ALBERT ERNBERG. Expropriationsskada å återstod av fastighet. En studie i svensk expropriationsrätt. Lund 1938. Gleerupska universitetsbokhandeln. 169 s. Kr. 6.00.

 

    1 samband med tvångsförvärv av äganderätt eller annan rätt till fastighet enligt expropriationslagen, vattenlagen, ensittarlagen eller lagen om vägrätt uppkomma ofta svårlösta frågor vid bestämmande av den ersättning, som skall utgå. Man hör stundom den uppfattningen uttalas, att uppskattningen av den skada, som skall ersättas, icke skulle vara en juridisk fråga, och delvis har väl denna tanke legat till grund för expropriationslagens bestämmelse om värderingens överlämnande till en särskild nämnd. I praktiken stöter man emellertid även vid själva värderingen ofta på juridiska frågor av invecklad beskaffenhet. Delta gäller särskilt, när endast en del av en fastighet förvärvas, men fråga uppstår om ersättning även för skada på den återstående delen av fastigheten. Den svenska litteraturen på detta område är ej särskilt omfattande, och professor Ernberg har därför i sitt arbete »Expropriationsskada å återstod av fastighet» behandlat ett ämne av stort intresse. Arbetet rör endast frågor i samband med expropriation, men de däri angivna principerna kunna i vissa fall även bliva tillämpliga vid andra tvångsförvärv av fast egendom.
    I inledningen redogör författaren för gällande bestämmelser om expropriationsersättning för skada på återstod av fastighet och begränsar den efterföljande framställningen till att avse det viktigaste fallet, nämligen frågan om ersättning i samband med avstående av äganderätt och därvid endast ersättning till ägare, icke till innehavare av särskild rätt. Härefter fastställes med stöd av lagens förarbeten några synpunkter på expropriationsersättning överhuvudtaget, däribland den grundläggande principen, att ersättningen bör så bestämmas, att fastighetsägaren kommer i samma ekonomiska situation, som skulle hava förelegat, om expropriationen icke drabbat honom. En särskild behandling ägnas även bestämmelsen, att vid värderingen hänsyn icke får tagas till sådan förändring i värdet som uppstår allenast till följd av expropriationsrättens beviljande eller det avsedda ändamålets genomförande. Det framhålles, att denna regel, därest expropriationen medför värdestegring, kan innebära, att ägaren av den exproprierade fastigheten kommer i sämre ställning än ägare av närliggande fastigheter, från vilka icke någon expropriation sker, enär den exproprierade fastighetens ägare icke vid ersättningens bestämmande får tillgodonjuta denna värdestegring. Författaren nämner emellertid därjämte, att regeln kan innebära en fördel för den exproprierade fastighetens ägare i förhållande till angränsande fastigheters ägare, nämligen om expropriationen för fastigheter i allmänhet i trakten medför en värdeminskning.

 

Ersättningen till den exproprierade fastighetens ägare bör då enligt regeln beräknas oberoende av denna värdeminskning, under det att ägarna av fastigheter, från vilka expropriation ej sker, icke erhålla någon ersättning för motsvarande värdeminskning.
    Författaren behandlar därefter frågor om värdering av en viss del av en fastighet och utgår därvid från att delen skall uppskattas efter det värde den har såsom ingående i hela fastigheten. Denna grundsats och dess förhållande till värdering av skada på fastighetens återstod belyses med ett flertal exempel. I samband därmed behandlar författaren frågor om förhållandet mellan expropriationslagens och grannelagsrättens regler om ersättning. Denna del av arbetet synes vara den mest intressanta, liksom de däri berörda frågorna torde vara bland de mest svårlösta. Författaren lämnar först en översikt över grannelagsrättens regler. Därefter upptages till behandling spörsmålet, huruvida vid bestämmande av expropriationsersättning hänsyn skall tagas till skada på fastighets återstod av sådan art, att ersättning för den skulle kunna utgå enligt grannelagsrättens regler. Härvid framhålles särskilt den omständigheten, att genom expropriationen icke kan skapas andra rättigheter än äganderätt, nyttjanderätt eller servitut. Genom expropriationen erhåller sålunda den exproprierande icke någon rätt att överträda de gränser, som grannelagsrätten uppdragit beträffande förhållandet mellan fastighetsägare. Härav skulle man ju närmast vilja draga den slutsatsen, att skada som består däri, att dessa gränser överträdas genom den exproprierade delens användande, ej skola medräknas vid bestämmande av expropriationsersättningen. Mot detta synes dock bestämmelserna i 7 § expropriationslagen stå i strid. Det påpekas vidare, att en rätt att överskrida grannelagsrättens regler möjligen kan grundläggas genom koncessionsinstitutet (t. ex. koncession för järnvägar, elektriska ledningar m. m.). Författaren synes närmast vara av den uppfattningen, att därest koncessionsförfarandet är förbundet med en expropriation, bör som regel skada av nu nämnda art ersättas vid expropriationen. I rättsfallet NJA 1936 s. 469 blev resultatet dock det motsatta. Grunden härtill torde likväl hava varit, att skadan icke ansågs stå i direkt samband med expropriationen, och man är kanske därför icke berättigad att av detta rättsfall draga några direkta slutsatser om praxis principiella ställning till den föreliggande frågan. Det kan i detta sammanhang erinras om att lösningen av en dylik fråga möjligen kan bliva en annan vid tvångsförvärv enligt vattenlagen än vid tvångsförvärv enligt expropriationslagen på grund av bestämmelsen i 9 kap. 7 § vattenlagen, att all skada eller förlust som förorsakas av företaget skall ersättas.
    I den följande framställningen behandlas vissa särskilda frågor beträffande ersättning för skada på fastighets återstod, däribland även frågan om kvittning av skada mot nytta. Enligt expropriationslagen får värdet av nytta som uppstår för fastighets återstod endast avräknas från ersättning för intrång på återstoden av fastigheten och sålunda icke minska den markersättning, som skall utgå. Det förtjänar i detta sammanhang att nämnas, att en annan princip gäller enligt vägrätts-

 

lagen. Vid bestämmande av ersättning för vägrätt får nämligen värdet av nyttan av vägföretaget avräknas även på markersättningen (NJA 1936 s. 148). Även vid utdömande av ersättning enligt vattenlagen torde en dylik kvittning av skada mot nytta kunna tillämpas, ehuru något uttryckligt stadgande i vattenlagen därom ej förefinnes.
    Den senare delen av framställningen ägnas åt två frågor, som kunna bliva av betydelse vid värdering av skada på fastighets återstod. Den första är frågan om fastighetsenheten vid uppskattningen, och den andra frågan gäller till vilken tidpunkt uppskattningen av expropriationsersättningen skall ansluta sig och möjligheten för fastighetsägaren att få ersättning för framtida skada.
    Professor Ernbergs bok behandlar många intressanta problem. Framställningen är mycket teoretisk, och boken är icke lättläst. Den som giver sig tid att genomtränga den, finner emellertid däri många värdefulla synpunkter på de frågor, som uppkomma i samband med expropriationsskada på återstod av fastighet.

Jan Otto Alrutz.