Utredning om ansvaringssystemet. Justitieministern, statsrådet K. G. Westman, anförde i statsråd d. 16 dec. 1938:
    »Det är ett sedan gammalt känt förhållande, att tryckfrihetsförordningens regler rörande ansvarigheten för tryckt skrift öppna möjligheter för ett bulvansystem och att dessa möjligheter också utnyttjats. Missförhållandena ha gjort sig särskilt gällande i fråga om periodiska tryckalster. En person, som icke intager någon ledande ställning inom en tidning eller som rent av står helt utanför redaktionen, kan enligt gällande bestämmelser uppgivas såsom ansvarig utgivare och därmed få bära ansvaret för missbruk av tryckfriheten. Frågan om en revision av ansvarighetsreglerna har också varit aktuell vid flera tillfällen, utan att dock de framlagda reformförslagen lett till något resultat. Redan på 1860- och 1870-talen utarbetades ändringsförslag, vilka emellertid vid riksdagsbehandlingen blott vunno ena kammarens bifall. Sedermera framlades i proposition till 1887 års riksdag förslag till fullständigt reviderad tryckfrihetslag. Detta förslag blev på grund av mellankommande riksdagsupplösning icke behandlat i riksdagen. Ansvarighetsreglerna stodo vid dessa reformförsök i förgrunden. 1887 års förslag beträffande ansvarighettsreglerna upptogs i allt väsentligt av 1909 års tryckfrihetskommitté i dess år 1912 avgivna betänkande. Slutligen föreslog kommittén angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet i sitt år 1935 avgivna betänkande i huvudsak samma ändrade ansvarighetsregler rörande periodiska skrifter som föreslagits år 1912. Gällande bestämmelser om ansvarigheten för icke periodiska skrifter skulle däremot enligt 1935 års förslag lämnas oförändrade. Flera olika omständigheter torde kunna åberopas som orsaker till att reformfrågan icke nått sin lösning trots att så många försök därtill gjorts. Anled-

 

UTREDNING OM ANSVARINGSSYSTEMET. 79ningarna till att 1935 års kommittéförslag icke upptogs i den till 1936 års riksdag avgivna propositionen rörande tryckfrihetsprocessen och juryorganisationen angåvos i propositionen.
    Ett av skälen var att det skydd för tidnings titel, som gällande regler om hinderslöshetsbevis medföra, skulle omintetgöras genom förslagets upphöjande till lag. Det år 1935 framlagda förslaget innebar nämligen, i likhet med de tidigare förslagen, att hinderslöshetsbeviset skulle bortfalla. Förslaget förutsatte därför utarbetande av särskilda lagbestämmelser genom vilka titelskydd skulle beredas tidningarna. Denna viktiga fråga har år 1922 varit föremål för behandling av patentlagstiftningskommittén, men man har icke funnit en tillfredsställande lösning av frågan. En provisorisk förbättring av titelskyddet har numera skett genom den befogenhet som från och med d. 1 juli 1937 tillagts chefen för justitiedepartementet att vägra hinderslöshetsbevis, om den anmälda titeln företer sådan likhet med tidigare anmäld titel, att förväxling lätt kan ske. Det förtjänar anmärkas att denna förbättring vunnits genom ändring just i tryckfrihetsförordningens stadganden om hinderslöshetsbevis. Dessa stadganden ha därmed erhållit ökad betydelse för titelskyddet. Det torde icke kunna ifrågakomma att genomföra en ändring av ansvarighetsreglerna, som innebär hinderslöshetsbevisets borttagande, utan att samtidigt titelskyddet på annat sätt tillgodoses.
    Det framgår av vad nu sagts, att spörsmålet om en revision av tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler, som i och för sig är av ömtålig beskaffenhet, ytterligare kompliceras genom sambandet med andra för pressen betydelsefulla frågor. Då emellertid bulvansystemet otvivelaktigt är en för rättsuppfattningen stötande företeelse, böra de antydda svårigheterna icke få verka avhållande från ett fortsatt arbete i syfte att undanröja missförhållandena. De reformförslag som hittills sett dagen ha icke inneburit att ansvaret skulle bestämmas enligt de i den allmänna strafflagen gällande grundsatserna, vilka förutsätta att straff och skadestånd endast åläggas den som överbevisas om skuld till brottet. Man har med stort eftertryck framhållit vikten av att principen om tidningsutgivarens ansvarighet upprätthålles. Men man har sökt skapa garantier mot bulvansystemet genom föreskrifter som skola förhindra tolkningen, att blott den omständigheten att en person anmält sig såsom utgivare ovillkorligen skall medföra, att han också skall stå ansvaret för innehållet i skriften. Vid de nämnda utredningarna har man varit ense därom, att endast den verklige utgivaren skall kunna ställas till ansvar för periodisk skrifts innehåll. Dennes namn skulle enligt förslagen vara utsatt på varje exemplar av tidningen eller tidskriften, och därjämte ha förslagen stadgat skyldighet för utgivaren att anmäla sitt namn och skriftens titel hos den övervakande myndigheten. Om man i ett fall, då fråga om tryckfrihetsåtal uppstode, icke ägde kännedom om utgivaren, antingen därför att uppgiftsskyldigheten åsidosatts, eller därför att den uppgivne personen visade sig icke vara den verklige utgivaren, skulle det vara nödvändigt, att denne efterforskades av åklagarmyndigheten. Med förslagens ståndpunkt har det alltså varit erforderligt att tillåta fri bevisning om vem som är den verklige ledaren av en periodisk skrift.
    I detta sammanhang må nämnas att man i Danmark, där bulvanförhållan-

 

80 K. G. WESTMAN.den inom tidningspressen även förekommit, genom en d. 13 april 1938 utfärdad 'Lov om Pressens Brug' sökt råda bot på missförhållandena. Bortsett från att den nya lagen, i överensstämmelse med den ståndpunkt dansk lag sedan gammalt intagit, i viss utsträckning lägger ansvaret på författare till tidningsartiklar, söker den en lösning av spörsmålen i huvudsak efter samma linjer som de vilka, enligt vad nyss nämnts, uppdragits i de svenska förslagen. Det är sålunda den verklige redaktören som enligt den nya danska lagen skall ställas till ansvar, oberoende av om någon annan angivit sig som ansvarig för skriften.
    De problem som uppkomma vid försök att hindra bulvanförhållanden inom tidningspressen äro, såsom framgår av vad nu anförts, av ganska invecklad beskaffenhet och torde icke kunna lösas utan en närmare utredning, som tar hänsyn till alla på frågan inverkande omständigheter. Att de i vårt land tidigare utarbetade förslagen icke omedelbart kunna läggas till grund för lagstiftning torde framgå redan av vissa erinringar som framställts mot dem i remissyttrandena. De former under vilka ledningen av tidningsföretag i våra dagar utövas ha blivit alltmera skiftande, något som man icke kan undgå att beakta vid ansvarighetsreglernas utformning.
    Härvid torde man även böra uppmärksamma, att ansvarighetsreglerna rörande periodiska skrifter stå i ett visst samband med reglerna om ansvaret för icke periodiska skrifter, ett förhållande som, jämte sambandet med titelskyddet, åberopades i 1936 års proposition såsom ett skäl till att frågan om revision av ansvarighetsreglerna icke då kunde upptagas till behandling.
    Med hänsyn till det anförda synes frågan om en reform av ansvarighetssystemet rörande periodiska skrifter och därmed sammanhängande förhållanden nu böra upptagas och göras till föremål för en allsidig utredning. Det må understrykas, att reformen uppenbarligen icke åsyftar att rubba de allmänna principer, som grundlagen uppställer till tryckfrihetens värn. Den avser allenast att förhindra de missbruk som de nu gällande ansvarighetsreglernas utformning möjliggjort. Utredningen torde böra uppdragas åt särskilda sakkunniga.»
    K. M:t bemyndigade justitieministern att tillkalla sex sakkunniga att inom departementet biträda med verkställande av utredning angående reform av tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler rörande periodiska skrifter och därmed sammanhängande förhållanden ävensom högst två företrädare för av utredningen berörda särskilda verksamhetsområden att samråda med de sakkunniga (se nedan s. 111).