LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1939 ÅRSLAGTIMA RIKSDAG.

 

AV

 

E. o. HOVRÄTTSASSESSORN SVEN ROMANUS.

 

I följande redogörelse ha de lagfrågor som tidigare behandlats i SvJT endast i korthet omnämnts. Redogörelsen är ej avsedd att vara uttömmande; beträffande av lagutskott behandlade ärenden hänvisas till de fullständigare förteckningarna under rubriken »Från riksdagen» i denna årgång s. 504 ff och 626 ff.

 

    Civilrätt och speciell privaträtt. På familjerättens område märkas ändringar i lagen om barn i äktenskap och adoptionslagen, enligt vilka i vissa fall skall kunna tillsättas barnavårdsman för barn i äktenskap och för adoptivbarn (SFS nr 186 och 187). I en ny avdelning med rubriken »Om barnavårdsman» i lagen om barn i äktenskap upptages såsom förutsättning för förordnande av barnavårdsman, att föräldrarna leva åtskilda på grund av söndring eller efter hemskillnad, eller att äktenskapet är upplöst, eller ock att rätten jämlikt 8 § i lagen — t. ex. på grund av grov försummelse från andre makens sida — förordnat att vårdnaden om barnet skall tillkomma allenast den ene av föräldrarna. Har i något av de nu nämnda fallen vårdnaden tillerkänts modern, äger hon ovillkorlig rätt att på begäran få barnavårdsman förordnad. Eljest kräves att barnavårdsnämnden av särskild anledning finner barnavårdsman erforderlig, varvid barnavårdsnämnden icke är bunden av att yrkande om förordnande av barnavårdsman framställts; härunder inbegripas bl. a. de fall, då vårdnadsberättigad moder av oföretagsamhet, okunnighet el. dyl. underlåter göra sådan framställning, liksom även de väl endast undantagsvis förekommande fall, då den make, som ej har vårdnaden, önskar att barnavårdsman skall förordnas. Under vissa förutsättningar kan interimistiskt förordnande av barnavårdsman meddelas. Uppgifterna för den nya kategorien barnavårdsmän äro i princip desamma som beträffande barnavårdsman för barn utom äktenskap; barnavårdsmannen skall sålunda bl. a. tillse att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratagas på såväl det ekonomiska som det rent personliga området och — om det visar sig erforderligt — jämväl mot den vårdnadsberättigade. De nya bestämmelserna i lagen om barn i äktenskap skola äga motsvarande tillämpning, då barn adop-

 

h756 SVEN ROMANUS.terats av makar eller ena maken adopterat den andres barn. Lagändringarna träda i kraft den 1 januari 1940.
    Ett av K. M:t framlagt förslag till reformerad hyreslagstiftning har antagits av riksdagen. Förslaget var i huvudsak grundat på det sakkunnigförslag i ämnet, för vilket tidigare redogjorts i SvJT (1938 s. 616). Den nya lagstiftningen, som träder i kraft den 1 januari 1940, innefattar lag ang. ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, lag om ändrad lydelse av 14 § lagsökningslagen — avseende lagsökning å hyreskontrakt eller annat ömsesidigt förpliktande avtal — samt lag om medling i hyrestvister (SFS nr 364—366). — Genom ändringar i ensittarlagen har beretts möjlighet att under vissa förutsättningar inlösa jämväl mark som ingår i stadsplan eller byggnadsplan (SFS nr 74).
    Genom lag den 5 maj 1939 (nr 146) ha i 1, 2 och 9—14 kap. vattenlagen vidtagits ändringar, i första hand innefattande bestämmelser om tillgodogörande av grundvatten. De nya stadgandena överensstämma i huvudsak med vad som föreslagits av särskilda sakkunniga, se därom SvJT 1937 s. 885; den obligatoriska skyldigheten att söka vattendomstols tillstånd för anläggande av vattentäkt har dock inskränkts till anläggningar för tillgodogörande av mera grundvatten än 300 m 3 om dygnet. — Den nya lagen upptager vidare vissa ändrade bestämmelser beträffande dikningsföretag m. m. i anslutning till förslag som framlagts i betänkande ang. den statsunderstödda vattenavlednings- och avdikningsverksamheten (stat. off. utredn. 1937:8). Sålunda har i 10 kap. 52 § vattenlagen upptagits bestämmelse, att vägingenjörens yttrande skall inhämtas, när vattenreglerings-, torrläggnings- eller kloakledningsföretag berör allmän väg, sker avvikelse från vägingenjörens förslag, skall som regel ärendet underställas vattendomstolens prövning. Därjämte har under 10 kap. 67 § vattenlagen intagits ett stadgande, som möjliggör för vederbörande vägingenjör att kontrollera arbete som berör allmän väg. I 76 § samma kap. har vidtagits en ändring i fråga om skyldighet att redovisa handlingarna rörande dikningsföretag, varav följer att i fall, då nu tre aktexemplar erfordras, det hädanefter är tillräckligt med två. Beträffande 11 kap. vattenlagen ha i fråga om 88 § vidtagits vissa ändringar i syfte att förbilliga förfarandet i vissa besvärs- och underställningsmål. Slutligen har i 12 kap. vattenlagen gjorts den ändringen, att dikningsföretag ej vidare skola redovisas i vattenboken. Lagen träder i kraft den 1 januari 1940.
    För undanröjande av brister i fastighetsredovisningen i fall då område, som utgör del av fastighet, exproprieras eller inlöses enligt vattenlagen, ha vidtagits ändringar i expropriationslagen och vattenlagen (SFS nr 152 och 154). Det stadgas sålunda, att karta med beskrivning av viss beskaffenhet skall upprättas i ärende av nyssberörd art, samt att gränsen mellan området och återstoden av fastigheten skall utmärkas å marken. I expropriationslagen upptages därjämte föreskrift om insändande av karta och beskrivning m. m. till den som för fastighetsregistret, så att den skedda fastighetsbildningen skall kunna redovisas

 

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1939 ÅRS LAGTIMA RIKSDAG. 757i fastighetsregistret på ett tidigare stadium än nu är fallet; mot sistnämnda föreskrift svarande bestämmelser beträffande inlösen enligt vattenlagen ha meddelats i administrativ ordning genom en särskild kungörelse (SFS nr 155). I samband härmed har jämväl vidtagits en ändring i stadsplanelagen, vilken i avseende å inlösen av mark hänvisar till expropriationslagen (SFS nr 153). De nu nämnda författningarna ha trätt i kraft den 1 juli 1939. — I stadsplanelagen har genom en annan lag (SFS nr 75) vidtagits ändringar, som medgiva KB rätt att meddela förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd redan på vissa förberedande stadier av områdes planläggning.
    I 1932 års lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län ha införts bestämmelser om sammanläggning, under pågående skifte, av fastigheter som tillhöra makar var för sig eller innehavas med olika rätt i äktenskapet (SFS nr 76).
    1926 års lag om enskilda vägar har ersatts av en ny lag i ämnet, som träder i kraft den 1 januari 1940 (SFS nr 608). Den nya lagen överensstämmer till sina huvuddrag med vad som föreslagits i vägsakkunnigas år 1938 avgivna betänkande, se därom SvJT 1938 s. 613. Den mest betydelsefulla nyheten är det ökade inflytande, som beredes de allmänna intressena beträffande enskilda vägar i tättbebyggda orter. I samband med den nya lagen om enskilda vägar har utfärdats lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt samma lag samt vidtagits vissa följdändringar i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, jorddelningslagen och lagen om fastighetsbildning i stad (SFS nr 609—612).
    Beträffande inskrivningsväsendet ha införts bestämmelser om anmälan rörande upphört innehav av fordringshandling, till säkerhet för vilken meddelats inteckning i fast egendom, tomträtt, vattenfallsrätt, fartyg eller jordbruksinventarier eller ock förlagsinteckning (SFS nr 121—126). I samband därmed har vidtagits en ändring i 103 § utsökningslagen, innebärande att de i paragrafen omförmälda underrättelserna till rättsägare om exekutiv auktion å fast egendom skola utsändas i rekommenderade försändelser (SFS nr 127). De nya bestämmelserna ha trätt i kraft den 1 juli 1939. — Den provisoriska lagen den 16 februari 1934 om valutaclearing har prolongerats ytterligare ett år framåt t. o. m. den 30 juni 1940 (SFS nr 91).
    I lagarna ang. ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik och om trafikförsäkring å motorfordon ha vidtagits ändringar på vissa punkter, som utbrutits ur det år 1938 av särskilda sakkunniga framlagda förslaget rörande trafikförsäkringens omläggning till att omfatta även olyckshändelser jämte vissa i samband därmed stående spörsmål, se SvJT 1938 s. 615. Lagändringarna avse dels skyddet för passagerare i motorfordon och dels de skadeståndsbelopp som trafikförsäkringen skall täcka (SFS nr 284 och 285). I förstnämnda hänseende har ägares och förares trafikansvar enligt 2 § i 1916 års ansvarighetslag samt försäkringsgivarens ansvarighet utsträckts att gälla även passagerare i for-

 

758 SVEN ROMANUS.donet, dock med viss inskränkning för det fall att fordonet brukas olovligen. Beträffande försäkringssummorna har försäkringsgivarens ansvarighet enligt trafikförsäkringslagen i fråga om personskada höjts till 300,000 kr. för varje händelse som medfört skada med begränsning till 60,000 kr. för varje skadad eller dödad person. Jämväl beträffande omnibus ha ett par ändringar gjorts; förhöjningen av försäkringssummorna med 5,000 kr. per person skall gälla för alla omnibussar och ej endast dem som användas i yrkesmässig trafik samt vidare för varje person, varmed det högsta antalet personer, som må befordras med fordonet, överstiger nio, i stället för enligt nuvarande bestämmelser sju passagerare. I samband med de nu nämnda lagändringarna ha genom en av riksdagen antagen förordning (SFS nr 286) föreskrivits vissa lättnader i skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, vilka tillhöra eller nyttjas av staten. De nya bestämmelserna ha trätt i kraft den 1 juli 1939. I trafikförsäkringslagen har genom ovannämnda lagstiftning jämväl vidtagits den ändring, att försäkringsplikt införts för lättviktsmotorcyklar, jämför härom nedan.
    I motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan ha införts nya defitioner å begreppet lättviktsmotorcykel (SFS nr 351 och 352). Därmed skall förstås motorcykel, som är så inrättad, att den icke kan på horisontell väg framföras med högre hastighet än 40 km. i timmen och endast med svårighet kan ändras för högre hastighet, och vars tjänstevikt icke överstiger 60 kg. Lättviktsmotorcyklarna, vilka enligt de nya definitionerna äro att hänföra till motorcyklar, skola underkastas bestämmelser om besiktning, registrering och körkort (ang. försäkringsplikt se ovan). Emellertid ha beträffande lättviktsmotorcyklarna beretts vissa lättnader i fråga om de besvär och kostnader, som eljest äro förenade med förvärvandet eller innehavet av motorfordon. De nya bestämmelserna ha i princip trätt i kraft den 1 juli 1939. Åtskilliga övergångsbestämmelser ha meddelats; att observera är emellertid att på grund av de under hösten stadgade inskränkningarna i motorfordonstrafiken vissa uppmjukningar av övergångsbestämmelserna gjorts (SFS nr 770).

 

    Straffrätt. Här märkes främst den nya lagstiftningen om villkorlig dom (jfr SvJT 1937 s. 886 och 1939 s. 365).
    Huvudsyftet med den nya lagstiftningen är att, vid sidan om den villkorliga domen i dess nuvarande utformning, bereda möjlighet att använda villkorlig dom jämväl i förening med mera direkta åtgärder för den dömdes tillrättaförande, när behov härav är för handen. I sådant hänseende upptar den nya lagen om villkorlig dom i 8 § bestämmelser om rätt för domstolen att förbinda den villkorliga domen med föreskrifter rörande den dömdes förhållande under prövotiden, samtidigt som övervakningen göres mera effektiv. Genom denna utvidgning av institutet villkorlig dom har avsetts att skapa en mellanform mellan den nuvarande villkorliga domen och övriga hos oss tillgängliga reaktionsmedel mot brottsligheten; första lagutskottet framhöll i sitt i ären-

 

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1939 ÅRS LAGTIMA RIKSDAG. 759det avgivna utlåtande (nr 35) att den nytillkomna formen av villkorlig dom i själva verket hade karaktären av en ny straffrättslig skyddsåtgärd utan frihetsberövande. Den villkorliga domen har i lagen konstruerats så, att såväl den nuvarande formen av villkorlig dom, innefattande anstånd med verkställighet av ett ådömt straff, som den anglosachsiska typen med sakerförklaring jämte villkorligt anstånd med straffådömandet skall kunna användas. Till ledning för domstolarna, i vilka fall den ena eller den andra formen är avsedd att tillämpas, har i lagen stadgats att, om förordnande enligt 8 § finnes böra meddelas — d. v. s. när domstolen med den villkorliga domen förbinder särskilda föreskrifter för den dömde under prövotiden — skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, med straffets ådömande anstå. I annat fall bör som regel straffet bestämmas i domen. De särskilda föreskrifter, som på sätt ovan antytts skola kunna uppställas för den dömde, ha i 8 § i lagen angivits på följande sätt: I den mån det med hänsyn till den dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet, omgivning eller levnadssätt och tidigare vandel finnes påkallat för hans tillrättaförande, må, jämte det förordnande meddelas om övervakning, tillika åläggas honom att a. ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande hans utbildning, arbetsanställning, vistelseort, bostad. eller användande av fritid; b. avhålla sig från bruk av rusdrycker; c. underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt; d. underkasta sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller andra tillgångar. Domstolen äger ock, när det finnes lämpligare och av barnavårdsnämnd i avgivet yttrande föreslagits, överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran. Där det finnes lämpligt må ock föreskrivas, att den dömde bör å tid och sätt som i domen angivas söka fullgöra honom åliggande skyldighet att gälda ersättning för skada som uppkommit genom brottet. Den villkorliga domens tillämpningsområde har i lagen betydligt vidgats dels genom höjning av den övre gräns för straffet, vid vilken villkorlig dom skall kunna ifrågakomma, till straffarbete i ett år eller fängelse i två år och dels genom uppmjukning av de nu gällande reglerna om hinder mot villkorlig dom på grund av tidigare brott. Av övriga bestämmelser i lagen må nämnas, att allmän underrätt skall äga tillsätta övervakningsnämnd 1 för behandling av vissa i lagen angivna frågor. I samband med den nya lagen om villkorlig dom (SFS nr 314) ha utfärdats ytterligare elva lagar (SFS nr 315—325). Bland dessa märkes en lag om särskild förundersökning i brottmål, vilken upptar bestämmelser om undersökning för vinnande av utredning rörande tilltalads personliga förhållanden och sinnesbeskaffenhet samt angående de åtgärder som må anses lämpligast för hans rättande, ävensom vissa ändringar i barnavårdslagen och alkoholistlagen, varigenom införes möjlighet till eftergift i vissa fall av åtal mot personer som intagits i skyddshem eller å allmän uppfostringsanstalt. Det föreliggande lagkomplexet skall —

 

1 Jfr lösdriverilagstiftningskommitténs förslag, SvJT 1939 s. 715.

 

760 SVEN ROMANUS.med undantag för ett par huvudsakligen formella jämkningar i 14 § lagen om tvångsuppfostran och 19 § lagen om ungdomsfängelse, vilka trätt i kraft omedelbart — träda i kraft den dag K. M:t förordnar. Sådant förordnande har ännu ej meddelats.
    I samband med de ovan berörda nya bestämmelserna om lättviktsmotorcyklar har 1 § andra stycket i lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon upphävts fr. o. m. den 1 juli 1939 (SFS nr 357); lagändringen innebär, att 1934 års lag blir tillämplig jämväl med avseende å förare av lättviktsmotorcykel. — I 1926 års förordning ang. tillverkning och beskattning av brännvin ha genom en förordning (SFS nr 204), som trätt i kraft den 1 juli 1939, vidtagits vissa ändringar, av vilka den väsentligaste rör beräkningen av den tillverkningsskatt, vilken den som olovligen tillverkat brännvin skall förpliktas utgiva. I stället för de tidigare i 30 § 3 mom. av 1926 års förordning upptagna beräkningsgrunderna, vilka regelmässigt medfört ådömande av mycket höga skattebelopp, skall gälla, att den brottslige skall dömas skyldig att gälda tillverkningsskatt allenast för den myckenhet brännvin som, efter vad utrönas kan, blivit tillverkad, dock för minst 50 liter av normalstyrka d. v. s. lägst 32 kr. 50 öre.
    Efter riksdagens hörande har K. M:t utfärdat en ny lotteriförordning (SFS nr 207), vilken träder i kraft den 1 januari 1940 och ersätter 188 1års lotteriförordning med tilläggsförordningar av år 1928 och år 1931 samt 1934 års vadhållningsförordning. En av huvudpunkterna i den nya förordningen är den bestämning av lotteribegreppet, som upptages i 1 § och som innebär en icke oväsentlig utvidgning av vad som för närvarande får anses gälla. Vid bedömandet av huruvida ett företag är att anse såsom lotteri fästes nu enligt praxis avgörande vikt vid om vinstmöjligheterna i det enskilda fallet övervägande äro beroende av slumpen eller om skickligheten kan anses öva något väsentligt inflytande på desamma. Enligt den nya förordningen skall däremot den större eller mindre graden av slump i det speciella fallet icke vara avgörande utan i stället den allmänna karaktären hos den anordning på vilken företaget bygger. Såsom lotteri skall sålunda enligt förordningen anses varje företag, däri efter lottning, gissning, vadhållning eller jämförlig av slumpen helt eller delvis beroende anordning kan av en eller flera deltagare erhållas vinst till högre värde än det, som erhålles av en var deltagare. Marknads- och tivolinöjen, såsom mekaniska spelapparater, ringkastningsanordningar och skjutbanor, vilka äro förenade med vinstmöjligheter som nu sagts, skola betraktas såsom lotterier oavsett företagens beskaffenhet i övrigt. Under det att sålunda omfattningen av de företag som skola falla under förordningen vidgats, har å andra sidan det nu gällande undantagslösa kravet på tillstånd mildrats såtillvida att smärre företag av lotterikaraktär under vissa närmare angivna villkor skola få anordnas efter allenast anmälan hos polismyndighet eller, beträffande vissa tidningslotterier, t. o. m. utan sådan anmälan.

 

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1939 ÅRS LAGTIMA RIKSDAG. 761    Processrätt. Vid riksdagen har antagits ny lagstiftning om särskilda rättsmedel, till innehållet överensstämmande med K. M:ts förslag i ämnet; redogörelse därför har tidigare lämnats i SvJT (1939 s. 501). Lagstiftningen, som träder i kraft den 1 januari 1940, omfattar lag om särskilda rättsmedel, lag om ändrad lydelse av 49 § utsökningslagen och lag om ändring i 1915 års lag ang. K. M:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar (SFS nr 303—305).
    Uppdelningen av hovrätterna har fortsatts genom lagstiftning om inrättandet av en hovrätt för Västra Sverige, vilken skall ha sitt säte i Göteborg. Den omstridda frågan om den nya hovrättens domsområde (jfr SvJT 1938 s. 734) kan väl icke anses slutgiltigt avgjord; enligt den nya lydelsen av 8 kap. 3 § rättegångsbalken skall emellertid hovrätten för Västra Sverige omfatta Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län och således icke Värmlands eller Skaraborgs län. Lagarna i ämnet (SFS nr 618 och 619) träda i kraft den 1 oktober 1941 eller den senare dag K. M:t bestämmer. — Genom en ändring i 11 kap. 35 § rättegångsbalken har stadgats, att stämning till hovrätt må, i den ordning K. M:t bestämmer, i hovrättens ställe givas av ledamot av hovrätten eller befattningshavare vid denna (SFS nr 135). — Beträffande processrätten må vidare nämnas, att riksdagen i anledning av väckta motioner i skrivelse till K. M:t anhållit om utredning rörande ändrade bestämmelser i syfte att i vidgad utsträckning bereda möjlighet till ersättning till biträde i överrätt i fri rättegång (se första lagutskottets utlåtande nr 7).

 

    Stats- och förvaltningsrätt. Genom ändringar i kommunallagarna har införts rätt för kommun att, utan att K. M:ts fastställelse å beslut därom erfordras, gentemot staten åtaga sig ansvarighet för lån, som av statsmedel beviljas allmännyttiga bostadsföretag eller enskilda personer för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer (SFS nr 77—79). Genom en ändring i 11 § av 1937 års lag om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar har sekretesskydd beretts åt uppgifter och anteckningar, hörande till ett hos kontrollstyrelsen fört straffregister rörande fylleriförseelser, vilket enligt beslut av K. M:t i administrativ ordning fr. o. m. den 1 januari 1940 skall utvidgas att omfatta jämväl vissa iterationsgrundande brott mot rusdryckslagstiftningen (SFS nr 620—622).
    Vid riksdagen antogos ett flertal lagar, avsedda att utgöra en beredskapslagstiftning att sättas i tillämpning vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller, beträffande huvudparten av lagarna, eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. De mest betydelsefulla av lagarna utformades såsom fullmaktslagar, så att förordnande om deras ikraftträdande skulle, då riksdagen ej är samlad, kunna meddelas av K. M:t, i vissa fall i samband med utfärdande av riksdagskallelse. Lagstiftningen omfattar följande nya lagar: allmän förfogandelag (SFS nr 293), maximiprislag (SFS nr 349), valutalag (SFS nr 350), lag om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m.

 

762 SVEN ROMANUS.föranledda arbetsuppgifter (SFS nr 254), beredskapsförfogandelag (SFS nr 297), lag om sjukhusvård vid krig eller krigsfara (SFS nr 310), lag om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. (SFS nr 299), lag om förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m. (SFS nr 300), lag med vissa vid krig tillämpliga bestämmelser om utländsk försäkringsanstalt, som här i riket driver försäkringsrörelse, (SFS nr 301) samt lag med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig (SFS nr 302). Därjämte ha vidtagits ändringar i 1937 års luftskyddslag (SFS nr 298) ävensom i 1938 års lag om förfoganderätt för luftskyddets behov, 1938 års rekvisitionslag samt 1934 års häst- och fordonsanskaffningslag (SFS nr 294— 296). En översikt över lagstiftningen har förut lämnats i SvJT (1939 s. 503). Numera ha, efter krigsutbrottet, lagarna nr 293, 349, 254, 299 och 300 satts i tillämpning genom särskilda kungörelser; beredskapsförfogandelagen (nr 297) äger tillämpning redan utan särskilt ikraftsättande. Till nu ifrågavarande grupp av lagar hör även en av riksdagen antagen lag om statlig krigsförsäkring m. m. (SFS nr 68). Enligt 1 § i denna lag må vid krig, krigsfara eller eljest av krig föranledda utomordentliga förhållanden, såframt K. M:t därom förordnar, dels av staten meddelas transportförsäkring mot krigsrisk och dels av staten åt svenskt försäkringsbolag eller sammanslutning av sådana bolag meddelas återförsäkring av såväl transportförsäkring mot krigsrisk som annan transportförsäkring. Under angivna förhållanden skola vidare, enligt 2 § första stycket, riksförsäkringsanstalten och bolag som avses i 4 § olycksfallsförsäkringslagen äga att efter förordnande av K. M:t meddela olycksfallsförsäkring bl. a. till högre belopp än eljest, och enligt andra stycket av 2 § må, efter förordnande av K. M:t, staten under enahanda förhållanden meddela återförsäkring åt riksförsäkringsanstalten eller sådant bolag. För förordnande enligt lagen kräves under vissa förutsättningar riksdagens medverkan. Förordnanden enligt 1 § och 2 § andra stycket ha numera meddelats.
    Vidare är att anteckna, att riksdagen i anledning av väckta motioner i skrivelse till K. M:t anhållit, att K. M:t ville låta snarast verkställa en allsidig utredning ang. de ändrade anordningar för utlänningsärendenas behandling och utlänningskontrollen samt de ändringar i 1937 års utlänningslag, som gjorda erfarenheter under lagens tillämpning visat vara påkallade. Rörande denna utredning se vidare SvJT 1939 s. 625 och 634.

 

    På den sociala lagstiftningens område märkes en lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av trolovning eller äktenskap m. m. (SFS nr 171), vilken utarbetats på grundval av ett av befolkningskommissionen framlagt utkast (se därom SvJT 1938 s. 528). Lagen, som trätt i kraft den 1 juli 1939, äger tillämpning å varje verksamhet, vari till arbete för arbetsgivarens räkning i regel användas minst tre arbetstagare; affärs- och kontorsverksamhet skall därvid städse anses såsom särskild verksamhet och såsom arbetstagare

 

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1939 ÅRS LAGTIMA RIKSDAG. 763skall ej räknas medlem av arbetsgivarens familj. Om arbetstagare slutit trolovning, ingått äktenskap, blivit havande eller fött barn, må arbetsgivaren icke av sådan anledning uppsäga arbetstagaren eller i vidare mån minska de med anställningen förenade förmånerna än som kan följa därav, att kvinnlig arbetstagare, som är havande, på grund av arbetets art avstänges från tjänstgöring under den tid havandeskapet är märkbart. Förutsättning för skyddet är att arbetstagaren sedan minst två år haft stadigvarande anställning hos arbetsgivaren; överlåtelse av företag skall emellertid icke inverka på arbetstagarens förmån. Är arbetstagaren kvinna, som arbetsgivaren veterligt är havande eller fött barn, må han ej heller uppsäga henne på grund därav att hon i samband med havandeskapet eller barnsbörden under skälig tid, dock högst tolv veckor, avhåller sig från arbete. Har arbetsgivare vidtagit åtgärd som sålunda ej må äga rum, skall åtgärden vara ogill samt arbetsgivaren vara skyldig ersätta uppkommen skada.
    Genom en arbetstidslag för detaljhandeln (SFS nr 287) har genomförts en reglering av arbetstiden inom detaljhandeln och vissa närstående rörelsegrenar på grundval av principen av 48 timmars arbetsvecka. I samband härmed har 1919 års lag om begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse ersatts av en ny butikstängningslag (SFS nr 289). 1936 års lantarbetstidslag, vars giltighetstid utlöpte den 31 oktober 1939, har ersatts av en ny lag i ämnet (SFS nr 255), vilken på åtskilliga punkter innebär sakliga ändringar. 1930 års lag om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete har undergått vissa ändringar (SFS nr 202), vilka avse dels framflyttande av tiden för morgonarbetets början och dels upphävande av den för familjebagerierna hittills gällande bestämmelsen om undantag från lagens tillämpning. — En i vissa hänseenden skärpt lagstiftning ang. bekämpande av tuberkulos har tillkommit genom en ny tuberkulosförordning (SFS nr 113). Den mest framträdande nyheten torde vara en föreskrift om allmän skyldighet för läkare att till vederbörande dispensär anmäla alla nyupptäckta fall av tuberkulos. Förordningen upptar vidare bl. a. bestämmelser, syftande till att avstänga smittbärare från arbete inom vissa yrkesgrenar, ävensom bestämmelser rörande tvångsundersökning av person, som av läkare vid dispensär eller tjänsteläkare misstänkes vara behäftad med smittsamt uberkulos. Ett vid riksdagen mycket uppmärksammat ärende var ett av K. M:t framlagt förslag till förordning om skyddskoppympning; förslaget förföll emellertid på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut. — Slutligen kan nämnas, att riksdagen i anledning av väckt motion i skrivelse till K. M:t anhållit om utredning ang. ändring av 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt i syfte att närmare bestämma begreppet föreningsrätt (jfr SvJT 1939 s. 718).