer omtyckta avhandlingsämnena. Detta beror icke på att det äger en särskilt stor praktisk betydelse, och att en bearbetning av ämnet därför blir en värdefull vägledning för domare och advokater i deras verksamhet. Utan det beror på att institutet dogmatiskt befinner sig i centrum av den processrättsliga vetenskapen på grund av att det sammanhänger med några av den civilprocessrättsliga teoriens grundläggande spörsmål. I synnerhet den rättsvetenskapliga debutanten vill i allmänhet helst ta itu med ett problem av övervägande dogmatisk natur, där han kan brottas med logiska uppgifter och slipa sitt skarpsinne, i stället för att behandla ett praktiskt vida viktigare spörsmål rörande t. ex. någon sida av förfarandet, för vars allsidiga behandling fordras juridisk erfarenhet och förmåga att väga reala hänsyn.
    Författaren av föreliggande avhandling, som på denna blev docent i processrätt vid Uppsala universitet, har i likhet med många andra juridiska avhandlingsförfattare från början åsyftat att behandla ett annat ämne än det som slutligen blev avhandlingens föremål. Han har därefter företagit en förskjutning av ämnesvalet, vilken dock tydligen medgivit begagnandet av väsentliga delar av de första arbetsresultaten. Detta har varit möjligt just på grund av ämnets teoretiskt centrala natur. Då han förklarar avhandlingen handla om interventionsgrunden, är detta en ganska snäv titel, enär avhandlingen till stor del utförligt sysslar med viktiga teoretiska frågor, som väl äro grundläggande för själva avhandlingsämnet men vilkas betydelse har en stor räckvidd också därutanför. Men ehuru avhandlingen till stora delar är tämligen abstrakt, ger den dock i andra delar mycket konkreta bilder av institutet och en rik och mycket intresseväckande och belysande kasuistik hämtad särskilt från svensk, tysk och fransk praxis. Författaren har genom sina omfattande rättsfallsstudier lyckats skapa ett verkligt levande liv kring interventionsinstitutet, som endast tänkta, konstruerade exempel icke kunnat giva.
    Författaren börjar med en allmänt hållen, väsentligen på svensk lag, teori och praxis vilande beskrivning av begreppen intervention, interventionsintresse och interventionsgrund. I likhet med en numera ganska allmän mening utmönstrar han därvid det i RB 18: 2 behandlade institutet mellankommande part eller, som det vanligen brukar kallas, huvud-

 

intervention och framhåller, att detta systematiskt har föga att göra med intervention. Som interventionsgrund bör betraktas det, som rättfärdigar tredjemans inträde i en rättegång, som principiellt är förbehållen endast parterna.
    Helt naturligt tar författaren vid behandlingen av sitt ämne upp WACHS klassiska framställning av interventionsgrunden och låter denna tjäna som utgångspunkt för sin framställning. Han börjar sålunda med den domens rättskraftverkan mot tredje man, vilken utgör Wachs första fall. Mycket utförligt redogör han därefter för de teoretiska meningsskiljaktigheterna om rättskraftens väsen och sysslar i synnerhet med den bekanta striden mellan den s. k. processuella och den s. k. materiella teorin därom med alla dess olika skiftningar. Författaren tar själv upp problemet med utgångspunkt från den av HÄGERSTRÖM och LUNDSTEDT hävdade uppfattningen om rättigheterna såsom »trygga depositioner». När en dom tar formen av fastställelse av rättigheter och skyldigheter och denna dom säges vinna rättskraft, innebär denna enligt författaren dels ett upphävande av det rättsläge, som varit föremål för domstolens bedömande, till all dess kraft och verkan, och dels en till domen anknuten rättsverkan av samma innehåll som det däri fastställda rättsläget.
    Författaren går sedan över till frågan om rättskraftens subjektiva begränsning. Hans behandling härav hör till avhandlingens tyngst vägande delar. Då han här uppställer en ny fast regel, saknar han för denna visserligen ej hållpunkter i tidigare vetenskapliga framställningar, men han har med en helt annan medveten fasthet och följdriktighet än som förut kommit till synes formulerat sin regel, genomgått dess tillämpning i olika lägen och försvarat dess berättigande. Hans huvudregel för rättskraftens subjektiva begränsning lyder så, att rättskraften träffar tredje man endast, såvida den förändring av tredjemans rättsställning, som rättskraften medför vid oriktig dom, även kunnat inträda genom endera partens utövande av sin förfoganderätt över processföremålet. Författaren undersöker på ett flertal av de vanliga fallen, där frågan om rättskraftens verkan mot tredje man brukar vara aktuell, sin regels tillämpning, varvid han givetvis som norm måste använda hänsynen till om domen skapar erforderlig trygghet utan ingrepp i den säkerhet, som bör tillkomma tredjemans rättsställning.
    När författaren i anslutning till denna kasuistik uppställer spörsmålet, huruvida rättskraftverkan mot tredjeman i dessa fall grundar interventionsrätt, kommer han logiskt till det resultatet, att någon interventionsrätt icke behöver tillerkännas den, som kan komma att lida rättsförlust genom rättskraftens verkan i överensstämmelse med nyssnämnda huvudregel. Tredjemans rättsställning är därvid redan utanför process så beroende av endera partens, att rättskraftens verkan icke innebär ökad otrygghet för densamma. Tredjemans trygghet befordras icke genom hans interventionsrätt, ty för totaliteten av dennes rättsställning är dock verkan av parternas förfoganden långt betydelsefullare än av deras processföring.

 

    Denna senare tankegång är onekligen bestickande och logiskt oantastlig. För den, som skriver dessa rader, är den dock ej fullt övertygande. Den beaktar ej tillräckligt, att processen typiskt icke är en inrättning för kollusion mellan parterna utan för avgörande av en tvist mellan dem; i processen stå parterna emot varandra med stridiga meningar rörande processföremålet. Den omständigheten, att en part utanför process kan med en annan företaga rättshandlingar med verkan för tredjeman, synes icke vara ett avgörande hinder mot att, när tvist uppstått mellan parterna, tredjeman, som träffas av rättskraften å domen i målet, tillåtes inträda i rättegången för att tillsammans med ena parten förfäkta sina med dennes gemensamma intressen gentemot motparten. Det förhållandet, att parten är i stånd att utanför rättegång handla mot tredjemans intresse utan att tredjeman kan hindra det, behöver ej nödvändigt leda till att, då denna part ej avser att handla så utan vill mot motparten kämpa för sina och tredjemans intressen, tredjeman icke skall äga inträda för att hjälpa honom.
    Författaren övergår härefter till de fall av rättskraftverkan mot tredje man, på vilka huvudregeln för rättskraftens begränsning icke äger tillämpning. Dessa sammanföras under tre olika grupper. Den första omfattar de fall, då rättskraftverkan mot tredje man följer av parts processföringsrätt över tredje mans rättsställning. De mest uppmärksammade exemplen härå erbjuder området för mannens processföringsrätt för hustrun. Den andra gruppen bestämmes därav, att rättskraftverkan mot tredje man framkallas av nödvändigheten av enhetlig fastställelse gentemot alla som hava del i saken. Exempel härpå utgör klander av aktiebolagsstämmobeslut. Den tredje hithörande gruppen omfattar statusdomar.
    Sedan författaren sålunda genomgått de fall, då interventionsgrunden kan tänkas återförd på Wachs första grund, nämligen domens rättskraftverkan mot intervenienten, upptar han till behandling de två senare av de av Wach uppställda grupperna, nämligen då domens materiella rättsverkan eller dess exekutionsverkan bilda interventionsgrund. Under en granskning av de vanliga skolexempel å grunder av dessa slag, som bruka anföras, kommer författaren till den uppfattningen, att dessa distinktioner icke varit till båtnad för interventionsläran, särskilt enär de sakna stringens och klarhet. Vad först angår domens »Tatbestandswirkung» eller reflexverkan grunda de sålunda betecknade verkningarna i regel icke interventionsrätt, ehuru undantag av mindre praktisk betydelse finnas. Särskilt kan icke på dessa verkningar grundas interventionsrätt i regressfallen och de andra situationer, som utgöra de i praxis vanligast förekommande interventionsfallen. Vid domens exekutionsverkan åter skulle tredjemans intressen bättre tillgodoses genom inträde i rättegången icke såsom intervenient utan såsom fullt självständig part.
    I sitt näst sista kapitel lämnar författaren slutligen sitt eget positiva bidrag till lösning av det av honom uppställda problemet. Han resumerar därvid först den föregående kritiska framställningen och fastslår,

 

att interventionsrätt endast i vissa undantagsfall kan grundas på de inom doktrinen vedertagna interventionsgrunderna, och att dessa icke motivera något självständigt interventionsinstitut utan på sin höjd vissa speciella stadganden. Författaren tar här i stället upp en teori angående interventionsgrunden, som före Wach fanns företrädd inom litteraturen, men från vilken denne och senare doktrin tagit avstånd. Det gäller domens såsom dess »bevisverkan» eller »beviskraft» karakteriserade verkan.
    Författaren utgår ifrån en vid innebörd av denna verkan. Man skulle kunna säga, förklarar han, att denna »bevisverkan» innebär dels att rättegångsprotokoll kunna begagnas i senare process som bevismedel i och för fri bevisprövning av däri återgivet bevismaterial, dels ock att en domares bedömande av en sak- eller rättsfråga på senare jurisdiktion har en inverkan av samma slag som den högsta instansens prejudikat, om ock svagare och mindre fixerad. I anknytning härtill framkastar författaren, att, om denna bevisverkan skulle vara tjänlig som det rättsfaktum, vartill interventionsrätten är anknuten, skulle sådan rätt föreligga, om såväl tredjemans rätt som det omtvistade rättsförhållandet vore beroende av samma faktiska eller rättsliga omständigheter. Men om institutets väsentligaste funktion sålunda bleve att skydda tredjeman emot en bevisverkan, som kan försämra dennes processuella läge i en framtida rättegång, bör enligt författaren domaren i övrigt få fritt bedöma, om bevisverkan i det konkreta fallet utgör tillräcklig grund för interventionsrätt. Författaren tillägger, att mycket talar för att icke klavbinda domarens bedömande av interventionsrätten i enskilda fall, utan att som förutsättning härför endast fordra, att »saken hans rätt rörer» i betydelsen av att i rättegången relevanta sakförhållanden jämväl äro av betydelse för bedömande av tredjemans rättsställning.
    Mot författarens framställning på denna punkt, så länge fråga rör domens bevisverkan beträffande domarens bedömande av faktiska omständigheter, torde icke mycket vara att erinra. En aning tvivel uppstår blott därom, huruvida icke författaren här kommer åtminstone innehållet i vissa delar av Wachs begrepp »Tatbestandswirkung» vida närmare än han tror, ehuru Wach själv som bekant med iver ville skydda sig mot tanken, att han skulle räkna med domens bevisverkan som interventionsgrund. Om intervention i de vanliga regressfallen säger sålunda Wach: »In der That aber handelt es sich auch hier um nichts anderes, als um die Abwendung eines dem Intervenienten ungünstigen Thatbestandsmomentes.»
    På ett helt annat plan rör sig däremot författaren, när han i anslutning till sin vida konstruktion av domens bevisverkan röjer sympatier för att utsträcka interventionsrätten till de fall, då en i rättegången relevant rätt sfråga vore av betydelse jämväl för tredjemans rättsställning. I sådant fall skulle, medger författaren, varje rättssubjekt, som vore part i ett rättsförhållande analogt med det i rättegången omstridda, äga rätt att där intervenera. Som exempel härpå erinrar för

 

35—397004. Svensk Juristtidning 1939.

 

fattaren om den »korporationernas interventionsrätt», som fransk rätt medger, samt om den befogenhet att utan särskild fullmakt processa för sina medlemmars räkning, som svensk rätt ger arbetsgivare- och arbetareorganisationer, när tvisten rör innebörden av kollektivavtal eller därå grundade rättsverkningar. Och författaren påpekar den fortskridande »korporativiseringen av samhällslivet», vilken kan skapa anledningar till liknande företeelser på andra områden.
    Det är tydligt att allteftersom dylika organ tillkomma för tillvaratagande av en stor mängd medborgares analoga ekonomiska intressen, endärefter svarande utveckling också av dessa organs processuella möjligheter måste följa. Men i den mån liberalt-individualistiska principer reglera det ekonomiska samhällslivet, skulle tydligen en på analoga rättsliga grunder baserad interventionsrätt kunna leda till förfaranden, som mera skulle likna det gemensamma haveriet än en rättegång.
    Den utblick över en framtida långt ifrån otänkbar utveckling, som författaren mot slutet av sin avhandling gör, utgör en verkningsfull klimax av den framställning han lämnar. Ehuru i stora delar sysslande med teoretiska spörsmål av ganska subtil natur rymmer avhandlingen nämligen ovanligt mycket praktiskt intressant material, återgivet med klarhet och reda och väl disponerat. Avhandlingen ger också alltigenom intryck av att vara synnerligen omsorgsfullt utarbetad; nästan varje rad förefaller vara resultat av noggrant övervägande. Avhandlingen hör utom allt tvivel till de allra bästa juridiska doktorsavhandlingar, som på länge skrivits här i landet.

Thore Engströmer.