WINIFRED A. ELKIN. English Juvenile Courts. London 1938. Kegan Paul, Trench, Trubner & Co. Ltd. 316 s. 12 sh. 6 d.

    Författarinnan till detta arbete om de engelska ungdomsdomstolarnas verksamhet är en av de ledande personligheterna inom engelskt probation work och välkänd aktiv medlem av the Howard League. Boken utgör ett värdefullt bidrag till belysande av ungdomskriminalitetens problem i England, såvitt det angår de ålderskategorier som falla under nämnda domstolars verksamhet, d. v. s. personer under 17 år.
    Författarinnan betonar inledningsvis den självklara betydelsen av verksamma åtgärder mot ungdomsbrottsligheten, icke minst med hänsyn till att individens hela fortsatta utveckling som samhällsmedlem kan vara beroende av hur samhället reagerar mot hans överträdelser under den kritiska övergångsperiod som ungdomstiden utgör. Hon hävdar att allmänpreventionstanken har synnerligen begränsad betydelse beträffande ungdomsbrottsligheten och att ändamålet med ungdomsdomstolarnas verksamhet aldrig får bli avskräckning utan måste vara att hjälpa individen till bättre anpassning efter yttre omständigheter eller att anpassa dessa yttre betingelser efter individen; målet bör vara att lösa den unge brottslingens problem.
    De gällande engelska lagreglerna beträffande barn och ungdom återfinnas

 

huvudsakligen i The Children and Young Persons Act av år 1933, som trätt i stället för The Children Act 1908. Med ett barn (child) avses i lagens mening en person som ej fyllt 14 år, medan termen ungdom (young persons) betecknar personer mellan 14 och 17 år. The Children and Young Persons Act är tillämplig såväl på kriminella ungdomar mellan 8 och 17 år som på alla personer under 17 år vilka äro i behov av vård och skydd (care and protection). Båda dessa kategorier falla under ungdomsdomstolarnas uteslutande behörighet, varvid dock är att märka att dessa domstolar icke äga taga befattning med mordfall, att de icke äro behöriga att lagföra sådana unga förbrytare som tilltalas tillsammans med vuxen person och att en young person (däremot ej child) alltid äger optera för rannsakning vid jurydomstol. Eftersom ungdomsdomstolarna i allt väsentligt äro ett slags polisdomstolar — de handlägga dock även vissa civila mål och ärenden — komma de ungas problem enligt gällande ordning alltid att behandlas i kriminalprocessens låt vara modererade former. Elkin framhåller svagheten i denna ordning i jämförelse med t. ex. det amerikanska systemet, som innebär att ungdomsdomstolarna uteslutande ha karaktären av civila vårdnadsdomstolar, och det skandinaviska, som överhuvud icke drager de yngsta brottslingarna inför domstol. Vidare betonar Elkin den olägenhet som ligger i att ungdomsdomstolarna icke äga att taga befattning med ungdomar över 17 års ålder, medan i ett flertal andra länder behörigheten sträcker sig längre. Å andra sidan torde det vara en fördel att i England all ungdomsvård är samlad hos ett organ i stället för att som t. ex. i Sverige konkurrens inträder mellan barnavårdsmyndigheter och allmänna domstolar sedan den unge fyllt 15 år. Även hänsyn till rättssäkerheten kunna anföras till stöd för det engelska systemet.
    Ungdomsdomstolarna utgöra egentligen icke någon särskild domstolstyp utan äro endast en form av de vanliga »summariska» domstolarna (courts of summary jurisdiction). En ungdomsdomstol är sålunda i regel en kollegial lekmannadomstol, där fredsdomare (justices of the peace) döma med biträde av en juridiskt bildad clerc, som för protokollet m. m. Ungdomsdomstolens särmärken äro att den sammanträder på annan plats eller tid än de vanliga domstolarna, att ledamöternas antal får vara högst tre — vid »summariska» domstolar är annars antalet bisittare obegränsat — samt att ledamöterna utses och fungera enligt det s. k. panel system. Det sista innebär att i varje distrikt uppsättes en lista (panel) innefattande i regel tolv fredsdomare som anses särskilt kvalificerade att handlägga ungdomsfall och att dessa domare växelvis tjänstgöra i rätten, dock vanligen med ständig ordförande. I London skall alltid och i det övriga landet såvitt möjligt en ledamot av domstolen vara kvinna.
    Elkin redogör i detalj för det rättsliga ingripandet mot unga brottslingar i England. Av utrymmesskäl kan här endast ifrågakomma att i korta drag skissera de viktigaste punkterna.
    Karakteristiskt för den förberedande proceduren är att endast polisman i befälsställning äger taga befattning med unga brottslingar och att dessa efter det de omhändertagits endast i undantagsfall få förvaras i vanliga fängelser. I regel intagas de i stället i kommunala »rannsakningshem» (remand homes).

 

Dessa anstalter äro emellertid i praktiken långt ifrån fulländade. Klientelet är alltför omfattande och odifferentierat och möjligheter saknas vanligen såväl för medicinska som för psykologiska förundersökningar. För att råda bot på olägenheterna har i det efter publicerandet av Elkins arbete framlagda lagförslaget Criminal Justice Bill (jfr SvJT 1939 s. 291) föreslagits — förutom förbättring av de kommunala hemmen — att statliga rannsakningshem (State remand homes) samt ett eller flera observationscentra (remand centres) skola upprättas.
    Beträffandet förfarandet vid ungdomsdomstolen märkas vissa långt gående inskränkningar i offentlighetsprincipen. Förhandlingarna äro såtillvida hemliga, att inga andra än parter, rättegångsbiträden, vittnen och pressmän äga tillträde under målets handläggning. Man har i England diskuterat möjligheten att utesluta även pressens närvaro men man har stannat vid att trygga den underåriges intressen genom att vid straffansvar förbjuda publicerande av den tilltalades namn, fotografi, adress, skola eller andra omständigheter som kunna leda till hans identifierande.
    Ungdomsdomstolarna ha vid domens avfattande att välja mellan ett stort antal olika behandlingsformer. Lagen uttalar som allmän princip att domstolen skall taga hänsyn till den underåriges välfärd samt vidtaga lämpliga åtgärder för hans avlägsnande från icke önskvärd omgivning och för att han skall komma i åtnjutande av undervisning och yrkesutbildning. De behandlingsformer som ifrågakomma äro följande: 1. fängelse (imprisonment), som endast undantagsvis får förekomma beträffande personer under 17 år och vars tillämplighetsområde föreslås ytterligare begränsat i Criminal Justice Bill; 2. intagande i rannsakningshem (custody in a remand home) för en tid av högst en månad; 3. böter (fines), som skola gäldas av målsmannen då den tilltalade är under 14 år och i de övriga fall där domstolen så förordnar; 4. bestraffning med ris (birching), vilket straff endast får ådömas för vissa brott och som föreslås avskaffat i Criminal Justice Bill; 5. eftergivande av straff (dismissal); 6. villkorlig dom utan övervakning (binding over), som innebär att domens avkunnande uppskjutes på viss tid, dock utan att några särskilda föreskrifter meddelas för brottslingens uppförande; 7. villkorlig dom med övervakning (probation), som i likhet med binding over är ett villkorligt uppskjutande av domen men i förening med särskilda föreskrifter och sträng övervakning; 8. utackordering hos lämplig person för vård (boarding out), som förekommer både i samband med probation och som självständigt institut; 9. intagande i uppfostringsanstalt (approved school), som vanligen ådömes för en maximitid av tre år. Utöver dessa behandlingsformer föreslås i Criminal Justice Bill upprättande av centraler för tvångsmässig anmälan av tvenne slag för olika åldersklasser (compulsory attendance centres och juvenile compulsory attendance centres) samt lärlingshem (Howard houses).
    Elkin diskuterar i detalj fördelarna och nackdelarna av de olika behandlingsformerna. Av särskilt intresse är framställningen i vad den avser probation och approved schools.
    Det är uppenbart att ett så rikt nyanserat behandlingssystem som det engelska ställer stora krav på de domstolar som handhava detsamma. Elkin

 

har icke enbart lovord för de engelska ungdomsdomstolarna. Sålunda kritiserar författarinnan skarpt metoderna för utseende av ledamöter i dessa organ. Nomineringarna sägas mera ha karaktär av partibelöningar än av val med hänsyn till insikt och erfarenhet beträffande ungdom. Vidare har det visat sig en tendens att låta domarevärdigheten tillfalla äldre personer som dragit sig tillbaka från sin egentliga verksamhet. Utan att direkt plädera för en åldersbegränsning framhåller Elkin att på hösten 1936 av landets 8,576 ungdomsdomare 1,284 voro över 70 och 130 över 80 års ålder. Sedermera ha genom ingripande av the Lord Chancellor en del av de äldsta — men kanske just de som bäst insett uppgiftens betydelse — frivilligt avgått för att lämna plats för yngre krafter. Elkin framhåller vidare det olämpliga i att ungdomsdomstolarnas ledamöter icke erhålla någon som helst utbildning. Hon föreslår icke att de skola vara juridiskt bildade — kraven på detaljerad lagkunskap tillgodoses genom domstolens clerc — men betonar önskvärdheten av åtminstone elementär kännedom om psykologiska och sociologiska faktorer ävensom om behandlingsformernas art. I detta sammanhang framhålles bristen på kontinuitet i domstolarnas praxis och lämpligheten av att varje domstol till egen information för statistik över klientelets vidare öden efter undergående av den valda behandlingsformen. Även den kännbara bristen på en engelsk professur i kriminologi betonas. Med allt erkännande åt det system som införts genom den moderna engelska ungdomslagstiftningen förklarar Elkin att även den bästa maskin icke kan fungera tillfredsställande, om den handhaves av personer som icke förståsig på dess skötsel.

T. L.

 

    CARL SCHMITT. Völkerrechtliche Grossraumordnung mit Interventionsverbot für raumfremde Mächte. Ein Beitrag zum Reichsbegriff im Völkerrecht. Berlin-Wien 1939. Deutscher Rechtsverlag. 88 s. RM 2.25.

 

    Den kände tyske statsrätts- och folkrättsläraren CARL SCHMITT höll den 1 april 1939 — Tjeckoslovakiens sammanbrott ägde rum i mitten av mars — vid universitetet i Kiel ett föredrag, vilket sedermera i utvidgat och omarbetat skick utgivits av trycket under ovan nämnda titel.
    Förf. framhåller särskilt två synpunkter av intresse.
    Han förklarar för det första, att den moderna sammanlevnaden folken emellan kräver stark statlig organisation; det fordras inre konsistens och säker planmässighet. Härför behövas höga psykiska och etiska egenskaper och långt ifrån varje folk är redan som sådant i stånd att höja sig till detta minimimått av organistaion och disciplin. Icke alla folk äro i stånd att bestå det prestationsprov, som skapandet av en statsapparat utgör, och mycket få hava sådana egna resurser i organisatoriskt, industriellt och tekniskt avseende, att de äro vuxna ett modernt materialkrig. Ett folk, som icke förmår bilda en sådan statsorganisation, kan alls icke vara folkrättsligt subjekt. På nyåret 1936 visade det sig t. ex., att Abessinien icke var någon stat.
    Den andra synpunkten gäller folkrättssubjektens utsträckning i rummet. Tyskarna tänka nu för tiden, säger förf., planetariskt och i »Grossräumen». De inse »die Unabwendbarkeit kommender Raumplanungen». I detta läge

 

består den tyska folkrättsvetenskapens uppgift i att finna »den Begriff einer konkreten Grossraumordnung». Detta begrepp kan för tyskarna blott vara det av Schmitt närmare i skriften utvecklade begreppet rike såsom en av bestämda idéer och principer med avseende å världsåskådning behärskad Grossraumordnung, som utesluter intervention av »raumfremde Mächte» och vars garant och beskyddare är ett folk som visar sig vuxet denna uppgift.
    Skriften slutar på följande sätt:

 

    »Der Gedanke eines zu den Trägern und Gestaltern eines neuen Völkerrechts gehörenden Deutschen Reiches wäre früher ein utopischer Traum und das auf ihm aufgebaute Völkerrecht nur ein leeres Wunschrecht gewesen. Heute aber ist ein machtvolles Deutsches Reich entstanden. Aus einer schwachen und ohnmächtigen ist eine starke und unangreifbare Mitte Europas geworden, die imstande ist, ihrer grossen politischen Idee, der Achtun gjedes Volkes als einer durch Art und Ursprung, Blut und Boden bestimmten Lebenswirklichkeit, eine Ausstrahlung in den mittel- und osteuropäischen Raum hinein zu verschaffen und Einmischungen raumfremder und unvölkischer Mächte zurückzuweisen. Die Tat des Führers hat dem Gedanken unseres Reiches politische Wirklichkeit, geschichtliche Wahrheit und eine grosse völkerrechliche Zukunft verliehen.»

I. S.