NYARE LITTERATUR RÖRANDE BEFRAKTNINGSRÄTTEN.
Med ingången av år 1939 hava, som känt, nya lagar om den sjörättsliga befraktningen trätt i kraft i Danmark och Norge, svarande mot de samma dag i Sverige ikraftträdda lagarna den 5 juni 1936, om ändring i vissa delar av sjölagen och i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement. Vidare träda den 1 januari 1940 i Finland i kraft sjölagen den 9 juni 1939 med sitt med de övriga nordiska ländernas rätt nära överensstämmande befraktningskapitel samt lag den 9 juni 1939 i anledning av Finlands tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement.1 Med synnerlig tillfredsställelse är därför att hälsa, att redan nu så kort tid efter lagarnas tillkomst föreligga flera för deras tolkning värdefulla bidrag.
Den mest ingående behandlingen möter i
JOHS. JANTZEN. Ny håndbok i godsbefordring til sjøs (befraktning). Fabritius & Sønners forlag. Oslo 1938. XII + 671 s. Kr. 30.00.
Jantzen behöver såsom kännare av sjörätten ingen presentation. Hans omfattande sjörättsliga produktion är väl känd icke blott i Norge utan även i de övriga nordiska länderna. För de nordiska sjölagstiftningskommittéerna har det ock varit en ovärderlig tillgång att inom sig äga en ledamot med Jantzens stora kunskaper och utomordentliga erfarenhet om praktiken på sjöbefordringens område. Det kan därför knappast till sin betydelse överskattas, att Jantzen nu framlagt sin handbok om den nya regleringen av godsbefordringen till sjöss.
Handboken börjar med en ganska omfattande »Innledning» (s. 1—39). Av dess innehåll må särskilt framhävas den ingående behandling, som där ägnas skeppsmäklarens rättsliga ställning.
Härefter följer kommentering av sjölagens femte kapitels särskilda paragrafer i avsnitten: »Innledende bestemmelser», »Reisebefraktning», »Tidsbefraktning» och »Konnossementet». Däremot upptagas icke till kommentering reglerna om passagerarbefordran. Jantzen yttrar härom blygsamt: »Jeg har ikke tatt dem op til behandling fordi de tilhører en gren av sjøretten som ligger utenfor det begrensede område hvor jeg føler mig hjemme. De betegner iallfall et stort fremskritt fra de bestemmelser som den eldre lov inneholdt.»
En särskild avdelning av arbetet ägnas konossementslagen.
I ett appendix upptagas därefter de norska lagarna den 4. februar 1938 om forandring i lov om sjøfarten av 20. juli 1893 med tilleggslover och om gjennemføring av den internasjonale konvensjon om konnossementer av 25. august 1924, den engelska Carriage of goods by sea act, 1924, utdrag av Amerikas förenta staters lag den 16 april 1936 om Haagreglerna, The Harter act den 13 februari 1893, den amerikanska konossementslagen, Pomerene act av 1916, och den franska» loi relative aux transports des marchandises par mer». Förutom ingående alfabetiska sakregister och register över vanliga förkortningar lämnas dessutom en värdefull förteckning över »forkortelser i shipping» och »garantiform for utlevering av last uten legitimasjon».
Vid kommenteringen inskränker sig Jantzen ingalunda till vad direkt kan hämtas ur lagarnas motiv. Först och främst är att märka, att även andra förarbeten i rikt mått utnyttjats. I stor omfattning belysas vidare lagrummen genom redogörelser för tidigare rättsfall, innehållet i certepartier och konossement samt utländsk rätt. Därjämte öser författaren med frikostig hand ur sin egen rika personliga erfarenhet om befraktningens realia. Det är kanske icke minst detta förhållande, som gör, att framställningen städse fångar läsaren som ett »des Lebens frisches Blatt».
Att den av Jantzen givna tolkningen av de nya lagbestämmelserna på alla punkter skulle verka lika övertygande är självfallet uteslutet. Än mindre än av motiv till en lag kunna naturligen forskningen och domstolarna bindas av uttalanden från en författare, huru betydande andel han än må haft vid lagens utarbetande. Men lika visst är, att Jantzens bok kommer att utgöra ett särdeles viktigt hjälpmedel både för den fortsatta forskningen och vid tillämpningen av den nya rätten.
Om allt nordiskt samarbete på lagstiftningens område gäller självfallet, att alla däri deltagande måste vara beredda på att ömsom tappa och vinna. Att Jantzen med segrarens glädje dröjer vid vissa delar av den nya lagstiftningen, där av honom förfäktade principer slagit igenom, är helt naturligt. Naturligt är ock, att Jantzen, å andra sidan, icke sticker under stol med att han på vissa punkter personligen skulle föredragit en annan lösning. För den, som känner författarens starka sinne för fair play, är den objektivitet, varmed han redogör för motsidans ståndpunkt, i ingen mån förvånande. Om författaren på en eller annan punkt måhända så levat sig in i en mening att han förbiser, hurusom tungt vägande skäl kunna anföras för en
motsatt sådan, hör detta till de undantag, som allenast bekräfta regeln.