Nordisk Tidsskrift for International Ret, Acta Scandinavica juris gentium, innehåller i tredje och fjärde häftena för 1938 en artikel av professor B. MIRKINE-GEUTZÉVITCH om »Folkeret og Statsstyre». Författaren kritiserar den vedertagna folkrättsdoktrinen såsom opererande med ett abstrakt statsbegrepp. Detta, säger han, är icke riktigt. Frankrike och Afghanistan äro båda stater, men att säga detta uttrycker icke den skillnad, som råder mellan absolutistiska och demokratiska stater. Dessa senare äro nämligen, säger författaren, ur rättslig och politisk synpunkt i högre grad än de förra bundna av folkrättens regler i. e. inställda på att efterleva gällande traktater, på att intaga fredlig hållning. Som stöd för sin bevisföring åberopar Mirkine-Guetzévitch bl. a. det i franska republikens författning av år 1791 intagna stadgandet: »den franska nationen avstår från att någonsin föra erövringskrig och vill aldrig använda sina krafter mot något folks frihet». Han erinrar om att samma idé kommit till uttryck i åtskilliga andra republikanska konstitutioner, senast i 1931 års spanska författning, vars art. 6 stadgar: »Spanien avstår från krig som medel för nationell politik.»
    Tidskriftens tredje häfte innehåller vidare en artikel av dr OLOF HÖJER i ett aktuellt ämne, »Luftvapnet och blockad i händelse av krig», ävensom en redogörelse av EDVARD HAMBRO för »Kommunistisk og nasjonalsocialistisk folkeret». Med stöd av tryckta källor lämnas här en översikt över de folkrättsliga teorier, som lancerats inom de båda lägren. I Sovjetryssland gjordes till en början gällande att, då intet arv från tsartiden erkändes, en ny folkrättslig doktrin måste skapas. De verk som i enlighet härmed först utkommo gillade bland annat i vidsträckt mån rådssamfundets befogenhet att intervenera i kapitalistiska stater till förmån för den internationella arbetarklassen. Sedan hoppet på en inom nära framtid universellt genomförd kommunistisk omvälvning försvunnit och Sovjetryssland utvecklat sig till en nationalistisk stat ägande åtskilliga gemensamma intressen med kapitalistiska stater modifieras doktrinen i skilda avseenden och närmar sig den vedertagna folkrätten, exempelvis sålunda att man tager avstånd från rätten till intervention. Vad angår den nationalsocialistiska teorien konstaterar författaren den osäkerhet, som kännetecknar densamma bl. a. på grund av svårigheten att samtidigt teoretiskt motivera såväl hegemonisträvanden och militarism som de ledandes i offentliga anföranden framförda uttryck av fredsvilja. Kvar står ett mer eller mindre långt drivet underkännande av den s. k. klassiska folkrätten samt en basering av doktrinen på den tyska rasens rättsmedvetande. Som betecknande för de kommunistiska och nationalsocialistiska folkrättsdoktrinerna angiver Hambro deras avhängighet av re-

 

spektive politiska regimer, vilkas kursändringar avspeglas i doktrinen, ävensom det intima sambandet mellan folkrätt och utrikespolitik.
    Tidskriftens fjärde häfte för 1938 innehåller en artikel av MAX SØRENSEN: »Om kollektive traktaters ændring uden samtykke af alle kontraherende parter.» När en kollektiv traktat kommit till stånd, man kan exempelvis tänka på Bernkonventionen om litterär äganderätt eller 1920 års Genèveprotokoll om upprättande av en fast mellanfolklig domstol, framträder vanligen efter någon tids tillämpning behovet av ändringar. En reviderad text uppgöres, men denna blir tyvärr sällan godkänd av samtliga de stater som deltagit i den ursprungliga traktaten. Att den reviderade texten icke är bindande för den grupp av stater som ej godkänt den är givet, men man frågar sig, under vilka förutsättningar den bör anses bliva bindande mellan de stater som biträtt den, då detta i vissa fall kan påverka den förra gruppens rättigheter. Det kan också hända, att två stater sinsemellan sluta ett avtal innefattande ändring av vad som redan gäller dem och andra stater emellan såsom parter i en kollektiv traktat. Här uppstå åtskilliga spörsmål, där tvekan kan råda både om den bästa lösningen och om vad som bör anses folkrättsligt vedertaget och där staternas handlande i konkreta fall gått i varierande riktningar. Sørensens artikel utgör en på konkreta exempel stödd redogörelse för några olika aspekter av denna svårbedömliga men på grund av de efter världskriget talrikt tillkomna multilaterala avtalen ingalunda oviktiga del av traktaträtten.

    I detta häfte förekomma dessutom två koncisa orienterande översikter i aktuella frågor, nämligen »Den nya Ålandsfrågan» av jur. dr J. O. SÖDERHJELM samt »Den fransk-italienske konflikt» av tidskriftens utgivare ERIK BRÜEL. 
    Tidskriftens rätt nyligen utkomna 1:sta häfte för år 1939 innehåller en artikel av justitierådet ALGOT BAGGE om »Internationella Handelskammaren och utvecklingen av det internationella skiljemannaförfarandet». Förf. erinrar om tillvaron av Internationella Handelskammarens skiljedomstol, den enda verkligt internationella skiljedomstol i handelstvister, som för närvarande finnes , samt framhåller önskvärdheten av att densamma av affärsvärlden anlitas i större utsträckning än som nu sker. I anslutning härtill ingår han på den svårighet för internationella skiljedomsförfarande som ligger däri, att skiljemannaförfarande, även om skiljedomstolen är internationell, regleras av de nationella lagarna, vilka i varierande grad innehålla tvingande bestämmelser, samt redogör för det av International Law Association ledda arbetet för internationell reglering av skiljemannaförfarandet. — Vidare innehåller detta häfte en artikel av P. SCHOU, »Territoriets betydning i folkeretten». Förf. vänder sig mot den hävdvunna satsen, att en stat för sin förhandenvaro med nödvändighet kräver tre beståndsdelar: regering, folk och territorium. Det sistnämnda är enligt förf. icke nödvändigt, men å andra sidan godtager han ej heller den åskådning, som anser statsmaktens funktioner helt begränsade till statsterritoriet. Artikeln innehåller åtskilliga synpunkter av intresse men även en del uttalanden, som synas böra upptagas med skepsis. Utrymmet medgiver blott några exempel. Det förhållande, att en stats domstolar i många fall tillämpa annan stats lag, finner förf. sålunda vara vanskligt att förklara med mindre man antager att här föreligger en

 

kompetensfördelning, så att den ena staten äger lagstiftnings- och den andra lagskipningsbefogenhet. Han förbiser härvid, att om t. ex. en svensk domstol tillämpar dansk lag i ett mål som rör danska medborgare, så gör den det icke därför att dansk lagstiftning i och för sig har något vitsord i Sverige utan därför att det finnes en svensk lag, som föreskriver att i fall av förevarande beskaffenhet dansk lags bestämmelser skola tillämpas. Vidare anför förf., att när en stats regering beviljar skilsmässa mellan två i utlandet bosatta medborgare, har denna regeringsåtgärd vissa verkningar. Om härmed avses verkningar i det land, där personerna ifråga äro bosatta, är detta uttalande knappast riktigt, för det fall att de hava hemvist i land som tilllämpar domicilprincipen eller territorialprincipen. Grundsatsen, att utlänning som uppehåller sig inom en stats gränser är pliktig underkasta sig denna stats myndighet, anser författaren hava sin motivering däri, att utlänningen inträtt i statens sociala liv och knutit förbindelser med den nationella grupp varav han är omgiven. Accepteras denna motivering skulle staterna, synes det, sakna straffrättslig behörighet i avseende på exempelvis utländska turister och internationella brottslingar.

Hbg.