Bo PALMGREN. Målsägandens åtalsrätt. Dess innebörd, omfattning och utövning enligt Finlands gällande straffprocessrätt. Helsingfors. 1939. 242 s. Kr. 8.00. Juridiska föreningens i Finland publikationsserie. Nr 5.

 

    Den nyare svenska rättslitteraturen är påfallande fattig på monografier inom straffprocessrättens område. Orsakerna härtill må lämnas därhän, men det bör kraftigt understrykas, att icke ens efter genomförandet av en ny rättegångsordning grundligare undersökningar av straffprocessuella uppgifter skulle vara överflödiga. Ifrågavarande rättsområde erbjuder nämligen invecklade och ur praktisk synpunkt ytterst delikata problem, icke minst sådana, vilkas lösande sammanhänger med besvarandet av vissa materiellt straffrättsliga frågor, vilka ävenledes av den svenska doktrinen blivit betänkligt försummade. Det nu sagda äger sin tillämpning på läran om målsägandens åtalsrätt, ochdet måste därför hälsas med största tillfredsställelse, att detta ämne i det föreliggande arbetet av jurisdoktor Bo PALMGREN gjorts till föremål för en djupgående och tillika översiktlig framställning under hänsynstagande till doktrin och praxis likaväl som till de skilda frågornas läge de lege ferenda. Att arbetet jämlikt sin undertitel i huvudsak avser finländsk rätt gör det ingalunda ointressant för svenska jurister. På rättegångsväsendets område bygga de båda broderlanden icke blott reellt utan t. o. m. formellt på samma grundval, och vad processreformerna angår, torde anledning finnas att antaga, att de i väsentliga avseenden komma att bevara denna överensstämmelse. Å andra sidan belysas de behandlade spörsmålen allsidigare just genom den olikhet, som under tidernas lopp framträtt mellan finsk och svensk rättstillämpning i åtskilliga avseenden. Härpå giver Palmgrens arbete många intres-

 

IVAR AGGE.787santa vittnesbörd, allra helst som förf. redovisat icke blott sitt eget lands praxis utan även det svenska rättsfallsmaterialet på området. En reell och betydelsefull olikhet mellan de båda ländernas ställning till målsägandens åtalsrätt bör här inledningsvis påpekas, nämligen att denna åtalsrätt av flera skäl synes äga större användning och praktisk betydelse i finskt rättsliv än i svenskt, vadan förf. på många punkter haft ett rikare rättsfallsmaterial att bearbeta än om det gällt en framställning huvudsakligen av svensk rätt.
    Det föreliggande arbetets kap. I är ägnat åt »Grundläggande spörsmål». Palmgren erhåller här tillfälle att behandla de historiska förutsättningarna för de skilda rättssystemens olikartade behandling av målsäganden och dennes medverkan i straffprocessen ävensom att giva en översikt över de grundläggande frågorna om straffprocessens uppgift och föremål i nutiden, grunderna för åtalsrättens fördelning samt förhållandet mellan ansvarstalan och skadeståndstalan i brottmål. Att förf. genomför denna alls icke lätta uppgift under omsorgsfullt beaktande av modern utländsk rätt är desto mera förtjänstfullt som en aktuell, koncis framställning på svenskt språk saknas i dessa delar. Den ingående kännedom förf. visar sig äga om utländsk straffprocessrätt — icke minst fransk sådan — gör det möjligt för honom att se den finska och svenska rättens säregna regler om målsägandens åtalsrätt i ett visst perspektiv och att framhäva det värdefulla i ett system, som garanterar den genom brottet lederade och därmed indirekt medborgarna i gemen ett visst inflytande på straffrättskipningens gång och tager hänsyn icke blott till det allmännas utan ock till den enskildes anspråk mot lagbrytaren.
    I det därpå följande kap., som bär överskriften »Om målsäganderättens innebörd samt om målsäganden såsom part i straffprocessen», tilldrager sig framställningen av målsäganderättens subjekt, eller m. a. o. målsägandebegreppet, läsarens intresse. På goda grunder avvisar förf. här principen att enbart ur de skilda brottstypernas s. k. angreppsobjekt söka härleda svaret på frågan, vem som i det särskilda fallet skall anses vara lederad genom brottet och därmed betraktas som målsäganderättens subjekt. I motsats till denna av förf. såsom materiellträttslig betecknade teori framställes en processuell uppfattning av målsäganderätten, därvid målsägandens uppgifter i straffprocessen tagas till utgångpunkt och leda förf. fram till uttalandet, att de processuella ändamålsenlighetssynpunkterna »ställa ökade krav på medverkan av lagstiftaren vid utformandet av målsägandebegreppet». Såsom av den följande framställningen i kap. framgår, avses därmed icke ett krav på uttömmande reglering i lag av hithörande svåra frågor utan blott en vägledning av rättsutvecklingen i tveksamma fall och vid förekomsten av nya samhälleliga behov på detta område. Som exempel kan nämnas den hos Palmgren på ett ytterst intresseväckande sätt behandlade frågan om målsäganderätt på grund av kollektivt intresse, en fråga som med nutidens organisation av näringslivet och över huvud den samhälleliga verksamheten tarvar den största uppmärksamhet. Det förtjänar också påpekas, att förf.

 

788 IVAR AGGE.med sina nu refererade utgångspunkter är i stånd att anlägga delvis nya och praktiskt tilltalande aspekter på den besvärliga frågan om s. k. succession i målsäganderätt. Måhända hade en mera ingående undersökning av detta problem kunnat föranleda förf. att helt slopa nämnda terminologi för de ifrågavarande fallen av straffprocessuell talebefogenhet.
    I kap. III, som rör sig »Om åtalsrätten vid brott som lyda under allmänt åtal», behandlar Palmgren flera av straffprocessrättens betydelsefullaste frågor, vilka dessutom, i likhet med de i föregående kap. behandlade, äga ett icke ringa straffrättsligt intresse. Förf. framhåller sålunda å ena sidan det avgjorda företrädet hos den s. k. legalitetsprincipen vid åtals anställande av allmän åklagare, men å andra sidan erkännes lämpligheten av den s. k. opportunitetsprincipens användande i vissa bestämda situationer. Denna avvägning torde väl överensstämma med såväl processuella lämplighetssynpunkter som med strävandena i straffrätten att finna en formel, som på detta område tillgodoser såväl de kriminalpolitiska kraven på individuell behandling av skilda lagöverträdare som det allmänpreventiva intresset av strafflagens regelmässiga effektuerande. Genom att inordna privatåtalsbrotten och målsägandebrotten (d. v. s. vad som i svensk rättslitteratur plägar benämnas målsägandebrott resp. angivelsebrott) under synpunkten av en åt målsäganden anförtrodd opportunitetsprövning rörande åtalsfrågan, öppnar förf. möjlighet till en mera allsidig belysning dels av frågan om legalitet contra opportunitet, dels av nämnda brotts natur, än dessa spörsmål eljest pläga erhålla i doktrinen.
    En fråga, beträffande vilken rättsutvecklingen i Finland och i Sverige löpt i skilda riktningar, utgöres av principerna för statligt åtalsmonopol i vissa fall, främst den begränsning som genom K. Förkl. den 23 mars 1807 p. 40 statuerats beträffande målsägandes rätt till åtal mot ämbetsman för fel eller brott i ämbetet. Medan svensk praxis kommitatt analogivis tillämpa denna för domare avsedda särregel jämväl på åtskilliga kategorier av administrationens högre funktionärer, har i finsk rätt genom 1919 års regeringsform och åsikterna i praxis den ståndpunkten fixerats, att nämnda begränsning i varje fall icke hindrar enskild målsägandes åtal mot administrativ funktionär, även om denne har sitt forum för ämbetsbrott i hovrätt; icke heller synes över huvud någon begränsning göras ifråga om målsägandens rätt till skadeståndstalan. Palmgrens avvägning av skälen för och emot de skilda principernas lämplighet synes oss övertygande och hans försvar för den finska rättens ståndpunkt värt allvarligt begrundande vid genomförandet av vår processreform. Utrymmet tillåter oss icke att här utveckla våra argument för en omläggning av den svenska rättens regler på detta för det medborgerliga rättsskyddet så betydelsefulla område.
    Av särskilt praktiskt värde jämväl för svenska jurister är framställningen rörande förhållandet mellan allmän åklagare och enskild målsägande vid åtals väckande, fullföljande och nedläggande samt om underrättelse till taleberättigad person. Såsom Palmgren påpekar förelig-

 

ANM. AV BO PALMGREN: MÅLSÄGANDENS ÅTALSRÄTT. 789ger nämligen »mellan alla dem, som äro berättigade utföra åtal för en och samma gärning, en processgemenskap av säreget slag», en rättsfigur med helt annat innehåll än den i civilprocessen vanliga processgemenskapen och av doktrinen betydligt mindre uppmärksammad änden senare. Förf. visar vid besvarandet av de skilda frågor som detta förhållande måste väcka till liv en av doktrinära synpunkter oförvillad blick för det processuellt ändamålsenliga.
    I det därpå följande kap. IV, »Om åtalsrätten vid målsägandebrotten», har Palmgren nedlagt särskild omsorg på att analysera och gruppera de skilda fall, där positiv finsk rätt undantagit åtalsinitiativet från allmän åklagares maktområde. Måhända hade framställningen vunnit i teoretiskt avseende, därest förf. här sammanställt sitt säkerligen fullt riktiga betraktelsesätt beträffande innebörden av målsägandens initiativmonopol med skilda straffrättsliga uppfattningar av rättstridighetens begrepp och särskilt samtyckets betydelse i straffrätten; dessa spörsmåls behandling skulle emellertid hava avlägsnat förf. alltför mycket från den praktiskt processrättsliga uppgift han förelagt sig. En liknande reflexion kan göras beträffande de frågor som uppstå vid sammanträffande av målsägandebrott (hos oss: angivelsebrott) och brott som lyda under allmänt åtal. Rättvisligen skall dock erkännas, att förf. verkställer jämväl straffrättsliga undersökningar av värde på konkurrensfrågornas fält, t. ex. rörande förhållandet mellan polisförseelser och därmed sammanhängande vållande till skadefall. Dessa reflexioner innebära icke någon anmärkning mot förf:s strävan att hålla sig till sin huvuduppgift, utan snarare ett påpekande av det stundom i doktrinen förbisedda nödvändiga sammanhanget mellan materiella och processuella spörsmål på straffrättskipningens område.
    Avhandlingens sista kap. behandlar »Åtalsrättens fördelning och utövning enligt förslagen till reform av rättegångsväsendet» och äger sålunda icke lika omedelbart intresse för svensk rätts vidkommande som arbetet i övrigt. En kompletterande undersökning från förf:s sida av hithörande frågors lösning i den svenska Processlagberedningens förslag till ny rättegångsbalk skulle emotses med största intresse. Vi nöja oss här med att på en enda punkt reservera oss mot förf:s nu framlagda synpunkter de lege ferenda. Det gäller införandet i finsk lag av gruppen privat åtalsbrott (hos oss: rena målsägandebrott), vilken rättsfigur icke återfinnes i gällande finsk rätt. Palmgren finner visserligen med rätta de finska förslagens uppdelning av målsägandebrotten i angivelsebrott och privatåtalsbrott otillfredsställande genomförd men undersöker icke närmare från de nödvändiga straffrättsliga synpunkterna spörsmålet, om över huvud sistnämnda grupp äger något existensberättigande, vilket anmälaren för sin del starkt ifrågasätter.
    Med största intresse läser man den välskrivna och intresseväckande avhandlingen, som på ett värdigt sätt bildar en ny länk i den kedja av publikationer, som utgivits under Juridiska föreningens i Finland auspicier. Vi hava allt skäl avundas vårt grannlands jurister denna skriftserie.

Ivar Agge.