Besök av finske justitieministern. Den finske justitieministern, minister Rautavaara, besökte Stockholm d. 22 och 23 maj 1939. Under hans besök dryftades mellan honom och den svenske justitieministern, statsrådet Westman, samt ett antal ledande personer inom lagstiftningsarbetet planer för fortsatt nordiskt samarbete på lagstiftningens område. I anslutning därtill överlades om möjligheten och lämpligheten av att, i enlighet med en tanke som framförts av den norske justitieministern vid hans besök i Stockholm i början av mars, anordna en sammankomst av justitieministrarna i samtliga de nordiska länderna före årets slut för att planlägga fortsättningen av det gemensamma nordiska lagstiftningsarbetet. Finska och svenska justitieministrarna överenskommo att förbereda en sådan sammankomst genom att, var och en för sitt lands del, pröva vilka uppgifter för nordisk lagstiftning som borde upptagas till behandling vid ett sådant möte. Den svenske justitieministern skulle höra sig för hos justitieministrarna i de övriga nordiska länderna, huruvida de ansåge en sammankomst på ifrågasatt sätt lämplig och, därest så vore fallet, anhålla att de ville likaledes träffa förberedelser för sammankomsten.

 

    Delgivning av rättshandlingar i Tyskland. I ett nyligen inträffat fall ha de tyska myndigheterna förklarat sig icke kunna tillmötesgå en från svensk sida i enlighet med bestämmelserna i 1905 års civilprocesskonvention gjord framställning om delgivning med ett tyskt bankföretag av stämning till svensk domstol, emedan stämningshandlingen innehölle utläggningar, »die als Herabsetzung deutscher Behörden und Einrichtungen anzusehen sind».

 

    Käranden hade i sin ansökan om stämning bl. a. anfört, att han förvärvat en tysk firmas samtliga tillgångar i Sverige. Firmainnehavaren, som i likhet med käranden själv funnit »att en fortsatt vistelse i hans fädernesland skulle innebära allvarlig fara för hans liv och ett hot mot hans framtida ekonomiska existensmöjligheter», hade lämnat Tyskland, där man efter hans avresa syntes ha »på numera välbekant sätt» lagt beslag på hans och hans familjs förmögenhet. Den ifrågavarande firmans prokurister hade utan innehavarens tillstånd överlåtit företagets samtliga fordringar till en tysk bank, och övriga tillgångar syntes sedermera ha försålts av en av tysk myndighet förordnad s. k. Kommissarischer Leiter eller Abwesenheitspfleger. Närmare upplysningar angående »dessa enligt normal rättsuppfattning otillåtna förfoganden» hade icke kunnat erhållas från Tyskland.
    De tyska myndigheterna torde grunda sin vägran att verkställa den begärda delgivningen å artikel 4 i 1905 års Haagkonvention vilken som bekant inrymmer rätt åt stat att vägra delgivning, därest den »anser den vara av beskaffenhet att kränka dess suveränitet eller medföra fara för dess säkerhet». Det må i detta sammanhang nämnas, att från tysk sida framhållits, att enligt en för de tyska domstolarna gällande instruktion framställningar till utlandet och därvid fogade bilagor skola vara fria från uttryck, vilka av mottagningslandet kunna uppfattas såsom nedsättande.