Fråga om en departementalreform. I statsråd d. 16 dec. 1938 anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet K. G. Westman, efter att ha lämnat en historik rörande departementsorganisationen och förslag om dess reformering:
    »Frågan om en departementalreform har tid efter annan under den nuvarande departementsorganisationens tillvaro varit föremål för uppmärksamhet. Med hänsyn till den särskilt under de senare åren stegrade statsverksamheten och den därmed förbundna ökningen av regeringsärendena bör denna fråga enligt min mening nu göras till föremål för utredning. Därvid torde till allsidig prövning böra upptagas spörsmålen angående de förändringar i statsdepartementens organisation och arbetssätt, som berörts i konstitutionsutskottets förut återgivna yttrande eller som eljest kunna vara erforderliga till avhjälpande av förefintliga brister.
    Ett av de spörsmål, vilka härvid böra göras till föremål för behandling, är frågan om en utjämning av arbetsbördan departementen emellan. En överflyttning av ärenden från ett departement till ett annat synes böra undvikas i de fall, då ärendena därigenom skulle komma att avskäras från sambandet med andra närbesläktade ärenden; medan däremot ett särskilt skäl för överflyttning uppenbarligen är om därigenom vinnes, att i ett departement sammanföras ärenden, som stå i samband med varandra. Det synes sålunda till exempel förtjäna undersökas huruvida en överflyttning bör äga rum av kyrkolagstiftningsärenden från justitie- till ecklesiastikdepartementet, av ärenden rörande de akademiska sjukhusen från ecklesiastiktill socialdepartementet, av ärenden angående den tekniska undervisningen från ecklesiastik- till handelsdepartementet, av ärenden angående den geologiska undersökningen från jordbruks- till handelsdepartementet samt av ärenden rörande åklagar- och polisväsendet ävensom angående alkoholistvård och behandling av lösdrivare från social- till justitiedepartementet.
    Ytterligare må framhållas att ärenden angående allmänna arbeten för närvarande handläggas inom ett flertal departement och att det torde vara förtjänt av undersökning, i vad mån och på vilket sätt handläggningen av dessa ärenden lämpligen må kunna koncentreras i syfte att befrämja enhetlighet. Sistberörda spörsmål äger samband med frågan om en för ekonomiska kristider lämpad organisationsform, vartill jag i det följande återkommer.

 

    Möjligen kan det visa sig att en fullt rationell lösning av organisationsfrågan icke låter sig göra, därest den nuvarande departementsindelningen bibehålles. Det kan sålunda finnas erforderligt att inrätta nya departement och inom denna förändrade ram genomföra en lämplig fördelning av arbetsuppgifterna.
    I ändamål att bereda lättnad i statsdepartementens arbetsbörda synes möjligheten att överlåta avgörandet i mindre betydelsefulla frågor från K. M:t till vederbörande centrala ämbetsverk böra göras till föremål för ytterligare undersökning.
    Vad i det föregående anförts har närmast avseende å en för normala tider avsedd organisation av departementsarbetet. Erfarenheten har emellertid visat, att alldeles särskilt påfrestande arbetsuppgifter under en ekonomisk kris uppstå för vissa departement. De åtgärder av olika slag — reserv- och beredskapsarbeten, kontantunderstöd, bostadslån, anslag till allmänna arbeten m. m. — vilka under tider av nedgång i näringslivet ingå i den statliga beredskaps- och krispolitiken, handläggas allt efter sin art inom skilda fackdepartement.
    Måhända kan det befinnas erforderligt att utbygga de av krisärendena särskilt berörda departementen antingen på så sätt att arbetskrafterna inom vissa avdelningar eller byråer förstärkas eller ifrågavarande departement utökas med tillfälliga byråer för ifrågavarande slag av ärenden.
    Det är emellertid givetvis nödvändigt, att de olika åtgärderna sammanhållas till ett helt och inordnas inom den allmänna penningpolitiska och finanspolitiska ramen. Det kan därvid måhända erfordras att för tillgodoseende av denna synpunkt till lösning upptaga nya och viktiga organisationsproblem.
    Ifrågasättas kan sålunda, att samtliga ärenden, som härröra av beredskaps- och krispolitiken, tillföras ett av de nuvarande fackdepartementen för handläggning i samråd med finansdepartementet. Ett sammanförande av krisärendena på sätt senast antytts lider emellertid av, bland annat, den svagheten, att arbetsbördan för det departement, på vars handläggning ärendena skulle ankomma, kan föranleda svårigheter att administrera departementet.
    Av praktiska skäl kan det därför måhända vara lämpligt att tillfälligt inrätta ett särskilt departement för beredskaps- och arbetslöshetsärenden. Den organisation, som i detta fall skulle komma till stånd, synes under tider med ringa arbetslöshet eller goda ekonomiska förhållanden över huvud tagetböra förberedas ej blott teoretiskt utan även genom vidtagandet av vissa begränsade praktiska anordningar.
    Ytterligare en lösning av frågan om krisorganisationen kan ifrågasättas i form av en särskild statsrådsberedning för krisärendena. I denna skulle deltaga statsministern, cheferna för finansdepartementet och andra berörda departement samt ett av de konsultativa statsråden. Till föredragning skulle enligt detta alternativ krisärendena förberedas genom en enhetligt arbetande byrå, som sammanställde resultaten av de förut i de olika departementen verkställda utredningarna och möjliggjorde en samlad översikt över krisåtgärderna.

 

    I detta sammanhang synes även kunna övervägas huruvida möjlighet bör beredas att, då tidsförhållandena sådant påkalla, utöka de konsultativa statsrådens antal.
    Under utredningsarbetet bör jämväl upptagas frågan om de förändringar som äro påkallade av landets försvarsberedskap.
    De åtgärder, vilka i det föregående angivits såsom tänkbara, torde påkalla jämkningar i de nuvarande i grundlag eller allmän lag givna bestämmelserna å förevarande område. Till övervägande synes böra upptagas, bland andra, spörsmålet om beredande av ökad möjlighet att i administrativ ordning vidtaga organisatoriska förändringar inom K. M:ts kansli.
    Slutligen synes även böra utredas frågan om ändrade bestämmelser rörande sammansättningen av tillförordnad regering i syfte att för densamma finna en form, som undanröjer den nu förefintliga begränsningen i den administrativa befogenheten för departementschef, som ej är medlem av tillförordnad regering, och åstadkommer, att samtliga statsråds arbetsförmåga utnyttjas på ett tillfredsställande sätt under tid, då tillförordnad regering är tillsatt.»
    K. M:t bemyndigade justitieministern att tillkalla en sakkunnig att inom departementet biträda med verkställande av utredning angående statsdepartementens organisation och därmed sammanhängande frågor (se nedan s. 111).