Stortysk äkten-skapsrätt. Genom Österrikes införlivande med Tyskland blev behovet av en revision av den österrikiska äktenskapsrätten trängande. I Österrike hade sedan gammalt familjerätten en starkt konfessionell karaktär, vilken ytterligare accentuerades genom det under förbundskansler Dollfuss' katolskt klerikala regim avslutade konkordatet med Vatikanen av år 1933. Genom detta erhöllo rent av de andliga domstolarna en företrädesrätt till jurisdiktion i vissa äktenskapsmål. Den österrikiska äktenskapsrätten hade sålunda alltmer avlägsnats från den som gällde i Tyskland, där äktenskapets sekularisering genomförts för över 60 år sedan. Redan 1875, under Bismarcks »kulturkamp», övergick Tyskland till systemet med obligatoriskt civiläktenskap — ett system, som nu sedan länge gäller i flertalet stater på kontinenten, till skillnad från de nordiska länderna, där den borgerliga vigseln först sent erkändes såsom fakultativ vigselform (i Sverige 1908, i övriga Norden omkring 10 år senare).
I Österrike kunde emellertid ännu 1938 äktenskap ingås utan någon medverkan av borgerlig myndighet och under förutsättningar och former, som helt bestämdes av kontrahenternas trossamfund. Även möjligheten att få ett äktenskap upplöst var beroende av parternas religion, vilket bl. a. medförde, att, så snart blott en av makarna var romerskkatolik, äktenskapet överhuvud icke kunde upplösas annat än genom döden. Katoliker kunde endast erhålla ett slags hemskillnad, »Scheidung von Tisch und Bett». Detta ledde till att lagen kringgicks på olika sätt. Då ungersk rätt medgav äktenskapsskillnad för ungerska medborgare, sökte många österrikare för den skull förvärva medborgarskap i
Ungern. På senare tid, särskilt under 1920-talet och fram till 1933, medverkade de administrativa myndigheterna i Österrike till uppkomsten av talrika fall av »Dispensehe», d. v. s. hemskild makes omgifte. Dessa mycket omstridda dispensäktenskap ogiltigförklarades av de allmänna domstolarna, medan de administrativa domstolarna tidvis godkände dem, vilket allt ledde till mycken oreda. — Även om »Anschluss» ägt rum före den nationalsocialistiska regimen, hade den österrikiska äktenskapsrätten sålunda säkerligen måst genomgå en radikal förändring.
Nu har den österrikiska äktenskapsrättens anpassning till den tyska förverkligats genom en den 6 juli 1938 utfärdad lag: » Gesetz zur Vereinheitlichung des Rechts der Eheschliessung und der Ehescheidung im Lande Oesterreich und im übrigen Reichsgebiet».1 Lagen trädde i kraft den 1 augusti 1938 inom hela det dåvarande Tyska riket, och har genom en förordning den 22 december 1938 utsträckts att gälla även i de från Tjeckoslovakien avträdda sudettyska områdena.2 För Österrike gälla dock alltjämt vissa särbestämmelser, särskilt ifråga om äktenskapsskillnad.3
Lagen innebär emellertid nyheter icke blott för Österrike och Sudetområdet. En revision av den tyska äktenskapsrätten, särskilt äktenskapsskillnaden, hade länge stått på dagordningen. Förarbeten till en dylik revision hade bedrivits av ett särskilt utskott, »Familienrechtsausschuss», inom »Akademie für Deutsches Recht» — vilken grundades 1934 såsom ett centrum för både praktiskt reformarbete och rättsvetenskap.4 Dessa förarbeten ligga till grund för den nya lagen. Den kan därför anses som det första mer betydelsefulla resultatet av arbetet på uppbyggandet av en ny stortysk familjerätt. Hörnstenar härtill funnos redan i 1935 års lagstiftning för genomförande av en kvalitativ befolkningspolitik: »Blutschutzgesetz» som förebygger rasblandning och »Ehegesundheitsgesetz», som vill förhindra ur hälsosynpunkt betänkliga äktenskap. Dessa lagar fortfara att gälla och den nya lagen innehåller blott hänvisningar till dem (närmare härom nedan s. 609-612).
Lagtekniskt innebär äktenskapslagen en betydelsefull nyhet, i det att det är första gången som ett centralt område av den borgerliga rätten utbrytes ur Bürgerliches Gesetzbuch. Man har alltså övergivit tanken på att bibehålla en gemensam kodex för hela civilrätten.5 Av ingressen till lagen framgår, att man avser att framdeles genomföra en
nydaning av hela äktenskapsrätten, alltså omfattande även äktenskapets allmänna och ekonomiska rättsverkningar, som ej behandlas i 1938 års lag. I denna blivande giftermålsbalk lärer då även 1935 års lagstiftning komma att inarbetas.
Ett utmärkande drag i den nya lagens teknik är vidare en tendens att undvika BGB:s kasuistiska och detaljrika konstruktion, samtidigt som man — med olika framgång — söker bibehålla dess fasta systematik. Formuleringarna äro ofta mycket allmänt hållna, varigenom lämnas ett stort spelrum åt tolkningen och domarens prövningsrätt. — I särskilt hög grad gäller detta skillnadskapitlet. Där återkommer ofta ett slags moralisk förbehållsklausul, enligt vilken hänsyn skall tagas till »äktenskapets väsen», till vad som är »sedligt rättfärdigt» eller dylikt.
Materiellt sett kan den nya lagen knappast sägas innebära några genomgripande förändringar i förhållande till den närmast förut gällande tyska rätten, ehuru de nyheter som förekomma givetvis hava sin grund i nationalsocialistiska principer. Symbolisk är bestämmelsen, att varje vigselceremoni numera skall avslutas med att parterna förklaras för äkta makar »im Namen des Reiches». »Folkgemenskapen» är ett begrepp, som ständigt återkommer i motiven, det är alltjämt — liksom för 1935 års reformer — lagstiftarens ledstjärna. Följden härav är en allmän strävan att anlägga offentligrättsliga synpunkter på familjerätten. Man söker sålunda betaga äktenskapet karaktären av ett rent privaträttsligt kontrakt: »Die Ehe ist kein Vertrag» heter det i ett av justitieministern vid lagens promulgering gjort uttalande.
I och för sig äro dessa idéer ej särdeles nya eller uppseendeväckande. De tyska lagstiftarnas ständiga understrykande av samhällets krav kan ofta nog erinra om motiven till vår giftermålsbalk. Slående är exempelvis analogien mellan inledningsorden i lagberedningens förslag till giftermålsbalkens 2 kap. och följande uttalande av riksjustitieministern:
»I äktenskapet äger familjen sin grund, och på familjen vilar samhällsorganisationen i övrigt. Den rättsliga ordningen för äktenskapet är sålunda för det allmänna av största vikt, och lagstiftningen kan ej undgå att giva tvingande regler om, bland annat, villkoren för att ett äktenskap må ingås.»
»Es handelt sich bei der Ehe um einen vom Standpunkt der Volksgemeinschaft höchst bedeutsamen Akt, dessen Voraussetzungen und Wirkungen darum auch wesentlich durch völkische Belange bestimmt werden müssen. Wenn die Familie die Zelle des Staates ist, dann hat der Staat die Pflicht, diese Zellenbildung zu beobachten und die Bildung solcher Zellen zu verhindern, die verwerflich sind.»
Ej heller är den tyska lagen den första, som genom uppställande av äktenskapshinder söker befordra en »kvalitativ befolkningspolitik». Förbud mot rasblandning har sedan gammalt gällt i ett flertal stater, där rasproblem existerat, ehuru de hittills blott avsett giftermål mellan vita och färgade — så i flertalet av Förenta Staterna betr. kineser och negrer — medan den tyska lagen dessutom och huvudsakligen vill förhindra tyskar att gifta sig med judar.
Än mindre äro de tyska reglerna om vissa sjukdomars äktenskapshindrande verkan i och för sig uttryck för helt nya idéer, i synnerhet icke i jämförelse med svensk rätt, där absolut förbud mot giftermål för fallandesot gällt sedan 1700-talet 1 och smittosam könssjukdom och sinnessjukdom sedan 1915 utgjort äktenskapshinder. Den tyska lagen (Ehegesundheitsgesetz, jfr nedan s. 611) beaktar nu förutom dessa sjukdomar vissa andra svårare ärftliga eller smittosamma sjukdomar, vilket måhända är förklarligt med tanke på den, i förhållande till vår, mångdubbla folkmängden.
Icke ens tanken, att äktenskap skola föregås av en rådfrågning och undersökning hos läkare — vilken den tyska lagstiftningen vill förverkliga, men på grund av organisatoriska svårigheter ännu ej kunnat omsätta i praktiken2 — är för våra förhållanden ny. Det kan förtjäna erinras, att redan 1904 i svenska riksdagen väcktes förslag,3 att de blivande makarna skulle vara pliktiga att förete såväl läkareintyg angående sitt hälsotillstånd som intyg över vad trovärdiga, nära bekanta till dem kände till rörande deras hälsa. Frågan om obligatorisk läkarundersökning återupptogs även vid riksdagen 1908 och behandlades senare utförligt inom lagberedningen 1912. Här skulle åter kunna citeras utdrag ur motiven till vår giftermålsbalk av samma andemening som den tyska äktenskapslagens »Begründung». Till exempel följande:
»Med den växande insikten om samhällets plikt att sörja för släktets andliga och fysiska hälsa och särskilt om de faror härför, som könssjukdomarna innebära, hava under de senare åren i vårt land liksom annorstädes allt livligare påyrkats lagstiftningsåtgärder till förebyggande att äktenskap ingås av dem, vilka icke kunna ur medicinsk synpunkt anses därtill skickade.»4
I Sverige gälla f. ö. strängare krav på styrkandet av nupturienternas frihet från sjukdomar, då ju här vid varje lysning kräves en särskild skriftlig förklaring härom, avgiven på heder och samvete, medan i Tyskland åtminstone för närvarande i regel blott förutsättes att parterna tillfrågas härom av lysningsmyndigheten.
Eftersom den nya lagen i väsentliga delar skall tillämpas jämväl i Sverige beträffande här vistande tyska medborgare — enligt svensk internationell privaträtt skall ju en här bosatt utlännings familjerättsliga förhållanden bedömas enligt hans hemlands lag — kan det måhända vara lämpligt att giva en översikt av de bestämmelser, som ur svensk synpunkt ha den största praktiska betydelsen. Icke minst med tanke på det stora antalet här vistande tyska emigranter kan en sådan översikt vara till nytta. Särskilt gäller detta äktenskapshindren, vilka skola iakttagas, så snart tysk medborgare här skall ingå äktenskap,5 samt grunderna för äktenskapsskillnad, vilka skola beaktas vid meddelande av skillnad i Sverige mellan tyska medborgare.6
ÄKTENSKAPSHINDER.
Vad som i vår giftermålsbalk kallas för »hinder mot äktenskap» motsvaras i den tyska lagen av dels de allmänna förutsättningarna för äktenskaps ingående överhuvud, »Ehefähigkeit», och dels de förbud, som i särskilda fall utgöra hinder mot giftermål, »Eheverbote» (jfr de danska och norska lagarnas uttryck »betingelser for ekteskap»).
Äktenskapsålder (§ 1). Till »Ehefähigkeit» hör först och främst äktenskapsåldern. Denna bibehålles i den nya lagen oförändrad d. v. s. 21 år för man och 16 för kvinna. Personer under dessa åldersgränser kunna av förmynderskapsdomstol erhålla särskilt tillstånd att ingå äktenskap, en man dock endast, om han fyllt 18 år och därjämte av domstol förklarats myndig, »Voll jährig». — Tidigare medförde sådan » Volljährigkeitserklärung» utan vidare rätt till giftermål, nu har det emellertid ansetts erforderligt att därutöver kräva en särskild »Ehemündigkeitserklärung», vilket motiveras bl. a. med de stora krav, som numera ställas på män i åldern 18—21 år i form av värn- och arbetsplikt.
Saknad av rättslig handlingsförmåga (§ 2). Den som helt saknar rättslig handlingsförmåga, »Geschäftsunfähig», må överhuvud icke ingå äktenskap. Geschäftsunfähig är i gamla riksområdet: barn under sju år samt den som för sinnessjukdom omyndigförklarats eller är stadigvarande sinnessjuk eller sinnesslö, även om han icke omyndigförklarats;1 i Österrike: alla omyndigförklarade eller förståndets bruk berövade. — Sakligt innebär detta ingen nyhet utan blott, att katalogen över äktenskapshinder kompletterats med ett hinder, som indirekt framgått ur BGB § 1325. På grund av Ehegesundheitsgesetz2 föreligger dock i det gamla riksområdet äktenskapshinder, så snart endera parten är omyndigförklarad, på vilken grund det vara må.
Bristande samtycke (§ 3). För underårig eller den som eljest saknar full rättslig handlingsförmåga, »Geschäftsbeschränkt»,3 erfordras samtycke avden laglige ställföreträdaren, d. v. s. fader eller förmyndare, samt, om denne icke ensam har vårdnaden om den underåriges person, av vårdnadsinnehavare (vårdnaden, »Personenfürsorge», för barn i äktenskap tillkommer föräldrarna gemensamt). Detta samtycke kan, om det utan skälig anledning vägras, ersättas med förmynderskapsdomarens tillstånd. — I förhållande till äldre tysk rätt (BGB §§ 1304—1308 innebära dessa stadganden först och främst en väsentlig förenkling. En nyhet är att modern till barn i äktenskap tillförsäkras medbestämmanderätt i fråga om barnets giftermål.
De följande under »Eheverbote» uppräknade äktenskapshindren innebära i huvudsak endast en sammanfattning och systematisering av vad hittills gällt i gamla riksområdet, medan de för Österrike innebära väsentliga förändringar.
»Blodsolikhet» (§ 4). Främst bland Eheverbote angives »Blutsverschiedenheit», varvid hänvisas till 1935 års Blutschutzgesetz och dess tillämpningsförordning.1 Denna tämligen svårtolkade och invecklade lagstiftning laborerar med följande kategorier:
1. Personer av tyskt eller besläktat blod (»deutschen oder artverwandten Blutes»), oftast gemensamt kallade »Deutschblütige» (»arier» eller »arisk ras» äro populära begrepp, som icke erkännas av den tyska lagstiftningen; lika litet som uttrycket »tysk ras», man utgår nämligen från att tyska folket är av blandade raser). » Artverwandtes Blut» syftar enligt officiella utläggningar på folkslag, som härstamma från i huvudsak samma raser som det tyska: hit räknas de »vom Altersher in Europa siedelnden Völker» såsom engelsmän, polacker, italienare, samt dessas avkomlingar, exempelvis nordamerikaner.2
2. »Juden». Denna kategori bestämmes närmare i en Ausführungsverordnung zum Reichsbürgergesetz av den 14 november 1935, vilken anses som den grundläggande »arierparagrafen» och vars gränsdragning äger tillämpning i flertalet frågor, där judarna äro föremål för särskild behandling. Avgörande är härstamningen, sålunda ej trosbekännelsen. Såsom jude betraktas i regel blott » heljudar» och »trekvartsjudar» d. v. s. de, som härstamma från minst tre heljudiska far- eller morföräldrar. Härvid gäller, att far- och morföräldrar presumeras vara heljudar, därest de varit mosaiska trosbekännare. »Halvjudar», d. v. s. de som härstamma från två heljudiska fareller morföräldrar, anses som judar, endast om de äro tyska medborgare (Staatsangehörige) samt dessutom på särskilt sätt anknutna till judendomen, nämligen om de antingen efter den 15 sept. 1935 (Nürnberglagarnas promulgering) varit mosaiska trosbekännare eller gifta med judar eller ock äro födda i sådana blandäktenskap eller utomäktenskapliga förbindelser, som förbjudits i Blutschutzgesetz.
3. »Mischlinge», d. v. s. halvjudar - såvitt de icke på grund av ovan angivna kvalifikationer behandlas som judar - samt kvartsjudar.
Äktenskapshindren mellan dessa kategorier kunna sammanfattas på följande sätt:
»Deutschblütig» tysk medborgare får icke gifta sig med jude i ovan angivna bemärkelse. Kvartsjudisk tysk medborgare må icke ingå äktenskap med jude eller med annan kvartsjudisk tysk medborgare samt icke utan tillstånd av inrikesministern och ledarens ställföreträdare3 med halvjudisk tysk medborgare (men väl med »deutschbliütig»). Halvjudisk tysk medborgare äger icke utan nyss angivna tillstånd gifta sig med tysk medborgare som är »deutschbliitig» eller kvartsjudisk (men väl med annan halvjude el-
ler med heljude).1 — En allmän dispensrätt tillkommer ledaren och rikskanslern.2
Tyska medborgare av judisk härstamning (hel-, halv-, eller kvartsjudar) äga alltså enligt tysk lag oförhindrat gifta sig med utländska »arier», vilket är av praktisk betydelse för de tyska emigranterna i vårt land. Dessa få alltså gifta sig med svenska »arier».
Blutschutzgesetz innehåller dessutom ett allmänt hållet förbud mot äktenskap, varav kan väntas »avkomma, som äventyrar det tyska blodets renhet». Härmed lärer åsyftas giftermål med avlägsnare folkslag såsom kineser, zigenare, negrer eller mulatter. Då äktenskapshindren på grund av judisk ras uttryckligen förklarats uttömmande fixerade genom ovan angivna regler, kan stadgandet ej användas för en utvidgning av »arierparagrafen».
Därest en av nupturienterna är utländsk medborgare, skall lysning icke vägras på grund av »rashinder» förrän frågan underställts inrikesministern.3 Härmed har man icke velat öppna någon ny dispensmöjlighet, utan blott befria lysningsförrättarna från tillämpningen av dessa invecklade bestämmelser på utlänningar.
Huru styrkes nu den »ariska härstamningen» vid hindersprövningen före giftermålet? Enligt de riktlinjer som härom utfärdats för de tyska lysningsförrättarna (Standesbeamte)4 skall prövningen härav icke vara så sträng, att svårigheter uppstå för det stora flertalet nupturienter. I regel skall det sålunda anses tillräckligt, att parterna förete sina föräldrars vigselbevis. (En tysk Heiratsurkunde innehåller uppgifter om de vigdas föräldrar.) Därjämte skola nupturienterna avgiva försäkran om vad de ha sig bekant angående far- och morföräldrarnas ras och trosbekännelse. Någon utredning härom behöver emellertid icke förebringas, försåvitt ej anledning finnes betvivla parternas uppgifter. — Avsikten är emellertid, att frånvaron av äktenskapshinder på grund av rasolikhet framdeles skall styrkas med det Ehetauglichkeitszeugnis, som förutses i Ehegesundheitsgesetz (jfr nedan).
Äktenskap ingångna i strid mot Blutschutzgesetz bliva emellertid giltiga och kunna ej dömas att återgå, för såvitt fråga ej är om giftermål mellan jude — i ovan angivna mening — och tysk medborgare, som är »deutschblütig» eller kvartsjude. I dessa fall inträder dels »Nichtigkeit» för äktenskapet, d. v. s. det kan dömas att återgå (ex tunc), och dels straffansvar (Zuchthaus) för parterna. Har äktenskapet ingåtts i Tyskland gäller detta oberoende av god tro. Har giftermålet ägt rum i utlandet, inträda dessaföljder blott, om äktenskapet där ingåtts för att kringgå lagen, (»zur Umgehung des Gesetzes»). Talan om återgång kan endast väckas av allmän åklagare.
I andra fall än de nämnda inträder emellertid varken Nichtigkeit för äktenskapet eller straffbarhet för parterna - vigselförrättaren är dock förfallen till ansvar för tjänstefel.
Vissa sjukdomar (§ 5). Under »Mangel der Ehetauglichkeit» hänvisar lagen till de äktenskapshinder, vilka »till skydd för folkhälsan» infördes genom 1935 års Ehegesundheitsgesetz.1 Denna lag, som nära ansluter sig till steriliseringslagen av 1933, Erbgesundheitsgesetz,2 stadgar dispensabelt hinder, då endera parten
a) lider av smittosam sjukdom, innebärande fara för betydande nedsättning av den andra partens eller avkommans hälsa (härmed avses könssjukdom i smittosamt skede samt öppen tuberkulos),
b) lider av sådan ärftlig sjukdom, som enligt steriliseringslagen kan föranleda sterilisering av eugeniska skäl, nämligen: medfödd svagsinthet, schizofreni, mano-depressiv svagsinthet, ärftlig fallandesjuka, ärftlig danssjuka, ärftlig blindhet, ärftlig dövhet eller svår ärftlig kroppslig missbildning; förbudet gäller dock ej, om den friska parten är ofruktsam eller kvinnan över 45 år.
c) lider av sådan rubbning i själsverksamheten — även utan omyndigförklaring — att äktenskapet »icke framstår såsom önskvärt med hänsyn till folkgemenskapen», eller
d) är omyndigförklarad — oavsett anledningen.
Såsom förut antytts griper Ehegesundheitsgesetz in i den nya lagens regler om Ehefähigkeit. Sålunda sammanfalla hindren i Ehegesundheitsgesetz på grund av omyndigförklaring och sinnessjukdom delvis men icke helt med äktenskapslagens regler om bristande Ehefähigkeit för Geschäftsunfähige eller Geschäftsbeschränkte. Den som exempelvis är omyndigförklarad på grund av slöseri eller alkoholism är visserligen blott Geschäftsbeschränkt och skulle sålunda med vederbörligt samtycke kunna gifta sig, om icke Ehegesundheitsgesetz över huvud förbjöde äktenskap med omyndigförklarad. Systematiken är här bristfällig, något som man får hoppas kommer att avhjälpas, då 1935 års lag inarbetas i en blivande giftermålsbalk.
Dessa äktenskapshinder gälla icke i Österrike och ej heller, då den manliga parten är utländsk medborgare.
Enligt Ehegesundheitsgesetz skall frihet från däri upptagna hinder styrkas genom företeende av ett särskilt intyg, »Ehetauglichkeitszeugnis», utfärdat av hälsovårdsmyndighet, »Gesundheitsamt». Detta intyg, som utfärdas för båda parterna gemensamt, skall även bestyrka, att hinder på grund av rasolikhet ej föreligger. Emellertid har den omfattande organisation, som erfordras för utfärdandet av dylika intyg för varje giftermål, ännu icke kommit till stånd, varför tillsvidare intyg icke kräves annat än då särskild anledning därtill föreligger. Någon skriftlig förklaring av parterna, att de veterligen äro fria från ifrågavarande sjukdomar, är ej heller föreskriven, lysningsmyndigheten givetvis obetaget att fråga parterna härom.
Gesundheitsamts uppgifter gå emellertid utöver prövningen, huruvida di-
rekta hinder mot äktenskapet föreligga: det har även att utöva en rådgivande verksamhet ur rashygieniska synpunkter. Denna verksamhet utövas av ett vid varje Gesundheitsamt sedan 1935 inrättat »Beratungsstelle für Erb- und Rassenpflege». När företeendet av Ehetauglichkeitszeugnis en gång blir obligatoriskt, blir sålunda även denna »Eheberatung» inför läkare obligatorisk.
Äktenskap, ingånget i strid mot Ehegesundheitsgesetz, kan ej dömas att återgå (Nichtigkeit) i andra fall, än då parterna genom veterligen falska uppgifter fått vigsel till stånd, eller då äktenskapet för att kringgå lagen ingåtts i utlandet. Endast allmän åklagare äger yrka äktenskapets återgång. Därest äktenskapshindret var obekant för endera eller båda makarna, kan emellertid den friske maken yrka äktenskapets Aufhebung (§§ 37, 38, jfr nedans. 614).
Släktskap och svågerlag (§§ 6, 7). Släktskaps- och svågerlagshindren bibehållas i sak oförändrade. Äktenskap är sålunda förbjudet mellan syskon samt mellan dem, som äro i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag med varandra. — Genom att använda uttrycket »Blutsverwandte» har man velat betona, att släktskap skall räknas jämväl på grund av härstamning utom äktenskap, något som gällde även enligt BGB. En nyhet är, att svågerlag anses bestå icke blott efter upplösning av det äktenskap, som grundat svågerlaget, utan även om detta äktenskap förklarats ogiltigt (nichtig). Från svågerlagshindret kan dispens meddelas, en nyhet, som infördes genom en lag den 13 april 1938.
Bestående äktenskap (§ 8). Ingen äger ingå nytt äktenskap, innan hans tidigare äktenskap förklarats ogiltigt eller upplösts. — Denna bestämmelse är hämtad från BGB § 1309, vars övriga detaljbestämmelser såsom praktiskt oviktiga icke medtagits i den nya lagen.
Äktenskapsbrott (§ 9). Liksom BGB § 1312 stadgar den nya lagen ett dispensabelt äktenskapshinder mellan den, vars tidigare äktenskap upplösts på grund av horsbrott, och den med vilken brottet begicks. Därtill fogas emellertid den nya bestämmelsen, att sådan dispens skall vägras endast, när tungt vägande skäl tala emot det nya äktenskapet. Enligt tillämpningsförordningen (§ 6)1 skola sådana vägande skäl anses föreligga särskilt, då det nya äktenskapet icke kan väntas bliva varaktigt eller icke är »önskvärt med hänsyn till folkgemenskapen».
Samtliga ovan angivna äktenskapshinder äro upplösande. De följande äro blott uppskjutande.
Adoption (§ 10). Lagen bibehåller oförändrat det i BGB § 1311 föreskrivna hindret mot äktenskap mellan adoptant och adoptivbarn eller dess avkomling, så länge adoptionen består.
Hustrus väntetid (§ 11). Oförändrat bibehålles jämväl det i BGB § 1313 stadgade förbudet för kvinna, som varit gift, att inom tio månader från äktenskapets upplösning ingå nytt äktenskap, såvida ej nedkomst under tiden ägt rum. Dispens kan meddelas, om det styrkes, att havandeskap ej föreligger.
Barn i tidigare äktenskap (§ 12). Liksom enligt BGB § 1314 består enligt
den nya lagen äktenskapshinder för den, som icke uppfyllt sina åligganden gentemot omyndiga barn i tidigare äktenskap eller annan avkomling med vilken förmögenhetsgemenskap består. Att dessa åligganden uppfyllts, skall styrkas genom intyg av förmynderskapsdomstolen. — Detta hinder gäller icke i Österrike.
Tjänsteställning (§ 13). Den, som tillhör krigsmakten, arbetstjänsten,(Reichsarbeitsdienst) eller eljest på grund av sin tjänsteställning är skyldig före giftermålet inhämta särskilt tillstånd av överordnade, må ej ingå äktenskap utan att sådant tillstånd föreligger. — En motsvarande bestämmelse fanns i BGB § 1315.
Äktenskapscertifikat för utlänningar (§ 14). Slutligen upptages, något oegentligt, under Eheverbote den även förut gällande bestämmelsen, att utlänningar för giftermål i Tyskland skola förete äktenskapscertifikat, »Ehefähigkeitszeugnis» utfärdat av hemlandets myndigheter. Befrielse härifrån kan meddelas, när certifikat icke kan erhållas, antingen detta beror på att certifikat över huvud taget icke utfärdas av hemlandet eller på svårigheter i det särskilda fallet.
LYSNING OCH VIGSEL.
I reglerna om lysning göres ingen ändring. För vigsel uppställes såsom tvingande formföreskrifter, att de förlovade »vor dem Standesbeamten» personligen och i samtidig närvaro förklara sig villiga ingå äktenskapet (§ 17). Av dessa formföreskrifter är den om vigselmyndighetens medverkan oeftergivlig, och har såsom sådan ersatt det förut oeftergivliga villkoret om vigselns antecknande i äktenskapsregistret (15 §).
Utan Standesbeamtes 1 medverkan uppkommer sålunda över huvud taget intet äktenskap (»Nichtehe», matrimonium non existens). Brytes emot någon av de övriga tvingande formföreskrifterna (exempelvis genom att parterna icke samtidigt eller endast på visst villkor förklarat sig vilja ingå äktenskapet) uppkommer »Nichtige Ehe» (matrimonium nullum) (§ 21 mom. 1). Liksom enligt BGB kan emellertid ett sålunda ogiltigt äktenskap »botas» och bliva helt giltigt genom att parterna sammanleva som makar, under viss tid, utan att nullitetstalan väckes. Denna tid är nu fem år (förr tio) eller, om endera dessförinnan avlidit, tre år (§ 21 mom. 1).
»NICHTIGKEIT.»
Äktenskapets ogiltighet på grund av formfel har berörts ovan under vigsel.
Materiella brister vid äktenskapets ingående föranleda enligt den nya lagen liksom enligt BGB Nichtigkeit. Denna innebär att äktenskapet betraktas såsom giltigt, intill dess det av domstol förklarats ogiltigt, »Nichtigkeitsurteil», en förklaring som har tillbakaverkande kraft (ex tunc). Institutet motsvarar alltså närmast vår återgång. Talan om Nichtigkeit kan numera väckas endast av åklagare eller av endera maken - icke såsom enligt BGB av tredje man som har ett blott privaträttsligt intresse därav.
Återgångsskäl är enligt den nya lagen, liksom enligt BGB, överträdelse av vissa äktenskapshinder, sålunda saknad av rättslig handlingsförmåga (§ 22), tvegifte (§ 24), giftermål i förbjudna släktskaps- och svågerled (§ 25) eller stadgat horshinder (§ 26).
Att äktenskap ingångna i strid mot Blutschutzgesetz och Ehegesundheitsgesetz i vissa fall kunna bringas att återgå på talan av allmän åklagare har ovan berörts.1
Den även i andra länder aktuella kampen mot skenäktenskap fullföljes av den nya tyska lagen. Redan den 23 nov. 1933 infördes i BGB (§ 1325 a) en bestämmelse om Nichtigkeit för äktenskap, som ingåtts i huvudsakligt syfte, att hustrun skulle förvärva mannens namn. Denna bestämmelse — som saknade motsvarighet i österrikisk rätt — har i äktenskapslagen (§ 23) utbyggts, så att Nichtigkeit nu föreligger, även då äktenskapets huvudsakliga syfte varit kvinnans förvärv av mannens medborgarskap. För Tyskland innebär detta blott ett stadfästande av en de senaste åren tillämpad praxis, medan det för Österrikes del är en nyhet. I motiven till denna bestämmelse åberopas från österrikiskt håll uttalade önskemål om ett uttryckligt stadgande, varigenom kunde förebyggas, att icke önskvärda utländska kvinnor genom giftermål med inlänning förvärvade möjlighet till näringsutövning i Wien, något som ofta lär hava förekommit.
Bestämmelsen om skenäktenskap har även utrustats med tillbakaverkande kraft, varigenom möjliggöres återgång av sedan den 8 nov. 1918 slutna äktenskap (§ 36 mom. 2, jfr Durchführungsverordnung § 57). Denna retroaktiva verkan upphör emellertid sex månader efter lagens ikraftträdande.
»AUFHEBUNG.»
Ett nytt institut har införts genom lagens regler om äktenskaps »upphävande» på grund av fel i viljan hos den ena parten vid äktenskapets ingående: svek, tvång, misstag samt bristande rättslig handlingsförmåga eller samtycke. Enligt BGB (§ 1330 ff) gjorde sådana brister ett äktenskap »anfechtbar» d. v. s. äktenskapet kunde förklaras nichtig, alltså från början ogiltigt. Det har emellertid icke ansetts överensstämma med nyare uppfattning av äktenskapets betydelse, att den ena maken av dylika »rein vertragsrechtliche Gesichtspunkte» efter en längre tids sammanlevnad skall kunna få äktenskapet förklarat från början ogiltigt. För att icke utesluta möjligheten att upplösa ett under dessa särskilda omständigheter ingånget äktenskap, har i stället skapats en ny form av återgång, »Aufhebung», ett institut som till sin natur står äktenskapsskillnaden nära (§§ 33—42).2 Aufhebung medför sålunda verkan endast för framtiden (ex nunc), talan därom kan endast väckas av den make, som äger åberopa återgångsskälet (tvång, svek, etc.). Rätt att yrka Aufhebung försittes emellertid genom äktenskapets bekräftande, vilket sker genom varje förhållande, som ådagalägger vilja att fortsätta äktenskapet (§§ 35—39). Denna rätt preskriberas dessutom efter ett år från det den förfördelade maken erhöll känne-
dom om återgångsskälet eller tvånget upphörde (§ 40). Förfarandet vid upphävandet samt dettas verkningar överensstämma med vad som gäller vid äktenskapsskillnad.
ÄKTENSKAPSSKILLNAD.
Såsom inledningsvis framhölls, var det en av den nya lagens huvuduppgifter att i Österrike öppna möjlighet till äktenskapsskillnad oberoende av konfession och att samtidigt reformera den i Tyskland gällande äktenskapsskillnadsrätten. Härvid har man utgått från den reglering, som funnits i BGB, och modifierat denna under större beaktande av äktenskapets samhällsuppbyggande uppgift. Sålunda har äktenskapsskillnad ur rent individualistiska motiv försvårats, medan upplösning av äktenskap, som måste anses värdelösa för »folkgemenskapen», underlättats.
I förhållande till den under upplysningstiden tillkomna preussiska allmänna Ianträtten (1794), vilken medgav äktenskapsskillnad efter överenskommelse eller på grund av oövervinnelig motvilja hos ena maken mot den andra, införde BGB (1896) en viss inskränkning i möjligheten att erhålla skillnad. BGB:s skillnadsregler 1 byggde på skuldprincipen: skillnad kunde i regel endast vinnas, om något oriktigt förhållande, någon skuld, låg ena maken till last och då endast på talan av andra maken. Sådan skuld konstituerades av horsbrott, tvegifte, traktande efter andra makens liv eller egenvilligt övergivande. Dessa omständigheter utgjorde absoluta skillnadsgrunder. Dessutom erkändes en relativ skillnadsgrund, nämligen sådan svår kränkning av de äktenskapliga plikterna eller sådant ärelöst eller osedligt förhållande, varigenom äktenskapet till den grad ödelagts, att man av andra maken icke kan kräva ett fortsättande av sammanlevnaden. Här fordrades sålunda bevisning i varje särskilt fall om missförhållandets inverkan på äktenskapet. Det enda undantaget från denna skuldprincip utgjorde möjligheten att erhålla skilsmässa från sinnessjuk make.
Den nya lagen tager nu avstånd från skuldprincipen och bygger i stället på en »Zerrüttungsprincip».
Man har emellertid icke velat draga konsekvensen härav ända till att införa en generell klausul om upplösning av varje äktenskap som är så »zerrüttet», att det saknar värde både för makarna och för folkgemenskapen, vilket i praktiken skulle möjliggöra skillnad efter makarnas överenskommelse. Icke minst av hänsyn till Österrike, där skillnadsinstitutet åtminstone för den övervägande delen av befolkningen, katolikerna, är en ren nyhet, har man ansett en sådan lösning alltför radikal. Lagen angiver sålunda alltjämt specifierade skilladsgrunder, men det måste medgivas att bestämmelserna inrymma en betydande diskretionär prövningsrätt åt domaren.
Skillnadsgrunderna indelas i två grupper, dels sådana som bero av makens skuld, »Eheverfehlungen», och dels de som äro av annan natur. Till förstnämnda grupp höra följande:
1. Horsbrott (§ 47). Rätt att yrka skillnad på denna grund tillkommer icke en make, som samtyckt till eller avsiktligt möjliggjort eller underlättat horsbrottet.
2. Vägrad barnalstring (§ 48). Om ena maken »utan giltigt skäl enständigt vägrar avla eller föda barn eller om han använder rättsstridiga medel för att förhindra födsel», äger andra maken rätt till äktenskapsskillnad. — Det behöver väl icke påpekas att detta är en ny skillnadsgrund.
3. Vållad söndring, »schuldhafte Ehezerrüttung» (§ 49). I nära anslutning till den allmänna relativa skillnadsgrunden i BGB (§ 1568) stadgar den nya lagen rätt för ena maken att begära skillnad, då äktenskapet blivit »tief zerrüttet» genom att andra maken gjort sig skyldig till någon annan Eheverfehlung eller till ärelöst eller osedligt förhållande. Det förut gällande villkoret, att söndringen skall vara sådan, att »av den andre maken icke rimligen kan fordras ett fortsättande av sammanlevnaden» har nu formulerats som ett mer objektivt rekvisit: det fordras nämligen, att äktenskapet är så »tief zerrüttet», att återställandet av en mot dess väsen svarande livsgemenskap icke kan väntas. Den som själv gjort sig skyldig till någon »Eheverfehlung» äger emellertid icke begära skillnad, »wenn nach der Art seiner Verfehlung, insbesondere wegen des Zusammenhangs der Verfehlung des anderen Ehegatten mit seinem eigenen Verschulden, sein Scheidungsbegehren bei richtiger Würdigung des Wesens der Ehe nicht gerechtfertigt ist».
De tidigare absoluta skillnadsgrunderna traktande efter andra makens liv (BGB § 1566), egenvilligt övergivande (BGB § 1567), tvegifte samt otukt mot naturen (BGB § 1566) upptagas icke som särskilda skillnadsgrunder. Tydligt är emellertid, att skillnad på dessa grunder kan yrkas under åberopande av bestämmelserna om söndring på grund av ena makens vållande.
Ingen av ovan nämnda skillnadsgrunder är emellertid absolut, icke ens horsbrott. För samtliga skillnadsgrunder som bero av makes skuld (ovan 1—3) gäller nämligen, att den förfördelade maken förlorar rätten att yrka skillnad, när av hans uppförande framgår, att han förlåtit den andre maken hans fel eller icke uppfattat det som ödeläggande för äktenskapet, »Ehezerstörend» (§ 56).
Rätten att yrka skillnad på grund av Eheverfehlung kan dessutom, liksom enligt BGB (§ 1571), gå förlorad genom preskription: den förfördelade maken måste nämligen väcka talan om äktenskapsskillnad inom sex månader efter det han erhållit kännedom om skillnadsgrunden och i varje fall inom högst tio år efter det denna uppstått (§ 57). När makarna leva åtskilda, börjar dock sexmånadersfristen icke löpa, förrän den förfördelade maken mottagit uppmaning av den andre att antingen återupptaga sammanlevnaden eller väcka skillnadstalan.1
De skillnadsgrunder som äro oberoende av skuld äro följande:
4. »Auf geistiger Störung beruhendes Verhaltcm (§ 50). Här är ett nytt fall av Ehezerstörung, som icke är vållad utan har sin grund i en psykisk rubbning hos en av makarna. Såsom exempel anföres i motiven hysteri. Även här gäller det objektiva rekvisitet, att återställande av en mot äktenskapets väsen svarande livsgemenskap icke kan förväntas.
5. Sinnessjukdom (§ 51). När endera maken är sinnessjuk och sjukdomen nått en sådan grad, att den andliga gemenskapen mellan makarna upphört och ej kan väntas bliva återställd, äger andra maken begära skill-
nad. — Det i BGB (§ 1569) upptagna villkoret att sinnessjukdomen skall hava varat i tre år, har sålunda bortfallit, samtidigt som kraven på sjukdomens obotlighet något mildrats.
Till samma grupp höra dessutom tre helt nya skillnadsgrunder:
6. Svårare smittosam eller »ekelerregende» sjukdom utgör skillnadsgrund,när sjukdomen eller smittofaran icke kan väntas upphöra inom överskådlig tid (§ 52).
7. Förtida ofruktsamhet, som inträtt efter äktenskapets ingående (exempelvis genom sterilisering enligt steriliseringslagen eller genom sjukdom) (§ 53). Utesluten är emellertid rätten till äktenskapsskillnad, när makarna hava »erbgesunde» barn i äktenskapet eller gemensamt antagit adoptivbarn. Detsamma gäller, när även andra maken är ofruktsam eller av hälsoskäl icke skulle äga ingå nytt äktenskap eller skulle avrådas därifrån av Gesundheitsamt.1
För undvikande av »Härtefälle» gäller i samtliga under 4)—7) angivna fall av psykisk eller fysisk abnormitet, att skillnadsyrkandet skall anses »sittlich gerechtfertigt» (§ 54). Detta skall i regel icke anses vara fallet, när en upplösning av äktenskapet skulle »utomordentligt hårt» drabba den sjuke maken. Vid bedömandet härav skall hänsyn tagas till omständigheterna, särskilt den tid äktenskapet bestått, makarnas ålder samt orsaken till sjukdomen eller ofruktsamheten.
8. Särlevnad under tre år i förening med söndring (§ 55). Envar av makarna kan begära skillnad, då de varit faktiskt separerade (»die Häusliche Gemeinschaft aufgehoben») sedan tre år, samt, på grund av djup och obotlig söndring (»tiefgreifende, unheilbare Zerrüttung»), ett återställande av en mot äktenskapets väsen svarande livsgemenskap icke kan väntas.
Genom sistnämnda bestämmelse har man velat avhjälpa en kännbar brist i BGB:s skillnadsregler, nämligen att ett äktenskap aldrig kunde upplösas, därest den »oskyldige» maken — måhända ur rena intressesynpunkter — föredrog att låta äktenskapet bestå. För att emellertid samtidigt förebygga, att en make genom svår kränkning av den andre avsiktligt åstadkommer den erforderliga särlevnaden, har stadgats, att, därest söndringen helt eller till övervägande del kan läggas endera maken till last, så äger den andre motsätta sig skillnaden. Även här gäller dock en allmän moralisk förbehållsklausul: gensagan mot skillnadsyrkandet skall icke beaktas, »wenn die Aufrechterhaltung der Ehe bei richtiger Würdigung des Wesens der Ehe und des gesamten Verhaltens beider Ehegatten sittlich nicht gerechtfertigt ist».2
Här finnes sålunda en allmän reservparagraf för skillnad på grund av »unheilbare Zerrüttung». Kan söndringen läggas ena maken till last, kan skillnad erhållas enligt § 49; beror söndringen av störning i andra makens själsliv, kan § 50 åberopas. I övriga fall av söndring kan enligt § 55 skillnad erhållas, om tre års faktisk separation föreligger.
Skillnadsdomen skulle enligt BGB (§ 1574) alltid inehålla ett uttalande i skuldfrågan - utom då skillnad meddelades på grund av ena makens sin-
nessjukdom. Enligt den nya lagen skall domstolen i regel blott göra sådant uttalande, då skillnad meddelas under åberopande av någon av de grunder, som bero av makes skuld (§§ 60, 61).
I fråga om underhåll åt frånskild make giver den nya lagen utförliga regler (§§ 66—80). Den hittills i tysk rätt omstridda frågan, under vilka förutsättningar makarna äga reglera underhållsfrågan genom avtal före äktenskapsskillnaden, har nu funnit en lösning: dylika avtal skola i princip erkännas (§ 80). Förutom vanliga avtalsrättsliga ogiltighetsgrunder gäller emellertid för en sådan överenskommelse, att den anses ogiltig, om makarna i samband därmed gjort gällande skillnadsgrund, som i verkligheten icke är till finnandes. Uttryckligen säges emellertid att avtalet icke är ogiltigt blott därför att det underlättat eller möjliggjort äktenskapsskillnaden.
Den legala underhållsplikten är alltjämt i första hand beroende av domstolens bedömande av skuldfrågan. Har mannen förklarats skyldig skall hustrun tillerkännas underhåll, i den mån inkomsten av hennes förmögenhet eller av den förvärvsverksamhet, som hon med hänsyn till omständigheterna kan förväntas utöva, icke förslår. En såsom skyldig ansedd hustru kan ådömas underhållsbidrag, blott om mannen är ur stånd att försörja sig (§ 66). Underhållet skall i dessa fall utmätas med hänsyn till vad som är »angemessen» i stället för såsom tidigare till vad som är »standesgemäss» för den berättigade. Då domstolen icke förklarat någondera maken ensam vållande till skillnaden, skall understöd utgå om och i den mån så är skäligt med hänsyn till makarnas behov samt deras förmögenhet och försörjningsmöjligheter (§ 69 mom. 2). Lagen tager alltså uttryckligen hänsyn även till den frånskilda kvinnans förvärvsmöjligheter.
Skuldprincipen sträckte enligt BGB sina verkningar även till frågan om vårdnaden om barnen efter äktenskapsskillnad, i det att den »oskyldige» maken i regel skulle tilldömas vårdnaden i samband med skillnadsdomen. Den nya lagen har nu överlåtit denna fråga på förmynderskapsdomstolen, som därvid i första hand skall taga hänsyn till barnets bästa, endast i andra hand till att endera maken förklarats skyldig (§ 81).
SEPARATION ELLER HEMSKILLNAD.
Något mot den svenska hemskillnaden svarande separationsinstitut finnes icke i den nya tyska lagen.
Det separationen närstående institutet »Auf he bung der ehelichen Gemeinschaft» (BGB §§ 1575, 1576) — väl att skilja från den nya lagens »Aufhebung»1 — kan efter dennas ikraftträdande ej heller komma till användning. Därmed försvinner ett institut som vållat doktrin och praxis, både i Tyskland och i utlandet, åtskilliga bekymmer. Trots stora likheter med andra länders separation — det innebar icke äktenskapets upplösning, men kunde konverteras till äktenskapsskillnad på talan av endera maken — ansågs institutet i praxis i regel icke kunna jämställas med separation.2 En följd härav var, att tyska medborgare icke kunde erhålla hemskillnad i
de stater, som voro anslutna till 1905 års Haagkonvention angående äktenskapsskillnad. Detta har gällt även i Sverige efter uppsägningen av sagda konvention år 1933 1 och den nya tyska lagen innebär ingen ändring häri.
SÄRBESTÄMMELSER FÖR ÖSTERRIKE.
I ett särskilt kapitel (»Vierter Abschnitt») givas en mångfald bestämmelser för att möjliggöra de genomgripande förändringar, som lagen innebär för Österrike. Dessa särbestämmelser avse huvudsakligen tre frågor:
1. Avskaffandet av den kyrkliga vigseln. I Österrike funnos icke några »Standesbeamte», dessas uppgifter övertagas nu av der Bezirkshauptmann eller der Bürgermeister i Wien och vissa andra städer.
2. Möjliggörandet av upplösning av katolska äktenskap: en österrikisk dom på »Scheidung von Tisch und Bett» gäller icke utan vidare som äktenskapsskillnad men kan på begäran av endera maken av domstol förvandlas till äktenskapsskillnad, varvid endast behöver styrkas, att »Scheidung von Tisch und Bett» föreligger, samt att makarna icke återupptagit sammanlevnaden (§ 115). En enligt äldre österrikisk lag meddelad »Trennung»,2 alltså fullständig äktenskapsskillnad för icke-katoliker, gäller utan vidare som »Scheidung» enligt den nya lagen (§ 109).
3. Dispensäktenskapens avveckling.3 Ett i Österrike ingånget »Dispensehe» skall enligt den nya lagen i princip behandlas som från början giltigt. Undantag göres endast för det fall att äktenskapets återgång sökts före den1 januari 1939 på grund av att makarna icke sammanlevde den 1 april 1938 (§ 121).
10. 1. 39.
Tage Grönwall.