Examen juridicum i Lund III. Den närmaste i raden av juris professorer i Lund efter Colling var Lars Tengwall. Han var född 1746 och blev student i Lund 1760, där han disputerade först inom den filosofiska fakulteten 1768 och därefter 1771 jämväl inom den juridiska. Påföljande år utnämndes han till juris adjunkt. Framgången torde stått i visst samband med hans flitiga uppvaktningar hos höga vederbörande, särskilt kanslern, som utnämnde Tengwall till tjänsten, trots att konsistoriet uppfört honom blott i tredje förslagsrummet. Under de följande åren ägnade han sig omväxlande åt praktiska och teoretiska värv. Han inskrevs sålunda i Göta hovrätt som auskultant 1773, tjänstgjorde som vikarierande domare på landsbygden och erhöll därvid titel av vice häradshövding. Samtidigt författade han några juridiska avhandlingar, med vilka han sin vana trogen uppvaktade universitetskanslern, och detta innan de ännu förelågo i tryck.1 Belöningen kom den 27 september 1782, då K. M:t »utan omgång av förslag» men förmodligen på tillskyndan av kanslern utnämnde och förordnade Tengwall till juris et philosophiæ practicæ professor i Lund efter Nelander, som samtidigt erhöll nådigt avsked med bibehållande av hela lönen under livstiden jämte dubbelt nåd år för änka och barn. Denna professur innehade Tengwall dock endast något mer än tre år, efter vilken tid han efterträdde Colling som professor i svensk och romersk rätt. Lärostolen i praktisk filosofi, som den nu begynte kallas, gavs samtidigt åt vice bibliotekarien Lars Peter Munthe, vilken som filosof sedermera kom att åtnjuta ett visst anseende.2 Det blev alltså Tengwall och Munthe, som småningom kommo att utgöra den juridiska fakulteten i Lund efter Colling och Nelander.
    De första femton åren under Tengwalls spira genomgick examensväsendet inga som helst förändringar, om man bortser från ett kungligt brev den 9 april 1788 om disputationsprovet, vari förklarades, att respondenterna för framtiden ej fingo undslippa examen annat än i det ämne, som preses representerade. Då disputationsprovet i Lund kommit ur bruk alltsedan 1783, fick detta brev ingen annan betydelse, än att det möjligen befäste motviljan för denna form av examen.

 

1 Jfr kanslern Melker Falkenbergs skr. till Tengwall 1778 8/5 och 1781 9/7 (Kanslersämbetets arkiv, RA). I det förra brevet tackar kanslern för Tengwalls »visade förtroende medelst uppsändande av den utarbetade avhandlingen rörande den nya kungliga myntförordningens rätta tillämpning vid lagskipningen». Kanslern säger sig med det första skola yttra sina tankar däröver, så snart han blott hunnit läsa den. Avhandlingen, som omfattar 43 sidor, trycktes sedermera först 1786 i Lund.

2 Om honom se närmare E. TEGNÉR, Lunds universitets historia II (1868), s. 222—23. Hans föreläsningar från 1788 över jus naturæ, jus gentium och jus publicum universale äro bevarade i LUB i form av en students anteckningar. 

J. E. ALMQUIST. 685De ökade krav, som stegvis under 1780-talets lopp uppställts för ett dylikt prov, hade gjort det impopulärt både hos lärare och lärjungar, och det kom heller aldrig mera i Lund att begagnas som alternativ förexamen juridicum.
    Antalet årligen inskrivna juris studerande var under Tengwalls första tid statt i uppgående. Medeltalet under åren 1786—99 höll sig sålunda omkring 30. Den närmaste tiden efter 1800 sjönk det åter till omkring 20. Studietidens längd varierade högst väsentligt. Under nämnda period har man också att räkna med den obligatoriska examen theologicum. Ett år ansågs nog i regel som minimum. I varja fall väckte det uppseende, då en student 1796 hos dekanus anmälde sig till examen, ehuru han »blott en enda termin sig här vid akademien uppehållit», och fallet föranledde t. o. m. diskussion i fakulteten, huruvida hans ansökan till följd härav borde beviljas.1
    Vad fordringarna i juridik beträffar, inskränkte de sig från början till de vanliga kollegierna, som meddelades på de enskilda kurserna. År 1794 utgav emellertid Tengwall en kortfattad lärobok i svensk civilrätt under namn av »Twistemålslagfarenheten». Även hans samma år utgivna »Anmerkningar til giftermålsbalken» hava begagnats av studenterna, men till följd av det begränsade ämnet kunna dessa anmärkningar i betydelse ej alls jämföras med det förstnämnda arbetet. Tengwall sökte småningom genomföra en ny metod för inlärandet av det juridiska stoffet. I stället för att som tidigare blott lära sig innehållet i vissa kompendier, borde den studerande tvingas till att tänka en smula på egen hand och vänjas vid att slå i lagboken. I detta syfte utarbetade Tengwall ett utförligt frågekompendium, som han 1797— 98 anonymt utgav genom trycket i två häften med titeln »Lagfrågor».Detta kompendium innehöll praktiskt taget alla frågor, som förekommo i examen. Men det, som skilde detta frågekompendium från alla dess föregångare, var att själva svaren icke voro utsatta. I stället funnos bifogade hänvisningar stundom till viss paragraf i lagboken, men mest till någon sida i »Twistemålslagfarenheten», någon gång även till »Anmerkningar til giftermålsbalken» och andra av Tengwalls tryckta arbeten.
    Lärostoffet skulle enligt Tengwall omfatta fyra avdelningar, nämligen 1) om personer, 2) om saker, 3) om brottmål och 4) om rättegångar. Av examensprotokollen att döma synes examinator huvudsakligen hava intresserat sig för de båda första avdelningarna, vilka f. ö. svara mot innehållet i de bägge häftena med »lagfrågor». Visserligen drog sig Tengwall icke för att föreläsa jämväl över straff- och processrätt,3 men

 

1 Jfr J. E. ALMQUIST, Förteckning över studenter, som före 1813 vid Lunds universitet avlagt de i kungl. förordningen den 10 mars 1749 angivna akademiska kunskapsproven för inträde i rättegångsverken (1939), s. 60.

2 Förmodligen har detta frågekompendium i en eller annan form varit i bruk å de privata kollegierna långt före tryckningen. Förebilder funnos som bekant redan på Collings tid. Jfr SvJT 1939 s. 574.

3 Anteckningar från hans föreläsningar över rättegångsbalken äro bevarade i Westinska handskriftsamlingen (UUB) n:r 432. Se i övrigt de tryckta föreläsningskatalogerna. 

686 J. E. ALMQUIST.ur examenssynpunkt komrao dessa ämnen alltid att spela en underordnad roll, och studenternas kunskaper i den offentliga rätten måste därför hava blivit förhållandevis ringa. Betecknande är, att Tengwall icke fann mödan värt att utgiva någon fortsättning på »lagfrågor», som sålunda aldrig kommo att omfatta straff- och processrätt.
    Tengwalls betyg före 1799 hava formellt sett icke skilt sig något nämnvärt från de av företrädarna praktiserade.1 Även Tengwall talar sålunda i likhet med Colling alltför ofta om vederbörandes »lyckliga snille». Detta omdöme avsåg förmodligen att vara ett uttryck för hans uppfattning om examinandens begåvning, som ej behövde hava något att skaffa med hans insikter i juridik. I varje fall erhöll ynglingen Georg Fredrik Dahlström den 24 maj 1788 betyget, att han i examen visat ett »utmärkt snille» men blott »nöjaktig kunskap». Så gott som alla examinanderna ansågos av båda examinatorerna hava gjort sig förtjänta av ett »fördelaktigt vittnesbörd», vilket sannolikt skulle betyda, att de blivit godkända i examen. Tengwalls samvete var dock icke fullt så rymligt som Collings, och det hände därför någon gång, att en examinands betyg ej innehöll den vanliga slutfrasen. Så fick exempelvis skåningen Samuel Möller, som avlade examen samma dag som Dahlström, av Tengwall det vitsordet, att han »på de till honom ställda frågor avgivit sådana svar, som utvisa, att dess häruppå använda tid icke varit utan nytta», en formulering, som i någon mån påminner om de tidigare kritiserade nehrmanska examensbetygen.2 Möller hade dock icke något synbart men av den egendomliga formuleringen. Han tilläts sålunda utan vidare att undergå förhör i Göta hovrätt, där han ock blev auskultant.
    Den 16 december 1789 är ett märkligt datum i den juridiska lundafakultetens historia. Då skedde nämligen för första gången det oerhörda, att en student vägrades betyg av båda professorerna; hans namn var Rudolf Bremer. Det heter härom i fakultetsprotokollet: »Emedan han (Bremer) uti det med honom anställda förhör befanns vara till sin kunskap så svag, att han ej kunde besvara de lättaste och simplaste frågorna, fann fakulteten för betänkligt att honom för denna gången något vittnesbörd meddela.»3 Detta kraftprov från fakultetens sida borde hava blivit inledningen till en ny epok i examensväsendets historia. Av obekanta skäl blev detta icke fallet. Det är möjligt, att den allmänna opinionen, på vilken redan Colling skyllt sitt misslyckande, blivit de båda professorerna för stark. I varje fall vågade de aldrig upprepa sin enastående åtgärd. Bremer infann sig ånyo i examen den 4 maj 1790 och godkändes då, trots att hans kunskaper särskilt i grundvetenskaperna fortfarande lämnade åtskilligt övrigt att önska. I stället införde de båda professorerna för att freda sina samveten år 1793

 

1 Från och med den 15 december 1786 omnämnas de olika vittnesbörden i juridiska fakultetens ordinarie protokoll.

2 Jfr SvJT 1939 s. 471 ff.

3 J. E. ALMQUIST a. a. s. 59.

 

EXAMEN JURIDICUM I LUND. 687en ny metod, som nästan är rörande i all sin ynkedom. Denna metod bestod i att godkänna alla studenter, som anmälde sig till examen, men samtidigt giva vissa av dem, som egentligen borde hava blivit underkända, en muntlig varning. Detta egendomliga system hade tydligen uppfunnits av professor Munthe, vilken såsom representant för demoraliska vetenskaperna ansåg sig i första rummet böra lyssna till samvetets bud. I fakultetsprotokollet exempelvis den 13 december 1796 heter det härom: Sedan samtliga herrar juris studiosi blivit approberade, beslöt fakulteten, »att L'Orange, Hallengren och Grönvall skulle av herr dekanus undfå en allvarsam föreställning om nödvändigheten för dem att framgent beflita sig om en bättre och mera noggrann kunskap i de moraliska vetenskaperna än den de vid det i dag anställda förhör utmärkt; vilket ock av herr dekanus verkställdes».1 Och att detta system ej endast av Munthe praktiserades, visar bl. a. fakultetsprotokollet den 6 juni 1797, där det heter: »Efter slutat förhör beslöts, att dessa nu examinerade herrar (7 st.) skulle godkännas, dock med åtvarning att vidare söka en bättre förkovran i dessa stycken.»2
    Genom kanslersbrevet den 28 mars 1799 erhöll examen juridicum i viss mån en annan karaktär genom införandet av en utvidgad preliminärexamen, varjämte vissa äldre bestämmelser närmare preciserades i reformerande syfte. Preliminärexamen skulle sålunda för framtiden omfatta dels liksom förut examen theologicum, dels vidare examen stili Suecani och dels slutligen examen stili Latini. Härom gällde följande:3
    I teologien ålåg det teologiska fakultetens dekanus att anställa examen med högst fem å sex blivande juris studerande på en gång. Examen skulle fortgå under minst två timmar och behandla dels »ett avpassat begrepp om kyrkohistorien», dels lutherska lärans huvudsakliga dogmer och dels slutligen moralteologi. Till denna examen lästes JAKOB BENZELIUS: Repetitio theologica (2 uppl. 1764), ett frågekompendium av dåvarande professor ANDREAS HYLANDER4 samt någon hebreisk text, företrädesvis psaltaren.5 Efter att hava fullbordat denna examen, som i regel blott tog några få månader i anspråk,6 skulle vederbörande i närvaro av filosofiska fakultetens dekanus samt en eller högst två av dess medlemmar (jämte notarien) undergå svenskt stilprov, vilket anställdes en gång varje termin med så många som sig därtill anmälde. Detta stilprov innebar antingen en fråga till besvarande eller en kort berättelse uti en allmänt känd sak eller en moralisk betraktelse. Vid provets bedömande, som verkställdes av fi

 

1 J. E. ALMQUIST a. a. s. 60.

2 Ibidem s. 61.

3 Jfr Lunds akademis constitutioner (ed. F. Schrevelius 1832), s. 231—33.

4 Förmodligen i stort sett detsamma, som sedermera 1817 trycktes under titeln: »Frågor och svar rörande salighetens grund, medel och ordning».

5 Jfr E. WRANGEL, Tegnér i Lund (1932), s. 28.

6 Den 15-årige studenten Abraham Leijonhufvud, som inskrevs vid universitetet den 9 oktober 1800, avlade examen theologicum efter de nya fordringarna redan före jul s. å. Jfr E. WRANGEL, Gamla studentminnen från Lund (1918), s. 66. 

688 J. E. ALMQUIST.losofiska fakulteten in pleno, skulle enligt kanslerns föreskrifter hänsyn i första rummet tagas till vederbörandes »tydlighet, redighet och sammanhang i tankar och uttryck». Och till yttermera visso underströks, alt »den yngling, som befinnes däruti brustit och visat okunnighet i allmän grammatikalkännedom eller oredighet i sammansättningen», ej skulle få godkännas. Detta lät ju hotande. Men i verkligheten synes provet ej hava inneburit någon större svårighet. Sedermera presidenten i Göta hovrätt Abraham Leijonhufvud, som avlade denna examen i slutet av vårterminnen 1801, uttalar sig i sina senare nedskrivna memoarer mycket föraktfullt härom.1 Ämnet, som han och hans kamrater erhöllo till stilprov, hette: »Nöden har ingen lag», och hade tydligen ansetts lämpligt med hänsyn till att examinanderna voro blivande jurister. Då Leijonhufvud vid denna tid av naturliga skäl var, som han själv säger, »nära nog platt okunnig» om såväl nöd som lag och dessutom icke hade något begrepp om språklära eller författarskap, var det mindre underligt, att hans kria, som mätte »12 å 15 rader i längd», och som tillkommit under »svett, vånda och ansträngning», var undermålig i alla avseenden. Icke desto mindre slapp han igenom examen ehuru med dåligt betyg, »kanske», tillägger han, »av konsideration och för sällskaps skull, ity flera av examinandi voro lika odugliga som jag, vilket betyder rätt mycket».
    Efter en formell tentamen inför eloquentiæ-professorn följde den latinska skrivövningen. Denna försiggick under i huvudsak samma former som det svenska stilprovet med det undantaget likväl, att antalet deltagare i detta fall ej fick överstiga 8—10 i sänder. Vid bedömningen skulle endast bristande kunskap i språkets grammatik kunna leda till underkännande. Till provet fingo som hjälpmedel medföras H. SJÖGRENS latinska lexikon (2 uppl. 1795) och J. STRELINGS Grammatica latina (1765).2 De, som godkändes i skrivningen, måste dessutom undergå muntligt förhör inför hela filosofiska fakulteten »uti någon latinsk auktors tydande på svenska». Det hela avslutades med utfärdande av fakultetens »betyg över avlagd juridisk examen stili». Abraham Leijonhufvud berättar härom: »Jag hade övat mig flitigt i stilskrivning och var så bevandrad, att jag verkligen bort försvarligen verkställa den obetydliga översättning, som fordrades för att hederligen genomgå provet. Vid explikationen ur Cicero »De officiis» gick det bra. Fakulteten såg, att jag arbetat, fann att jag var beskedlig men rädd och ur vanlig fattning. Därför hade hon misskund och släppte mig fram — mig liksom sex andra juristämnen, av vilka några voro sämre än jag, åtminstone mera likgiltiga. Den stränge, utmärkt skicklige [Johan] Lundblad var den tidens buse i latinet. En from man, men högst originell och tafatt såsom de flesta då regerande utmärkta professorer.»3

 

1 WRANGEL, Gamla studentminnen, s. 68.

2 Jfr WRANGEL, nyss anf. arbete, s. 75.

3 Ibidem s. 73. — Leijonhufvud berättar vidare, att då han och två av hans kamrater »sluppit ur fakultetens klor med betyg: får gå igenom (admittitur), så togo vi höga glädjesprång där nere på Lundagård». Han var vid detta tillfälle också blott 16 år gammal. 

EXAMEN JURIDICUM I LUND. 689    I och med examen stili Latini voro de preliminära studierna avslutade. Enligt kanslersbrevet borde detta hava skett åtminstone »ett halvt år före den återstående juridiska examen».
    Kansler var vid denna tid riksdrotsen greve Carl Axel Wachtmeister, som själv 1771 avlagt examen juridicum i Lund och sålunda var tämligen väl insatt i förhållandena. Hans reformplaner omfattade emellertid icke endast de preliminära studierna utan även själva den juridiska undervisningen och examen, vilka han ville reglera i detalj. De viktigaste bestämmelserna härom voro följande.
    Juridiska tentamina blevo nu för första gången obligatoriska.1 Detta medförde tydligen formella möjligheter att hindra omogna ynglingar att utan nödiga kunskaper gå upp i examen. Då tentamen var av privat natur, kan det numera ej avgöras, huruvida dessa möjligheter även utnyttjats i praktiken. Visserligen är det antagligt, att någon förbättring härigenom åvägabragtes — härför talar bl. a. att de under 1790-talet ej sällan förekommande ovan omnämnda »varningarna» efter 1800 ej längre ansågos behöva tillgripas — men å andra sidan kvarstodo examensfordringarna i juridik på samma låga nivå som förut.
    De båda professorerna ålades emellertid av kanslern att angiva sina minimifordringar och därefter bringa dessa till de juris studerandes kännedom. Detta åläggande kan i viss mån betraktas som ett första uppslag till de senare studiehandböckerna, ehuru effekten i detta fall icke kom att svara mot den goda avsikten.2
    Vidare förbjödos för framtiden de blivande juristerna att bevista juris professorns föreläsningar, »innan de vunnit kännedom åtminstone av philosophia practica universali eller allmänna grunderna för naturrätt och sedelära». Denna tilltänkta reform var säkerligen i och för sig nyttig. Det kan emellertid på goda grunder betvivlas, att den någonsin trädde i funktion. Någon kontroll häröver varken kunde eller ville Tengwall underkasta sig.
    Ifråga om betyget tillkom den nyheten, att ett gemensamt vittnesbörd skulle utfärdas för examen juridicum. Och om därvid delade meningar angående examinandens godkännande yppades bland examinatorerna, borde »utfärdande av vittnesbörd för den examinerade innehållas, intill dess han i den vetenskap, varuti honom brustit erforderlig insikt, nytt prov avlagt». Härigenom hade en professor fått uttrycklig formell möjlighet att kugga en student även i själva examen, en utväg, som dock i praktiken icke kom till användning före 1813. Möjligen har den samtidigt införda tentamen redan från första början medfört, att den egentliga examen nedsjönk till en ren formalitet. Hade professorn efter förhör admitterat en juris studerande till examen, ansågs han förmodligen i och med detta hava iklätt sig en förbindelse att släppa honom igenom även därstädes.

 

1 I fakultetsprotokollet (LUB) kommer denna nyhet till synes efter 1799 på följande sätt: »Sammanträdde juridiska fakultetens ledamöter för att hålla examen juridicum med följande herrar ..., vilka blivit behörigen tenterade och skickliga befunne att till examen admitteras» (1802 31/5).

2 Jfr nedan s. 690.

44—397004. Svensk Juristtidning 1939.

 

690 J. E. ALMQUIST.    Den 31 maj 1799 sammanträdde juridiska fakulteten för att taga ställning till vissa av kanslerns önskemål, nämligen kunskapsfordringarna och betygen. Såsom minimifordran uppgav Munthe därvid P. BRUNNMARK: Elementa jurisprudentiæ naturalis (2 uppl. 1796) och Tengwall å sin sida J. FUNCK: Genwäg til kundskap och utöfning af swensk lagfarenhet (1761—62); och beslöt fakulteten, att dessa kunskapsfordringar i enlighet med 1799 års kanslersbrev skulle delgivas varje juris studerande. Frågan är emellertid, hur pass allvarligt menade dessa fordringar verkligen voro. Huru som helst är det ett faktum, att Abraham Leijonhufvud, som avlade examen juridicum 1803, ej har något att förmäla om Funcks arbete men desto mera om »Lagfrågor» och »Twistemålslagfarenheten», vilken senare i likhet med »Anmärkningar till giftermålsbalken» 1802 utkommit i tillökad och förbättrad upplaga. Det ser således ut, som om åtminstone Tengwalls bidrag till »studiehandboken» inskränkt sig till en gest utan reell innebörd.
    Fakulteten beslöt därefter att för framtiden begagna tre betygsgrader, nämligen 1) berömlig, 2) god och 3) försvarlig insikt. Själva vittnesbörden skulle utfärdas genom utdrag ur protokollet, dem dekanus ensam skulle underskriva. Om dekanus och fakultetens andre ledamot voro av olika meningar, huruvida beröm borde tilläggas den, som blivit i examen godkänd, skulle dekanus äga votum decisivum, och blev alltså dennes yttrande avgörande.
    Den sistnämnda lösningen, som fakulteten genomförde på eget bevåg, förefaller att vara föga genomtänkt. Från litteraturen är bekant,1 att Johan Gabriel Richert, som på rekordtid (knappt två terminer) absolverade sina examina 1801 vid 17 års ålder, av Tengwall tillerkändes vitsordet berömlig insikt och av Munthe god insikt, varvid, då den förre vid nämnda tillfälle var dekanus, Richert erhöll högsta betyget i examen. Motsatsen kunde alltså lika lätt hava inträffat.
    Slutligen fastställde fakulteten följande formulär till betyg:
    Vid det idag till underdånigst följe av Kungl. Maj:ts nådiga förordning den 10 mars 1749 av juridiska fakulteten uti svenska lagfarenheten och dess grundvetenskaper offentligen anställda förhör har juris studiosus N. N. uppå de av juris patrii och moralium professorerna föreställda frågor avgivit sådana svar, som utmärkt en god (försvarlig) (berömlig) insikt uti de till studium juris hörande vetenskapsdelar, och då han härigenom (på ett hedrande sätt) ådagalagt sin skicklighet att vid rättegångsverken söka framsteg uti lagfarenhetens utövning, så varder över hans således godkända prov detta fakultetens betyg meddelat.
    Genom de av kanslern greve Wachtmeister föreskrivna reformerna för examen juridicum hade äntligen förutsättningar skapats att få till stånd ett bättre resultat än förut. Hädanefter kunde professorerna ej

 

1 K. WARBURG, Johan Gabriel Richert, D. 1 (1905), s. 7—8, som dock i någon mån missuppfattat betygens rätta valör. 

EXAMEN JURIDICUM I LUND. 691längre skylla på att de saknade formell möjlighet att hindra undermåliga studenter att taga examen. Och genom att vittnesbörden normaliserats på grundval av ett fast formulär med olika betygsgrader, kunde dessa ej heller stiliseras på ett sätt, som lämnade rum för tvekan, huruvida vederbörande blivit godkänd eller icke. Men här liksom så ofta annars besannade sig den gamla domarregeln: »En god och beskedlig domare är bättre än god lag.» Det hjälpte sålunda icke med goda statuter, så länge examinatorerna icke voro fyllda av ansvarskänsla och därmed beredda att utnyttja de möjligheter, som de nya föreskrifterna givit dem. Åtminstone Tengwall synes i stort sett hava fortsatt på det gamla viset, varvid han i alltför hög grad hunnit vänja sig under de 15 år han fungerat som juris patrii professor. Han var nu relativt till åren kommen och saknade f. ö. alla förutsättningar att ingjuta en ny anda i sin undervisning.
    Den enda källa från studenthåll, som står till buds för belysning av den tengwallska undervisningen vid 1800-talets början, äro de ovan ofta åberopade Abraham Leijonhufvuds memoarer. Fullt opartiska äro dessa säkerligen icke, nedskrivna som de äro under ett långt senare skede av mannens liv, då han fylld av bitterhet till följd av lidna motgångar såg tillbaka på ungdomsåren.1 Det finnes dock ingen anledning antaga, att de fakta han meddelar avsiktligt snedvridits. I hithörande delar kunna dessa f. ö. ej så sällan kontrolleras. Leijonhufvud berättar alltså från år 1803, »att juris professoren Tengwall fordrade för sitt approbatur endast en någorlunda visad uppmärksamhet under hans privatissime lektioner, därvid ett eller annat dussin åhörare kunde tillstädes vara, om blott avgiften blev efter lektionens betydelsefulla rubrik utsträckt till 9 à 15 riksdaler.2 Då förelästes ur dessa märkbara (d. v. s. märkliga) frågor ur Twistemålslagfarenhet, och hans examen blev jämväl inskränkt till definitionerna över dessa frågor och måhända något obetydligt hämtat ur hans dessutom tryckta små skolböcker. Kunde den blivande domaren över medborgarens liv, ära, gods blott nöjaktigt svara efter formulären på kanske 20 å 30 frågor vid tentamen och det offentliga förhöret, så vart han godkänd. Åt mig hade ingen sagt, att jag borde studera lagboken liksom varje kristen god människa bör lära sin bibel eller åtminstone läsa däri; och därom är jag nästan säker, att jag ej läst tio kapitel i 1734 års lagbok, och att jag ej kände en paragraf till anda eller lydelse». Med en dylik inställning är det kanske ej så underligt, att den förutvarande presidenten i Göta hovrätt vid nedskrivandet av dessa rader finner, att examen juridicum un

 

1 WRANGEL, Gamla studentminnen, s. 55 och 57.

2 M. WEIBULL, Lunds universitets historia I (1868), s. 341, uppgiver, att privata kollegier i Lund vid 1800-talets början i allmänhet betalats med 2 à 3 riksdaler banco och privatissima collegia med 20 å 30 riksdaler. Tengwalls pris synes alltså icke hava hållits i överkant. T. hade ej heller så stort behov av en ökad inkomst som Colling. I jämförelse med denne måste T. betecknas som välbärgad. Vid sin död efterlämnade han ett överskott på omkring 4,000 riksdaler specie, däribland ett hus med trädgård vid Bredgatan i Lund, taxerat till 2,333 riksdaler (Bouppteckning i LUB). 

692 J. E. ALMQUIST.der hans lundatid varit »den eländigaste av alla eländiga examina».Detta omdöme är dock ej fullt rättvist gentemot Tengwall. Dennes arbete »Twistemålslagfarenheten» är ingalunda så dåligt, som man velat göra gällande. Det motsvarar såväl till omfång som innehåll C. G. BJÖRLINGS kända »Lärobok i civilrätt för nybörjare» och borde hava kunnat giva dåtidens juris studerande en god grund som utgångspunkt för vidare studier. Leijonhufvuds påstående, att ingen för honom understrukit vikten att studera lagboken, motsäges direkt av Tengwalls förord till första häftet av »Lagfrågor», där det heter: »Den som har till hands lagboken med de övriga avhandlingar, till vilka anvisning finnes mest efter var fråga, kan lätteligen författa fullständiga svar till dessa lagfrågor.2 Med detsamma måste han ock läsa böckerna, tänka själv, begynna samla en raisonnerad kunskap samt bättre minnas vad han med egen eftertanke utarbetar, än det som utur de vanliga kollegier endast överläses». Felet i systemet låg i själva verket däri, att Leijonhufvud, Richert och deras kamrater på grund av sin ålder, 16—18 år, voro alltför omogna för att på rätt sätt kunna tillgodogöra sig lärostoffet. Och därtill kom, att den tid de ägnade däråt var i minsta laget, varför det hela måste inskränkas till snabbt förflyktigade minnesläxor. Då protokollet över Leijonhufvuds examen för Tengwall gått förlorat, utväljer jag i stället motsvarande protokoll över Richerts examen den 22 maj 1801 för att giva några belägg på svårighetsgraden i en dåtida juridisk examen. Av de 39 frågorna voro icke mindre än 12 ägnade åt den yttre laghistorien. Examinanderna (de voro fyra förutom Richert) fingo redogöra för tillkomsten av våra äldsta lagar,den kanoniska rättens inflytande å dessa, namnen på de medeltida domstolarna, den historiska innebörden av begreppet balk m. m. dylikt. Därefter följde några frågor i civilrättens allmänna del: Vilka äro objecta juris; huru indelas res corporales; skillnaden mellan bona publica och bona privata; innebörden av bona patrimonialia m. fl. liknande begrepp. De övriga frågorna rörde uteslutande fastighetsrätten och voro i huvudsak följande: Vad förstås med jord, hus och grund i JB 1; äro hus å ofri grund fast egendom; hur indelas jorden kameralt sett; vilka hemman räknas till frälse natur; skillnaden mellan säterifrihet och säterirättighet; är ett säteri alltid frälse; vilka hemman äro av skatte natur; vad grundlägger rätten till skatteköp; är all jord skattskyldig; vad förstås med bolby och avgärda by; vad betyder de i JB förekommande uttrycken utjord, urfjäll, teg, löt, utholme, flottholme, stubberätt och sämjerätt; hur indelas hävd; bör det vi

 

1 WRANGEL, Gamla studentminnen, s. 64 och 75. Därutöver må nämnas, att Leijonhufvud erhöll betyget »god insikt» eller approbatur av båda examinatorerna i examen juridicum.

2 Kursiveringen är gjord av undertecknad.

3 Då Leijonhufvud på ett ställe i sina memoarer (WRANGEL, Gamla studentminnen, s. 65) i syfte att nedsätta Tengwall påstår, att han som student ej gjorts underkunnig om att några landskapslagar existerat, torde detta bero på bristande minne. Twistemålslagfarenheten innehåller ej så litet härom, och det måste väl ändå förutsättas, att Leijonhufvud läst åtminstone detta arbete. 

EXAMEN JURIDICUM I LUND. 693kalla hävd rätteligen heta præscriptio eller usucapio; vad är urminnes hävd och hur bevisas den; vad för slags jord får försvaras med urminnes hävd; gäller urminnes hävd mot rå och rör?
    Den kritik, som kan riktas mot detta förhör, synes framför allt vara dess något ensidiga karaktär. Den egentliga juridiken är sålunda representerad endast av jordabalken. Det bör emellertid ihågkommas, att examen vid denna tid föregåtts av en motsvarande privat tentamen, vid vilken alltså vederbörandes kunskap i andra balkar kunnat undersökas. Om f. ö. examinanderna ej på förhand upplysts om vilken balk, som skulle ifrågakomma i examen, måste de vara beredda på alla, och ett förhör över en balk borde därför hava kunnat giva en ganska god insikt över deras kunskaper jämväl i de övriga. Skall någon kritik riktas mot Tengwalls undervisning, låg felet snarare däri, att han som tidigare nämnts alltför mycket försummade de straffrättsliga och processrättsliga balkarna, varför de utexaminerade studenterna i dessa stycken förmodligen varit mer än lovligt okunniga. Delvis berodde detta visserligen på att lärostoffet var för stort för att behandlas inom en enda professur, men å andra sidan har Tengwall, så vitt man numera kan döma, tagit alltför lätt på sin uppgift. Detta framgår tydligast genom en jämförelse med den insats, som hans efterträdare mäktade åstadkomma under enahanda förutsättningar.
    Både Munthe och Tengwall avledo som ordinarie professorer, den förre 1807 och den senare 1809.

 

    IV. Efter Tengwalls död i maj 1809 inträdde ett interregnum så till vida, att professuren i svensk och romersk rätt i något mer än två år måste uppehållas på förordnande. Vikarie blev under större delen av tvåårsperioden juris adjunkten Johan Munck af Rosenschöld med undantag blott för förra hälften av december månad 1810, under vilken tid juris docenten Carl Fredrik Berling fungerade i hans ställe som examinator. Professuren i praktisk filosofi innehades alltsedan 1808 av Fredrik Johan Cederschiöld.
    Under nämnda interregnum företogos några smärre ändringar i fråga om betygen. Sålunda beslöt fakulteten på initiativ av professoren Cederschiöld den 28 januari 1810 att för framtiden införa följande betygsgrader: 1) Admittitur (försvarlig insikt), 2) approbatur (god insikt), 3) approbatur cum laude (god insikt på ett hedrande sätt) och 4) laudatur (berömlig insikt). Detta ändrades genom fakultetsbeslut den 18 maj 1811 i den mån, att betyget approbatur cum laude i stället skulle översättas med »ganska god insikt». Dessa fyra betygsgrader blevo sedermera länge gällande.1
    Det slumpartade och därför orättvisa, som låg däri, att betyget under viss förutsättning skulle bero av den tillfälligheten, vem som för året fungerade som dekanus, insågs slutligen även av examinatorerna. Den 8 mars 1811 förenade sig dessa i stället om följande beslut: »Då

 

1 De fastställdes ånyo av konsistorium 1815 20/12 (Lunds akademis constitutioner, s. 233). 

694 J. E. ALMQUIST.fakultetens ledamöter esomoftast vid de juridiska examina finner betydlig skillnad uti de examinerades insikter och fakultetens ledamöter föranlåtes vid alla sådana händelser giva skiljaktiga videtur, men examensbetygen likväl hittills blivit utfärdade endast efter decani vitsord utan avseende på fakultetens andre ledamots avgivna videtur, så fann fakulteten mera lämpligt att, så ofta skiljaktighet uppkommer uti betyget, utföra båda ledamöternas särskilt givna videtur, vilket beslut hädanefter kommer att iakttagas.»
    Under år 1810 förekom en egendomlig episod, som förtjänar att här annoteras. Icke mindre än fem av den filosofiska och en av den teologiska fakultetens yngre lärare anmälde sig då till examen juridicum. Den sistnämnde var theologie docenten F. V. Ekenman (sedermera adlad af Ekenstam). De förra voro docenterna Chr. I. Heurlin i romersk vältalighet, A. O. Lindfors i teoretisk filosofi, B. Kallenberg i ekonomi, J. V. Zetterstedt i botanik och J. Norrman i österländska språk.1 Då samtliga voro magistrar, sluppo de utan vidare ifrån varje förhör såväl i den preliminära examen som i praktisk filosofi enligt en praxis, som utformats långt dessförinnan. I svensk lagfarenhet åter erhöllo samtliga mycket goda vitsord. Om anledningen tillatt nämnda personer så gott som på en gång beslutat sig för att avlägga examen juridicum är intet bekant.2 Man kan endast gissa sig till att det gällde ett skämtsamt vad, ingånget efter något större kalas. Ingen av vederbörande synes nämligen hava haft någon som helst nytta av en dylik examen. De flesta av dem brydde sig icke heller om att uppgiva densamma till införande i det testimonium, vari deras övriga meriter uppräknades i samband med deras avresa från universitetet. Någon större möda torde det ej hava kostat dessa docenter att tämligen hastigt tillägna sig den juridiska lärokursen, som var avpassad med hänsyn till omogna ynglingar om 16—18 år.
    Till Tengwalls efterträdare utsåg K. M:t Johan Holmbergson, som erhöll fullmakt å ämbetet redan i september 1810, men som till följd av mellankommande hinder ej infann sig i Lund förrän i slutet av år 1811. Holmbergson var norrlänning, född i Härnösand 1764 och fullbordade sina akademiska studier i Upsala. Efter att hava förvärvat magisterkransen 1788 avlade han 1790 den då sällsynta juris utriusque kandidatexamen och förordnades samma år till docent i kyrkolagfarenhet vid Upsala universitet. Han tjänstgjorde därefter några år i Svea hovrätt som notarie, men återvände 1799 till akademien och avlade där 1806 juris utriusque licentiatexamen. Följande år förordnades han till juris oeconomiæ et commerciorum adjunkt. Vid revolutionsriksdagen 1809—10 tjänstgjorde han som sekreterare i lagutskottet och promoverades sistnämnda år till juris utriusque doctor. Det se

 

1 J. E. ALMQUIST a. a. s. 62. — Egendomligt nog hade tidigare, nämligen den 18 november 1793, en annan docent i österländska språk G. R. Ahlman ävenledes avlagt examen juridicum.Docenten i romersk vältalighet Christoffer Isak Heurlin, som f. ö. samma år (1810) blev docent i matematik, omnämner ej episoden i sin självbiografi (i hithörande delar tryckt hos WRANGEL, Gamla studentminnen, s. 90 ff ). 

EXAMEN JURIDICUM I LUND. 695nare betydde icke, att han vid detta tillfälle disputerat pro gradu. Promotionen var då såsom tidigare en kunglig nåd. Holmbergson kunde emellertid som merit hava åberopat, att han en gång 1803 och två gånger 1806 fungerat som preses för juridiska avhandlingar, till vilka han anses vara författare.
    Som professor i svensk och romersk rätt i Lund kom Holmbergson att inleda en ny epok. Skillnaden emellan honom och hans närmaste företrädare var enorm, vilket berodde dels på Holmbergsons djupare vetenskapliga bildning, dels och framför allt på hans kraftfulla personlighet och omutliga pliktkänsla. En av hans lärjungar, som stått honom nära, Carl Johan Schlyter, har om honom fällt följande omdöme: »Det var visserligen det allvar, som Holmbergson genast visade vid de vanliga juridiska examina, som först väckte det juridiska studium vid detta universitet (Lunds) ur den dvala, vari det allt ifrån Nehrmans bortgång här hade legat; men vad som härvid verkade mest livande var Holmbergsons vetenskapliga sinne, hans ungdomliga livlighet, hans djupa känslighet, hans kärleksfulla deltagande för alla lärjungar, hos vilka han tyckte sig finna mera lovande anlag, med ett ord hela hans ovanliga personlighet.»1
    Resultatet visade sig snart även utåt. Förutvarande presidenten i Göta hovrätt Abraham Leijonhufvud, som i hovrätten anställt förnyat förhör med Holmbergsons lärjungar, då dessa önskade bliva auskultanter i ämbetsverket, har i sina förut omnämnda memoarerframhållit den ofantliga skillnaden mellan förr och nu. De från akademien utexaminerade voro icke endast »lagboksfasta ifrån 1 kap. Giftermålsbalken till det sista i Rättegångsbalken», utan hade också »dessutom blivit duktigt hemmastadda med gamla landskapslagar, med nationalekonomi, polisförordningar, strafflagar och allmän lagfarenhet». »Den skolastiske gamle Holmbergson», tillägger han, »har gjort sig välförtjänt av fäderneslandet för den läroreform ibland jurister, vartill han är upphovsman.» Inom den senare litteraturen återfinnas liknande uppskattande omdömen. E. TEGNÉR säger exempelvis i Lunds universitets historia, D. 2 (1868), s. 122 följande på tal härom: »Holmbergsons verksamhet såsom lärare inom juridiska fakulteten i Lund hör till det bästa av universitetets minnen. Det var honom förbehållet att väcka till liv ett studium, som under hans närmaste företrädare varit om ej försummat likväl med mindre vetenskapligt intresse omfattat. Det inflytande, som han genom sitt personliga förhållande till sina lärjungar, sin på den strängaste vetenskaplighet såväl som på praktisk nytta beräknade undervisningsmetod och sin obestridda rättvisa vid bedömandet av avlagda prov har utövat på åtminstone det södra Sveriges juridiska ämbetsmannabildning, har varit av den största betydenhet.»
    Holmbergsons personlighet har vissa likheter med Nehrmans. Den omutliga pliktkänslan, lärdomen och det starka religiösa intresset fun-

 

1 C. J. SCHLYTER i »Lunds universitets andra secularfest maj 1868», s. 7 not 7.

2 WRANGEL, Gamla studentminnen, s. 64—65.

 

696 J. E. ALMQUIST.nos sålunda hos bägge. Å andra sidan var Holmbergson mera fanatisk och sträng till sin natur än Nehrman, vars mest framträdande egenskap kännetecknades av en viss välgörande humoristisk godmodighet. PETER WIESELGREN har i sina bekanta ofta träffande personskildringar i brevform1 bl. a. sagt om Holmbergson, att han var »bottenärlig som samvetet, rättvis som döden». Han var t. o. m. en så »ärlig jurist», att om han åtog sig »av godhet att föra någons talan», förlorade i regel hans klient målet. Som tentator var han särdeles fruktad. Han släppte aldrig igenom någon student till examen, förrän denne till alla delar tillägnat sig lärostoffet.2 Eller som WIESELGREN spirituellt uttrycker saken: »Han anser sig vara hållkarl på befordringens gästgivargård, som blott kan genom sin senfärdighet uppehålla, men ej hindra den mängd av resande, som anmäla sig.»
    Holmbergsons vetenskapliga produktion var skäligen ringa.3 Ej heller har han genom trycket utgivit någia juridiska läroböcker i vanlig mening. Men i stället har han i viss utsträckning låtit Nehrmans arbeten ånyo komma undervisningen till godo vid sidan av sina egna föreläsningar.4
    Med sin kollega Fredrik Johan Cederschiöld kom Holmbergson ej så väl överens. Den förre var maktlysten och hade under den tid lärostolen i svensk och romersk rätt stått obesatt vant sig vid att vara den ledande i juridiska fakulteten. I detta ville Holmbergson vid sin ankomst till Lund ej finna sig, och vissa sammanstötningar blevo därför oundvikliga, vid vilka dock Holmbergson som regel avgick med segern. Cederschiöld hade i studentkretsar ett visst rykte för narraktighet, och många anekdoter voro i omlopp om honom och hans moralfilosofi.5 Trots sin originalitet ansågs han dock vara en stor formell talang ej minst som framstående latinare. Han var, säger WIESELGREN, »stor dialecticus med en uppövad förmåga att definiera, konstruera och distinguera, med skicklighet att inleda sin motpart i åtskilliga snaror, beskylla honom för inkonsekvens och konfundera honom med en ström av ord».
    Holmbergsons insats som nydanare av den juridiska undervisningen hade måhända ej haft så stor effekt, om icke förutsättningar härför skapats genom kanslersämbetets reformer. De viktigaste av dessa hade genomförts redan vid århundradets början och äro tidigare berörda i

 

1 Tryckta av E. NEWMAN under titeln: Lunds akademi på 1820-talet (1929), s. 21 ff.

2 [L. FEUK], Ett akademiskt album från studenttiden (1889), s. 34 säger om Holmbergsons lärarverksamhet: »I sin tentamen var han sträng. Han tenterade länge, stundom samme person en hel termin, balk efter balk i lagboken. Ingen släppte han genom, såsom det hette, förrän han fann honom fullt mogen för examen.» —Jfr även [J. DAMM], Studentminnen (1893), s. 66 ff.

3 Den sammanställning av Holmbergsons produktion, som förekommer hos E. TEGNÉR i Lunds universitets historia II (1868), s. 122, är dock ingalunda fullständig.

4 Jfr T. WISÉN, Minnesteckning öfver Carl Johan Schlyter (1890), s. 17.

5 WIESELGREN berättar t. ex., att Cederschiöld i en av sina otaliga dissertationer liknat moralfilosofien vid ett andligt lavemang, och att skalden Leopold, då han fått höra detta, utbrustit: »Nu förstår jag, varför mannen är så produktiv». 

EXAMEN JURIDICUM I LUND. 697annat sammanhang. Kort efter det Holmbergson tillträtt sin professur, blev den juridiska undervisningen ytterligare reglerad genom en kunglig kungörelse den 9 oktober 1812.1 Den preliminära examen utökades nu till att omfatta även matematik (elementerna av geometri och aritmetik) och historia (särskilt fäderneslandets). Studietiden fick i princip ej understiga fyra terminer, räknade från inskrivningen i juridiska fakulteten. Dock behövde de, som genomgått något av rikets gymnasier och i följd härav ansågos »i förberedande kunskaper äga nödig och säkrare underbyggnad», använda blott tre terminer, och filosofie kandidater samt de, som avlagt kansliexamen, blott två terminer. Juridisk examen fick slutligen ej avläggas före fyllda 18 år.
    De senaste nyheterna voro ingalunda betydelselösa, ty dels fingo de nyblivna studenterna härigenom tillägna sig ett ökat allmänbildande kunskapsmått, innan de tillätos att pröva sina krafter på de mera invecklade juridiska studierna, dels slapp Holmbergson ifrån att liksom sina företrädare hava att göra med studenter av en alltför omogen ålder.
    Formellt sett bildar 1812 års kungörelse, som trädde i kraft den 1 januari 1813, slutpunkten för examen juridicum vid Lunds universitet. Dessförinnan hade examen varit fakultetsexamen i den meningen, att den avlagts inom juridiska fakulteten och kommit till uttryck i dess protokoll. Efter 1812 åter blev den konsistorieexamen och annoterades till följd härav ej längre i fakultetsprotokollet. I sammanhang härmed talade man icke mera om examen juridicum utan i stället om »examen till rättegångsverken» eller helt enkelt »hovrättsexamen». Även om den senare examen reellt sett ej kom att skilja sig så mycket från den tidigare, är dock namnförändringen tillräcklig anledning att här sätta punkt. Examen juridicum betecknar i varje fall efter 1812 en avslutad episod i Lunds universitets historia.

J. E. Almquist.

 

1 Lunds akademis constitutioner, s. 230—31.