Ugeskrift for Retsvœsen (h. 11—26). I en artikel »Grundlovsforslagets Ejendomsparagraf i ny Affattelse» (h. 16; SvJT 1938 s. 672) lämnar POUL ANDERSEN en kritisk redogörelse för de ändringar i §:n som vidtagits under riksdagsbehandlingen. Då emellertid, som bekant, hela förslaget numera förfallit, må detta enkla omnämnande vara nog. I SvJT 1930 s. 78 f. diskuterades frågan huruvida upprättande av äktenskapsförord är nödvändigt för giltigheten av ett oåterkalleligt förordnande varigenom make insättes som förmånstagare. Hur samma fråga bör besvaras enligt dansk rätt undersökes på ett par sidor av prof. BORUM (h. 16). »VindikationEkstinktiv Erhvervelse» är titeln på en uppsats i h. 20 av Statsadv. HOLM. Den obegränsade vindikationsrätten till lösören stammar från en tid då dessa i allmänhet voro individuellt bestämda, då det icke var lätt för en man som förlorat sitt vapen eller redskap att få ett lika gott igen. Numera äro grunderna för vindikationsrätten väsentligen försvagade beträffande de många och stora kategorierna av lösören som äro resultatet av masstillverkning, och vindikation av nya sådana lösören bör i regel anses utesluten. Å andra sidan har den ekonomiska utvecklingen också rubbat förutsättningarna för exstinktivt fång. De omständigheter som förr i världen ansågos garantera förvärvarens goda tro — att köp skett på torget och till vanligt marknadspris — äro nu opraktiska, och Vinding Kruses nya formel »köp i öppna marknaden» ger heller ingen ledning i fråga om den allt mer omfattande byteshandeln. En begagnad sak (t. ex. en bil), som vid försäljning ej skulle inbringa mycket, kan vid byte mot en ny sättas till ett ganska högt värde. »Man ser oven i Købet ofte, at Folk, der ønsker at skaffe sig en ny Ting, køber en brugt Ting af samme Slags for at realisere den Avance, som For-

 

TIDSKRIFTSÖVERSIKT. 555skellen mellem Anskaffelsesprisen og Bytteprisen betyder.» Hur dessa allmänna betraktelser böra inverka i valet mellan vindikation och exstinktivt förvärv undersöker förf. i en utförlig kasuistik, där uppdelning av de olika fallen är gjord efter de skilda sätt på vilka mellanmannen kommit i besittning av saken — stöld, absolut eller kompulsivt tvång, lega, köp under äganderättsförbehåll (särskilt avbetalningsköp) o. s. v. Glädjande är att i uppsatsen finna Nordling åberopad: under hänvisning till ett yttrande av denne vid femte nordiska juristmötet rekommenderar förf. en viss tidsbegränsning för väckande av vindikationskrav. Såvitt angår köp under äganderättsförbehåll har mot förf:s framställning VINDING KRUSE gjort vissa erinringar. Bl. a. förmenar han att dansk praxis, som redan ogillat förste säljarens vindikationskrav när han kan sägas ha visat oförsiktighet eller försummelse i valet av sin köpare, bör kunna utan lagändring taga det ytterligare steget att avvisa ett krav som ej väckts inom rimlig tid (h. 24). — En hos Carlsberg Bryggerierne anställd jurist har i h. 26 behandlat ett ämne ur vardagslivets juridik, nämligen de rättsliga konsekvenserna av att mineralvattenflaskor, som i själva glaset bära vattenfabrikens (= stamfabrikens) namn, kommit i annan sådan fabriks besittning. Detta kan ha skett av olika anledningar; det vanligaste är att bland tomflaskor, som stamfabriken fått i utbyte vid försäljning av egen tillverkning, funnits omärkta flaskor. I två domar av Østre Landsret har stamfabriken förklarats berättigad att återfå sina flaskor, men endast mot vederlag. Besittarens utlämningsplikt har motiverats därmed, att han icke har något giltigt intresse i att behålla flaskorna eftersom han icke kan använda dem för sin egen tillverkning; hans rätt till vederlag åter på olika sätt: stamfabriken skulle eljest göra en vinst på hans bekostnad, besittaren har ju i normala fall lämnat andra flaskor i utbyte mot stamfabrikens, denna fabrik bör själv hålla reda på sina flaskor, o. s. v. Förf. anser domarna vila på den mening, att stamfabriken alltjämt har äganderätt till sina vilsekomna flaskor, besittaren blott retentionsrätt. Själv är han dock böjd för att betrakta de flaskor, stamfabriken mottagit i utbyte, som en betalning. Men domsmotivet att de märkta flaskorna äro oanvändbara för andra än stamfabriken skänker han sitt fulla gillande. Häremot gör emellertid KNUD JARNER den som det vill synas riktiga anmärkningen, att stamfabriken icke bör kunna hindra besittaren att, så länge hans retentionsrätt varar, nyttja flaskorna på ett sätt som ej skadar dem. Något ont kan ej vållas av »at en Flaske, udstyret med en farveprægtig Appelsin og en Meddelelse om, at Petersens Fabrik har faaet Guldmedalje i Bryssel i 1906 for sit Appelsinvand, tillige har en anden Fabriks Navn indbrændt». — Från regeln vid avbetalningsköp att dröjsmål med betalning av en post icke berättigar säljaren att häva köpet med mindre posten uppgår till minst 1/10 av köpesumman göra de norska och finska lagarna undantag så vitt angår sista posten: dröjsmål med dennas betalning ger säljaren hävningsrätt oavsett postens storlek. Nackdelarna av att samma undantag saknas i de svenska och danska lagarna ha flera gånger framhållits, och lagändring har förordats så i Danmark som här hemma (se SOU 1938:11 s. 51 f.). Landsretssagf. TORKILD-HANSEN klandrar de danska domstolarna för att de icke tillämpa den danska lagen som om den överensstämde med den norska, och bland

 

556 TIDSKRIFTSÖVERSIKT.andra »Afbetalingslovens Urimeligheder» anmärker han att, enligt dansk praxis, säljare som icke äger hävningsrätt dock njuter förmånsrätt i vad saken inbringar vid försäljning i konkurs eller efter utmätning för annans fordran, men är avskuren från möjlighet att själv få saken utmätt (h. 12). — I en uppsats om licitation (= infordrande av anbud å entreprenad eller leverans) belyses hurusom syftet därmed, att få fram det billigaste priset, ofta helt eluderas genom de hemliga förhandsregleringar av anbuden som särskilt inom byggnadsfacken blivit allt vanligare (h. 14). — Genom lag av 14 mars i år har dagsbotsystemet blivit från och med 1 juli infört i dansk rätt, tillsvidare endast inom allmänna strafflagens område. Dagsboten gör så till vida i Danmark mer än hos oss skäl för namnet som den principiellt skall motsvara beloppet av den tilltalades dagsinkomst (dock må den ej sättas under 2 kr.). Antalet dagsböter bestämmes inom skalan 1—60; maximisiffran har valts med hänsyn till att frihetsstraff funnits böra inträda när brottet är så grovt, att böter motsvarande 2 månaders inkomst bleve för lindrigt straff. Redan i domen skall förvandlingsstraff utsättas. Ett föredrag över dagsbotsystemet av cst. Landsd. HOFF läses i h. 24. Av innehållet må påpekas vad som säges angående utredningen om den tilltalades förmögenhetsförhållanden när blott enskild målsägande för talan. Förf. kan icke gilla en i Juristen framställd åsikt att rätten även i dylika mål skall anlita polisens hjälp för införskaffande av utredning. Han menar att om svaranden undandrar sig att lämna nödiga upplysningar om sin ekonomi, bör rätten kunna stödja sig på vad målsäganden därom meddelat. — Ett i den danska riksdagen nyligen fallet regeringsförslag avsåg att, i nära anslutning till reformtankarna i Popp-Madsens doktorsavhandling Bod, dels införa ett så benämnt nytt rättsinstitut och dels vidga rätten till ersättning för icke-ekonomisk skada. Förslaget, som väntas bli framlagt på nytt, skärskådas ur skilda synpunkter av HENRY USSING (h. 14) och DRACHMANN BENTZON (h. 16). Bod är varken straff eller skadestånd, men litet av bäggedera. När en rättsstridig handling är uttryck för »Skadelyst eller grov Hensynsløshed» hos gärningsmannen, skall denne kunna förpliktas att till den kränkte betala »en under Hensyn til Handlingens Beskaffenhed og Gerningsmandens Betalingsevne afpasset Bod». Som motiv för denna nybildning anföres i regeringsförslaget att man den förutan skulle stå värnlös mot vissa hänsynslösa rättskränkningar, i det att de varken äro belagda med straff eller vålla ekonomisk skada, och att fall ges, »hvor den præventive og opdragende Funktion af Samfundets Indskriden i væsentlig Grad forstærkes, naar den ikendte Pengeydelse tilfalder ikke en offentlig Kasse, men netop den forfulgte, Offeret selv». Härtill fogar H. U. förhoppningen att den tendens till självhämnd, som han finner vara i stigande och delvis härröra från känslan av att rättsordningen icke bjuder nog effektiv hjälp, skall kunna i viss mån motverkas genom införandet av Bod. D. B. åter riktar mot dessa legislativa överväganden en, såvitt en utomstående kan bedöma, välgrundad kritik. Han påpekar bl. a. att jämte straff och ersättning för ekonomisk skada redan ges ett tredje repressionsmedel: ersättning för icke-ekonomisk skada, ett medel som just enligt förslaget skulle förstärkas; att några praktiska fall där behovet av Bod skulle vara kännbart ej kunnat uppvisas; att Bod blir utan verkan så snart betal-

 

TIDSKRIFTSÖVERSIKT. 557ningsförmågan brister, ty någon subsidiär påföljd av icke-ekonomisk karaktär är ej avsedd; och att den av H. U. påtalade tendensen, om den nu finns, icke bör bekämpas med »at Staten ad Lovens Vej anviser et nyt Middel til at agge og tilfredsstille Hævnlyst». Mot regeringsförslagets närmare utformning framställas av båda förff. träffande anmärkningar. — Rattfylleriets kriminalisering har i h. 12 på nytt upptagits till behandling, och liksom tidigare (SvJT 1939 s. 356) förordas att efter norskt mönster låta straffbarheten bero av blodprovet, oavsett den kliniska undersökningens resultat. Dock anses, med stöd av ett intressant meddelande från riksadvokaten Haakon Sund, att gränsen 0.50 pro mille lämpligen bör höjas, väl ej såsom Retslægeraadet tänkt till 1, men till 0.80. — Prof. HURWITZ fäster den danska juristvärldens uppmärksamhet på processlagberedningens förslag att underlätta protokollföringen genom bruk av diktafon och på de experiment med sådan apparat som gjorts vid svenska domstolar. Utöver vad härom meddelats i SvJT 1938 s. 144 f. vet H. att berätta hurusom häradshövding Beling (Ångermanlands norra) under loppet av ett år i alla mål använt diktafon för partsanföranden och vittnesutsagor, med resultat vilka betecknas som »megetgunstige». H. rekommenderar försök med diktafonmetoden också i Danmark (h. 20). HENRY USSING anmäler Dagfinn Dahls Synspunkter i ogutenfor erstatningsretten, i ordalag som locka till studium av boken (h. 18), och Ragnar Knophs posthuma verk (h. 26). Prof. Krabbes Dansk Presseretrecenseras i h. 22 av prof. HURWITZ. Man får bl. a. veta, om tillkomsten av 1938 års Presselov, att sedan ett förslag utarbetats under samverkan mellan justitieministeriet samt Højesterets nuvarande president och prof. H., så blev detta förslag, till följd av kritik från pressorganisationernas sida, i en mängd punkter ändrat utan att de båda juristerna hördes — en »lovteknisk meget uheldig» metod som också haft menliga följder. I samma h. beröres även norsk lagteknik, nämligen såvitt den resulterat i Lov om gjeldsbrev, utfärdad 17 febr. i år. Det förslag till sådan lag, som förra året framlades för stortinget, företedde flera väsentliga avvikelser från kommissionsförslaget, avvikelser som gjorts av regeringen utan förhandling med kommissionen. »Om dette stemmer med norsk Sædvane — skriver HENRY USSING — ved jeg ikke. Men det er ialtfald ikke den Fremgangsmaade, der kan ventes at give de saglig bedste Resultater.» Den nu antagna lagen står kommissionsförslaget till innehållet närmare, men har i motsats till detta avfattats på nynorsk, även det utan samarbete med kommissionen. H. U. prisar emellertid lagens språkliga dräkt. Redan kommissionsförslaget »bar Præg af Ragnar Knophs sjældne Evne til at forme en naturlig Lovtekst», men den slutliga lagen är ännu enklare och kraftigare. Lagtexten »er gennemgaaende holdt i en jævn og almenforstaaelig Stil, som danske Lovgivere vilde gøre vel i at efterligne». Månne ej även svenske?

B. W.