Adoptionslagen och domicilbegreppet. I syfte att för vederbörande domstol möjliggöra iakttagandet av föreskriften i adoptionslagens 26 §, att utländsk undersåte ej må här i riket adoptera eller adopteras med mindre adoptionen blir gällande i den stat han tillhör, inkomma tid efter annan till utrikesdepartementets rättsavdelning framställningar om uttalande, huruvida viss ifrågasatt adoption skulle bliva gällande i adoptivbarnets hemland. Det är ingalunda alltid möjligt lämna ett bestämt svar å dessa förfrågningar. Särskilt gäller detta i avseende pådet anglosaxiska rättsområdet, Storbritannien med dominions samt

 

U. S. A. I dessa länder är det i allmänhet ej möjligt att i konkret fall från administrativ myndighet erhålla något uttalande. Från domstol kan uttalande erhållas blott i form av beslut, sedan mål eller ärende underställts dess prövning, vilket i sin tur vanligen blott kan skeunder en förutsättning, som i ifrågavarande fall plägar saknas, nämligen att åtminstone endera av parterna i adoptionen är domicilieradin om domstolens jurisdiktionsområde. Inom detta rättsområde är adoptionsinstitutet relativt nytt — i England daterar det sig sålunda från år 1926, i Skottland från 1930, medan i U. S. A. institutet efter 1850 successivt införts i samtliga delstater.
    De positiva lagstadganden som finnas äro ofta restriktivt avfattade. På grund härav giver varken lag eller doktrin överallt tillräcklig ledning. Internationellt-rättsliga kollisionsbestämmelser saknas på många håll. Det blir under sådana förhållanden ofta omöjligt för utrikesdepartementet såväl att avgiva som från myndighet utomlands anskaffa mera positivt hållet uttalande, huruvida ifrågasatt adoption skulle bliva gällande i den utländska staten. Såsom exempel på de förbehåll, som måste göras, må åberopas ett uttalande (30/4 1934) rörande änkefru N. S:s ansökan att som adoptivbarn få upptaga sin brorsdotter 
H. D. R.:
    »Med anledning härav har jag äran meddela, att i staten New Yorks av Amerikas Förenta stater lag — vilken lag i förevarande fall torde böra komma i betraktande — någon uttrycklig bestämmelse angående giltigheten av en utom staten företagen adoption icke finnes. Enligt uttalanden i amerikansk doktrin, vilka torde få anses auktoritativa, bör emellertid en adoption, som i behörig ordning företagits enligt lagen i den stat, där adoptivbarnet har hemvist, erkännas såsom giltig även i annan stat, sålunda även i den stat, där adoptanten har hemvist, förutsatt dock att såsom fallet är i New York — adoptionsinstitutet är känt i denna senare stat. Till stöd för dessa uttalanden hava åberopats åtskilliga prejudikat från olika stater tillhörande den amerikanska statsunionen. Ehuru intet av dessa prejudikat hänför sig till New York, torde det dock kunna antagas, att den anförda regeln även gäller i denna stat. Något fullt bestämt uttalande härom lär emellertid icke kunna erhållas. Sålunda torde böra nämnas, att i ett tidigare utrikesdepartementet underställt fall yttrande inhämtats från amerikansk advokat utan att denne kunnat anföra annat än en personlig mening, vilken mening sammanfaller med härovan återgivna uttalanden.»

 

    Svårigheten att avgiva mera bestämt uttalande beror emellertid ibland av en annan djupare liggande orsak än saknaden av eller ofullständigheten i adoptionslagstiftning i vissa länder, nämligen i skiljaktigheten mellan det anglosaxiska domicil- och det svenska hemvistbegreppet. Förutsättning för giltigheten i anglosaxiskt land av en i Sverige företagen adoption är som regel, att såväl adoptanten som adoptivbarnet hava sitt domicil här i riket, varvid domicilfrågan dock skall bedömas enligt de regler, som på bas av common law något olika utformats i Brittiska riket och i U. S. A.

 

    Att med skälig grad av säkerhet utröna en persons medborgarskap, respektive att han innehar flera medborgarskap eller är statslös, är i de allra flesta fall möjligt. På grund av den säregna gestaltningen av domicilbegreppet enligt common law är det däremot ofta omöjligt att i varje fall ur vanligen knapphändiga och för ändamålet icke alls avsedda uppgifter, som svenska adoptionsärenden pläga innehålla, vinna erforderliga hållpunkter för domicilfrågans bedömande. Därest det icke av det uttalande som förelägges den svenska domstolen klart framgår, att denna enligt tillämpliga brittiska eller amerikanska domicilregler synes vara behörig, kan detta tänkas föranleda, att domstolen anser sig böra avslå ansökan om en adoption, som det för vad personerna anginge vore allt skäl bevilja.
    Vid bedömande hur pass stränga krav man bör ställa på utredning i domicilfrågan synes det dock vara skäl beakta, att en vidsträckt diskretionär befogenhet och därmed en icke obetydlig handlingsfrihet när det gäller fatta ståndpunkt till andra domstolars beslut i princip anses tillkomma domstolarna i anglosaxiska länder. Härigenom erhålla dessa domstolar möjlighet giva uttryck för sin principiella obenägenhet att frånkänna annan domstols avgörande vederbörlig verkan med mindre det framträder som påtagligt, att domstolen överskridit sin befogenhet, handlat mot den minderåriges bästa el. dyl. Därest exempelvis domicilfrågan är tveksam, men svensk domstol ändock ger sitt tillstånd, är det osannolikt, att adoptionen senare skulle av engelsk eller amerikansk domstol anses ogiltig; att avgiva någon positiv förklaring beträffande en dylik på tradition, praxis och diskretionära bedömanden grundad ståndpunkt är dock givetvis knappast görligt.
    Med det förestående har jag velat söka antyda svårigheterna att förebringa uttalande rörande giltigheten av viss ifrågasatt adoption i stater tillhörande det anglosaxiska rättssystemet. Lagberedningens motiv till adoptionslagen beröra blott i största korthet förhållandet till de rättssystem, som hylla domicilprincipen. Där uttalas endast (s. 75), att om en främmande stat i förevarande fråga helt hyllar sagda princip, »skulle en här bosatt undersåte i den staten kunna härstädes adoptera eller adopteras». Fall hava emellertid förekommit, då det varit fråga om adoption i Sverige av i Amerika eller Storbritannien födda barn, vilka väl enligt svensk uppfattning måst anses »bosatta» i Sverige, men beträffande vilka det samtidigt funnits anledning antaga, att de enligt anglosaxisk rättsuppfattning ej kunnat förlora sitt ursprungliga brittiska eller amerikanska »domicil of origin».
    Två exempel kunna här anföras:
    1) Gossen G. R. J. föddes år 1926 i Port Arthur, provinsen Ontario, Canada. Sedan föräldrarna avlidit, överflyttade han till sin farbroder i Sverige, som jämte hustrun önskade adoptera gossen. Enligt engelsk common law bör gossen i princip ansetts hava bibehållit sitt »domicil of origin», tills han nått myndig ålder; förmyndare hade näppeligen kunnat förändra detsamma; endast den omständigheten att gossen omhändertagits av en nära anhörig, gjorde det möjligt för rättsavdelningen att, om än med viss tve

 

kan, uttala det antagande, att gossen enligt common law och därmed enligt Ontarios lag kunde förutsättas hava förvärvat domicil i Sverige, och sålunda komma fram till det sakligt uppenbarligen önskvärda resultatet, att denne föräldralöse gosse med laga verkan kunde adopteras av sin farbroder.
    2) Flickan U. G., född i Skottland och intagen på ett barnhem därstädes, överlämnades med barnhemmets och sin i Skottland boende moders samtycke till ett äkta par i Stockholm att av dem uppfostras. Sedan dessa begärt att få adoptera flickan, avgav utrikesdepartementet (6/8 1938) ett utlåtande, vari till en början konstateras att i Skottland gällande lag i ämnet 'Adoption of Children (Scotland) Act 1930' endast avser det fall, att både adoptant och adoptivbarn äro såväl domicilierade som boende i Skottland och vidare yttras:
    »En i annat land i enlighet med dess lag företagen adoption tillerkännes emellertid giltighet enligt skotsk rätt, dock blott under förutsättning, att såväl adoptant som adoptivbarn äro att betrakta såsom domicilierade i detta land. Härvid är att märka att enligt skotsk rätt en person kan förvärva annat domicil än det som tillkommer honom från födseln endast genom att bosätta sig å en främmande ort under omständigheter, som tyda på att han har för avsikt att där kvarstanna för all framtid, och att han endast på grund av förhållanden, med vilka han ej själv kan anses räkna, kan komma att åter avflytta från denna ort. Utomäktenskapligt barn följer som regel moderns domicil. Av i utrikesdepartementet tillgängliga handböcker synes framgå, att barnet icke kan förvärva nytt domicil annat än då modern samtidigt förvärvar samma domicil.
    Då frågan om den nu förevarande adoptionens giltighet i Skottland i första hand är beroende av huruvida adoptant och adoptivbarn enligt skotsk rätt ha sitt domicil i Sverige och det av utredningen i ärendet icke synes framgå, att de förvärvat sådant domicil, kan ett positivt uttalande om adoptionens giltighet från utrikesdepartementets sida icke givas. Det må emellertid framhållas, att, även om kontrahenterna icke skulle anses vara domicilierade i Sverige, det icke är uteslutet, att den i Sverige skedda adoptionen skulle tillerkännas rättsverkningar i Skottland. För bedömande av denna fråga måste, på grund av den brittiska rättens struktur, ledning sökas i förefintliga prejudikat. Dessa synas giva vid handen, att, om svensk domstol lämnat tillstånd till en viss adoption, de skotska domstolarna med begagnande av sin vidsträckta diskretionära befogenhet skulle vara benägen att godtaga densamma för den händelse fråga om dess giltighet skulle uppkomma. »

 

    I betraktande av adoptionslagens positiva formulering kan man förstå, om vederbörande svenska domstol endast med tvekan beviljat adoption i fallet 1) och måhända funnit sig nödsakad avslå i fall 2). Motiven till adoptionslagen erinra med rätta om de svåra rättsförvecklingar, som skulle kunna uppstå »om här i landet finge med avseende å främmande undersåte skapas ett adoptivförhållande, som icke skulle vinna erkännande i hans hemland». Det synes mig kunna ifrågasättas, huruvida det icke varit möjligt tillgodose det av lagberedningen uppställda syftet

 

att förekomma sådana förvecklingar och samtidigt undvika de svårigheter, varpå ovan åberopade fall utgöra exempel, därest 26 § första stycket givits en mindre positiv avfattning, förslagsvis därhän att utländsk undersåte medgåves här i riket adoptera eller adopteras däres ticke skäl förelåge antaga, att adoptionen ej skulle bliva gällande ihans hemland.
    Med lagens nuvarande avfattning förefaller det mig emellertid som om domstolarna, i sådana fall nota bene, där adoption påtagligen vore till barnets bästa, skulle handla i lagens anda genom att såsom tillräcklig utredning om adoptions giltighet i barnets hemland, i vart fall såvitt angår det anglosaxiska rättssystemet, godtaga även i så hög grad med förbehåll kringgärdade utlåtanden som det under 2) återgivna.
    Nyttan av att domstolarna vid hänvändelser till utrikesdepartementet i sådana adoptionsärenden, där domicilet är relevant, tillse att utredning härom inflyter i handlingarna torde framgå av det föregående.

M. Hallenborg.